Anna-Lena

Medlem
  • Innehållsantal

    132
  • Gick med

  • Besökte senast

  • Dagar vunna

    3

Allt postat av Anna-Lena

  1. Ja, det var intressant, stämmer ganska bra på mig, utom vad gäller mjölken, tyvärr. Jag är en riktig mjölkdrickare, skulle nog behöva dra ner på det. Ägg, smör och grädde ökade drastiskt hos mig.
  2. Anna-Lena

    Crockpot

    Lite sugen på att skaffa en, men vill inte ha en skåpvärmare. Erfarenheter? Tips?
  3. Jag tror inte på pekpinneskatter. Dessutom är jag rädd, att någon stjärna kommer fram till att man måste ha fettskatt. Alla är ju tyvärr inte så vakna, som de flesta av oss här. Livsmedelsverket skulle istället jobba för att få bort socker ifrån ex. vanliga matlivsmedel som charkprodukter och smaksättare.
  4. Läs in dig, sätt in dig, bestäm dig, var konsekvent! Undantag funkar nog dåligt, i alla fall är det så för mig. Vi är olika, har olika anledningar till att äta LCHF, prova det som funkar för dig. Se till att hitta flyt i vardagen! Inspireras av recept, men hitta ett sätt att inte vara bunden av recepten. Använd fantasin! Det är svårt att misslyckas med grädde och smör i matlagningen. Det behöver inte vara komplicerat. Lycka till!
  5. Jag tror att du kan vara inne på rätt väg. Min kollega, som inte har några som helst överviktsproblem körde rökstopp/GI. Hon ville inte ersätta ciggen med godisätande. Hon tyckte GI gav henne något att fokusera på, och hålla undan abstinensen. Självklart tycker jag LCHF är mer suveränt än GI. Jag själv är väl inget lysande exempel. I början på 90-talet ersatte jag ciggen med snus. Det ska man nog inte rekommendera. Jag är inte stolt över det, men mår inte dåligt av snusandet, som jag gjorde av rökandet. Min största motivation till rökstopp då, var mina barn som då var små.
  6. Samma här! Jisses vad den vuxne sonen spottade och fräste, när han skulle smaka en.
  7. Jag gjorde julens köttbullar med fiberhusk. De blev faktiskt bra. Visserligen fick jag lite klumpar av busken och grädden, men de märktes inte när köttbullarna var klara. De blev fina i formen, smakade bra och höll ihop. Nästa gång ska jag inte låta grädde och fiberhusk svälla, utan blanda i färsen och resten på en gång. Fiberhusken är annars väldigt användbart i pannkakssmet och brödbak. Numera en basvara hos mig.
  8. Ha, ha ! Ja, livsfarligt, eller i mitt fall kanske livsnödvändigt och livräddande.
  9. Tack Syster! Ja slumpen är fascinerande ibland, speciellt när det blir lyckosamt. Några månader innan hade en kollega och vän börjat med LCHF. Jag tänkte nog att det säkert var dyrt, och inte skulle passa mig. Det är skönt att fördomarna kommer på skam. Förresten var både kollegan och jag på LCHF-kryssningen, och hon håller på än, har heller inga planer på att gå tillbaka till gammal kosthållning.
  10. En vän till mig, som har bloggen Raringens LCHF (den har du fått tips om, ser jag), har även varit medförfattare till den här boken: http://butik.lchf.se/bocker/kokbocker/lchf-for-vegetarianer/ Pauline har även ett mycket sunt och okomplicerat sätt att se på matlagningen, som har hjälpt mig i min vardag, fast jag äter kött. Läs och skaffa dig kunskaper, så kommer du känna dig trygg i matlagningen och ätandet. Det är inte säkert att maten blir dyrare, för mig blev det tvärtom, då mjöl och socker triggade mig att småäta skräpmat, och det kostar. Nu lagar jag mat, som jag blir mätt på, en mättnad som håller i sig. Utan att föra kassabok, så är jag övertygad om att jag spenderar mindre pengar på det ätbara. Lycka till!
