Jump to content

Jojomaja

Medlem
  • Posts

    69
  • Joined

  • Last visited

  • Days Won

    7

Everything posted by Jojomaja

  1. Man kanske också kan få varna för restauranger som kallar rätter för LCHF och skriver ut LCHF på menyn, men när man sedan får in dem är det så långt från sockerfritt det kan vara. Jag var på Arlanda i somras och uppe på övre planet i Sky City ligger New Orleans Bistro & Bar. De hade märkt vissa rätter med LCHF och på menyn stod att man kunde få det mesta som LCHF vid förfrågan. Jag beställde in chicken wings som var LCHF-märkt och jag tryggt brukar äta på TGI Friday's. På Friday's är wings garanterat LCHF (jag har pratat med kökschefen). Den heta såsen vingarna ligger i är gjord på smör, tabasco, kajennpeppar, vitlökspulver, worcestersås och inget socker är tillsatt. Dipsåsen är gjord på grönmögelost, créme fraiche, majonnäs och worcestersås. På New Orleans Bistro & Bar var det jag fick in på tallriken en total katastrof. Så här skrev jag i min blogg den dagen: Jag fick in en portion med kycklingvingar men blev skeptisk direkt när såg att de dröp av en blank, nästan genomskinlig brunaktig sås. Såsen brukar normalt vara orangeröd av kajennpeppar. Den här såg mer ut som glaze av den typen man får på revbensspjäll (som de också hade på menyn). När jag smakade höll jag på att sätta i halsen. Det smakade som om köttet var dränkt i sirap. Totalt oätligt. Min son smakade och spottade också ut. Han, som inte är sockerkänslig, konstaterade att hela rätten smakade socker. Det var heller ingen som helst styrka i kryddningen. Troligen var såsen inte rätt sås utan man hade tagit någon glaze eller liknande och formligen dränkt kycklingen i samt hällt över hela anrättningen. Jag fick vänta i nästan en kvart och de övriga hade redan ätit upp sin mat innan jag till slut lyckades få kontakt med ställets enda servitris igen och frågade då hur de kunde kalla rätten för LCHF när den var så hårt sockrad. Hon sade att det fanns minsann inget socker i såsen, möjligen "sötningsmedel" och jag blev ännu mer konfunderad. INGEN restaurang serverar väl maträtter med aspartram eller liknande utan att informera om det? Jag tror inte ens man får göra så. Jag stod på mig och nu började jag bli irriterad. Tror servitrisen att jag är helt dum i skallen? Ville hon få mig att äta den där sockerröran? Tjejen gick slutligen motvilligt och frågade kocken och kom tillbaks med svansen mellan benen. Jo då. Det var "brown sugar" i såsen hade hon läst på dunken den kom i. Jag erbjöds att beställa något annat och tog en räksallad. Den skulle också vara LCHF men var tyvärr full med majs och mosiga brödkrutonger förutom att dressingen var sockrad. Någon majonnäs eller olivolja fanns inte att få. Efteråt läste jag att det skulle varit pancettakrutonger, alltså som bacon, men några sådana såg jag inte till utan fick endast stekta brödbitar på salladen.
  2. Tack för all härlig respons på min blogg! Jag har fått rätt många mail "privat" som kan ta lite tid att svara på men jag skulle ändå vilja uppmuntra er att ställa eventuella frågor öppet här. De flesta tror jag vill läsa svaren och jag tror inte några frågor är "dumma" på ett enda vis! Faktum är att jag tror att mina erfarenheter är värda att delas och jag gör det gärna öppet.
  3. Hej Majabella! Jag känner mig lite obekväm i att man avstår från sin utskrivna medicin och jag vill åter igen säga att jag inte uppmuntrar till att man gör så. Att jag gjorde det var för att jag var så van vid att mitt blodtryck blev högt vid fetma och jag kände mig så säker på att jag skulle kunna ta ned trycket om jag "Skärpte mig". Jag återkopplar gärna här i forumet och svarar på frågor eftersom jag känner att det är ett sätt att ge tillbaks. Jag har lärt mig så mycket under den här tiden att det vore nästan lite tjuvaktigt att inte ge tillbaks om folk har frågor. Så fråga gärna! Lycka till!
  4. Hej MacSune! Stort tack för ditt uppmuntrande inlägg! Det känns jättekul att kunna inspirera och jag blir väldigt glad av att läsa det du skrivit! Kom ihåg att man kanske inte alltid rasar i vikt på LCHF ... Jag har faktiskt haft en hel del platåer men det har aldrig varit aktuellt att ändra kosten och gå tillbaks till livet innan. Det fanns inte ens på kartan. Jag har så många hälsovinster av att äta så här att jag är såld för all framtid. Jag ska läsa din blogg nu. Ha det bäst!
