Malin303

Medlem
  • Innehållsantal

    505
  • Gick med

  • Besökte senast

  • Dagar vunna

    12

Malin303 vann senast 3 Februari 2015

Malin303 hade det mest gillade innehållet!

Anseende bland gemenskapen

1 062 Enastående

Om Malin303

  • Rank
    Gammal i gården
  • Födelsedag 1973-12-12

Profile Information

  • Gender
    Male
  • Location
    femte dimensionen
  1. Oj.. Nu har jag just fått mitt livs utskällning! Det var så här.. En kompis till yngsta grabben ringde och ville leka, och det gick ju bra såklart. Mamman skjutsade hit honom, vi småpratade en stund och kom överens om att sonen skulle hämtas vid fyra. Så långt så väl. Efter ett tag märker jag att pojken är röd i ögonen, snuvig och lite tungandad. Först trodde jag att han grät; vad har hänt liksom?! Sen fattade jag ju att han antagligen var allergisk.. Oj oj! Hur allergisk är du, frågade jag, men han fattade ju inte vad jag menade med det.. Men den tunga andhämtningen tyckte jag var lite illavarslande så ut med ungarna på trappen, fråga efter mediciner (som han inte hade med sig) och ringa till mamman. Som alltså skällde ut mig efter noter, uppbackad av en symfoniorkester. Mitt i skällandet försöker jag få reda på HUR allergisk är han, hur illa är det? Ska jag ringa efter ambulans eller räcker det med att hon slänger sig i bilen med hans mediciner? Enligt min erfarenhet kan en pälsdjursallergi leda till så svåra andningsbesvär att plingplongtaxi kan vara befogat, även om det inte är jättevanligt, och jag vill ju inte gärna vänta och se hur dålig han blir om mamman har inside-info.. Mitt i gormandet lägger hon på, och jag bara hoppas att hon är på väg. Helst med mediciner och inte bara för att strypa mig.. Sen när hon väl kommer fortsätter hon att leva om, men vid det här laget har jag också surnat till. Vad fan skäller hon på mig för?! För att jag har den oerhörda fräckheten att ha katter, eller vad?! Men vill ändå inte bära mig illa åt inför pojken, som är ganska olycklig, så jag säger inte desto mer. Jaha, men han får inhalera, stuvas in i bilen och sen drar de som en avlöning. Vansinnigt otrevligt! Och jag fattar egentligen ingenting? Det ligger väl i deras intresse att ta reda på om vi har djur eller inte, om pojken är allergisk? Och, hm, man kan ju nämna dammallergi också i så fall. Städa är inte min gren, det har jag kanske nämnt.. På samma sätt som man talar om en eventuell födoämnesallergi? Det skulle jag göra. För inte fan talar jag ju om att jo, förresten, vi har katter och kaniner och dammelefanter, är han allergisk mot någotdera kryssa i här.. Usch. Jaja. Nu har jag fått skriva av mig, nu känns det bättre Nu ska jag servera en ljuvligt doftande kycklinggryta till de barn som är kvar! Fridens
  2. Jag tror det där kommer att bli bra Om de verkligen har ansträngt sig för att hitta ett bröd tyder ju det på att de är engagerade i sitt arbete och vill göra sitt bästa för Storasyster. Att de inte hinner baka kan man inte säga så mycket om. Du vet ju också vad som verkar rimligt att få igenom och vad som helt enkelt inte funkar, och kan argumentera för din sak. Heja heja!
  3. Tack för omtanken! Jo, det är ju det jag är lite rädd för. Det är lätt att förstå hur det har gått till också, tycker jag. Antingen sliter man ihjäl sig på att försöka få ordning på ett gäng prepubertala ungar som knappt går att ha i möblerade rum. Så illa är det faktiskt, de kan bara sitta ner och hålla klaffen stängd i max fem minuter, och det efter en förberedelsetid på ca tio minuter då man jagar fast "rymmarna" och får dem att sätta sig på sina noga utvalda platser, lugnar de värsta humörsvängningarna, bryter upp slagsmålen, och så vidare. På de fem minuterna gäller det att man håller en väldigt intressant genomgång som samtidigt ska vara glasklart enkel att förstå och fyrkantigt inramad, annars tappar man barnen igen. Sen börjar man om med ordningsfrågan innan själva arbetet kan ta vid. Tar det föralldel inte personligt om man blir kallad något mindre lämpligt. Och så