Gå till innehåll

Anna S

Medlem
  • Innehållsantal

    13
  • Gick med

  • Besökte senast

  • Dagar vunna

    1

Anna S vann senast 8 Maj

Anna S hade det mest gillade innehållet!

Anseende bland gemenskapen

38 Bra

Om Anna S

  • Rank

  1. Kjell, Problemet med Euthyrox är att tillverkaren nyligen ändrade sammansättningen och ersatte en av ingredienserna (tror det var sukros; hur som helst en sockerart) med mannitol. I ett sköldkörtelforum som jag är medlem i har det varit mycket diskussioner om ett brittiskt preparat (tillverkaren heter Teva) som innehåller just mannitol och som ställt till stora problem för många användare. De har rapporterat en rad klassiska hypo-symptom som försvunnit när de bytte till ett annat läkemedel. Jag vet inte varför just mannitol är så problematiskt i detta sammanhang, men det verkar som om det på något sätt påverkar upptaget av sköldkörtelhormon i kroppen. På liknande sätt uppstod problem med NDT-preparatet Armour Thyroid när tillverkaren bytte ut sukros mot cellulosa. Jag har hört från ett par medlemmar som tagit "nya" Euthyrox och upplevt en klar försämring. Det är jättesynd för jag har läst mycket om Euthyrox (tidigare varianten) och de flesta verkade väldigt nöjda med det. Jag förstår inte varför tillverkarna måste ändra i ett läkemedel som fungerar bra. Ett problem är att många tillverkare förnekar att de inaktiva beståndsdelarna (fyllnadsmedel) påverkar upptaget av läkemedel, men alltför många patienter rapporterar problem efter ändringar i sammansättningen för att det ska vara en slump. Elinor, Jag håller med om att 56kilo är en trevlig livsstilsblogg och många av recepten är både goda och lättlagade. Dock säger bloggägaren själv att hon är normalviktig och inte har några problem med insulinpåslag varför hon kan äta desserter och rotfrukter. Dessutom är hennes portioner ganska små och får mig att tänka VV...en kycklingfilé, en klick sås och ett par broccolibuketter. Så även om hon inte räknar kalorier är det troligt att hon inte får i sig så mycket värst mer energi nu än på VV-tiden.
  2. Kjell, Tack, jag har läst om Liothyronin men det är som sagt svårt att hitta läkare som skriver ut det. Tack för tipset! Jag har även funderat på naturligt sköldkörtelhormon men då verkar man få åka utomlands. Jag vet att det finns en klinik i Oslo som skriver ut det, samt några läkare i Finland. Dock är det dyrt (sedan tillkommer ju resekostnader) och frågan är om det är värt det om Lio funkar lika bra...trots allt är det ju T3 man kan behöva utöver T4, och då borde syntetiskt T3 funka lika bra.
  3. Maria F, Tack, allt är av intresse när det rör sköldkörteln!!!
  4. Kjell Granelli, Först och främst, jag vet inte om min dator spelar mig ett spratt eller om det verkligen stämmer det som står på dig..."Location: Hofterup, Skåne". Är det sant?!?! Jag är uppvuxen där!!! Jag tror uppriktigt sagt inte att Levaxin fungerar för mig. Jag äter 200 mikrogram/dag sedan flera år och mitt TSH-värde är undertryckt (0.05; ref 0.4-4.2), medan fritt T4 ligger vid övre gränsen (1.5; ref 0.7-1.5). Dock har jag beställt privata prover som visade lågt fritt T3 (2.1; ref 1.7-3.7) vilket tyder på att jag inte konverterar tillräckligt mycket T4 till T3 som ju är det aktiva hormonet. Det är tydligen vanligt med nedsatt förmåga att omvandla T4 till T3 vid autoimmun hypotyreos då kronisk inflammation sägs inverka menligt på denna process. Enligt läkaren går det inte att ta mer än 200 mkg Levaxin/dag då det inte tillverkas högre doser än så...
