Katten1227

Medlem
  • Innehållsantal

    5
  • Gick med

  • Besökte senast

Anseende bland gemenskapen

19 Bra

Om Katten1227

  • Rank
    Nyanländ
  1. Tack till alla för svar och bra råd, stöd och input! Först och främst: ja, jag är kvinna. Jag har förstått att hormoner kan ställa till det i övergångsåldern. Ibland läser jag att sjunkande östrogennivåer är boven, ibland verkar sjunkande progesteronnivåer alt obalansen mellan östrogen och progesteron vara ännu värre...av någon anledning verkar kvinnor hur som helst värre drabbade än män. Jag har varit inne på att pröva något receptbelagd läkemedel typ Glucophage, eller kanske ännu hellre Victoza/Saxenda som verkar ha ännu färre biverkningar...problemet är att jag tenderar att överäta. Läkemedlen kanske dämpar suget om insulinnivåerna sjunker, men grundproblemet - kolhydratmissbruk - kommer som jag ser det att finnas kvar och dessa läkemedel är väl bara avsedda att användas tillfälligt, inte permanent...? Om jag fortsätter som förr kommer jag m a o snart att vara tillbaka i kolhydratträsket igen, och kilona kommer att komma tillbaka med expressfart som de alltid gjort efter varje viktminskningskur. Ingen avmagringskur har för mig handlat om att permanent förändra mitt ätbeteende, utan just om att gå ned ett antal kilon. Ni har gett mig många goda råd och tips på vägen vilket jag varmt tackar er för. Jag har nu fått en bättre uppfattning om vad som är viktigt att tänka på för att lyckas inte bara på kort utan även på längre sikt.
  2. Jag är väldigt intresserad av andras erfarenheter och vore tacksam för input! Jag har kämpat mot övervikten i hela mitt vuxna liv. Jag bantade första gången när jag var 12 - med hjälp av kaloriräkning. Jag gick ned tolv kilo ganska fort men gick upp dem nästan lika fort igen. Sedan följde 30 år av jojobantning. Jag var varit medlem i WW och Aftonbladets viktklubb fler gånger än jag kan räkna och har prövat allt från Nutrilett till banan- och kålsoppedieter. Förra året, vid fyllda 48, fick jag diagnosen insulinresistens och ett recept på Glucophage (och fick höra att om det inte fungerade skulle vi pröva Victoza alt Saxenda). Jag har den senaste tiden varit flitig besökare på en amerikansk sajt som heter restartmed.com. Den drivs av läkaren Westin Childs som specialiserat sig på hormonrubbningar, främst sköldkörtelsjukdomar. Jag diagnosticerades med autoimmun thyroidit (Hashimotos sjukdom) för 20 år sedan och har sedan dess trott att detta påverkat min ämnesomsättning negativt. För några år sedan fick jag Liothyroinin som tillägg till Levaxin men även om jag fick ökade energinivåer har jag inte märkt någon skillnad när det gäller vikten eller förbränningen. Dr Childs skriver emellertid att behandling av låg ämnesomsättning sällan leder till mer än 2-5 kg viktnedgång, och att andra hormoner är betydligt viktigare för den som har svårt att gå ned i vikt trots optimala sköldkörtelvärden. De hormoner han särskilt framhåller är insulin och leptin. Jag vet redan att jag har insulinresistens (jag har valt att inte ta receptbelagda läkemedel pga biverkningarna). Jag har de flesta symptom på leptinresistens, t.ex. dålig aptitreglering och en tendens att överäta. Jag har läst om kosttillskott som berberine för insulinresistenta men det låter nästan för bra för att vara sant... Men jag tänker som så att lc-kost borde vara effektivt mot båda dessa syndrom...? Jag väger i nuläget 98 kg till 1.73 cm och skulle vilja komma ned i 65-70 kg. Men övervikten verkar sitta som berget. Dock inser jag att jag är kolhydratmissbrukare - om jag bryter av en liten bit av en knäckebrödkaka slutar det med att jag äter upp hela kakan. Mina mättnadskänslor fungerar helt enkelt inte när jag äter bröd, pasta och potatis. Men som många andra uppvuxna på 1970- och 80-talen sitter övertygelsen att kolhydrater är nyttiga och t o m nödvändiga för oss djupt rotad och gör att jag tvekar att ta steget över till lc-kost. Vore därför tacksam för att få lite inspiration från andra som framgångsrikt gjort just det!
