Jump to content

kakmonstret

Medlem
  • Posts

    12
  • Joined

  • Last visited

kakmonstret's Achievements

(2/7)

2

Reputation

  1. Upplevde du nån skillnad i svårighetsgrad mellan att sluta röka och sluta med socker? Jag kan tänka mig att det är på ett sätt lättare med rökning eftersom normen trots allt är att det inte är OK att röka medan det är tvärtom med socker.
  2. Jo, jag har ju försökt att ersätta sött godis med sånt som du beskriver, men det ger inte den sortens tillfredsställelse som gör att suget upphör. Det är först när jag fått i mig en viss del sött som den "kompletta" mättnaden infinner sig. Jag skrev ju tidigare att jag åt strikt LCHF under ett halvår (och jag gick ner c:a 10 kg) men under denna tid försvann aldrig mitt sockersug. Det var en kamp varje dag, men då i början var jag så entusiastisk och red på vågen av nyhetens behag. Nu, när LCHF är min vardag så är det snarare så att det är svårt att variera sig och finna måltider som lockar mig. Jag har landat i att ägg och bacon är en jättebra frukost som jag aldrig tröttnar på och jag håller mig mätt fram till eftermiddagen, men sen börjar problemen. Även om jag äter en bra LCHF-lunch/middag så kommer sötsuget, och minsta lilla miss i matplaneringen riskerar att skicka mig till godishyllan.
  3. Första tiden när jag hade börjat med LCHF så funkade det ett helt halvår. Jag började efter nyår och såg fram emot sommaren då jag skulle kunna belöna mig med att unna mig lite glass då och då. Men tyvärr så brakade allt så fort som jag började göra avsteg. Jag ser likheter med att vara alkoholist. En gång nykter, aldrig mer en droppe alkohol, för det är lika farligt hur lång tid man än har varit nykter. Jag äter faktiskt väldigt stor andel fett, precis så som föreskrivs, så mättnadskänslan infinner sig faktiskt och det är inte det som är problemet. Problemet är att trots att jag är mätt så blir jag sugen på sötsaker. Det är som att kroppen vill balansera den feta maten med nåt sött. Det spelar liksom ingen roll hur mätt jag är, suget finns där ändå.
  4. Jo, det är väl nåt sånt som jag försöker med också, men det funkar inte riktigt. Det funkar ju bättre när jag är strängt upptagen med arbete och annat som gör att jag inte hinner tänka på godis och har planerat mitt matintag. Men jag har stora svårigheter att hitta en bra lunchrätt som fungerar under olika förhållanden (jobbar inte på en och samma arbetsplats utan är runt på olika ställen och min lunchtid varierar från dag till dag).
  5. Jag försöker ju analysera mina känslor. Det är som att jag inte står ut med tanken på att inte få äta godis. Det är verkligen ett beroendesymptom. Och när jag har köpt t.ex. en stor påse med lösviktsgodis så infinner sig en behaglig känsla av trygghet. Nu vet jag att jag under överskådlig framtid har säkrat tillgången på socker... Jag har ett flertal gånger verkligen kämpat för att tänka att jag måste ta kontrollen över min kropp, men känslan av att bli tvingad till att avstå från godsaker är dominerande och att då blir det till en rebellisk handling att ändå äta sötsaker. Helknäppt!
  6. Ja, du har säkert rätt. Och det var ju det jag tänkte. Men kruxet är ju pengarna. Sjukvården lär inte ge mig en remiss...
  7. Jo, men om man vill in i ketos så lär det inte funka eftersom det tar veckor att bygga upp ketosen, men bara minuter att halka ur den...
  8. Intressanta inlägg, tack! Angående KBT så hörde jag nu på radion att man håller på att bygga ut KBT via nätet. Det ska vara mycket billigare. Jag skulle inte heller ha råd att gå i vanlig KBT på egen bekostnad. För stolt? Ja, kanske det också. Och jag ser också framför mig att förklara detta för en terapeut som inte inser de specifika problem man har med LCHF... Jag har också känt så, att jag inte tänker ge mig för sötsuget. Men problemet med det är att det fungerar så länge det fungerar. Sen funkar det plötsligt inte längre och då finner jag mig själv stå där och köpa en påse lösviktsgodis igen. Mot bättre vetande och fullt medveten om vad jag håller på med. Ändå gör jag det och tänker att "jag börjar om i morgon". Jag tror att ett stort problem för mig är att jag inte mår "tillräckligt dåligt" av att vara tjock. Och min artros försvann ju, så det klarar jag. Men däremot tror jag att om jag fick cancer så skulle jag bli fanatiskt och skippa så mycket kolhydrater som möjligt för att svälta ut den! Men nu har jag inte en tillräckligt stor motivation. Trots att jag egentligen verkligen vill!