  5. Maria F, Jag har använt s.k. bioidentiskt progesteron (Utrogestan, 200 mg tio dagar i månaden) tillsammans med Lenzetto (östrogen i sprayform). Transdermalt östrogen sades vara bättre än oralt då det inte belastar levern och inte innebär samma risk för blodpropp och bröstcancer. Jag märker definitivt en skillnad mellan hormonellt betingade viktproblem och viktproblem som "bara" orsakas av överätning och fysisk inaktivitet. När jag var tonåring kunde jag gå ned snabbt och lätt med kaloriräkning och motion. 30 år senare med flera hormonrubbningar (sköldkörteln, klimakteriet och insulinresistens) fungerar ingenting av det som brukade hjälpa. Jag motionerar för att jag mår bra av det och för att jag är övertygad om att kroppen röra på sig, men det spelar ingen större roll längre för förbränning och viktreglering. I 20-årsåldern kunde jag äta vad jag ville och hålla vikten med hjälp av motion, men så funkar det inte längre. Jag misstänker att det finns en koppling mellan sköldkörtelrubbningar och insulinresistens. Alla endokrina körtlar samverkar, och om en slutar fungera (som i mitt fall pga autoimmun thyroidit) är det nog naivt att tro att de andra fortsätter fungera som vanligt. Det är som att rycka bort ett ben på en pall och tro att den ändå ska stå stadigt...det verkar som om många med hypotyreos har problem med insulinresistens utan att veta om det, då läkarna inte verkar inse sambandet. Jag är med i flera forum för personer med sköldkörtelsjukdomar, och viktproblem är det som diskuteras mest. Många nämner problem med sötsug och ständiga hungerkänslor som de ger efter för, och nästan undantagslöst håller de på med någon form av viktminskningsprogram med kaloriräkning. Läkarna är på dem om att de måste gå ned i vikt, och skickar dem till dietister som ger dem kostplaner där 70% utgörs av kolhydrater och minimalt med vegetabiliskt fett. Min egen erfarenhet är att det gör saken värre. Först har vi problem med ämnesomsättningen pga nedsatt sköldkörtelfunktion, och sedan minskar ämnesomsättningen ytterligare när vi drar ned på kalorierna. Ovanpå det uppmanas vi att äta det som påverkar blodsockret och insulinutsöndringen mest. Tyvärr verkar som sagt många läkare inte inse sambandet mellan viktproblem och insulinresistens, utan de tror att det bara handlar om kalorier in och ut. Dietister verkar också skrämmande okunniga om detta. De verkar inte ha omprövat kostråden överhuvudtaget sedan 1970-talet. Jag märker tydligt hur jag reagerar på olika livsmedel. Efter en frukost på rostat bröd får jag äta igen inom en timme. Äter jag däremot en omelett står jag mig till lunch. Mitt problem just nu är nog att jag fortfarande är lite fettskrämd och inte vågar använda så mycket fett som jag skulle behöva för att hålla mig mätt utan mellanmål. Jag blev indoktrinerad under hela min uppväxt så fettskräcken sitter djupt rotad...när jag växte upp var det ett ägg i veckan som gällde...! Dock är jag glad över att fritt kunna äta ägg då jag älskar det i alla former.
  6. Maria F, Jo, har jag tagit progesteron 10 dagar i månaden parallellt med östrogen de senaste fem åren. Jag vet inte tillräckligt om hur hormoner produceras, tyvärr, bara en sak: i mitt fall förvärrades allt - insulinresistens, viktuppgång, plus en rad andra symptom som jag inte riktigt kan förklara - efter kortisonbehandlingen. Bl a har jag fått kraftigt ökad ansiktsbehåring, men mina testosteronvärden är låga (botten av referensintervallen), och kvinnor med PCOS har höga halter av T. Men det låter onekligen konstigt att kroppen skulle "stjäla" ett hormon för att tillverka ett annat...det verkar som teorin bakom detta är att progesteron inte anses livsviktigt medan kortisol är det, och därmed prioriterar kroppen tillgång till kortisol framför progesteron. Det är möjligt att mina symptom på senare tid inte har någonting med könshormoner att göra, utan är mer relaterade till insulin och blodsocker...som sagt, den korta behandlingen med höga doser kortison (upp till 1000 mg/dag intravenöst) ställde till det rejält för mig. Efter det känns det som om min kropp slutat reagera på hungers- och mättnadskänslor överhuvudtaget.