vidare. Eller så kan man engagera ihjäl sig, och det går nog ganska fort.. Hur kan man inte engagera sig i ett barn som är undernärt till exempel - inte på tevereklamen dit man kan skicka en hundring om man tror att det hjälper, utan här, mitt framför dig? Vilket för övrigt uppdagades när den handlingskraftige unge mannen åkte fast för snatteri; han hade snattat mat åt sig och sina småsystrar i flera månader.. Hur kan man inte engagera sig i barn som kämpar som galningar för att klara skolarbetet trots svår dyslexi och/eller dyskalkyli, för att ta ett annat exempel? Jag är ganska hårdfjällad så stök och bråk och bli kallad surkärring (eller värre) för att jag kräver ordning, det biter inte så värst.. Då hade jag inte pallat att jobba på akuten i tio år, där stressade människor klämmer ur sig både det ena och det andra.. Det blir värre med den andra biten. Jag måste lämna kvar jobbet på jobbet. Fysiskt, alltså lämna kvar böcker och dator, och mentalt. Tyvärr är det heltid, men det var inte förhandlingsbart. Av en gammal kursare från språkvetenskapen, som blev högstadielärare sen, har jag fått tipset att inte ta telefonsamtal på kvällen. Låt Gubben svara i hemtelefonen och säga nej, hon är inte hemma just nu, om det ringer föräldrar. Svara inte i mobilen om du inte vem det är.. Jag bara storknade! Som förälder har jag aldrig ringt hem till nån av mina barns lärare - skrivit ilskna mejl har jag gjort ett par gånger, men då förutsätter jag ju att de läser och besvarar dem på arbetstid. Men min kompis sa att det var inte ovanligt. Och då ringer de inte för att sonalyckan har varit i bråk på rasten och de vill veta vad tusan skolan gör för att förhindra att det händer igen, eller liknande, utan för att till exempel ifrågasätta ett kommande betyg. Som läraren i det här fallet hade flaggat för var i sjunkande på två utvecklingssamtal.. Då har man ju gott om tid att ta det på arbetstid, tänker jag, men tydligen inte. Jag måste prioritera att sova i första hand och att få tid med barnen i andra. Sover jag för lite blir jag fort knäpp, till slut kan jag inte sova alls. Får jag inte vara med barnen då blir jag bara lessen. Det som kommer få vika ner sig, i början i alla fall, är min egna träning. Matlagningen kommer få ta mycket mindre tid, hur sjutton det ska gå? Jag vägrar snabbmakaronträsket, där är min gräns nådd och passerad! Städa, tja.. det får vi väl göra nån gång.. Min älskade trädgård får väl vila lite i vår, men bara lite! Det ger så mycket att få vara i trädgården, och där är jag med barnen också. Min älskade Gubbe och jag, vi arbetar bra ihop när det är kämpigt. Har det bra tillsammans också. Ja herredumilde, det är mycket som far runt i mitt lilla huvud! Hur ska jag, hur kommer det att, vem ska, hur kommer barnen att.. Och så vidare. Nu ska jag i alla fall ut i trädgården och släpa runt lastpallar! Det är äldsta grabbens och äldsta tjejens tur att göra fredagsfys, och de har blivit inspirerade av Ninja Warrior.. Det är ett teveprogram som handlar om världens svåraste hinderbana, tydligen. Hinderbanan heter alltså Ninja Warrior Och nu ska vi återskapa delar av den med hjälp av lastpallar - vad kan gå fel..? Uppvärmningen blir ett varv i skogen på byns lilla stig, som vi delar med andra motionärer, hundrastare, ryttare och mountainbikeåkare. Det blir till att springa med slask upp till knäna, alltså, men det är i alla fall inte halt längre. Sen blir det tacos, rödtjut och film. Det är min tur att välja film, och jag ska ta Superhjältarna. Ganska gammal film, relativt sett alltså, men den är bra! Mer än en gång har man önskat sig superhjältemammans elastiska armar.. Fridens