  5. Hej Emma Kristina, Jag har endast erfarenhet så tillvida att min läkare skrev ut medicin som jag inte ens hämtade ut eftersom jag då bestämt mig att ändra mitt liv. Jag har alltid fått högt blodtryck när jag varit fet, vilket jag alltså varit många gånger och under en stor del av mitt liv. Jag har en blodtrycksmätare hemma som jag använder någon gång i veckan och jag såg ganska snart effekt av min kost genom att trycket sjönk. Nu har jag 125/70 ungefär men har haft 180/95 och mer förut. Jag avskyr att knapra piller och äter knappt Alvedon ens. Bara om jag har väldigt hög feber slinker en halv tablett ned. Jag pratade med en kompis som är läkare och han var rent utsagt förbannad på mig för att jag inte åt min medicin men jag ville ge mig själv chansen att fixa saken på egen hand. Jag hade redan börjat med LCHF och hade verkligen tron att kosten skulle reglera både vikt och blodtryck. Idag säger min läkarkompis att jag hade tur att inget hände ... En väninna till mig har ätit statiner mot sitt kolesterol i flera år och hon hatar biverkningarna av dessa. Nu börjar hon känna sig lurad eftersom andra läkare säger att det inte är ett dugg farligt att ha lite högre kolesterolvärden och att hon kan äta normalt och ändå slippa piller. Sånt gör att jag ofta misstror läkarvetenskapen. Jag blir så förvirrad när de skriver ut saker till höger och vänster och får folk att knapra piller fast det inte behövs. Jag vill verkligen inte uppmuntra till självmedicinering eller att inte äta den medicin man får, men i mitt fall var jag så SÄKER på att min usla livsstil var anledningen till mina välfärdssjukdomar att jag ville ta tag i det själv, alltså ta itu med roten till det onda och inte bara stoppa i mig tabletter för att hantera symptomen.
  6. Åter igen, stort tack för all respons! Jag känner mig lite omtumlad eftersom jag inte var beredd på att jag skulle få denna spotlight från Kostdoktorn. De som har frågor om min viktresa är välkomna att höra av sig, och eventuella skeptiker som tror att jag är någon form av spökskrivare kan gärna ta med sig måttbandet och träffa mig personligen. Jag kan ta på mig min gamla kavaj i storlek 56 och tälta vid Stureplan till allmän beskådan!
  7. Tack Limp! Jag kommer nog aldrig jojobanta mer, eller banta alls för den delen. I snart ett och ett halvt år nu har jag ickebantat och för första gången i mitt 50-åriga liv har jag vågat låta kroppen jobba normalt. Med det menar jag att jag inte försökt att medvetet störa min ämnesomsättning genom att kräkas upp det jag ätit, laxera mig eller hysteriskt träna bort de kalorier (usch vad jag inte gillar ordet kalorier!) jag fått i mig. Nu har jag börjat våga lita på min kropp. Något som är många "normalviktiga" förunnat men en gåta för oss som varit ätstörda sedan tidig ålder. Från att allt jag stoppat i min mun givit omgående utslag på vågen och dragit ned mig i ett väldigt otäckt beroende så har jag börjat kunna äta och verkligen njuta av mat. Det har jag faktiskt inte gjort sedan jag var barn, och även då var mat skuldbelagt eftersom jag var rultig. I fortsättningen kommer jag att äta lågkolhydratskost. Det finns fortfarande en hel del trivselvikt på min kropp och många skulle säkert tycka att jag borde gå ned 10 kg till, men just nu njuter jag bara av livet. Jag har inga ambitioner att banta alls utan har som målsättning att fortsätta vara viktstabil. Att INTE GÅ UPP är stort för mig. Min erfarenhet under de senaste åren är att oavsett hur jag ätit har jag gått upp, ibland långsamt, ibland snabbt, men min vikt har ständigt gått uppåt. Nu befinner jag mig i den ovana situationen att jag faktiskt går ned även om jag äter gott. Det är fantastiskt och omvälvande. Jag trodde ALDRIG att jag skulle komma under 70 kg igen när jag befann mig däruppe en bra bit över 100 kg och idag måste jag nog nypa mig lite för att fatta att det verkligen är sant. Vad jag INTE kommer att göra är att börja trassla med fastor och sånt. 5:2 i all ära för dem som känner att de har viktpanik. Kanske hade jag provat det om jag inte funnit LCHF, men idag känner jag inget som helst behov av att störa mitt välmående med att fasta och medvetet svälta mig. Jag är så himla glad att jag hittat tillbaks till min hunger och mättnad, att leptinet fungerar och att jag inte längre har behov av att kompensationsäta efter någon form av påtvingad svält. Jag kommer nog att fortsätta äta precis som jag gjort det senaste året och sedan får min kropp säga vad den tycker att jag behöver!