  7. Katerina, De flesta läkare är sorgligt okunniga om hur hormoner påverkar vikten. Jag har t o m haft läkare som inte trodde att hypotyreos påverkar vikten...de flesta läkare tror att vikt är en fråga om kalorier in och ut samt motion. Intressant att dr Fung också konstaterar kortisonets inverkan på vikten! Jag märkte ffa att mina blodsockervärden tippade över från högt inom referensintervallen till förhöjda efter avslutad kortisonbehandling.
  8. Jag använde nyligen en kalkylator jag hittade på nätet för att räkna ut förhållandet mellan östradiol och progesteron (jag har även tagit progesteron tio dagar i månaden). Tydligen ska förhållandet mellan de båda hormonerna vara över 100, och allt under 100 tyder på östrogendominans...mitt resultat blev 27. Dvs för mkt östrogen i förhållande till progesteron. Mitt SHBG-värde var också i överkant (95, ska tydligen inte vara högre än 75) vilket kan förklara mitt låga (botten av referensintervallen) testosteronvärde. Jag har läst att när kroppen behöver mer kortisol använder den progesteron för att tillverka detta, varför östrogen lätt dominerar även hos personer som inte äter hormoner. Tydligen stressar höga doser kortison kroppen och kan i vissa fall leda till att den fortsätter överproducera kortisol även efter det att behandlingen avslutats. Jag gjorde i alla fall ett salivtest (sk 24-timmars salivprov) ett år efter avslutad behandling, och resultatet visade lätt förhöjda kortisolvärden vid alla fyra provtillfällena (det första direkt vid uppvaknandet, sedan vid lunch, sen eftermiddag och läggdags). Vilket naturligtvis också påverkat blodsocker- och insulinvärden negativt. Min läkare föreslog att jag skulle sluta med båda hormonerna och i stället ta Livial som innehåller ett ämne (tibolon) som inte är ett hormon i sig, men däremot omvandlas i kroppen till östrogen, progesteron och testosteron. Livial sänker SHBG-värdet och höjer därmed fritt testosteron. Läkaren sa att det går att använda testosteronkräm, men tydligen är det lätt att överdosera och få symptom som överdriven ansiktsbehåring och oljig hy. Livial skulle enligt henne vara ett bättre alternativ. Och än så länge mår jag bra utan HRT. Tack för alla länkar om kopplingen mellan vikt, medicinering och övergångsåldern...ju mer jag läser, desto mer komplext blir sambandet...! Det är hur som helst uppenbart att "äta lite av varje" inte fungerar för mig...!
  9. Tack för svar och tips! MariaF, jag joggar i ordets rätta bemärkelse, dvs ganska långsamt (absolut inte löpning med långa kliv). En joggingrunda varar i ca 90 minuter. Jag har ganska många hormonella utmaningar - hypotyreos sedan 20 år (välbehandlad och symptomfri med mediciner men kanske ändå en bidragande faktor?) samt har precis slutat med östrogen då jag läst att östrogenbehandling kan leda till insulinresistens. Dessutom lär östrogen sänka halten av sköldkörtelhormon vilket kan vara extra problematiskt för någon i min situation. Så jag prövade att sluta med östrogenet som jag fick utskrivet för några år sedan mot värmevallningar. Än så länge mår jag bra (det har gått tre veckor) vilket tyder på att jag inte behöver östrogen längre. Förhoppningsvis kan det bidra till bättre ämnesomsättning och fettförbränning på sikt. Det var först efter några år som jag började läsa mer om hormonbehandlingar och insåg att det finns något som heter östrogendominans vilket i sin tur leder till viktuppgång.
  10. Jag har precis tagit mina första stapplande steg mot LCHF-kost efter att ha fått veta att mitt fastesocker låg precis över övre referensvärdet (och insulinet inom ref men högt). För ett år sedan låg båda högt inom referensintervallen. En kort tids behandling med höga doser kortison fick mitt fastesocker att skjuta i höjden och jag gick upp 10 kg på tre månader - en omöjlighet enligt min läkare som säger att jag måste ha ätit för mycket och inte motionerat tillräckligt. Jag joggar 3-4 ggr/vecka och promenerar en timme övriga dagar men utan resultat på vågen. Jag har försökt sänka värdena med kosttillskott - berberine 500 mg x 3 kombinerat med bittermelon - men utan märkbart resultat. Läkaren vill att jag ska börja medicinera men jag tänkte att LC-kost kunde vara ett alternativ värt att pröva. Mitt största problem är ett enormt sug efter kolhydrater och svårighet att känna mättnad ens efter stora portioner. Jag hämtar en del recept (både goda och lättlagade) på sajten 56kilo. Dock blev jag lite betänksam när jag läste följande inlägg där (postat av sajtägaren). "Jag har fått ganska många mail och kommentarer på sista tiden om kosten och det handlar oftast om ”Hur mkt ska jag äta?”