trollet

Medlem
  • Innehållsantal

    5
  • Gick med

  • Besökte senast

Anseende bland gemenskapen

7 Neutral

Om trollet

  • Rank
    Nyanländ
  1. Funderade vad jag skulle döpa min tråd till. Det som jag har på hjärtat går liksom inte att beskriva med ett eller ett par ord. Jag har ätit fusk-LCHF i flera år. Största problemet har alltid varit att låta bli att trycka i mej kaffebröd och sånt på kalas. Och som många vet räcker det med att festa loss på socker en kväll så lever man med suget flera dagar och förlorar kampen om man inte är motiverad och taggad till tusen. Det är dessutom svårt att vara motiverad när man tidvis har kalas vart och vartannat veckoslut och vet att det då blir att äta sånt som man däremellan låter bli. Nu har jag varit strikt sedan mitten av mars och gått ner 10 kg under den tiden. Jag hade som mål att väga under 70 kg och är nu på 66. Jag är 172 cm, så vikten känns nu helt ok. Får väl se om det ännu sjunker ett par kg, tror inte jag tänker ändra mina matrutiner nämnvärt. Hur som helst, innan strikt-LCHF åt jag ordentligt och samvetsgrant på dagarna bara för att vräka i mej choklad eller kakor på kvällarna. Tidvis har jag haft ätardagar, men när jag inte har någon gräns för hur mycket jag äter och lider av sockersug flera dagar efteråt, har jag nu bestämt mej för att låta bli allt som får mej att trilla dit. Jag har naturligtvis inte haft sådant hemma som frestar mej, men det har bara betytt det att jag bakat eller åkt till butiken för att köpa choklad och chips och godis och kakor och pizza och läsk.... Det är ofta sådana perioder som jag har haft mera motgångar i privatlivet och tröstätit. Ätardagarna har mera handlat om att jag unnar mej. Men då äter jag lika mycket. Hur vikten ändå alltid har hållits under 80 kg förstår jag inte... Som mest har vågen visat 78 kg och då har jag med gråten i halsen och sammanbitna tänder bantat ner mej några kilon. Jag har nämligen varit smal och sportig när jag var ännu yngre, så jag har svårt att se mej ens som lite överviktig. Det är inte jag, helt enkelt. Jag har länge sagt att jag har problem med mitt sockerbruk. Men jag är väl som många alkoholister som kan säga att hon dricker ju bara vin till maten och ibland unnar sej några glas extra på veckoslutet. Jag provade därför på att byta ut "socker" mot "alkohol". Jag åt bara lite och väluppfostrat på kalas, undertryckte alltid viljan att tömma alla fat och tänkte hela tiden att bara jag kommer hem och är ensam kan jag äta så mycket jag orkar och vill. Jag åt ofta när jag var ledsen. Ofta när jag lagt mej i sängen för att att sova. Om jag en dag smakade på något sött och gott slutade det ofta med att jag åt godis och kakor i mängder i flera dagar/veckor. Jag åt ofta för att unna mej. Vid sociala sammanhang var det oftast huvudsaken för mej, vad skulle vi få att äta? Och när jag en gång satte igång att äta fanns det inga gränser. Inte ens som liten förstod jag att man kan ta två bitar choklad från en platta när jag helst skulle ha ätit två plattor på raken. När jag i våras böt ut orden "äta socker" mot att "dricka alkohol" insåg jag att jag ett problem som inte blir bättre av att försöka ha regler kring vad, hur mycket och när jag får äta, lika lite som jag någonsin skulle tro att en som använder alkohol på motsvarande vis har kontroll över sitt sug. I mars såg jag några foton på mej själv som gjorde mej helt olycklig. Det var inte fråga om någon stor övervikt, men när det jag såg inte stämde överens med hurudan jag tror att jag ser ut. Men någonstans ifrån kom motivationen. Jag blev strikt. Och jag bestämde mej för att jag tänker gå ner i vikt oberoende vad det kräver av mej. Jag hade försökt äta regelbundet tre gånger om dagen tidigare i vintras men på vågen märktes då inte ett dugg. Jag började med att minska på portionerna och märkte att jag kanske ätit för