  8. Hej Mats M, Jag har förstått att många sett min viktnedgång som dramatisk och snabb. Men så är det inte. Slå ut det på tid och det är en ganska lugn och maklig takt. Jag har också haft mina bakslag och uppförsbackar, precis som de flesta andra, men jag har aldrig under den här tiden tappat fokus på att äta lågkolhydratskost. Jag skulle säkerligen kunna tagga varje uppgång på den där grafen och säga exakt vad som fick mig att just den helgen, den julen eller den dagen att äta sådant som jag kanske inte borde, och de flesta känner väl till att om man svullar kolhydrater så går man upp i vätskevikt. Men det som är väsentligt, viktigt och verkligen betyder något för mig är att jag efter varje uppgång i vikt hittat tillbaks igen. Jag hoppas att fler med mig lär sig att ett felsteg inte betyder att man måste ge upp eller att man ska avbryta det man påbörjat!
  9. Hej Majabella! Tack för din fråga. Jag hade högt blodtryck under en ganska lång tid och min läkare skrev ut medicin mot hypertoni som jag inte vågade ta. Jag var så himla övertygad om att jag själv dragit på mig detta och att det var mitt dåliga leverne som skapat mitt höga blodtryck att jag först ville ge mig själv chansen att ta ned det på egen hand. Och ja ... Det fungerade. Jag har ett helt normalt blodtryck idag. Jag är väldigt skeptisk till att äta läkemedel och jag har inte heller tagit statiner mot det höga kolesterol jag hade tidigare. Men jag vill förtydliga att jag verkligen inte uppmuntrar någon att skippa medicinen som jag gjorde. I efterhand kan jag tycka att det var dumt. Om jag bara "bantat" så hade jag troligen inte fått samma effekt.
  10. Tack. (På sätt och vis) Om du vore medlem på (skriver inte ut sajtens namn här, ni får fråga) där man kan följa mina dagliga bloggar från dag ett i mars 2012 så insåg du troligen att det finns ingen fånig PR-byrå bakom detta. Orden har krystats ut av en 50-årig klimakteriekärring som slitit sig ned i vikt om och om igen men gått upp mer och mer för varje vända och som efter 35 år av ästörningar plötsligt hittat något som fungerar på sikt. Om du känner att det är lättare att avfärda mina ord som något otänkbart för att de på något sätt verkar för positiva så får det stå för dig. Du har troligen aldrig varit så nere att du förstår hur det känns att må så bra som jag gör just nu? De som känner mig vet att det här är verkligen inte något påhitt, någon lögn eller skapat för att sälja ... Ja ... Vaddå? Vad är det i så fall du upplever att jag vill sälja. Till skillnad från ITRIM, Viktväktarna, Herbalife och annat så är LCHF helt gratis. Ingen tjänar pengar och om någon skulle ens försöka slå mynt på detta så sablas de oftast ned om de inte är superseriösa. Så vari ligger ditt tvivel? Att jag skriver som jag gör? Jag kanske gör det av ren jävla glädje? Du ber någonstans i din text om att jag ska säga emot dig. Lite som att du behöver det för att tro på att vad jag skriver är sant. Om du missar poängen och fortsätter leva som jag gjort i många år, synd för dig men jag kan inte göra mer än att berätta om min resa. Om du inte tror på den så är det du som förlorar. Inte jag. Jag har redan kammat hem storvinsten. I min värld så är det du som måste hitta sanningen och greppa verkligheten. Jag har inte något behov av att bevisa något. Mitt inlägg är enbart skapat av glädje och lycka i syfte att dela med mig och inspirera. Jag bad inte Kostdoktorn om att länka till mig. Jag säljer inget. Jag är i vardagen ganska anonym i min kosthållning. Men just nu - just idag när jag nått ett mål som jag längtat efter - just en dag som denna, så tillåter jag mig att sväva ut och vara så där överdrivet glad och positiv som du kanske tycker är lite äcklande. Men för mig är det stort. För mig är det en chans till att leva resten av mitt liv som en fungerande människa från att kanske ha varit en av dem som du och folk som bara letar efter fel hos andra sett ned på som en sorglig figur. Jag är en väldigt lycklig kvinna just nu, och inte ens du kan ta det ifrån mig!
  11. Tack allihop för härlig feedback! Ja, det känns fantastiskt och detta är ju bara början. De som har problem med LCHF och i ren okunskap, som kanske ibland tolkas som ondska och illvilja, klankar ned på kosten har nog ingen aning vilken fantastisk hjälp detta kan vara för så många. Jag hoppas på att få njuta av livet nu på det sätt som det var meningen att det skulle ha avnjutits. Det känns som om jag får leva om en del av mitt liv. Lite som i ett dataspel. Man laddar om, gör om och gör rätt. Mer erfaren och kommer längre. Förhoppningsvis går man i mål!