  11. Ett år och - 18 kilo, reflektioner. I helgen hade vi en trevlig höstkonsert, i den amatörorkester jag spelar med i. Orkestern jag är med i firade 40 år, så det var lite extra festligt. Konserten blev lyckad och det kändes som om vi hade bra respons ifrån publiken. Vad har det här med LCHF att göra? Jo, vi har höstkonsert varje år. Förra året i samband med den höstkonserten, gick mitt startskott för LCHF. Jag hade en jobbig period i mitt liv, jag var nyseparerad. Jag vägde mer än någonsin, decimalnära 3-siffrigt. Jag hade i en femtonårsperiod lyckats/misslyckats, d.v.s. jojobantat 3 gånger, med stora viktminskningar och ännu större viktökningar. När jag var på väg, för ett år sedan till konserten kände jag mig spyless på mig själv. Dåvarande konsertbyxor spände oroväckande i linningen, när skulle byxknappen ryka? Förhoppningsvis inte under pågående konsert. Jag var kroniskt hungrig och sötsugen, trots att jag åt i princip dygnet om; skräpmat, kaffebröd, godis, jag hade t o m börjat dricka läsk, jag som egentligen inte gillat läsk. Jag var stel som en refug, när jag skulle kliva upp på morgnarna, med värk i rygg och knän. Huvudvärk hade jag åtminstone två gånger i veckan. Alvedon och Ipren var liksom en basvara jag såg till att ha hemma. Att ha värktabletter hemma, ser jag i och för sig till att ha numera också, men det är otroligt sällan jag behöver köpa dessa. Jag kände att jag måste göra något åt min vikt. Samtidigt var jag rädd för att sätta igång någon bantningsprocess. De hade ju alla slutat med att jag gått upp alla kilon och lite till. Jag blev alltså bara fetare och fetare för varje gång, och det är tufft. Jag umgicks med tankarna om jag skulle börja något liknande Nutrilettkur eller Itrim. Dock har alla jag känner, som varit med Itrim gått samma väg som mig, dvs gått upp mer än ursprungsvikten. Jag var bekant med LCHF, ett par av mina kollegor hade börjat, och vunnit framgång på detta sätt att äta. Dock trodde jag inte detta var något för mig och att kosthållningen skulle bli för dyr. Men när jag skulle åka tåg till konserten, så gled jag in till pressbyrån, för att köpa en kopp kaffe. Jag fick syn på en pocketbok av Expressen med LCHF-recept. Tja, jag ville ju ändå ha något att läsa på tåget. Boken var lättläst, jag grunnade nog en vecka, och bestämde för att ändå ge det en chans. I det tillstånd jag var då, kunde det inte bli så mycket sämre. Dessutom hade jag oflyt i vardagslivet. Jag var inne i någon stressspiral, matlagningen till mig och den vuxne sonen, var en belastning, ofta kom de dåliga lösningarna som Dafgårdslådor och tunnbrödsrullar i farten, till detta minst två dagliga chokladbitar. I början var jag lite misstroende. Kunde det här funka, eller snabbade jag på min väg till graven? Jag var trots allt kvinna, 52 år och gammal jojobantare.Hur stora är oddsen för att lyckas då? Skulle stroken eller infarkten komma? Förstås fick jag ju lite varningens ord på vägen. Även om många nog tyckte det var positivt att jag tog tag i min vikt, så var nog LCHF "inte så bra". Dessutom jobbar jag mitt i eldhavet, på en thoraxintensivvårdsavdelning som undersköterska. Sen kom det här vanliga råden som "sunt förnuft, kalorier in - kalorier ut, bara äta lite mindre och röra sig lite mer", Råd som jag, som med PCO (en metabol kvinnosjukdom, där bl. a. övervikt är ett symptom) kräks på. Dessutom så blir jag väldigt mätt på de s k hälsotänket, som många gånger mer framkallar övervikt och ätstörningar, än att det