mycket. Därefter började jag med periodisk fasta, tolv timmar först och för tillfället mellan 15-17 h alla dagar, ibland mera. Det tog tid att få fastan att passa mej, för jag klarar inte av att hoppa över morgonmålet. Det passar mej bättre att äta sista måltiden 14-15 tiden på eftermiddagen istället och följande gång äta efter morgonpromenaden. Det är många som säger att dom aldrig varit hungriga på morgonen, men för mej har det alltid varit bästa måltiden på dagen Först trodde jag inte att jag skulle klara av att somna om jag var lite hungrig, men det har inte varit ett problem. Det enda som jag börjat undra över är att jag vaknar ännu tidigare än vanligt på morgonen. Jag vaknar ofta vid 4-tiden och har sen svårt att somna om. Jag har inte tänkt på det eftersom jag annars också är morgonpigg, men 4?? Är det månne så att jag vaknar för att jag är hungrig och borde stiga upp och jaga dagens mat? Någon skrev om stress på en anna tråd, och undrar om jag minns rätt: kortisolet stiger på morgonen? I bakgrunden har jag också ätstörningar, har som yngre pendlat mellan att frossa och svälta mej. Jag började PF innan jag läste om att det inte rekommenderas åt folk som haft ätstörningar. Och jag fick faktiskt lite angst av att jag kände igen känslan av att hoppa över måltider. Den där känslan av att man är så DUKTIG och behärskad då man kan stå över när andra äter. Förr kunde jag i tysthet sitta och gotta mej i den känslan medan jag såg andra äta godsaker. Så första tiden satt jag och upprepade för mej själv att "det här är inte samma sak, det här är inte samma sak". Jag äter hälsosammare än någonsin förr och jag äter mej mätt två gånger om dagen. Och nu när jag fastat i några veckor har jag koll på läget. Det ÄR inte samma sak, snarare tänker jag mindre på mat nu än tidigare. Det är dessutom skönt att inte behöva äta flera gånger om dagen, man har mera tid till annat. Och jag sparar faktiskt lite pengar på att äta LCHF, vilket jag inte hade trott från början. Och det går fortare att handla. Fördelarna är många. Den största skillnaden är ju nog ändå måendet. Jag mår bra i magen, har konstaterat att gluten och jag är ingen bra kombination... Jag slipper alla blodsocker dippar som jag lidit av tidigare. Vad gäller måendet och vikten finns det ingen orsak att äta annorlunda Men. Nu är jag så LEDSEN. Jag vill baka smulpaj med blåbär och hallon i sommar. Och äta den varm med glass och känna hur det doftar gott i köket av baket. Och jag vill äta glass i småbåtshamnen i solen. Igår var en sådan dag som jag skulle ha köpt mängder med godis och satt mej i soffan för att tycka synd om mej själv. Jag gjorde det inte, men jag kände igen situationen och känslan. Och då började jag tänka på alla pajer som jag brukar baka på sommaren. Först grilla och äta god mat och sen ta kaffe och paj under äppelträdet i trädgården. Men sån kommer inte min sommar att bli. I år får jag sitta med min ägglatte och minnas alla pajer från mitt förflutna. När jag tidigare känt mej frestad och suget gjort sej påmint har jag först drabbats av panik för jag FÅR ju inte. Men jag har lärt mej tänka annorlunda, jag FÅR visst äta vad jag vill. Vill jag äta glass och smulpaj är det bara att baka och äta så mycket som jag vill. Men jag kan VÄLJA att inte göra det. Och konstigt nog lättar den där pressen som jag tidigare inte klarat. När jag VÄLJER är det inte så svårt alls. Men jag saknar det. Att sitta i soffan under filten och se på film och äta. Bak betyder liksom hemtrevnad för mej. Det här slog mej faktiskt i går. Har klarat mej bra ända tills nu, nästa fyra månader. Men jag saknar mina kakor och chokladen Kan någon människa förstå hur ledsen jag kan känna mej för en sådan här futtig liten sak? Jag antar att jag är ledsen nu för att jag vet att jag gjort mitt val och sockret går bort. Aldrig förr har jag varit ledsen för en sådan sak.