  4. Nu svänger det i jobbtillvaron.. Förra veckan var jag i stort sett bosatt på mitt gamla jobb på sjukan. Ett olyckligt magsjukeutbrott hade fällt i stort sett alla som kan gipsa, samtidigt som det var halt ute. Ingen bra kombination! Klart man ställer upp. Jag gillar dessutom att gipsa, och jag är bra på det. Det är som med så mycket annat, antingen har man det "i händerna" eller så har man det inte. Har man det inte så spelar det ingen roll hur mycket man läser på, det blir inte bra ändå. Även om man kan öva upp känslan, förstås. Om man har intresset. Till exempel kom en tjej tillbaka som fått en gipsskena för ett kattbett ett par dar tidigare, med fula tryckmärken på handen och armen där skenan var alltför ojämn. Hon bad nästan om ursäkt för att hon kom tillbaka, men hon hade småbarn hemma och behövde verkligen få sova för att orka med och hon kunde inte sova med skenan eftersom den tryckte så hemskt.. Då blir man nästan sur på den nonchalanta idi.. stressade sjuksköterska som i hastigheten slänger ihop en skena utan att ens kolla hur den sitter Den här var så illa hopkommen att det inte ens gick att slipa ner ojämnheterna, det var bara att göra en ny. Inte bra för den enskilda patienten, inte bra för vårdflödet på grund av längre väntetider, inte bra för personalen. Sen blev det vikariepoolen i skolan ett par dar, och sen -hoppsan!- blev jag erbjuden vikariat fram till sommarlovet! Hur sjutton gick det till..? Eller jo, jag vet hur det gick till. Det är en låg- och mellanstadieskola i ett område med många sociala problem. Halva klasserna har diverse diagnoser, det är både bokstäver och autismspektrat och dyslexi i varierande grader. Samt alla tänkbara sociala problem, såklart. Inklusive åtminstone ett fall av undernäring! I de två sjätteklasserna som jag ska ha ska det egentligen vara fyra lärare i arbetslaget, plus diverse speciallärare, specialpedagoger och assistenter. Med mig blir vi tre lärare, med diverse andra, varav det fattas åtminstone en assistent på heltid. Hon som jag ska vikariera för är sjukskriven för utmattningsdepression, samma med läraren som hon i sin tur ersatte förra terminen.. Var den fjärde kärnmedlemmen befinner sig har jag inte en aning om! Det är alltså inte så att pedagogerna står på kö för att få jobba här. Vilket man ju fattar, eftersom de i stort sett halade in mig, utan lärarutbildning, från gatan. Det är ingen idealisk situation, således.. Men jag har en bra känsla. Och vid det här laget har jag accepterat den egenskapen hos mig själv, att jag gärna hoppar i med huvudet först och tänker efter sen. När jag var yngre hade jag nog hellre velat vara en mer ordentlig människa, men det är jag inte. Livet tar sina vändningar, för min del ofta på ett bananskal och i halsbrytande fart! Det är okej Jag fattar ju att det här inte blir lätt, men det värsta är att jag blir tvungen att sätta betyg i minst ett ämne, antagligen engelska. Det är fanimej det värsta! Hade jag tänkt på det innan jag tackade ja, då vete tusan.. Den stackars läroplanen kommer att bli sönderläst, framifrån och bakifrån och troligen stående på huvet innan jag vågar sätta en liten bokstav bredvid ett namn. Huga! Det näst värsta är att det är på heltid. Heltid är inte min gren, jag vet ju det. Men jag tänker att det här är under en begränsad period, sexton veckor om man ska vara petig. Och med ett påsklov mitt i. Det måste ju gå? Jag har Gubbens och barnens helhjärtade stöd, annars skulle det inte gå, såklart. Och så skolmaten, då.. Naturligtvis är den här skolan den som har sämst salladsbord av alla skolor jag jobbat på! Några futtiga kantiner med hopgojsade grönisar, broccoli ihop med ärter, några lessna blomkålsbitar ihop med paprika och majs (varför?!), sladdrig sallat med riven morot.. Urrk! Söta dressingar, och givetvis margarin till knäcket så man kan inte ens sno åt sig lite smör! "Maten" är samma mjölbaserade halvfabrikat som resten av kommunen bjussar på, så den är man ju van vid.. Att slippa den pedagogiska lunchen finns inte på världskartan, även sjätteklassarna behöver all hjälp de kan få även i matsalen. Så mina sista tio kilo, som jag tjatat så om, får bli ett vilande projekt. Jag får satsa på att vara viktstabil, vilket inte är det sämsta! Jaja, nu skulle jag egentligen ha babblat på om mina äventyr i ju-jutsudojon, för dumildegodetid SÅ roligt det var! Men de älskade sportlovslediga barnen vill ha datorn (ja, vi har bara en dator till nöjen i hushållet.. Det är sant!) så jag får väl dra det senare Nu ska jag istället ta med yngsta grabben ut i köket och göra äppelpajsingar, vilket barnen har beställt istället för semlor. Fridens