. Jag kan bara berätta om vad som fungerat för mig. När jag började med lågkolhydratkost så gjorde jag egentligen bara två förändringar från min ordinarie viktväktarkost: 1. Jag uteslöt eller minskade ner väldigt mycket på bröd, socker, ris, pasta och potatis. 2. Jag gick upp i fett, dvs i stället för 4% mat”grädde”, 5% ”fraiche”, 17% ost så började jag äta fullfeta produkter. (I början medelfeta tills jag vågade öka) Detta gjorde att jag nog ungefär hade samma energiintag som med viktväktarna fast jag hade bara förändrat var energin kom i från. Fördelarna med att göra så för mig var att jag höll mig mätt längre, jag fick bukt med mitt sockersug och överätartendenser. Förr kom min energi mest från kolhydraterna men eftersom jag uteslöt dem så fick energin komma från fettet. Jag har dock aldrig ändrat på mina portioner. Mina portioner har alltid innehållit 1 del kött, 1 del sås och 1 del tillbehör (innan tex potatis, nu grönsaker) Många som ändrar till sin kost vet inte riktigt hur mycket de ska äta och jag tror att många kommer upp i ett väldigt högt energiintag då eftersom de lassar både massa feta såser, extra mycket kött och extra mycket grönsaker på sin tallrik. Och man äter av allt, bara det är tillåtet, dvs sockerfria efterrätter var och varannan kväll. Man kan inte äta obegränsat med energi ens på en LCHF kost. Många överäter nog creme fraiche och grädde. För mig fungerade det bäst att jag behöll min portionsstorlek men gjorde som jag skrev ovan i 1.* och 2.*. För de allra flesta människor så räcker det långt att dra ner på kolhydraterna och öka fettet för att man ska kunna dra nytta av en lågkolhydratkost. För en del så räcker inte detta (sockerberoende och kolhydratkänsliga) och då får man vara striktare." När jag läste vidare fick jag intrycker att den här personen gick ned i vikt med VV, och först därefter bytte till (moderat) LC-kost och har lyckats HÅLLA vikten med den, men däremot inte gått ned i vikt med LC-kost. Ni som framgångsrikt använt LC-kost, håller ni med om detta? Dvs att det är energiintaget som styr i slutändan, men att man med LC-kost helt enkelt ersätter kh med fett men ändå håller sig till samma kalorimängd?
  11. Tack till alla som svarat, det känns uppmuntrande att få ta del av olika erfarenheter och inse att många lyckats med LCHF men på lite olika sätt och med olika förutsättningar! Zepp: nej, jag bor inte i USA, men har däremot läst väldigt mycket om hormonrubbningar som insulin- och leptinresistens på amerikanska sajter. Det finns nämligen väldigt mycket bra info där om sköldkörtelsjukdomar som helt saknas i Sverige (jag fick diagnosen autoimmun hypotyreos vid 27 års ålder och det har väl inte direkt förbättrat min ämnesomsättning)....sköldkörtelsjukdomar leder också ofta till problem med binjurarna (höga/låga kortisonnivåer) och insulinresistens/diabetes 2, så jag får nog vara extra vaksam framöver. Tyvärr verkar svenska läkare inte vara intresserade av att arbeta holistiskt och med ett helhetsperspektiv som många s.k "functional practitioners" gör i USA och även Kanada. Där finns det läkare som förutom sköldkörteln också behandlar tillstånd som binjuretrötthet och leptinresistens (den förstnämnda diagnosen är inte allmänt erkänd och den sistnämnda har jag aldrig hört att svenska läkare intresserar sig för). Därför hämtar jag mycket inspiration därifrån. Inte minst då jag inte fått optimalt behandlingsresultat med standardpreparatet för hypotyreos i