  2. Min läkare tyckte att jag skulle fortsätta äta Thyroxin som tidigare. Jag hade glömt att de också mätt T4 och det var 16,8. Tror övre gränsen är 20. Läkaren tyckte att jag skulle utgå från mitt mående som ju är utmärkt för tillfället och "strunta i att TSH är noll komma noll något". Det låter ok för min del just nu, i höst tar jag nytt blodprov och förväntar mej faktiskt då att T4 är nära övre gränsen och jag då kan trappa ner. I övrigt var han ganska kort i tonen, hade säkert några andra patienter som han skulle ringa till så det blev ingen diskussion. Och jag struntar faktiskt i att förklara något om han inte frågar. I helgen ska jag på två kalas. En fest på lördagen och konfirmation på söndagen. Jag kommer att tacka nej till chips, kakor och godis. Jag äter vid 14-tiden på dagen äter nästa gång först följande morgon. Och fastän jag skulle kunna strunta i fastan ett par dagar vägrar jag äta socker och annat skräp för att vara någon annan till lags. Det har jag gjort i nästan tre år och alla gånger har jag stridit jag med sockermonstret i flera dagar efteråt och många gånger förlorat. Jag har gjort mitt beslut och inget i världen kan få mej att ändra mej. I framtiden kanske jag någon gång kan fuska men absolut inte nu. Det har alltid varit knepigt för mej att tacka nej till mat och annat som folk bjuder på vid kalas, men nu känner jag att det inte kommer att vara svårt att låta bli godsakerna. Jag är dock osäker på vilka ord jag ska använda när jag tackar nej. Kanske bäst att dra den långa versionen om sköldkörtel och grejer, det lär ska få folk att tappa intresset för en ganska fort LillaPuffen, den där boken du länkade till verkade riktigt, riktigt intressant. Jag blir riktigt arg när läkare skriver ut mediciner godtyckligt till sina patienter. I synnerhet när de skriver ut mediciner istället för att lyssna på folk. Och utan att veta om deras patienter har problem med missbruk... Jag kan inte få in i min skalle varför ingen läkare eller någon vårdpersonal är intresserad av sambandet mellan gluten och sköldkörtelsjukdom. Det är ju inte svårt att hitta informationen för lekmän som oss, hur är det möjligt att läkare aldrig nämner det? Finns det något annat som vi inte ännu vet om? Något som talar emot det som vi nu har märkt att funkar på oss? Eller är det bara fråga om att vi absolut måste äta fullkorn och fibrer och hela fadiruttan för att bla bla bla bla och mättat fett bla bla bla.. Det är ju lite heligt att äta havregrynsgröt och rågbröd åtminstone i Finland. Det är ett bevis på att man lever hälsosamt om man börjar morgonen med havregrynsgröt. Och MJÖLK. Glöm för allt i världen inte mjölken. Benen brister ju om man inte dricker ett glas till vareviga måltid Valio har faktiskt mjölkprodukter som heter +Plus som innehåller extra mycket protein och kalcium. Hallååå... Hur kan det bli så här fel? Sedan jag lämnat gluten och socker helt har min hy också blivit bättre. Jag har inte direkt haft acne, men lite oren och grov hy. Nu börjar hyn bli slät och jag behöver inte fundera på att folk kan räkna mina porer om de kommer för nära. Det känns lyxigt, för sedan jag kom in i puberteten har jag haft problem med hyn. Samtidigt som jag blivit medveten om vad jag stoppar i mej har jag också blivit medveten om vad jag använder utanpå kroppen och tvättar numera ansiktet enbart med vatten. Och det räcker hur bra som helst. Det är helt otroligt. Jag har i åratal köpt dyra produkter som ska hjälpa mot orenheterna och de har naturligtvis alla varit mer eller mindre värdelösa. Lika dyra har produkterna som skulle dölja