  5. Vassego Jag tycker det här är ett skapligt alternativ om man vill fika någon gång. Till exempel triggar det inte mitt sockertroll (som är hyfsat lättriggat fortfarande!) vilket är en förutsättning för att jag ska ska ta en fika. Antagligen för att jag gör dem i ganska små formar och smojsar på bra med vaniljsås..
  6. Men självfallet Fast egentligen kanske de inte är så värst LCHF-vänliga eftersom det är mycket äpple.. Tyvärr har jag ingen aning om mängd eftersom jag höftar i allting.. Å andra sidan tror jag det är svårt att få det fel, de har aldrig blivit misslyckade Jag skivar äpple i muffinsformar (eller gammelfarmors mandelmussle-formar, då brukar jag smöra dem lite) och kryddar med kanel och vaniljpulver. Sen mojsar jag ihop kokosflingor med mandelmjöl och smält smör till en smulig deg som jag skedar över äppelskivorna. Ska pajsingarna serveras till icke-ellsehåäffare brukar jag ha i lite sötströ i degen också, ellsehåäffare brukar tycka att det blir tillräckligt sött av äpplet. Gräddar i 175 grader tills äpplena är mosiga och degen gyllenbrun. Till detta serverar jag vaniljsås: Jag blandar tre äggulor med en generös skvätt grädde och sjuder ihop det tills det tjocknar. Smaksätter med vaniljpulver. När det har kallnat vänder jag ner vispad grädde, för att såsen ska bli tjockare och fluffigare Jag tror att det ska vara en halv deciliter grädde per äggula, men jag mäter inte här heller.. Det man får tänka på är att inte koka såsen, då blir det omelett, typ! Från början kommer receptet från EVS, tack för det
  7. Tack Jag började förra året, har sjätte kyu. Så jag är fortfarande nybörjare! Jag tycker det är aproligt men svårt, och väldigt, väldigt frustrerande! Ta bara en sån sak som att nästan alla (men inte alla.. Det vore ju FÖR enkelt..) tekniker utförs i passgång. För min hjärna så är det bara helt fel . Så jag måste hela tiden koncentrera mig på vad jag gör. Min träningskompis K däremot, hon fattade nästan direkt hur det hänger ihop. Taekwondo verkar också kul! Och karate! Och jiu-jutsu! På sportlovet ska jag testa Brazilian jiu-jitsu, de kör väl mest bara brottning om jag har fattat rätt. Jag menar, en fyrtioettårig något knubbig tant med tjugoåriga stridisar i en dojo.. Vad kan gå fel..?
  8. Det vet jag! Det kommer från Skaldemans GI-noll. Han har i sin tur fått det från en läsare, i och för sig, så ursprunget vete tusan..? Jag älskar Floridasallad, det är skitgott till allt
  9. Thank God It's Friday Vi är bortbjudna ikväll, till min kompis J med familj. Hon är lika mycket trädgårdsnörd som jag, så nu är det vilda planer inför vår och sommar och mycket kackel om fröer. Förra året upptäckte jag hur vansinnigt enkelt det är att ta sticklingar av rosor, om man bara följer vissa enkla regler, så nu ska ett hörn av tomten bli rosodling Det måste ju diskuteras över ett glas vin.. De har också en drös med barn, så vår drös passar in fint. En av mina få singelkompisar frågade en gång om det inte är tråkigt att bara umgås med andra par, med barnen i släptåg. Saknar vi inte att gå ut på krogen? Gå ut och dansa? Tja.. Vad ska man säga? De gånger vi har haft barnvakt till alla barnen kan jag räkna på två händer. Tre av de gångerna har jag ägnat mig åt att föda barn, då är det som småpraktiskt med barnvakt, men inte fan är man sugen på krogen.. För övrigt umgås vi med massa människor som inte nödvändigtvis hänger ihop parvis, men barnen har vi onekligen med oss. Jag avslutade med att säga att vi gärna kommer hem till henne och träffar hennes gäng med singelpolare, det kunde faktiskt vara värt besväret med att skaffa barnvakt! Men då såg hon nästan rädd ut, undrar varför..? Det jag inte sa, men tänkte, är att vi har valt ett umgänge där det funkar att ha