  12. 536 dagar in i mitt nya liv hände det! Sexton månader och arton dagar efter att jag aningen skeptiskt släppt taget om kolhydraterna och vågat börja äta fett istället har mitt viktmål uppnåtts. Jag är äntligen under 70 kg och har nu officiellt gått ned 35,5 kg från startvikten 105. Min våg stannade igår morse på 69,5 glada kilon! Mitt BMI är ”normalt” och jag är lyckligare än jag varit på många, många år! Det känns lite märkligt och nästan lite överraskande eftersom jag under det senaste halvåret ju mer och mer slutat tänka på vikten eller fundera på mat. Jag har på sistone upplevt mig själv som normalviktig och viktstabil och har nog till och med börjat ta min viktnedgång för självklar och bestående. Det finns inte längre någon som helst rädsla eller oro för att gå upp i vikt någonsin. Det känns som att bli fet igen inte är ett alternativ som ens finns på kartan. Om jag "trillar dit" på socker eller kör av vägen så har jag alla verktyg för att snabbt komma tillbaks upp på banan igen. Och mitt liv är så avslappnat idag. Borta är all stress över min ständigt stegrande vikt eller ångest över mat. Borta är sorgen över min förlorade kropp och alla krämpor jag lidit av. Jag kan verkligen leva mitt liv nu, istället för att ständigt ha hjärnan ockuperad av tankar runt bantning och mat. Idag är jag lycklig större delen av tiden från att i så många år levt med sorg, skuld, skam och ångest över min fetma. Och så här har det varit i över ett år. Redan förra sommaren, trots att jag då vägde runt 20 kg mer än idag, kände jag mig så otroligt glad och hoppfull. Den viktminskning och fysiska förbättring på alla plan som jag direkt upplevde visste jag skulle fortsätta och jag har nu mått bra så länge att jag nästan glömt hur eländigt mitt liv var innan jag började med LCHF. Jag väger mig väldigt sällan och upplever att jag äter "fritt" idag. Men det innebär givetvis inte att jag varken äter socker eller någon större mängd kolhydrater. Tvärtom har det blivit en vanesak att undvika dem och min livsstil är helt omställd till lågkolhydratskost. Jag upplever inga som helst besvär av frestelser eller sug och min kosthållning fungerar både vid vardag och till fest. Under de här månaderna har jag inte varit hungrig en enda dag, tvärtom så har jag varje dag ätit oerhört god och mättande mat och om man ska peka på något problem har det snarare varit att jag inte varit hungrig nog att äta allt gott som jag har att välja på. Det har inte funnits tillräckligt många timmar på dygnet att njuta av maten eftersom mättnaden på fett är så långvarig. Mycket mat har fått kastas bort eftersom jag inte längre klarar av att hetsäta rester som jag alltid gjort förr och min hjärna tror fortfarande att jag orkar mer mat än vad jag kan äta. Jag köper fortfarande hem för mycket mat, men jag ser det som ett lyxproblem jag får jobba med. Om jag ska summera den här tiden och titta i backspegeln måste jag konstatera att jag inte ångrar en enda sekund av mitt val. Det enda jag kan hysa en aning sorg över är att jag inte tog det här steget långt tidigare. Att jag inte visste det jag vet idag innan allt drog iväg. Att jag inte hade denna kunskap när jag var tonåring och på väg in i den viktkarusell och jojobantning som följt mig i över 35 år. Det är synd att jag gick år ut och år in i denna ständigt växande kroppshydda och led. Att jag plågade mig med träningshysteri, kaloriräkning och traditionella bantningskurer som bara ledde djupare ned i träsket och dessutom gav mig ätstörningar. Allt detta onödiga lidande när jag hade kunnat leva gott, precis som jag gör idag. Men jag ska inte titta i backspegeln mer nu. Jag ska vara glad och tacksam över mina framgångar och hur lätt de kommit. Det är snudd på ofattbart! Förutom över 35 kg borta från min kropp har jag fått följande hälsovinster som bonus: •Den svåra IBS jag levt med i många år försvann redan efter någon vecka. •Alla ätstörningar i form av hetsätning och bulimi som jag lidit av sedan tonåren försvann efter någon månad. •Mitt behov av att dricka alkohol (ofta istället för mat) för att döva min sorg är helt bortblåst. •Mina blodvärden är perfekta och kolesterolet väldigt lågt. •Jag är inte längre ens i närheten av risk för diabetes typ 2. •Mitt blodtryck har sjunkit till perfekt nivå från att ha varit skyhögt. •Jag har aldrig hjärtklappning som förr. •Jag har nästan slutat svettas och lider inte av att ständigt känna mig äcklig. •Mina eksem i hudvecken under hängmagen är borta - eller snarare - hängmagen är borta! •Klimakteriebesvären försvann efter ett halvår och mensen kom tillbaks. (Kanske inte ses som positivt, men jag är alltså fortfarande ”fruktbar” vilket gör att jag känner mig yngre.) •Alla säger att jag ser tio-femton år yngre ut och en av sonens kompisar trodde nyligen att jag bara var 35-37 år! (Jag är 50) •Hår och naglar växer som attan, är starkare och av bättre kvalitet. Huden