  3. Hej, Tack för tipset! Nej, jag har ännu inte mätt blodsockret hemma men det är en bra idé att följa det under längre tid.
  4. Hej, Jag är ny här och skulle vara väldigt tacksam om andra ville berätta lite om sina erfarenheter av LCHF. Jag har varit överviktig i princip hela mitt vuxna liv. Jag växte upp på "nyttig" mat - fullkornsprodukter, lättmjölk, lättfil med Branflakes, Lätt & Lagom, 17%-ig ost, frukt som mellanmål, i princip inget mättat fett. Jag har så länge jag kan minnas haft en glupande aptit som jag stillat med snacks och smörgåsar. Jag känner mig bättre för stunden men är snart hungrig igen. Fettskräcken har suttit djupt rotad, särskilt rädslan för mättat fett. Även om jag på senare år lärt mig undvika sockerfällor som juice och frukt har jag svårt att förmå mig att steka i smör eller kokosolja. Jag behöver gå ned 20-25 kg (väger 90 kg till mina 173 cm) och tänkte först ge Viktväktarna en ny chans. Jag har tidigare viktväktat tre ggr och gått ned i vikt (första gången snabbt och lätt, andra gången lite långsammare, tredje gången tog det betydligt längre tid och jag gick inte ned mer än 0,3-0,5 kg i veckan). Jag har egentligen bestämt mig för att VV inte passar mig, men nu fick jag ett nyhetsbrev om hur de ändrat sitt program så att över 200 livsmedel är pointsfria. Numera kan man äta fritt av t.ex. ägg och kycklingfilé och det lät ju bra. Men fettet "kostar" fortfarande lika mycket, dvs väldigt mycket, och jag tror att det kommer att bli svårt att äta mig mätt och ffa hålla mig mätt länge på enbart grönsaker och protein (jag hade tänkt undvika fullkornsbröd, potatis och andra "lågpointsare" den här gången). Problemet med VV har för mig varit dels svårigheten att få min aptit under kontroll, dels att viktnedgången aldrig blivit bestående. Första gången jag gick ned i vikt med VV höll jag min nya, lägre vikt i nästan två år med hjälp av det s k jämviktsprogrammet, men jag kämpade med ett ständigt sötsug och varje dag såg jag fram emot helgen när jag tillät mig att äta mer (och betala för det i form av ökad motion veckan därpå). Men varje gång jag tillät mig själv att äta mer (alltid snabba kolhydrater) blev det ännu svårare att stå emot suget kommande vecka, och till slut gav jag upp helt och gav efter för suget. Jag gick snabbt upp 20 kg igen och började om med viktminskningsprogrammet. Det gick något långsammare andra gången än första, men vågen pekade nedåt och jag tolkade det som att för många kalorier och ffa fett var problemet och att det bara gällde att hålla mig till mina tillåtna points och sedan jämviktsprogrammet och så skulle problemet vara löst. Oavsett hur VV ändrar sitt program tror jag inte att jag någonsin kommer att kunna känna mig mätt utan tillräckligt mycket fett. Jag börjar misstänka att det varit den saknade pusselbiten hela tiden. För ett par år sedan testade jag mitt fastesocker (5.8 mmol/l tolv timmar efter senaste måltid, referensvärde 4.1-6.0). Läkaren sa att det inte var alarmerande men erbjöd mig Metformin "i förebyggande syfte". Efter att ha läst om biverkningarna bestämde jag mig för att gå ned i vikt igen och se om inte det skulle sänka mitt blodsocker. Jag gick med i VV för tredje gången och vägde inpå 101 kg (som lägst har jag i vuxen ålder vägt 65 kg). Nu hade de infört s k Duoval där vissa livsmedel var pointsfria, som de flesta frukter som jag frossade i mellan måltiderna. Som mest gick jag ned 0.5 kg vissa veckor, andra inte alls. Konsulenten sa att det var omöjligt att inte gå ned i vikt om man följde programmet till punkt och