det hela varit. Nu täcker jag inget heller mera utan är helt naturell. Jag har länge känt att orenheterna inte beror på några yttre faktorer utan inre, men inte i kunnat komma på vad som är problemet. Men nu vet jag det också Fördelarna med strikt gluten- och sockerfri kost är ganska många. Förut har jag alltid unnat mej, tröstat mej själv, och firat med mat. Nuförtiden tycker jag det är skönt att slippa den där rumban kring mat i tid och otid. Fast det är svårt när det sociala livet ofta kretsar kring mat i någon form. Nästa projekt är nu att prova äta mejerifritt. Det känns värre för mej, fastän jag inte äter mjölkprodukter ofta eller mycket. Det är främst fråga om att jag lägger grädde i kaffet och ost på fröknäcket. Ha det gott nu, alla ni som kanske läser mina noveller till inlägg
  3. Tack för det vänliga mottagande och alla dom snälla orden. Jag undrar om någon som läser ännu känner till mera om det där med stress och hur det påverkar fertiliteten? Det är en av de saker som jag känner motstånd till att läsa om. På något vis känns det som om stress ligger utanför min kontroll och jag blir stressad av enbart tanken. Jag lever, i mitt tycke, en ganska harmoniskt liv. Det enda som stressar mej sanslöst är barnlösheten. Stress känns så omöjligt att hantera då det inte går att mäta. Men en osund kropp är ju också stressad, eller hur? Så jag hoppas att jag har åtminstone hälften vunnet när jag lämnat bort allt det som jag nuförtiden anser är gift. Sen undrar jag också om någon vet hur jag ska göra med periodisk fasta OM jag försöker genomgå en behandling till? Jag kör periodisk fasta alla dagar i veckan. Jag äter morgonmål vid 7-tiden och lunch/middag 14-tiden. Jag har förstått att fasta är bra då man låter kroppen vila, men hur går det då man vill bli gravid? Jag äter ju regelbundet och helt säkert tillräckligt med mat. Viktnedgången har börjat stanna av, jag tappade fort i början, men nu har det farit ett kilo på en månad så jag tror att det snart stannar av helt. Ytterligare viktnedgång är nu inte heller något som jag strävar efter. Jag är relativt slank och mår bra så jag är tillfreds på den punkten. Men mår kroppen så bra av PF att det kan vara en fördel då man vill bli gravid, eller skulle det löna sej för mej att lägga om måltiderna? LillaPuffen, har du berättat åt din(a) läkare att du googlat och kommit fram till resultat? Det känns en smula respektlöst att berätta att man googlar och lär sej mera om ett visst tillstånd än läkaren lärt sej under studier och efter många, många års arbete. Jag vet inte ens om det år lönt att nämna det. Min läkare har inte många år till pension och han menar väl och har säkert alltid velat hjälpa människor. Endera vill han inte lyssna, vägrar tro på mej eller så blir han olycklig för att han inte har hjälpt människor som han borde/kunnat. Eller så får jag en lååång föreläsning om fibrer, att hjärnan behöver kolhydrater och att jag nu kommer att dö stora hjärtdöden då jag inte är rädd för mättat fett . I vilket fall som helst ser jag inte vad gott skulle komma av att jag berättar om varför mina TSH värden plötsligt sjunker så här drastiskt. Har du kunnat trappa ner på levaxinet, eller kanske slutat helt och hållet? Jag har redan minskat dosen med en tredjedel, men får nu kanske minska den ännu mera. Jag har förstått att sköldkörteln kan återhämta sej och börja fungera normalt igen när man slutar elda på det autoimmuna och jag hoppas ju naturligtvis på det. Hur kom du annars in på det där med gluten? Hur märkte du att det var gluten som var problemet? Johanna07, jag äter