faktiskt hjälper. Jag var starkt motiverad, om än misstroende när jag började. Maten såg ju åtminstone god ut. Jag blev positivt överraskad, det gick hur lätt som helst att följa LCHF. Idag får jag tänka efter vilka övergångsbesvär jag hade; möjligtvis lite trög i magen, men ingen Big Deal, något illamående i början, när jag ätit, det har jag gick över snabbt, och var aldrig så farligt.Ingen större vilja att salta maten, men fick nog någon yrselattack av det, eftersom salt rättade till det, numera är det en få saker jag tänker på, att jag måste salta maten.Annars tänker jag inte så mycket på hur jag äter, förutom att jag principfast, utan ens undantag vid fester äter LCHF, eller hur mycket, det kommer naturligt, jämfört med Viktväktarna och liknande, då man i princip skulle äta tre mål och två mellanmål. På den tiden vart man helt fixerad vid sitt ätande och hur mycket man motionerade, inte undra på att det inte är hållbart. Pirrningar i benen, som nu har gått över, troligtvis magnesiumbrist. De positiva bieffekterna, förutom att jag tappat 18 kilo, är desto fler. Numera kanske jag äter Alvedon mot huvudvärk någon gång var tredje månad, mot kolhydratstiden, då jag åt värktabletter ett antal gånger i veckan. Lugnet och harmonin jag känner; jag är ju lagom mätt hela tiden, jag blir inte så där däst och trött, som jag kunde bli, efter en pizza eller pastamåltid, den s k paltkoman är borta. Matlagningen har aldrig varit så enkel och okomplicerad. Numera går jag sällan på recpet, utan har en matvarubas hemma, som jag improviserar efter. Receptböckerna blir mer improvisation och rolig läsning. Apropå recept, så bläddrar jag knappt i ICA's buffétidning längre, det är nästan bara kolhydratsproppade recept där i - helt ointressant. Det är inte lika tungt, när man handlar nuförtiden; mjöl, frukt, potatis, syltburkar, saftflaskor väger en hel del. Jag känner verkligen att det jag äter ger mig energi och ork. Förut så fick jag inte samma uthållighet av maten. Sötsuget, det ständiga sötsuget, som jag i princip haft så länge jag kan minnas, är idag mest av det nostalgiska slaget. Men det finns inte på kartan, att jag ska göra något undantag. Ett år har gått, alla högtider har gåtts igenom, och jag har varit på några resor, där jag i princip inte kunna bestämma om vilken mat jag ska ha. Det har ändå funkat. Jag vet vad jag äter, och vad jag inte äter.Frestelser, efterrätter som serverades efter varje måltid under en resa till Ungern, skulle jag förut gjort vad som helst, för att äter, men känslan av att jag mår dåligt av det söta är alltför stark, för att jag skulle utmana ödet. I veckan var jag med barnbarnet på FN-fika, en buffè av kakor, som förut var min våta dröm, gick hur bra som helst. Jag njöt istället av barnens glädje och trevligt samtal med andra vuxna. Dessutom fanns det turligt nog ren grädde, som jag kunde hälla i kaffet, det är numera mums för mig. Dyrt? En annan fördom som jag hade, har också krossats. Skräpmat kostar, ständigt hunger och sug kostar. Jag gick nog inte in, eller förbi en affär, utan att köpa ett par chokladbitar, det var ju alltid extrapris (!). Den mat jag lagar är ordentligt mättande, så jag behöver inte ständigt införskaffa saker att stoppa i mun. Folk frågar hur länge jag ska hålla på. Jag brukar svara att jag har ambition av att äta så här resten av livet. Det skulle vara om jag, mot väldigt stor förmodan skulle må dåligt av min kost, som jag skulle ändra inriktning. Fast jag är väldigt klentrogen