pricka, och bad mig därför föra matdagbok för att upptäcka problemet. Men det gick inte att hitta något - jag följde programmet samvetsgrant. Vissa dagar kunde jag äta upp till tio frukter eller fem-sex frukter och ett par dl bär, men det var ju "tillåtet" enligt det nya programmet. Jag har läst massor av LCHF-böcker - Skaldeman, Litsfeldt, Eenfeldt, Dahlqvist, Hallén, Davidsson, Falkman Fredrikson, Forslund...så jag saknar inte de teoretiska kunskaperna eller verktygen. Det jag saknar är dels övertygelsen att LCHF kan vara något för mig (då metoden strider mot allt jag fått höra under hela min uppväxt och tid som viktväktare), dels praktiska kunskaper som: hur mycket ska man egentligen äta? Jag har så otroligt dålig mättnadskänsla och tenderar att överäta (jag äter i dagsläget kolhydrater till alla måltider). Tanken att portionsstorleken och därmed kalorimångden är avgörande för viktnedgång sitter så djupt rotad i mig att jag inte vet hur jag ska kunna frigöra mig från den... Häromdagen läste jag att Lars-Erik Litsfeldt skrivit en bok om vikten av att äta baljväxter. Det strider ju mot traditionell LCHF då bönor och linser innehåller mycket kolhydrater. Men det verkar som om den resistenta stärkelse de innehåller inte påverkar blodsockret utan i stället har en massa hälsofördelar. Det skulle passa mig perfekt att äta bönor och kikärtor då jag tycker mycket om baljväxter och egentligen är mer vegetarian än köttätare av naturen (jag äter kött men gärna fågel framför nöt och kan inte se mig själv frossa i stora köttstycken varje dag). Om LCHF ska funka för mig på sikt behöver jag hitta ett sätt att äta som passar mig, men det känns så otroligt att jag skulle kunna äta ett par dl bönor per dag och ändå ha lågt blodsocker och därmed kunna gå ned i vikt....därför vore det extra intressant att få höra om någon annan här prövat den metoden och lyckats antingen gå ned i vikt eller hålla den nya, lägre vikten? Jag vore som sagt oerhört tacksam för att få ta del av andras erfarenheter. Jag måste gå ned i vikt - dels trivs jag inte med mig själv och min kropp, och vill kunna komma in i alla mina kläder, dels är jag rädd för att utveckla diabetes 2 och behöva ta Metformin resten av livet. Att äta enligt VV:s modell funkar bevisligen inte för mig då jag efter varje viktminskning börjat gå upp i vikt igen och till slut vägt mer än när jag började viktminska. Nu verkar det omöjligt att viktminska med kalorirestriktion öht, varför jag känner att jag måste tänka om när det gäller viktminskning och försöka något helt nytt. Att äta LCHF kommer för mig att innebära att gå emot allt jag lärt mig, men alla framgångshistorier (både här och på andra forum och bloggar) har fått mig att inse att LCHF faktiskt verkar vara en metod som fungerar, och som till skillnad från VV och andra metoder som bygger på kalorirestriktion faktiskt tar bort sötsug och minskar behovet av mellanmål. För mig vore det fantastiskt att slippa tänka på mat för jämnan, och vara beroende av två-tre mellanmål per dag förutom huvudmålen. I nuläget känns det som om hela min vakna tid går åt till att antingen äta eller planera för nästa måltid/mellanmål. Det vore underbart att kunna äta tre ggr om dagen och hålla mig behagligt mätt däremellan, och det verkar som om LCHF vore det bästa (och kanske enda) sättet för mig att uppnå det...jag har även kollat på GI-metoden, men undrar om den inte innehåller lite för mycket kolhydrater för någon med mina blodsockerproblem...jag är rädd för att jag aldrig kommer att få mitt sötsug under kontroll om jag kan äta så mycket kolhydrater som GI-metoden tillåter...? Catti