inte heller mycket paprika eller tomater. På sommaren brukar jag äta mera äggplanta. Det är svårt för mej att veta om jag tål dessa saker, har aldrig känt mej dålig då jag ätit varken frön (brukar baka fröknäckebröd) eller äggplanta. Hur märker du av att du inte tål frön, t.ex? För gluten känns ju mest i magen. Men du som har MS får ju andra symtom än mej som har sköldkörtelsjukdom. Symtomen på sköldkörtelsjukdom är ju rätt så diffusa. Märker du av att sjukdomen blossar upp, eller hur vet du vad du kan äta? Det blodprovet som visar om man har aktiva autoimmuna processer i gång i kroppen (minns inte vad det heter) var negativt, det togs första gången för en dryg vecka sedan, och långtidsblodsockret var också riktigt, riktigt bra. Det här är vad läkaren på kliniken var jag får vård för min barnlöshet har undersökt. Finns det ännu något som jag bör ta i beaktande? Jag äter D-vitamin, fiskleverolja, B-vitaminer, magnesium och nyligen började jag med zink också. Jag sover som en prinsessa, motionerar och satsar på att göra saker jag mår bra av. Just nu känns det som om jag har vind i seglen. Och då borde jag väl agera. Mycket här i livet får man vara, men inte feg
  4. Tack för tipsen, Johanna07. Jag måste gå igenom listan på allt läsbart som du rekommenderar. Tack jättemycket. Jag har också funderat på hur jag tål mjölk egentligen. Ost är ju är LCHF och det har jag någon gång använt som godis, men min mage blir som en ballong och jag mår dåligt av det. Dessutom kan jag äta ost tills det kommer ur öronen på mej, så därför jag har lämnat det också. Men jag har faktiskt undrat över det där att jag mår lite dåligt av ost. Och när man ellsehåeffat en tid så vet man att man inte behöver vara dålig i magen. Tidigare trodde jag att det var normalt att må dåligt alla dagar. Se bara på all reklam som handlar om olika preparat som hjälper mot magbesvär. Man kan ju lätt tro att det är normalt att vara sjuk i magen. Men se, jag har ju märkt att så inte är fallet. Nu måste jag dessutom googla vad svavelrika grönsaker är. Hildegaard, jag äter nog fett. Alla dagar. Kokosfett på morgonen i kaffet, redigt med smör till äggröran och sen såser eller kryddsmör till maten. Och förstås fiskleverolja alla mornar då jag också tar D-vitamin. I vintras hade jag faktiskt muskelryckningar, inte bara kring ögonen utan de kunde börja var som helst (NÅGOT irriterande..) och sendrag alla kvällar när jag skulle lägga mej. När hjärtat började slå extraslag googlade jag och hittade magnesium. Jag hade faktiskt missat magnesiumet fastän jag googlat massor. Det mesta jag googlar på handlar om fertilitet och sköldkörtel, och där dök det inte direkt upp, men nog sen då jag började googla på magnesium och missfall. Men nu äter jag magnesium och har varken några ryck eller sendrag mera. Jag har lämnat allt som kan innehålla mjöl, majs, ris och allt annat som innehåller stärkelse. Har helt lämnat det som är sött, använder varken socker eller sötningsmedel. Äter nästan aldrig nötter heller, för det går lika som med osten, jag äter för mycket. Jag äter ägg och fett på morgonen och på dagen äter jag en stor portion med något kött och grönsaker till. Grönsakerna så här års är salladsblad, ibland kokt broccoli och blomkål eller kokta gröna bönor med smör. Till det äter jag ännu någon sås. Såsen består naturligtvis av fett, inte av redning. Så här enformigt och fantasilöst äter jag, men efter att ha levt för att äta gott i nästan 37 år, väljer jag nu att äta för att leva gott. Och maten är ju verkligen inte fy skam. Kakor, glass och choklad har stått högst upp