glänser. •Jag orkar mer, sover bättre och känner mig aldrig trött och sliten. •Jag tränar inte, men har ändå fått en avsevärt förbättrad kondition. Dessutom upplever jag att jag verkligen känner mig vackrare och alla säger att jag utstrålar enorm livsglädje. Jag har plötsligt börjat få massor av uppmärksamhet från det motsatta könet igen och idag saknar jag verkligen inte uppvaktning från män. Jag är medveten om att man kan vara en mycket attraktiv och livfull person även som överviktig och att ”det” inte sitter i utseendet, men jag har i så många år nu verkligen hatat mig själv. Eftersom jag har tyckt så illa om min kropp och mitt utseende har det även påverkat mig i relationer med andra. Jag har inte kunnat låta någon älska mig så länge jag inte älskat mig själv. Idag har jag börjat gilla mig själv igen och det är nog vad som andra människor också ser! För övrigt är det fantastiskt att kunna komma i små storlekar och att bära kläder som verkligen sitter bra på kroppen. Jag kommer i storlek Small om det är stretch, men Medium är nog vad jag drar idag. För mindre än två år sedan nödköpte jag kläder i XXL eller storlek 52-54 och större. Dessa är som tält idag. Borta är alla anskrämliga tunikor med grenspruckna tajts nedrullade under hängmagen. Det som var min dagliga uniform året om förr. Den här sommaren har jag för första gången på många år vågat sola i bikini igen och det var ett jättestort steg! På mitt jobb var det många som reagerade när jag kom tillbaks efter semestern. Slankad och solbränd. De flesta var otroligt positiva och jag har fått mängder med uppmuntrande kommentarer. Dock finns det alltid dystergökar som skeptiskt skrockar och skakar på huvudet. En av mina surare kollegor som försöker kaloribanta med ganska nedslående resultat konstaterade trumpet att: ”Jaha. 35 kg sa du? Men det är nu det verkliga jobbet börjar! Det är nu det blir svårt – att hålla vikten. Vi får väl se om ett halvår hur bra det gått!” Och jag bara log, för jag vet att det är inget problem. Varför skulle jag ändra något alls när jag mår så himla bra? Jag är viktstabil nu och det skulle faktiskt inte förvåna mig om jag fortsätter att gå ned lite till. Jag funderar på att ändra min målvikt till 65 kg. Vi får se hur det blir med den saken … Vad folk än tycker (eller snarare tror) om LCHF kommer ingen någonsin att kunna få mig att ändra min ståndpunkt. Folk kan klanka ned eller skriva hur mycket skit de vill om den här kosten, men jag är ett levande exempel på att lågkolhydratskost verkligen är det rätta för den som misslyckats med all annan kosthållning. Att tappa mer än en tredjedel utav min kroppsvikt utan att banta eller vara hungrig en enda dag är faktiskt nästan som ett mirakel. Men eftersom jag vet hur det gått till rent fysiskt och förstår kroppens reaktion på kosten efter att ha läst på massor om socker och kolhydrater så är det egentligen inte så konstigt alls! Rock on!
  13. Men om du gått ned 6-7 kg på 6 veckor, anser du verkligen att du har svårt att gå ned i vikt på lågkolhydratskost då? Enligt mig är det en snabb takt som många skulle avundas. Att inte unna sig ost gör ju att maten blir så mycket torftigare. Risken blir nog större att man ger upp LCHF för tidigt om man försöker trixa fram lösningar där man tar bort för mycket av livets goda, men det är min personliga gissning. Det kanske inte gäller just dig. Jag skulle äta av alla sorters ost som håller låg kolhydratshalt, variation är alltid bra!
  14. Jag har aldrig begränsat mitt intag av ost, i synnerhet inte av fet hårdost runt 30%. Jag tycker är jättebra LCHF-mat, gärna tillsammans med smör. Däremot har jag dragit ned på grädde och andra mejeriprodukter av typ yoghurt, créme fraiche, gräddfil, smetana etc. Hur kommer det sig att du tycker att ost är dåligt? Har någon sagt att du ska undvika ost?
  15. Den här artikeln från 2001 är ju intressant som ett tidsdokument ... Jag citerar några valda meningar ur texten: "Vill man äta mycket godis utan att lägga på hullet är sega råttor och skumgodis rena fyndet. Det är helt eller näst intill helt fettfritt" "Vill man äta mycket godis är gelé- och skumgodiset idealet – det innehåller inget fett alls." Jo, man tackar! Hur många sprang inte iväg och fyllde självplockspåsarna till bredden efter den artikeln? http://www.aftonbladet.se/halsa/article10201060.ab
  16. Jag vet många som tycker "Naturgodis" är en bra grej. Även jag brukade snaska på det rätt ofta förr och känna mig sååå hälsosam. Givetvis köpte jag inte bara en liten påse eftersom det var "nyttigt" godis. Det var allt från kanderade aprikoser och mandlar till youghurtdoppade russin, bananer, ananasbitar, och nötter samt giant corn och diverse bakade små ris- och vetesnacks av typen "japanmix" ... Jag tror youghurtdoppad ananas var värst med sina 75-80% rent socker. Inte undra på att man bara ville ha mer och mer när man väl började äta.