till detta. Jag är ju inte odödlig, sjukdomar kan komma och olyckor kan hända, trots bra kost. Men jag vill må så bra jag kan, när jag lever, och jag anser att LCHF är en väg till detta. Jag blir bara mer och mer övertygad om det. Möjligtvis, möjligtvis tar jag in lite frukt, när jag nått min målvikt, men jag får se. Trots allt är jag fruktansvärt sockerkänslig, det kanske skulle vara att riskera min fina kosthållning. Jag har fortfarande inte börjat motionera regelbundet. Ev. kommer jag göra det, men jag kommer inte att jag och pressa mig till det. Jag är ganska rörlig i vardagen och i mitt jobb. Om jag gör någonting ska det vara för ren njutning och att jag tycker det är kul, inte hysteriskt jag prestation och kilon. Jag har varit på några sporadiska vattengympapass, och jag njöt just. Jag har ju en väldigt aktiv fritid, vid sidan av ett heltidsnattjobb, någonstans måste vilan komma in också. Fettskräcken. Ja, jag kom på häromdagen, att den likt det kroniska sötsuget, har jag nog haft så länge jag kan minnas. Min runda hydda fick jag efter min pappa. Han är död sedan ett antal år tillbaka. Redan på slutet av sextiotalet och början på 70-talet, jag var småmullig, pappa hade haft en stroke, skulle "nyttigheterna" föras in. Mina intet ont anande och välmenande föräldrar förde in matvaror som skummjölk, Flora och margarin. Jag är liksom intutad med att jag fettprocenten neråt, och gärna välja processat fett. En bra grej hemifrån, som säkert mina jämngamla upplevt var dock, att Oboy och läsk, nästan inte förekom därhemma. Kakor och godis var sällan något som låg hemma. Kakor och godis har överhuvudtaget aldrig legat hemma hos mig, det har ätits upp ganska omedelbart.Däremot växte jag ju upp och kunde handla själv, så jag kompenserade frånvaron av sötsaker. Jag tror att Skaldeman och Tommy Runesson succesivt har botat min fettskräck. Jag såg dem i verkligheten på LCHF-kryssningen, och de verkar ju synnerligen välmående. Nu mixar jag kaxigt ihop smör, kokosfett och kaffe, då jag jobbar mina nattpass. Omgivningen har varit skräckslagna, men vant sig. Jag har nog haft tur med omgivningen. De som var misstroende har tystnat. Jag har inte så fantastisk argumentationsförmåga, men mitt varande, min pigghet, och mina -18 kilo, talar nog sitt tydliga språk. Ja, det här är lite reflektioner över hur det gick när jag köpte LCHF-boken, istället för den obligatoriska chokladbiten eller bullen, till kaffet, under ett pressbyråbesök i farten.
  12. Nu är jag i en riktig platå. Jag vet inte om jag föll ur ketosen efter Ungern. Jag vet i och för sig inte om jag har varit i ketos, eftersom jag aldrig mätt. Men jag tror det,eftersom jag gick ner. Något positivt med en jojobantarerfarenhet, är att jag har varit med om det förut - tålamod - bit ihop! Det är ju surt, och lite rädd kan man ju bli. Tänk om jag inte går ner mer än så här; trots allt gammal jojobantare, 53 år och kvinna. Jag har inte för avsikt att ändra kosten. Det är i alla fall så skönt, att inte ha det där godissuget. Och någon liten dj...ul i mig säger, att jag SKA fortsätta att gå ner, det får ta tid, men 20 kg till ska bort. Det är ju inte bara maten som spelar in, när man ska gå ner, även om LCHF är en stor kodnyckel för mig. Beteende, sömn och mattider gör ju sitt till. Det kan ju vara lite knivigt, när jag jobbar 100% natt, mycket blir upp och nervänt. Jag ska bita ihop, och dissekera mina vanor, och se om jag kan göra något, i balans med att jag måste ha flyt i vardagen.
