Camilla Övertygad

Medlem
  • Innehållsantal

    1
  • Gick med

  • Besökte senast

Anseende bland gemenskapen

13 Neutral

Om Camilla Övertygad

  • Rank
    Nyanländ
  1. Tack MalinBå! Min familj och mina vänner är på alla sätt och vis en klok samling människor. Pålästa och medvetna och sällan eller aldrig fördömande och försöker att se allt med ett nyanserat förhållningssätt. Jag är 52 år och har aldrig varit överviktig och alla har alltid sagt -gud vad du är smal! Det har aldrig lyssnat på det faktum att jag tänkt på mat dygnet runt i 30år (sedan 20 års åldern) pga av att jag varit så otroligt hungrig och att det är fruktansvärt jobbigt. Jag har följt devisen "mycket arbete (fysiskt) och lite mat, det funkar". Det har varit otroligt tufft pga jag har ändå alltid varit hungrig!! Så till slut plockade kilona på trotts min fantastiska devis. Det spelade ingen roll hur mycket jag tränade och hur lite jag åt, midjan fyllde ut och jag köpte en storlek större. Jag sa -det funkar inte jag äter 1400kcal per dag och tränar flera timmar och jag fortsätter gå upp. De som jag vågade prata med om det här tittade lite överseende på mig och sa men du får nog ändå i dig för många kcal och du behöver föresten inte gå ner i vikt. Hur är det möjligt att be om förståelse när alla andra är tjockare? Det går inte och jag blev väldigt ensam i den här frågan. Så började jag med LCHF och livet blev helt annorlunda. Tappade några kilon, värken i kroppen försvann och jag var mätt! Inte sugen hela tiden. Dessutom kan jag äta god mat utan att vara rädd för fet mat. Jag älskar smör, grädde och olivolja och den mat jag äter idag är mycket godare än tidigare. Sådant jag åt på fest då äter jag till vardags nu. Nåväl till ämnet vad min omgivning tycker och tänker: hon späker sig, anorektiskt beteende, hon borde äta normalt, hon borde ha en fruktskål hemma. Det finns en uppfattning av vad som är normalt och det är den vi fått av myndigheter och följt i många år, nästan hela mitt liv. Tallriksmodellen, antal skivor bröd per dag osv. Åsikter som att vi alltid ätit potatis är ett vanligt argument. Eller min mamma som säger -vi har alltid ätit vanlig mat och inte blivit sjuka av det ( hon väger ca 90kg). Det sitter så fast förankrat i vårt medvetande och när man börjar avvika från det "normala" så blir det svårt. Särskilt som mat är en social företeelse nuförtiden. Att umgås runt mat och fika är viktigt för många och då upplevs vi som tråkiga för att vi inte kan delta i deras ätande. Jag äter aldrig fikabröd till kaffet och det är inget problem för mig. När jag en dag sa till min pappa -okej köp med kaffebröd idag då, då var lyckan stor. Hela han mådde bra och det blev väldigt mysigt, tyckte han. Själv mådde jag illa efter bullen. Jag framhåller psykiska lidande och att jag är pigg och glad av den här maten. Responsen på det är tveksam och lite misstroende som att jag är viktfixerad (pga att jag redan är smal). Det kommer visa sig att de har fel och de kommer också att inse att vi äter fel, så tänker jag. Tålamod, var stark i tron över att man gör rätt eftersom hela min kropp mår bra. Det är så man måste tänka tror jag och försöker ha överseende med den misstro jag möts av.