  17. En väninnas dotter (som verkligen behöver gå ned i vikt) har slurpat i sig stora milkshakes med banansmak från Burger King ibland flera gånger i veckan nu på sommaren. Hon tycker att milkshake känns nyttigare än läsk eftersom "det är ju bara mjölk och glass ..." Ikväll surfade vi in på Burger Kings hemsida för att kolla näringsinnehållet eftersom jag slog vad med henne om att shaken innehöll mer än tjugo sockerbitar. Jag vann, tyvärr ... En stor bananshake från Burger King innehåller 114,3 g kolhydrater varav 108,9 g socker. Det motsvarar 36-38 sockerbitar i en shake! Vilka är de värsta sockerbomberna ni känner till? Vet ni något som folk verkar äta eller dricka till vardags utan att ana hur mycket rent socker det innehåller? (Observera Burger Kings text om vad de tycker är "smart" vid utropstecknet på bilden.)
  18. Jag tror att det brukar räcka när man upplever problem, men man kan ställa in datorns inställningar så att cacheminnet inte sparar sidor så länge. Det beror på vilken webbläsare man har, men i Explorer ändrar man sina cacheinställningar genom att klicka "ALT + X" och sedan välja "Internetinställningar". Under fliken "Allmänt" finns "Webbhistorik" och en knapp "Inställningar" som du kan gå in på och ändra. Det normala är att man har "Automatiskt" iklickat under fliken "Temporära internetfiler"
  19. Låter som problem med cacheminnet på din dator som ger dig samma sida tillbaks som den lagrat för snabbvisning. Prova att tömma cachen. Se länk: http://support.sitoo.com/se/toem-cache.htm
  20. Jag fnös så snoret skvätte när jag tittade på TV-programmet "Sveriges skönaste gårdar" (del 3) och "mästerkocken" Christian Hellberg (Griffin steakhouse i Stockholm, Kockarnas kamp, domare i Grillmästarna) drygt nio minuter in i programmet steker lamm i flytande Milda! Jag trodde knappt mina ögon. Detta var i ett storkök och alltså inte så att man spelade in avsnittet hemma hos en privatperson och tog vad de hade i kylen. Flaskan stod framme på bänken medan man pratade och kryddade, sedan när han hällde fettet i pannan zoomade man in så man såg att det var Milda. Lite tidigare i programmet sa han att köttet kommer att stekas i smör, men som ni ser på bilden är det margarin. Där rök min tro på att åtminstone mästerkockarna bara använder äkta vara. Skämmas borde han! (Och om det var betald produktplacering borde han varit mån om sitt rykte och sagt ifrån!) Jag kommer ALDRIG äta på Griffin igen efter att ha sett det där!
  21. Liten kommentar: Pressbyrån och 7-eleven säljer kokta skalade ägg på närmare håll för ungefär samma pris. (Cirka 14 kr för tvåpack.) ... För oss som inte ska till London men vill ha ett snabbt mellanmål.
  22. Strösocker kan du byta ut mot ICA;s Sötströ (hette tidigare Stevia strö) eller Sukrin i mängd 1:1, vetemjölet kan ersättas med mandelmjöl. Det finns också mörk choklad 72% från t.ex. Cloetta som inte innehåller tillsatt socker. (Innehåller maltitol och sukralos). Ekologiskt vaniljpulver "bourbon" (ej vaniljsocker) brukar finnas bland baktillbehören på ICA, Coop mfl. Taefter smak (c:a 1/4-1/2 av angivet mått vaniljsocker).
  23. Det är ju skillnad här uppe i norr jämfört med nedåt Medelhavet där havsutvunnet salt var en naturlig del av kosten långt tidigare. Den salta smak vi är vana vid idag fanns nog inte överhuvudtaget i Norden på den tiden. Salt fanns dock naturligt i köttet man åt och vid kusterna kokade man säkert mat i havsvatten för smakens skull. På västkusten kunde man (enligt rekonstruktion i efterhand) redan tidigt utvinna salt ur havet. I inlandet fick man nog vara noga med att ta vara på buljongen från allt kokt kött och fisk. Salt, vitaminer och mineraler mineraler från köttet och skroven fälls ut i buljongen och borde ha tillgodosett behovet. Man handlade med salt från Norge redan på Järnåldern enligt arkeologisk forskning. (Paleo-kost utesluter för övrigt tillsatt salt i möjligaste mån.)