  13. Oj, där fanns det goda recept! Tack för tipset!
  14. Det har du rätt i, kanske därför jag blir nöjd efter en ruta med Lindts 90%-iga. Den är egentligen helt enkelt inte speciellt god.
  15. Visst finns det fortfarande triggers kvar. Jag gillar bl a att dricka mjölk, det kan både trigga till att äta mer, och dricka ännu mer mjölk. Dessutom far kolhydratsintaget lätt i topp.Bär och nötter är en annan svaghet jag har. Och så märker jag, såhär när jag har en ledig dag, att jag fortfarande kan ha ätandet som sysselsättning (när jag egentligen skulle göra lite nytta istället), just nu löper jag skytteltrafik till köket, och naggar på en god ostpaj jag gjorde igår, efter recept ifrån "Åse 56". Choklad är däremot inga större problem, så länge jag håller mig till 85-90%. Skulle jag däremot köpa en 70%:are med smaksättning skulle jag få problem. Jag undviker också konstsötade produkter, då jag är säker på att de skulle kunna få mig att helt plötsligt sitta med en traditionell Marabou choklad. Men jag nöjer mig, än så länge, att vara medveten och vaksam om dessa svagheter, så länge jag går ner i vikt, och inte går igång med socker- och mjölprodukter. Jag äter ganska fritt inom LCHF-spannet och räknar inte. Däremot har jag hittills, likt den nyktra alkoholisten inte gjort undantag, ens vid fest eller högtid, vad gäller bakverk, godsaker och dylikt. Jag vågar inte, jag kan inte hantera det. Jag har kört LCHF sedan oktober, klarat jul, nyår, påsk, semmeldag, kanelbullens dag, våffeldag och alla andra konstiga dagar. Nästa eldprov bli semestern, då jag bl a ska åka på en kortare resa till en kursgård där mat ingår (ej LCHF), och matvaruaffären ligger långt borta - spännande.
  16. Jag blev så sugen på sill häromdagen, men blev lite chockad över hur mycket kolhydrater det är i sill. Det var svårt att hitta något bra alternativ. Dock köpte jag mig en burk, och lät det passera; ville så gärna ha sill- och äggfrukost, efter nattarbete. Men fortsättningsvis vill jag hitta bra sillalternativ. Så jag skulle bli glad både för köp- och recepttips på sill. Det skulle ändå vara ett lättsamt sätt att få i sig Omega 3.
  17. Det var ett tag sen sist, men jag är definitivt kvar, och kvar i LCHF, Nu har jag gjort min resa till Ungern. Det var förstås jättetrevligt, ett charmigt land, vänliga stolta människor, med spännande kultur. Det blev mycket mat och en hel del vin. Jag tror inte jag avvek så farligt, ifrån LCHF. Jag följde min princip att tacka nej till potatis, ris, pasta, bröd och sötsaker. Något dolt, mjöl eller potatis kan nog ha kommit med. Svårt att styra då vi var ett stort sällskap, och alla fick samma mat. Det var bara en gång vi gjorde individuella matbeställningar. Men det kändes som om det flöt på ganska bra ändå. Det var ofta helt kött, väl synliga potatisbitar, soppor som jag inte tror var redda med mjöl. Man blev definitivt mätt på maten, den var god, jag tror också den var fet, kanske lite väl lite grönsaker, dock ofta goda kålblandningar. Vi fick alltid efterrätter, som jag kategoriskt hoppade över, utom då det var ostbricka. En gång såg servitören riktigt sårad ut, då jag helt lämnat min efterrätt, jag fick dra till en nödlögn att jag var allergisk. Och visst, många efterrätter såg ju riktigt läckra ut, det måste jag erkänna. Dock är jag så sockerkänslig, att