  9. Jag har länge vetat att LCHF är det bästa sättet att äta. Jag ser det som en livsstil, inte som en bantningskur. Det är flera år sedan jag kom i kontakt med det och började äta så här. Men trots att jag är så övertygad om nyttan av att äta på rätt sätt så klarar jag inte av att stå emot mitt uppenbara sockerberoende. Det går i perioder, men så faller jag igenom igen och så kommer en period av frossande i allehanda sötsaker. Jag förstår helt och fullt att socker är beroendeframkallande och att jag har ett gravt sockermissbruk. Jag kan också se att jag är en periodare, och jag ser tydliga samband med alkoholism eller nikotinism, (men jag har själv aldrig nyttjat vare sig nikotin eller alkohol). Alla pratar om hur lätt det är att sluta äta socker när de börjar äta LCHF eftersom sockersuget per automatik försvinner. Den erfarenheten har inte jag. Jo, jag kan delvis hålla med om att det det fysiska sockersuget minskar, men mitt mentala sockersug har aldrig släppt. Snarare blir jag mer medveten om hur beroende jag är av socker när jag inte tillåter mig att äta sånt. Jag märker hur jag har ett helt liv av djupt inrotade beteendemönster kring godisätande att slåss emot. Dels som belöning och tröst, dels som nån slags avstressande. Att ha en godispåse eller chips/popcornskål att stoppa ner handen i är verkligen avstressande för mig! Att få plocka med något och att få tugga på nåt. Jag kan kanske jämföra med rökare som beskriver hur svårt det är att inte få pyssla med cigaretterna. Det kan vara svårare att var utan än att själva nikotinet. Man pratar ju om att stress är en försvårande faktor för viktnedgång, men jag vill också säga att stress i sig är en hungerdrivande faktor. När jag upplever en liten stress, även positiv stress, så känner jag ett sug efter något att tugga på. Det spelar egentligen ingen roll hur mätt jag är. Sockersuget görs påmint ändå. Jag älskar verkligen att äta LCHF-maten! Men trots att jag har dragit ner på saltintaget så ger den feta och mättande maten ändå en rekyl i form att ett sockersug som vill "balansera" det tidigare intaget. Jag vill föregripa alla kommentarer om och tips på alternativa snacks som inte innehåller kolhydrater genom att säga att jag har testat de flesta, och de hjälper inte! Dels så är all dessa snacks så mättande och att den där terapin som det ger att plocka med det och att få tugga och suga på nåt gott inte uppstår, dels innehåller de inte socker, och det är det som min kropp vill ha, och ett snack utan socker ger mig bara ännu mer sug efter socker. Nu ska jag säga att jag inte är enormt fet. Jag är 182 lång och väger c:a 105 kg. Det är fetma, men ändå inget som jag direkt lider av. Och kanske är det också en faktor. De rationella argumenten för viktnedgång finns där eftersom jag har en hälsofarlig övervikt, men känslan av att jag lever farligt finns inte. Jag hade börjat utveckla atros (som finns i släkten) innan jag började med LCHF, men den försvann direkt och har inte återkommit trots att jag periodvis äter både LCHF och vräker i mig godis. (En livsfarlig kombo, jag vet!!) Antagligen gör det faktum att jag har tagit bort allt spannmål och potatis etc. att mitt totala kolhydratintag över tid är mindre nu. Jag kan också tillägga att jag inte har några yttre påverkansfaktorer som stimulerar mig till viktnedgång. Dels är jag rätt trygg i mig själv och söker inte yttre bekräftelse på mitt utseende. Dels gillar faktiskt min fru att jag har en mage. Hon tycker det är mer attraktiv än en klenis eller en sexpack. Sen lider jag inte av min övervikt på något sätt. Dessutom verkar det som att min kropp är självreglerande kring den här nivån på övervikt. Hur jag än frossar i onyttigheter så verkar det som att jag inte går upp mer i vikt än till max 110 kg. Jag har ofta tänkt tanken att jag kanske skulle försöka med KBT för att komma åt mina godisätarbeteenden. Jag undrar nu: * Finns det finns fler på det här forumet som har samma upplevelser som jag, och hur hanterar ni det? * Är det nån som har erfarenhet av KBT i samband med ätbeteenden? Jag antar att det är vanligt i samband med olika typer av ätstörningar som bulemi etc.
×
×
  • Create New...