  24. Hej! Nu ska jag vara lite hård, men det är inte elakt menat, utan avsett som en annan vinkling ... Jag kan se en trend hos vissa som tyvärr inte lyckas fullt ut med LCHF eller som återfaller, och det är just detta med undanflykterna och motivationen som tryter när man t.ex. befinner sig på semester, blir krasslig, byter miljö eller liknande. Att man inte tycker LCHF passar in i vissa delar av livet och tar det som svepskäl för att göra större avsteg än bara den där lilla engångssynden. Att det t.ex. inte blir någon "riktig" semester om man inte får äta och dricka vissa saker som "hör till". Tyvärr måste jag säga att den här frågan är något man får jobba med mentalt. Det sitter förmodligen i huvudet, inte i maten. Det är egentligen oftast inte alls så stora problem med kosten som många intalar sig och gärna skyller på för att kunna "unna sig" lite för mycket av det goda under en längre tid. Ett unnande som oftast leder raka vägen tillbaks in i kolhydratsträsket. Sanningen är att det faktiskt går jättebra att göra utflyktsmat, badstrandsfika, fixa knytismatsäck och umgängesäta fast man äter LCHF. Det handlar bara om att bestämma sig för att man SKA och inte låta något komma i vägen. Om man däremot intalar sig själv att det är krångligt och jobbigt så tror jag man blockerar sig och inte ens ser möjligheterna. Man har hittat sin anledning att skylla på för att gå tillbaks, som man tror - tillfälligt, till gamla dåliga banor och man använder detta ofta och öppet som ursäkt utan att förstå att det bara är sig själv man lurar. Omgivningen behöver inte höra varför man väljer att dricka fem söta paraplydrinkar på en kväll. Däremot kanske man ska ställa sig själv frågan om man verkligen inte kunde ha druckit något annat och haft lika trevligt? Ett praktexempel på undanflykter av den här typen är under min semester som jag kom hem ifrån nyligen. Jag var i Turkiet där alla kötträtter som standard serveras med BÅDE ris och pommes frites. Ofta kan det dessutom ligga en stor bakpotatis på tallriken. Turisterna vill ha det så, tydligen. De två vänner jag reste med, som behöver tänka på sin vikt och (tyvärr bara lite halvhjärtat) börjat med LCHF hemma, ansåg att "Det är ju ingen idé att äta LCHF när alla ställen serverar så mycket kolhydrater! Vi kör det när vi kommer hem istället." De tyckte också att "När vi nu är här måste vi ju njuta av allt det goda!" - Det är i den inställningen jag ser det stora problemet. Om man tänker så har man inte bejakat LCHF som en hållbar livsstil. Då har man inte bestämt sig på riktigt. Jag kan förstå om man en kväll vill prova någon fantastisk lokal rätt eller drink, men ett medvetet undantag som varar i flera veckor är så otroligt svårt att vrida tillbaks, jämfört med om man gör ett litet snedsteg över en dag eller en helg. Och att som dessa två väninnor gjorde, i två veckors tid äta stora mängder av inte bara de kolhydrater som serverades på tallrikarna utan även i form av frukt, godis, bröd, bakverk, glass, öl och drinkar - det anser jag beror på att man faktiskt inte är redo att satsa på LCHF på riktigt. Man har inte ställt om sig mentalt utan letar fortfarande efter anledningar och svepskäl att söka sig till kolhydraterna. Jag tror att jag njöt minst lika mycket som de gjorde av semestern trots att jag höll strikt LCHF hela tiden och jag tänkte knappt på det. Det var inte svårt och gick av bara farten. När de drack söta drinkar drack jag rött vin, gin & tonic eller rom och Coke light. När deras tallrikar vällde över av kolhydrater bad jag om en sallad eller grillade grönsaker istället. Jag fick fantastiskt god mat, mycket grönt i säsong och allt var omsorgsfullt tillagat och vackert upplagt med dekorativt skurna rosor av tomater etc. Man lade sig verkligen vinn om att det skulle bli fräscht. För att få upp fetthalten fanns champinjonsås med grädde, eller bearnaise till köttet. Majonnäs var standard på bordet (eftersom man äter det till pommes) och innehöll mindre socker än vår svenska, eller inget socker alls. (0,2-1,5 g kh/100 g) Jag fick som en bonus smickrande kommentarer viskade till mig från servitörer av typen "Madam, I know why you look so beautiful. It's because you eat so fresh!" Något jag inte ville berätta för mina väninnor när de satt där och drack öl och moffade pommes frites. (Men kanske borde ha gjort.) Till saken hör att dessa två väninnor dessutom hela tiden försökte truga mig att äta som dem och det ledde till diverse konflikter när jag var tvungen att säga ifrån på skarpen. De mådde dåligt av att jag inte trillade dit och ville dra ned mig med dem. Mycket märkligt! Det var lite