jag inte vågar chansa på att göra undantag. Jag känner ändå inte så speciellt sug, det är definitivt tack vare LCHF. Att nobba en efterrätt, som kommer både till lunch och middag, så många dagar i sträck, sån karaktär har jag nog aldrig haft. Hade det varit för något år sedan hade jag slukat allt, och även tagit över efter någon annan. Jag tog aldrig med något kokosfett, det kändes för bökigt, med vad det innebär att packa i resväska m.m. Däremot tog jag ett par kokta ägg med till Arlanda, att ta istället för fika, som är svindyrt. Äggen är jag fascinerad över, egentligen genialiska, lätta att ta med, mättar och det är fullt med näring. Försöker att alltid ha lite kokta ägg hemma. Jag behövde absolut inte gå hungrig, trots att jag hoppade över en del livsmedel. Tvärtom, jag åt mer än jag är van vid. Det var ju både förrätt, varmrätt och efterätt, till lunch och middag, därtill en frukostbuffé. Det serverades ofta vin eller öl till måltiderna. Dessutom var vi på både champagne (fast det heter peshgö, eftersom det inte kommer ifrån Champagne) och vinprovning. Och så uppstod det mingelsituationer. Ja, det blev ju betydligt mer dricka, än jag är van vid hemma, och allt går väl kanske inte in i LCHF-lämplighet, men det triggar ju inte mig, som sockret, så det lät jag passera. Jag försöker ändå vara förståndig, jag drack bara en mun öl, för att känna smaken. Jag gick upp 7 hg, efter Ungernresan, vilket jag tycker är helt acceptabelt. Vikten i det här sammanhanget är inte så viktig, mer att jag inte blir igångtriggad på något sätt, och faller in i gamla vanor. Men det har gått bra. Annars flyter vardagen på. Jag jobbar på ganska mycket nu, sen ska jag ha tre veckor i augusti. Jag har inte kommit igång med någon motion, trots att de byggt om "mitt gym". Än så länge är det bara vardagsträning. Omgivningen, kollegorna på jobbet är ändå förstående, jag har inte besvär av att folk hackar på mitt ätande. Kanske finns förståelsen för att jag trots allt började med 35 kg's övervikt, jag har gått ner 15 kg, jag är piggare och det syns. Dessutom är jag ganska kaxig, jag är på hugget om någon talar misstroende om LCHF. Jag var även kaxig med min övervikt, och hyperkänslig för kommentarer, som gällde andras eventuella övervikt (jag är nog så kaxig, så ingen går på min övervikt, till mig), som ex. "jag förstår inte att man låter det gå så långt, att man inte gör något åt det" eller "att folk inte förstår enkel matematik, kalorier in- kalorier ut", jag kan inte vara tyst, utan måste tala om att det inte är så enkelt, även innan LCHF. Magic Bullet kaffet som jag dricker på natten, kan nog vara lite provocerande, men kollegorna har vant sig, och vi skämtar mycket om det. Trots allt är många öppet intresserade, och frågar hur jag äter. Det är så att jag blir orolig att en del kanske får höra det till leda. Man vill ju inte överfalla folk med sitt prat. Sen finns det säkert de, som tycker man är helt från vettet, att man spelar rysk roulette med sin hälsa, som inte säger något direkt till en, men det får de i så fall tycka. Jag vet ju med säkerhet att jag körde ett större roulettespel med min hälsa innan jag började med LCHF. Medan de lärda tvistar huruvida LCHF är skadligt i längden, och vilka ev. bieffekter det har på hälsan, äter jag den mat jag mår bra av, d v s LCHF.
