Jump to content

Anna_

Medlem
  • Posts

    2
  • Joined

  • Last visited

Anna_'s Achievements

Nyanländ

Nyanländ (1/7)

18

Reputation

  1. Jag har försökt äta LCHF så många gånger i så många års tid nu... Det har inte varit spikrakt på något sätt tyvärr. Men varje gång jag börjar igen, så mår kroppen så bra! Och jag tänker "så här ska jag äta resten av mitt liv". Men sedan faller jag dit, och hjärnan lurar mig att jag inte alls behöver lchf. Men det sker mindre ofta nu för tiden! Har varit så trött på mig själv, att om igen "börja om". För ett par år sedan höll jag det i minst 1 års tid, men sedan började jag på ett nytt stressigt jobb, började äta frallor på jobbet för att snabbt få i mig något, och sen höll det i sig så... Nu för kanske tre månader sedan har jag ÅTERIGEN börjat. Har gått ned 7 kg (har ett BMI över 30). Har börjat träna flera gånger i veckan, är skitkul. Har fått rutin igen. Och hoppas att detta, denna gång, ska hålla i sig. Men ja, det ÄR SÅ SVÅRT att vara som vi är. Just nu dricker jag fettkaffe (1 rått ägg + kokosolja + smör mixat med kaffe med stavmixer, smakar latte-liknande) till frukost, och det har hjälpt mig att hålla mig på banan. Provade det för några år sedan och tyckte att det var vidrigt, tänkte aldrig någonsin dricka det igen. Men så provade jag igen nu, och nu älskar jag det. Sedan känner jag mig själv också så pass väl, att jag VET att en eller två pepparkakor inte är nog. Äter jag en, så äter jag allt. Allt i flera dagar. Mitt sockerbehov kan ALDRIG bli uppfyllt, jag kan aldrig någonsin bli nöjd. Och därför börjar jag inte ens. Därför lyckas jag välja bort. För den där pluttiga lilla pepparkakan kommer inte tillfredsställa mig, den kommer inte vara nog. Och då är det lättare att låta bli. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta inlägg, det är bara lite tankar och förhoppningsvis stöd från en som känner igen sig i det du beskriver.
  2. Hej Kål&Svålunionen! Du eftersökte erfarenheter av LCHF från personer med tidigare ätstörning. Här har du en! *vinkar* I sena tonåren påbörjade jag en sund viktnedgång, som övergick till svält och depression för att sedan blomstra ut i form av bulimi i några år. Så här med facit i hand så var det kanske inte så konstigt - jag hade ett djupt rotat självhat av olika anledningar samt kom från ett hem där tjockisar sågs som dåliga och äckliga. Mat hade alltid varit väldigt kopplat till känslor, jag var ofta hungrig och överåt i smyg (eftersom mina föräldrar serverade fettfria light-produkter, vilket jag nu har insett är motsatsen till det min kropp vill ha). Iallafall så gick jag upp mycket i vikt när jag försökte tillfriskna från bulimin. Kräkningarna fick jag stopp på, men hetsätningarna fortsatte till och från ändå. Under kanske fem års tid, så har jag provat "fri kost, eftersom förbud triggar" (slutat i katastrof, vräkt i mig mat, gått upp massor i vikt), "normal kost med nyttiga råvaror" (resulterat i hunger och överätning ibland), GI-kost (slutat på samma sätt som normal kost) m.m. Allt i en strävan att uppnå någon jävla balans, som verkar omöjlig när man inte kan hantera mat. Jag valde dock att göra det på egen hand, vilket kanske inte var så klokt, men jag tyckte inte att någon förstod mig. LCHF började jag med för några år sedan. Det här är min upplevelse och jag kan bara tala för mig själv och min kropp: LCHF är det enda sättet att äta som har givit mig lugn och ro i själen. Jag har inte längre ett konstant sug att brottas med. Jag är inte längre lika intresserad av mat. Det kan låta tråkigt för vissa, men när man har mått så dåligt på grund av mat under så många års tid så är det MAGISKT att kunna fokusera på annat i livet. Någon skrev tidigare att det är viktigt att särskilja sockersug/sockerberoende och ätstörningar. Men min ätstörning hör nog ihop med hur känslig jag är för socker. Jag kan inte skilja på vad som är vad i min komplexa relation till mat. Mitt sockersug från barnsben resulterade i överätning och övervikt, mitt självhat triggade sedan igång svälten när jag försökte gå ned i vikt, sedan hetsåt jag pga svält/sockersug och kräktes som bestraffning/av självhat. Mina överätningar innan och hetsätningar efter bulimin berodde definitivt på ett sockerberoende, jag skulle ha kunnat skada vem som helst för att få tag i det jag var tvungen att ha, jag gömde, smusslade, stal och ljög. Både när jag var ätstörd (för att slippa äta) och när jag var "frisk" men sockerberoende (för att få äta ifred). LCHF får mig att känna mig frisk på riktigt. Jag trodde inte att det kunde hända. LCHF kan hjälpa många som har ett osunt förhållande till mat, även de som har en diagnostiserad ätstörning är min uppfattning, särskilt om de har ett starkt sugersug. Men vi är alla OLIKA. Vad har orsakat din ätstörning, vem är just du och vad behöver du? Mår du bra av att kunna äta allt, kan du hantera det? Eller triggar sockret något i dig? Jag ser inte LCHF som en diet, utan verkligen som ett annat sätt att äta och tänka, som gör att kroppen svarar på ett annat sätt. Min kropp svarar inte normalt på "normal kost". Jag behöver inte räkna något, eftersom jag nu har normala hungerkänslor (tror jag). LCHF är liksom självreglerande. Jag hade en paus från LCHF-kosten förra året (då jag mådde dåligt av mitt jobb och inte orkade någonting), men nu är jag tillbaka och är om igen så fascinerad över hur mycket min kropp skriker "JA, ÄNTLIGEN". Jag orkar träna och jag orkar leva. Det gör jag inte när jag äter "vanlig fri kost" och konstant balanserar på kanten. Lycka till med ditt tillfrisknande, vilken väg du än väljer!
×
×
  • Create New...