med barnen. För jag tycker om att ha barnen med mig, jag uppfattar inte att de är till besvär. De går ju att ha i möblerade rum, menar jag.. Faktiskt är de väldigt trevliga och hyfsat belevade, och när det är dags för vuxensnack brukar de redan ha försvunnit till andra sidan huset. Vart skulle jag nu komma med detta, innan det spårade ur..? Jo, just det! Att vi är bortbjudna ikväll Min kompis J är chef inom landstinget, välutbildad, klartänkt, verbal, smart.. Hennes man är gymnasielärare i biologi, fysik och kemi, skitduktig pedagog, också välartikulerad och klok och gudabenådad kock! Båda två tycker att LCHF är skit, det kan aldrig funka, det är inte naturligt och det kan aldrig vara bra för kroppen.. Anar ni en viss motsättning..? Det här är i praktiken inget problem. Eftersom jag inte äter kolhydratstinn mat frivilligt så bjuder de aldrig på "blandmat" utan det går alltid att välja bort pastan eller potatisen. Även om man kan bli kan gråtfärdig av att välja bort hans nybakade, doftande surdegsbröd.. Gubbens mage, och nu FODMAPs diet, tar de alltid hänsyn till på samma sätt. Vi pratar aldrig om det längre heller. Men jag måste erkänna att jag undrar ibland! De vet ju att jag har gått ner tjugo kilo, även om jag inte är direkt sylfidsmal. De vet att jag mår skitbra. De är ju för fanken kloka människor som borde se logiken! Han är ju kemilärare, för guds skull! Båda har för övrigt en del trivselkilon, särskilt mannen i familjen som har alltihopa på kaggen. Men det heter att alla kan äta lite av allt, och det kanske är dags att börja motionera lite.. Inte för att jag klagar på det, jag och J har promenerat många mil i ur och skur och vi har alltid mycket att avhandla. Så det är bra för själen, om inte annat Men undrar, det gör jag.. Nu ska jag ägna mig åt mitt senaste intresse, läroplanshistoria. Första seminariet är nästa vecka, det gäller att vara förberedd. Nördig? Jag? Jajjemensan Fridens
  10. He he.. Personligen har jag inga problem med att äta smör med sked, om det kniper.. Men har aldrig, faktiskt, druckit grädde under religiösa former! Ska man mässa nåt särskilt? Tillbe Den Heliga Fettranden, kanske? Eller går det bra att freestyla?
  11. Hej! Hm, finns det något sätt du kan slippa den eventuella tårtbiten på? Tårtbiten i sig ger kanske några hekto upp på vågen, men vad som är värre (tycker jag!) är det sötsug som kan följa på det, om du är känslig, och som leder rakt ner i diket Men jag förstår att du inte vill berätta att du bantar - det ville inte jag heller, inte förrän jag hade gått ner ca femton kilo berättade jag vad jag höll på med.. Och i efterhand var det nog ganska bra. Jag drog mig inte för att ljuga! "Nej tyvärr kan jag inte äta fikabröd, jag var så konstig i magen igår.. En slät kopp kaffe, bara tack" vilket fick min Gubbe att få världens hostattack för att dölja att han skrattade, eftersom han vet att jag har plåtmage Men jag tog till lite vadsomhelst, för att behålla fokus och för att själv bestämma vad jag skulle stoppa i magen eller inte! lycka till
  12. Finns inget som kan ersätta mjölk, om du frågar mig.. Jag får tvinga mig själv att mäta upp en halv deciliter mjölk per kaffemugg, för när jag slutar mäta drar det fort iväg till närmare två deciliter! Jag är en riktig kaffetant, så det blir mycket mjölk på en dag. Ibland gör jag fettkaffe istället, men det är ju en helt annan sak och inte riktigt kaffe.. Begränsad mängd med mjölk eller grädde, är alltså mitt svar
