Jump to content

crunchytiger

Medlem
  • Posts

    8
  • Joined

  • Last visited

About crunchytiger

  • Birthday 11/09/1989

Profile Information

  • Gender
    Male

crunchytiger's Achievements

(2/7)

12

Reputation

  1. Tjena! Jag är en 27 år gammal tjej/kvinna som sysslat med LCHF i snart 7 år. Jag flyttade rätt nyligen till Stockholm och har av personliga anledningar tagit avsteg från LCHF i två års tid. Nu skulle jag dock gärna "get back in the saddle" på den fronten och undrar om det kanske fanns någon i min ålder som skulle vilja träffas och kanske peppa lite? Har förstås egna fina vänner, och även om de är förstående så är det inte riktigt samma sak som att diskutera gemensamma erfarenheter med någon. Som ni säkert är medvetna om så skyr de flesta ämnet och avfärdar det, eller så har de helt enkelt inget att tillföra. Har du som jag en smal budget så tar jag också gärna emot tips på vad du tillreder för mat. Skriv gärna om detta resonerar med dig!
  2. Jag är 23 år gammal och studerande, men jag bor ändå hemma med min familj (mina föräldrar och min lillasyster) under loven då jag inte studerar. Mina föräldrar har tidigare kört lågkolhydratskost för att gå ner i vikt, och det har fungerat för båda parter. Dock har de båda återgått till att äta kolhydrater och jag ser hur min mamma speciellt går upp i vikt och allmänt mår dåligt i hennes samma matvanecirkel som hon haft tidigare. Jag tror inte att de tidigare heller ätit fett på så vis, utan det de körde motsvarade ungefär Atkins. De har dock en viss förståelse för det jag äter, i och med att de vet att det fungerar, men det ligger trots allt en viss skepsis hos dem, vilket märks ibland då t.ex. min pappa erbjuder mig bröd, müsli och liknande, fast han vet att jag gått på LCHF i snart tre år. De tror helt enkelt att jag dietar och att jag borde sluta och äta normalt snart. Det är i dessa situationer som jag kan bli rätt så upprörd, med tanke på att jag vet vad de gör med sig själva och alla chips de köper, godis de äter och hur dåligt de äter under dagarna med långa perioder utan vidare mat. Min lillasyster äter rätt så mycket chips och är matkräsen, dock har jag diskuterat LCHF med henne, och hon är inte fullkomligt emot det. Men jag oroar mig för mina föräldrar och deras vanor, för jag vill ju att de ska finnas så länge som möjligt, och jag vill att de ska leva bra. Det faktum att alla tre röker gör knappast situationen bättre. Ibland kan jag känna mig väldigt hjälplös, för det är så svårt att påverka andras viljor, och människor ska väl få göra det som gör dem lyckliga. Men en dag kanske någon av dem insjuknar i någonting, och då kommer jag tänka att jag kunde ha gjort mer, och det är rätt så jobbigt.
  3. Skiiiiiiiiiiiiiiit i dem. Var stark i dig själv bara. Alla har rätt att ta hand om sig själva och vara glada för sina framsteg. Om de har något agg mot dig så beror det inte på dig utan på deras egna inre problematik. Så brukar jag tänka.
  4. Jag bryr mig verkligen inte längre vad folk har för åsikt om min kost, för jag vet att den är rätt. Förr eller senare så kommer folk att vara tvungna till att foga sig till sanningen att fett inte är dåligt. Då kan jag i alla fall skatta mig stolt över att jag varit del av revolutionen från början. (;
  5. Hej Tjoran! Nu är inte jag insatt i din situation, men jag har varit med om folk tidigare som gjort magsäcksoperation och reagerat på liknande sätt. Om man levt med fetma väldigt länge och på ett sätt lärt sig leva med att "aldrig vara snygg" men plötsligt inser att det finns potential i sitt utseende, då kan jag tänka mig att man gillar det och hemskt gärna vill ha det kvar och därmed blir nojjig av rädsla av att det ska försvinna. Kanske ligger det en sorts skräckblandad förtjusning i hela situationen. Fast det är bara spekulationer.