  18. Men jag är nyfiken på hur ni andra gör med saltet i maten och hur mycket ni uppskattar ni intar per dygn. Det som är märkligt, när jag började med LCHF, blev jag nästan äcklad av salt. Innan har jag varit en normalsaltare. Men jag saltar ändå maten medvetet, för en viss mängd salt måste man ha. Vid ett tillfälle mådde jag lite illa, och det gick över, när jag fick lite salt i mig (jag kom inte ihåg, vad det var jag åt eller drack). Annars mår jag som en prinsessa av kosten, och tycker faktiskt jag har fått naturliga signaler, vad och hur mycket jag ska äta. Hoppas du blir piggare snart, och får ordning på ditt blodtryck.
  19. Det var väldigt länge sedan jag skrev här. Dock fortsätter jag att följa forumet med stort intresse, så jag finns här. Och jag pinnar på med LCHF, har gått ner ca 15 kg, och faktiskt inte gjort ett enda avsteg (ifrån de principer jag satt upp). Jag tycker fortsatt det går bra. I vardagen äter jag någon äggfrukost och lagar ett mål mat; ofta något gräddigt, smörigt, kött, fågel eller fisk, med grönsaker. Sen fyller jag på med osaltade nötter, bullet coffe och bär. Det var länge sedan jag följde något recept, ofta blir det till att öppna kylskåpet, och se vad jag har, och laga något utefter det. När jag tittar på recept, tar jag dessa mest som inspiration och riktmärke, jag följer dem inte till punkt och pricka. Det här med att räkna, det har aldrig funkat för mig i längden, varken kalorier eller kolhydrater. Det var någon som beskrev så klockrent i ett inlägg, här i bloggen; det här med att äta, det ska man liksom bara göra naturligt, det ska inte vara omgärdat av en massa konstiga måsten. Så länge vågen går i rätt riktning, så fortsätter jag med bär och nötter. Någon enstaka gång kan jag mandel- kokosmjöls baka, men det tillhör inte min basmat. Däremot använder jag inte Stevia eller liknande. Jag törs inte, jag är så fruktansvärt sockerberoende, så jag kan säkert trigga igång något i så fall. Jag har fallit en gång för att köpa en Celsius, saknaden efter fruktiga drycker kan faktiskt vara svårare än kaksuget. Men Celsius-drickan smakade inte gott. De första klunkarna var okay, men sen slängde jag halva drickan. Det jag däremot är lite för svag och liberal med är mjölkdrickandet. Det ska jag försöka minska ner på rejält. Jag behöver ju inte köpa mjölk varje gång jag handlar. Står den där, kan jag inte låta bli att dricka den, och jag känner att det liksom triggar både till mer mjölkdrickande och småätande. 15 kg är ju ingen jättesnabb och stor nedgång, men jag är väldigt nöjd. Jag är väldigt angelägen om att det ska hålla för evigt den här gången. Hoppas, hoppas, hoppas, jag får inte gå upp igen. Paralellt så mår jag ju väldigt bra av den här kosten. Det känns absolut som ett sätt jag kan äta så här resten av livet. Man kan ju variera sig i det oändliga. Tommy Runesson skrev i sin blogg, att 'Svensson' har inte heller så stor variation i sin lunchlåda; köttbullar och makaroner, korv och makaroner, köttfärssås och spagetti, etc. Att känna att jag inte går och är hungrig är A och O. Jag behöver inte sätta några mängdgränser för mig själv inom LCHF-maten. Det gör att jag är avslappnad och känner att maten ger energi, istället för paltkoma. Som jag skrivit förut är jag nattarbetare, arbetar 10-timmars pass, och på fritiden är jag väldigt aktiv. Jag har alltid varit oregelbunden med maten, och är det fortfarande. Men det känns som om jag inte behöver stressa upp mig för det, det funkar. Jag har ändå vissa ätrutiner. Jag brukar alltid laga en frukost och en måltid. På natten, när jag jobbar, så dricker jag Magic Bullet kaffet och äter grädde