  5. Hej, Jag är ny här och skulle vara väldigt tacksam om andra ville berätta lite om sina erfarenheter av LCHF. Jag har varit överviktig i princip hela mitt vuxna liv. Jag växte upp på "nyttig" mat - fullkornsprodukter, lättmjölk, lättfil med Branflakes, Lätt & Lagom, 17%-ig ost, frukt som mellanmål, i princip inget mättat fett. Jag har så länge jag kan minnas haft en glupande aptit som jag stillat med snacks och smörgåsar. Jag känner mig bättre för stunden men är snart hungrig igen. Fettskräcken har suttit djupt rotad, särskilt rädslan för mättat fett. Även om jag på senare år lärt mig undvika sockerfällor som juice och frukt har jag svårt att förmå mig att steka i smör eller kokosolja. Jag behöver gå ned 20-25 kg (väger 90 kg till mina 173 cm) och tänkte först ge Viktväktarna en ny chans. Jag har tidigare viktväktat tre ggr och gått ned i vikt (första gången snabbt och lätt, andra gången lite långsammare, tredje gången tog det betydligt längre tid och jag gick inte ned mer än 0,3-0,5 kg i veckan). Jag har egentligen bestämt mig för att VV inte passar mig, men nu fick jag ett nyhetsbrev om hur de ändrat sitt program så att över 200 livsmedel är pointsfria. Numera kan man äta fritt av t.ex. ägg och kycklingfilé och det lät ju bra. Men fettet "kostar" fortfarande lika mycket, dvs väldigt mycket, och jag tror att det kommer att bli svårt att äta mig mätt och ffa hålla mig mätt länge på enbart grönsaker och protein (jag hade tänkt undvika fullkornsbröd, potatis och andra "lågpointsare" den här gången). Problemet med VV har för mig varit dels svårigheten att få min aptit under kontroll, dels att viktnedgången aldrig blivit bestående. Första gången jag gick ned i vikt med VV höll jag min nya, lägre vikt i nästan två år med hjälp av det s k jämviktsprogrammet, men jag kämpade med ett ständigt sötsug och varje dag såg jag fram emot helgen när jag tillät mig att äta mer (och betala för det i form av ökad motion veckan därpå). Men varje gång jag tillät mig själv att äta mer (alltid snabba kolhydrater) blev det ännu svårare att stå emot suget kommande vecka, och till slut gav jag upp helt och gav efter för suget. Jag gick snabbt upp 20 kg igen och började om med viktminskningsprogrammet. Det gick något långsammare andra gången än första, men vågen pekade nedåt och jag tolkade det som att för många kalorier och ffa fett var problemet och att det bara gällde att hålla mig till mina tillåtna points och sedan jämviktsprogrammet och så skulle problemet vara löst. Oavsett hur VV ändrar sitt program tror jag inte att jag någonsin kommer att kunna känna mig mätt utan tillräckligt mycket fett. Jag börjar misstänka att det varit den saknade pusselbiten hela tiden. För ett par år sedan testade jag mitt fastesocker: 5.8 mmol/l tolv timmar efter senaste måltiden (referensintervall 4.1-6.0). Läkaren sa att det inte var alarmerande men erbjöd mig Metformin "i förebyggande syfte". Efter att ha läst om biverkningarna bestämde jag mig för att gå ned i vikt igen och se om inte det skulle sänka mitt blodsocker. Jag gick med i VV för tredje gången och vägde inpå 101 kg (som lägst har jag i vuxen ålder vägt 65 kg). Nu hade de infört s k Duoval där vissa livsmedel var pointsfria, som de flesta frukter som jag frossade i mellan måltiderna. Som mest gick jag ned 0.5 kg vissa veckor, andra inte alls. Konsulenten sa att det var omöjligt att inte gå ned i vikt om man följde programmet till punkt och pricka, och bad mig därför föra matdagbok för att upptäcka