  6. Tack ska ni ha! Tack för litteraturtipset, melderv, tänkte ta och beställa hem en hög böcker från adlibris inom en snar framtid, kanske den får åka med i kundvagnen. Kollade igenom din blogg och det verkar som om du har det lite tufft med övergångsbesvär och så. Håll hårt i bara, det är svårt att övergå från en livsstil till en annan men du fixar det!
  7. Martina Johansson är en fitnesspersonlighet inom LCHF som nyligen skrivit om att "formtoppa" med LCHF. Du finner henne på www.primalscienista.com Hon har en e-bok som mer eller mindre behandlar precis det där med att bli av med det sista fettet.
  8. Jag har hållit på med LCHF i lite mer än 2 år i dagens läge; jag är nu 23 år gammal och studerande. Tidigare var jag vegetarian men övergick fullständigt till LCHF efter att jag läst på och kommit fram till att det var det bästa för min kropp. Jag började ganska försiktigt och var kanske inte fullkomligt övertygad till en början. Den svåraste delen var att övergå från att ha varit vegetarian i 5 år och sedan plötsligt vända blad komplett och satsa på en princip som mer eller mindre talar för det motsatta. Att befinna sig i slutet av sina tonår och början av "tjugoåren" handlar mycket om att forma sin egen individ och ifrågasätta, varpå man själv ifrågasätts ganska kraftigt av både sig själv och andra. Att dessutom engagera sig i någonting som är till den milda grad kontroversiellt orsakade minst sagt rynkade pannor. I nuläget är jag dock fullkomligt tillfreds med mitt LCHF:ande. Det jag upplever konstant som ung kvinna är den allestädes närvarande bristen på självkänsla hos unga kvinnor. Innan jag började med LCHF hade jag haft en riktigt dålig bild av min kropp och jag befann mig i en konstant strid med mig själv, min hunger, mina kroppsideal. Mat var egentligen aldrig någonting som var okay för mig. Mat kom alltid med konsekvenser. Maten var det som mer eller mindre definierade ondska, men samtidigt ville jag så gärna ha den och behövde den. Jag tror absolut inte heller att jag är den enda i min ålder som upplever detta, och för vissa spårar det ur och blir en besatthet och senare en sjukdom. Men då jag började med LCHF och jobbade mig genom djungeln av information som finns så var det som om en enorm vikt lyfts från mina axlar och jag kunde för en gångs skull se på mat som den ska ses; som näring, som någonting som är bra för mig och inte någonting som är ett hot. Det är som om jag under min relativt kortvariga existens haft en sorts "fight or flight"-attityd till maten, en attityd som aldrig försvinner. Överallt porträtteras kroppsideal som ska följas, kalorier som ska minskas, preparat som ska användas och gym som ska besökas, från stunden du stiger upp på morgonen och slänger på datorn eller om du ska till butiken för att köpa kaffe. Det finns alltid där, och om du inte uppnått idealet är det ditt fel. Sedan börjar tröstätandet. Det värsta är att allt detta även anses som normalitet. Det är normalt att svälta sig för att nå sin idealvikt, så till den milda grad att det förväntas om man har lite extra kring midjan. Jag är så otroligt glad att inte befinner mig i det där träsket längre, och för det skulle jag vilja skänka ett tack till Andreas Eenfeldt, Annika Dahlqvist och allra speciellt Martina Johansson, enastående förebilder på alla sätt. För mig var LCHF en vändning och jag vill uppmuntra andra till att verkligen sätta sig in i LCHF (vilket jag förmodar att många här redan har gjort, förvisso) och att inte vara rädda för vad människor runt omkring har att säga, för det handlar ju i kärnan om dig själv och finna din inre styrka. Om man vill kan LCHF vara en guldgruva för självkänsla och självförtroende. Så var det i alla fall för mig.
×
×
  • Create New...