Sverige (Levaxin). Sedan några år åker jag till Belgien där jag får naturligt sköldkörtelhormon (från torkad grissköldkörtel) utskrivet, och det är också där jag tar mina prover (vilket kan förklara varför provsvaren ser annorlunda ut än du är van vid). Intressanta råd om att öka fettmängden i maten ytterligare genom att tillsätta grädde i omelett osv, och byta ut skinka mot bacon. Precis tvärtemot vad jag fick lära mig när jag växte upp...det känns både befriande och lite syndigt att gå emot allt jag fått lära mig om kost och hälsa...! Men bevisligen har min livsstil hittills inte fungerat då jag lyckats pendla i vikt - mellan 63 kg som är den lägsta vikt jag haft som vuxen och 101 kg som är den högsta...nu ligger jag på 85-87 och runt 70 vore nog en realistisk målsättning...när man blir äldre ser man lätt också insjunken ut i ansiktet om man blir för smal. Så jag har inga ambitioner att gå tillbaka till den vikt jag hade som 19-åring, utan går numera mer efter hur kläderna sitter än vad vågen säger. Men jag inser att om jag inte får suget under kontroll är risken att jag äter upp mig till över 100 kg igen...jag kan lätt lägga på mig 10 kg på några få veckor om jag kolhydratfrossar, och risken är ju att min insulinresistens förvärras varje gång det händer och till slut utvecklas till diabetes 2. Jag märker ju att jag har dålig insulinkänslighet även om mina insulinvärden rent formellt ligger inom referensintervallen...så bäst att stämma i bäcken. Det är som jag läst om i framgångshistorierna här - det handlar om att göra det till en livsstil, inte en tillfällig kur som alla andra viktminskningskurer hittills varit för mig - med förödande konsekvenser.
  12. Tack, Effie, skönt med lite sunt förnuft och handfasta råd!
  13. Nu har jag tagit steget över fullt ut till LCHF. Jag har försökt med alla bantningsmetoder som finns, senast GI, men ingenting får mitt sug under kontroll och ingenting gör mig mätt. Jag har inte vågat äta tillräckligt mycket fett hittills, är min teori, och för mycket kh, om än långsamma kh. Intressant nog har mina värden försämrats med GI (där det ingår fullkornsris, quinoa, bönor); mitt HDL har sjunkit, mitt LDL stigit, och mina triglyceridvärden ligger på 166 och ska vara <75. Mitt fastesocker är lätt förhöjt (110, ref 75-105) och fasteinsulinet 18 (2-24.9, ska vara <5 enligt vad jag läst). Jag har ett BMI på 28.6 och skulle behöva gå ned 25-30 kg. Jag är plufsig och ser ut som en hamster med mina bulliga kinder. Jag har stadigt gått upp i vikt det senaste året och misstänker att mina höga insulinvärden är orsaken. Läkaren ville skriva ut Victoza men listan över biverkningar känns skrämmande lång. Jag fick också erbjudande om remiss till dietist men avböjde då jag ätit efter tallriksmodellen i nästan hela mitt liv och idag är både tjock och pre-diabetiker. Jag är så van vid att räkna kalorier och hålla nere fettintaget att det är med skräckblandad förtjusning jag nu valt en helt annan inriktning. Jag är uppvuxen på hemlagad mat, dock åt vi endast lättprodukter i mitt föräldrahem och jag har alltid varit kolhydratoman. Jag bantade första gången med kaloriräkning när jag var 14, kilona rasade men 30 år senare går jag upp i vikt av samma metod och är dessutom kroniskt sugen. Jag antar att LCHF är nästa naturliga steg och har därför börjat idag med frukost i LCHF-anda: omelett på tre ägg, parmaskinka, parmesanost och lök. Dock utan att tillsätta mer fett då jag utgick från att äggen skulle innehålla tillräckligt mycket, men efter bara någon timme började jag bli hungrig igen. Jag har sett att många lägger till 0.5 dl grädde eller en halv avokado, alt väljer bacon i stället för parmaskinka. Är det så att om man blir hungrig efter bara någon timme innehåller maten för lite fett? Min fråga kommer av att det ständigt återkommande rådet att inte väga maten eller räkna kalorier på LCHF utan gå på hunger- och mättnadskänslor.
×
×
  • Skapa nytt...