  13. Guddagens Jajjemensan, alla barnen hade med sig kompisar hem i förrgår. Jag tycker det är mysigt med alla polare, det enda jag kan ha lite svårt för är den otroliga ljudvolym åtta-nie ungar lyckas åstadkomma i vårt lilla hus! Röran och stöket och disken bryr jag mig inte om. Mamman som kom och hämtade minsta tjejens kompis, en liten kille som aldrig varit med hem förr, var helt förundrad! Hur många ÄR de egentligen..? River de inte hela kåken..? Men det är bara fyra som är mina, försökte jag. Men okej, jag förstod vad hon menade när jag såg mig om lite. Vår ganska stora men vansinnigt illa planerade hall var överbelamrad med ytterkläder i varierande stadier av "på tork". Kängor huller om buller på golvet i sjöar av smält snö. Dessutom är tapeterna från åttitalet, tjusigt ljusrosa komplett med en rosa bård mitt på.. Golvet är klinker lagt på ett rörligt underlag, så alla plattorna är spruckna. Och rosa, för övrigt.. Det är dags att renovera, lindrigt uttryckt, men vi har varken haft tid, energi eller pengar. Eller intresse, om jag ska vara ärlig. Inredningsintresset hamnade på samma ställe som shoppingintresset i min hjärna, alltså inte alls. Hallens - och kåkens, för den delen - utseende har med barnen att göra såtillvida att det gör inte så mycket om de nästan river stället. Vi har inga dyrbarheter, inga vita soffor, inga nyslipade trägolv eller rostfria ytor som inte tål fingeravtryck. De få saker vi är rädd om är barnen också rädda om, som kannan som är det enda jag har kvar efter min farmor, eller när jag börjar fröodla i fönstren. Vilket jag redan har börjat med, för övrigt. Fyra sorters chili, från mild till halvhet, och en del perenner, som jag inte skulle så i år, nä Det kopplade ytterligare när jag kom på vem mamman är, hon jobbar i (eventuellt äger/driver?) en inredningsbutik inne i stan. Deras hus är jättefint, har varit med i Allt i hemmet eller nån liknande tidning. Trädgården är väldigt tjusig, ni vet en sån där med häckar som delar in rum, designade utemöbler, känsligt sammansatta perennrabatter där bladformerna spelar huvudrollen.. Inte en tagetes eller solros så långt ögat når! Absolut inget ogräs eller halvt misslyckade odlingar. Eller FÖR lyckade odlingar, odlar man lupiner är det ett hett tips att klippa av fröställningarna.. För kanske tio år sen skulle jag ha mått direkt dåligt av att släppa in den här kvinnan i mitt hem. Om det hade kopplat redan på dagis hade nog inte pojken fått följa med hem, för att jag skulle slippa skämmas. Det är fanimej det bästa med att bli äldre, att jag numera lugnt kan skita i såna saker! Jag kan helt ärligt och utan att vara missunnsam säga att deras hus och trädgård är jättefina - men det är inte för mig! Och det är sååå skönt att slippa bry sig om vad någon annan eventuellt tycker.. Något som faktiskt bekymrar mig lite är äldsta grabbens bästa kompis. Han var också med hem till oss, vilket är ovanligt. För det mesta är de hemma hos honom, vilket jag kan förstå. Han har inga störiga småsyskon, men myyycket ballare teknikprylar. Till exempel har han två speldatorer, kompletta med specialmöss och extra bra hörlurar. Vad jag förstår får han också köpa vilka spel han vill, vilket kanske gör det lite fånigt att jag envisas med att hålla de värsta spelen från vårt hus.. Han har egen teve, med egen playstation. Dessutom har de en pool, så på sommaren får man ju knappt upp dem därifrån Det är hos den här kompisen barnen får förse sig själva med billypizzor, kakor och läsk till mellanmål. Det är fri tillgång, bara att hämta. Den här ungen har ALDRIG ätit hos oss. Aldrig! Enligt min grabb är det också ytterst sällsynt att han äter i skolan. I förrgår gjorde jag äppelpajsingar med vaniljsås till mellis. De döhungriga fick också filmjölk med grädde, svarta vinbär och banan, och ett kokt ägg. Men äppelpajsingarna var ju höjdpunkten alltså, och får jag skryta lite så är de jävligt goda.. Men nej, han ville inte ha. Såg ut som om jag erbjöd en skål med hästbajs, ungefär. Nu är han ju inte mitt barn och inte mitt bekymmer, men ändå! Vad lever pojken av?! Vad jag har förstått så är ett mål hemlagad mat för honom chicken nuggets och pommes, och vad är det att leva, växa och gå i skolan på?! Vi umgås inte familjevis, men jag har förstås träffat föräldrarna och de är de raraste, trevligaste, goaste människorna man kan tänka sig. Jag får inte ihop det! Jaja. Om jag inte ser upp kommer jag sluta som nån slags supermorsa som ska rädda världen Nu ska jag ut och kolla posten - hoppashoppashoppas fröpåsarna kommit idag! Fridens