problemet. Men det gick inte att hitta något - jag följde programmet samvetsgrant. Vissa dagar kunde jag äta upp till tio frukter eller fem-sex frukter och ett par dl bär, men det var ju "tillåtet" enligt det nya programmet. Jag har läst massor av LCHF-böcker - Skaldeman, Litsfeldt, Eenfeldt, Dahlqvist, Hallén, Davidsson, Falkman Fredrikson, Forslund...så jag saknar inte de teoretiska kunskaperna eller verktygen. Det jag saknar är dels övertygelsen att LCHF kan vara något för mig (då metoden strider mot allt jag fått höra under hela min uppväxt och tid som viktväktare), dels praktiska kunskaper som: hur mycket ska man egentligen äta? Jag har så otroligt dålig mättnadskänsla och tenderar att överäta (jag äter i dagsläget kolhydrater till alla måltider). Tanken att portionsstorleken och därmed kalorimångden är avgörande för viktnedgång sitter så djupt rotad i mig att jag inte vet hur jag ska kunna frigöra mig från den... Häromdagen läste jag att Lars-Erik Litsfeldt skrivit en bok om vikten av att äta baljväxter. Det strider ju mot traditionell LCHF då bönor och linser innehåller mycket kolhydrater. Men det verkar som om den resistenta stärkelse de innehåller inte påverkar blodsockret utan i stället har en massa hälsofördelar. Det skulle passa mig perfekt att äta bönor och kikärtor då jag tycker mycket om baljväxter och egentligen är mer vegetarian än köttätare av naturen (jag äter kött men gärna fågel framför nöt och kan inte se mig själv frossa i stora köttstycken varje dag). Om LCHF ska funka för mig på sikt behöver jag hitta ett sätt att äta som passar mig, men det känns så otroligt att jag skulle kunna äta ett par dl bönor per dag och ändå ha lågt blodsocker och därmed kunna gå ned i vikt....därför vore det extra intressant att få höra om någon annan här prövat den metoden och lyckats antingen gå ned i vikt eller hålla den nya, lägre vikten? Jag vore som sagt oerhört tacksam för att få ta del av andras erfarenheter. Jag måste gå ned i vikt - dels trivs jag inte med mig själv och min kropp, och vill kunna komma in i alla mina kläder, dels är jag rädd för att utveckla diabetes 2 och behöva ta Metformin resten av livet. Att äta enligt VV:s modell funkar bevisligen inte för mig då jag efter varje viktminskning börjat gå upp i vikt igen och till slut vägt mer än när jag började viktminska. Nu verkar det omöjligt att viktminska med kalorirestriktion öht, varför jag känner att jag måste tänka om när det gäller viktminskning och försöka något helt nytt. Att äta LCHF kommer för mig att innebära att gå emot allt jag lärt mig, men alla framgångshistorier (både här och på andra forum och bloggar) har fått mig att inse att LCHF faktiskt verkar vara en metod som fungerar, och som till skillnad från VV och andra metoder som bygger på kalorirestriktion faktiskt tar bort sötsug och minskar behovet av mellanmål. För mig vore det fantastiskt att slippa tänka på mat för jämnan, och vara beroende av två-tre mellanmål per dag förutom huvudmålen. I nuläget känns det som om hela min vakna tid går åt till att antingen äta eller planera för nästa måltid/mellanmål. Det vore underbart att kunna äta tre ggr om dagen och hålla mig behagligt mätt däremellan, och det verkar som om LCHF vore det bästa (och kanske enda) sättet för mig att uppnå det...jag har även kollat på GI-metoden, men undrar om den inte innehåller lite för mycket kolhydrater för någon med mina blodsockerproblem...jag är rädd för att jag aldrig kommer att få mitt sötsug under kontroll om jag kan äta så mycket kolhydrater som GI-metoden tillåter? Catti