och bär, uppdelat på två raster. När jag sedan kommer hem, så äter jag någon äggrörefrukost. För det mesta, så köper jag ingen 'färdkost' nu för tiden, till tågresan hem. Det är en känslig tid, sugmässigt. Någon gång, om suget är alltför stort kan jag köpa mig ett paket Baby Bell ostar. Det ersätter i dag konditoribullar och pressbyråchoklad. Det är förresten det som gör att LCHF är faktiskt ekonomisk vinning för mig. Junk food är inte billigt. Det läter som jag gör inget annat än och äter, när jag jobbar, men jag har pendlartid också. Jag är hemifrån mellan 19:30-08:00 (8:30 helgerna). Jag har även ett ganska fysiskt jobb, även nattetid, så jag kan bli bra så hungrig. Omgivningen är annars ganska förstående. Jag jobbar ju på en thoraxintensivvårdsavdelning, en och annan har väl lite lamt ifrågasatt mitt ätande, men dels är jag bestämd, och dels så ser de resultat och att jag mår bra. Väldigt många är vänligt nyfikna, undrar vad jag äter, och tycker jag är duktig. Jag känner mig inte duktig direkt. Dels var jag i ett läge, där jag var så illa tvungen att göra något, dels så äter jag gott, är mätt, och sockersuget är knappt befintligt. Jag var ju inte först på jobbet med LCHF, vi är en stor arbetsplats. Man hör fler och fler skippa kolisarna, dock gör många undantag på helger eller till festliga tillfällen. Men ett par till äter som jag, ungefär. Folk får gör hur de vill, men för egen del, så kommer jag inte köra undantagslinjen, för risken att jag faller är för stor. Det som är framför mig nu är en Ungernresa, med den orkester jag spelar med. Det ska ju, såklart, bli jättekul. Jag är lite orolig för ätandet. Någon föreslog att jag skulle släppa det och återgå när jag kommer hem, men jag törs inte. Jag har ingen karaktär. Dock får kanske vissa saker passera; mjöl i såser, rotfrukter, etc., men jag tänker inte äta bakverk, pommes frites eller liknande. Annars har jag för mig att Ungern kan passa LCHF-ätande. Det är väl inte direkt några pasta eller risröror. Jag har fått översatt, av en dotters jobbarkompis, hur jag äter, och jag skriver nog ut Doc's ungerska översättning. Men vi ska ha någon typ av helpension, och jag vill inte vara alltför otacksam eller besvärlig. Det kan jag annars vara här hemma, när jag är ute och äter. Jag kanske tar med mig kokosfett, för att hålla mättnad. Har ni tips, så mottages de tacksamt. Ni får ha det så bra, mina bundsförvanter där ute !
  20. Det skulle varit otrolig kul att vara med. Tyvärr så har jag en resa inplanerad till Ungern. Typiskt att allt kul sker samtidigt .
  21. Jo, jag har nog överlag varit lite forumslö, fast jag älskar fortfarande att läsa det, som så många kloka människor skriver om. Det är bara det att det var länge sedan jag skrev överhuvudtaget. Vad roligt att det flyter på så bra för dig Jennie ! Svårt att svara om takten på viktnedgången är rimlig, men håll i dina goda vanor, så ska du se att du är där du vill, snart. Det känns fortfarande som det flyter på för mig. Jag har gått ner 15 kg, och 25 cm i midjan, jag vill nog gärna gå ner ca 20 till, men det viktigaste för mig, är att det är sista gången, jag kör en sån här viktresa. Jag är så evinnerligt trött på jojo-bantningen. jag får inte ramla ur en gång till. men förutom viktnedgången, så mår jag väldigt bra; småvärk i kroppen som är bättre, inget besvärande sötsug, lugn mage, flow i handling och matlagning. Många säger att jag är duktig, men jag känner inte att jag gör några uppoffringar, jag äter gott, och går ner i vikt. Nu ska jag fortsätta att hålla tummarna för dig!
  22. Välsorterade mataffäre, ICA Maxi och Coop, har jag hittat mina burkar på.