som att en alkoholist vill att man ska dricka också, för att då slipper den ha lika dåligt samvete. Dagen vi kom hem fick jag för övrigt ett beklagande sms från den ena väninnan. Hon har gått upp över tre kilo på de två veckorna vi var borta. Jag ställde mig på vågen när jag kom hem och hade gått ned lite drygt ett kg trots frikostigt med alkohol. Nu blev det lite sidospår här, men summan av kardemumman: Man kan passa in LCHF i både vardag och semester om man verkligen bestämt sig, men om man letar svepskäl till att avvika från kosten under en längre period och väljer det medvetet har man troligen inte tillräckligt med motivation att verkligen go ALL IN! Lycka till! Så här kunde det se ut när jag sa till att jag inte ville ha ris, potatis eller pommes:
  25. Jag har precis varit på utlandssemester och för min del blev det en "bra" resa eftersom jag inte lockades av något stärkelserikt alls. Det har varit väldigt lätt att hålla sig och jag har faktiskt inte ens funderat i banorna att ens smaka på allt sött eller kolhydratsrikt som funnits överallt. Däremot har jag tidigare trillat dit och de där dikeskörningarna kan vara förödande. Inte så mycket för kroppen egentligen, som för psyket. Det jag lärt mig och tycker funkar för mig är att sluta anklaga mig själv eller ha dåligt samvete om jag råkar trilla dit. Om LCHF ska gå att leva med som en hållbar livsstilsförändring tror jag man behöver acceptera några små avsteg från kostråden ibland, och då måste man se till att inte förknippa det med skuld och ångest, utan istället lära sig hantera dem. Det är okej att synda ibland. Man kan till och med planera att göra det om man känner sig trygg nog. Det viktiga är att man efter avsteget kan bestämma sig för att det bara var ett tillfälligt avsteg och direkt gå tillbaks till LCHF. Tyvärr blir det ju inte alltid så. Jag tror att många tycker att "Eftersom jag ändå åt det där så kan jag lika bra äta det här också innan jag börjar om ..." - och så fortsätter man in på den dåliga banan och gräver ned sig djupare i sockerträsket, givetvis påeldad av ett växande sockersug. För mig handlar det efter ett återfall mycket om känslan av harmoni och balans i sinnet och inte bara i kroppen. Det viktigt att man för det första accepterar sitt felsteg och inte tycker det är någon katastrof, för det andra att man inte straffar sig själv för vad man gjort, och för det tredje intalar sig att verkligen inte fortsätta på den galna vägen utan att så snart som möjligt bli strikt igen. Nedtrappning har aldrig varit ett alternativ för mig eftersom det bara förlänger plågan, utan tvärtom har jag valt att direkt efter ett snedsprång bli extra stenhårt strikt. Jag intar då extra mycket fett för att hålla mättnaden hög. Jag "unnar mig" vid dessa tillfällen också sötningsmedel, som för mig inte påverkar sockersuget alls, men det är ju individuellt. Jag har normalt som devis att bara äta när jag är hungrig men när jag haft ett "återfall" småäter jag med flit sånt jag tycker om bara för att se till att jag inte får någon hunger i onödan utan tvärtom är lite extra mätt. Jag knaprar ölkorv och ost med smör, samt dricker fettkaffe, gärna sötat med stevia vilket ger mig lite av en lyxkänsla. Jag kan köpa de dyra "Grok"-snacksen och gotta i mig (eller göra egna). Att ta en Pepsi Max, lite sockerfri glass (0,5 g kh/100 g) eller något annat som egentligen inte anses höra till LCHF är också okej för mig. Det är viktigare en sån dag att hålla kolhydraterna nere än att slaviskt gå efter vad som är fint och inte fint inom LCHF. Det blir lite som en bakfylla med lite bakiskäk - fast efter kolhydrater och inte alkohol. Extra hårt motionerande för att "bränna bort" kolhydraterna skulle jag inte hålla på med. För det första blir det, i alla fall för mig, ytterligare någon form av skuldbeläggning och straff. För det andra leder det (för mig) till ökad hunger. Nej, tvärtom så unnar jag mig att ta det lugnt och njuta av den LCHF-kost som jag äter för att komma upp på banan igen. Men jag är ju inte träningstypen. För andra kanske det fungerar jättebra. Mitt trick när jag känner att jag får sug efter något kolhydratsrikt (både för att avstå och att komma in i LCHF igen) är att tänka att "det är inte sista gången i livet jag har chansen att äta just den här onyttigheten". Jag måste inte göra det just nu. Jag försöker också hålla målet i sikte och tänka på hur otroligt bra jag mår och de framgångar jag haft på LCHF. Det räcker för mig att ta fram en bild från 2012 när jag vägde 105 kg så tappar jag helt lusten att äta kolhydrater. (Idag väger jag 70 kg) Lycka till!
×
×
  • Create New...