på min lista hela livet och några gånger har jag fått panik när jag sett att det t.ex. kommit någon ny smak på glass som jag ABSOLUT skulle vilja prova. Och jag får ju inte. Men jag har ett nytt tankesätt som funkar fint hittills. Jag tänker inte att jag inte får, utan att jag visst får äta precis vad som helst. Jag kan välja. Vill jag fuska och förstöra för mej själv eller vill jag må bra och kanske ännu få barn? Var så god och välj. Valet har varit självklart alla gånger. Det går faktiskt förvånansvärt lätt. Alltså jag är en människa som tidigare kunnat äta hälsosamt och strikt under dagarna för att sen ta några hundra gram choklad med i sängen och klämma i mej varenda smula. Innan jag fått tag på chokladen har jag dessutom måsta åka nästan 30 km tur och retur till närmaste butik. Och att väga 67 kg istället för nästan 80 till 172 cm är också lite lycka... Jag känner lite till det där med stress, binjurar, sköldkörtel och äggstockar. Jag upplever mej inte som stressad. Eller jo, förstås ibland, men jag är jättebra på att varva ner och lugna mej med hjälp av skogspromenader och trädgårdsarbete och sånt. Och borde det inte märkas på ägglossningar och mens om det blir några allvarliga störningar? Men förstås, som med allt annat, störningarna behöver väl inte var så stora och omfattande för att ge allvarliga följder som infertilitet? Jag skulle kunna skriva i all oändlighet, men vem orkar läsa?? Så jag sätter punkt här.
  5. Jag har googlat och googlat och googlat om autoimmun thyreoiditis och på flera ställen läst om att det finns samband mellan överkänslighet mot gluten och autoimmuna sjukdomar. Jag har många kemiska graviditeter (tidiga missfall) bakom mej och är fortsättningsvis ofrivilligt barnlös. I det skedet jag genomgick mina fertilitetsbehandlingar togs TSH och det visade sej vara för högt och fick börja äta Thyroxin (Levaxin i Sverige?). Det konstaterade det var en autoimmun sjukdom. I det skedet snubblade jag också in på Kostdoktorns blogg och LCHF och har sen växlat mellan att vara strikt och liberal. Eftersom jag söker svar på varför jag inte kan behålla en graviditet har jag hängt en del på internet. Läkare har inte kunnat svara tillfredställande och jag vill ha en förklaring. Min kropp fungerar som klockan och man har inte kunnat hitta något som förklarar varför alla gr slutar tidigt. Hur som helst, eftersom jag tidvis har fuskat har väl hälsoeffekterna av LCHF uteblivit. I vintras såg jag ett rysligt foto på mej själv och bestämde mej för att minst 10 kg ska bort och så blev jag strikt. Och eftersom jag läst om gluten och autoimmuna sjukdomar blev jag riktigt strikt när det kommer till gluten. I måndags mätte jag mitt TSH som var 0,06. Ganska lågt, eller va´? Allt för lågt, så nu ska jag minska på Thyroxin dosen. När jag gick igenom mina fertilitetsbehandlingar hade jag svårt att hålla TSH på tillräckligt låg nivå, helst borde jag ha haft kring 2, men det lyckades nästa aldrig. Och nu har 10 kg smält bort, sedan mitten av mars, och jag mår så bra, så bra. Jag kör PF nästan alla dagar i veckan och har dessutom dragit ner på mjölkprodukter. Varken gluten eller socker kommer över mina läppar mera. Olika sorters kött, ägg och grönsaker. Vad behöver man mera? Tror ni någon läkare har nämnt något annat alternativ än att rätta till sköldkörtelhormonbalansen med annat än medicin? Nää då. Jag har telefontid i måndag med min jättesnälla och sympatiska läkare angående TSH-värdet och Thyroxinet jag äter. Vad tror ni han säger om jag berättar om allt det här? Tänk om jag ännu skulle våga hoppas på barn...