mmeo

Medlem
  • Innehållsantal

    23
  • Gick med

  • Besökte senast

Anseende bland gemenskapen

22 Bra

Om mmeo

  • Rank

  1. Jag har haft problem med maten i många år, i varierande grad. Med problem menar jag ätstörningsproblematik, bulimi, och inte sockerberoende. Jag håller med om att det finns en skillnad. När jag började med LCHF var jag rätt så "frisk". Jag hade inte längre tvångsmässiga hetsätningsattacker eller kompenserade på ohälsosamma sätt. Däremot satt det kvar ett väldigt laddat förhållande till mat och det var mycket jag var tvungen att undvika för att inte trilla dit igen. Jag kunde inte ha en våg hemma, exempelvis. Helst inte väga mig alls eftersom det tog veckor av kämpande att ta mig tillbaka igen. Jag kunde heller inte skippa måltider, mådde alldeles för bra av att känna magen tom -> forsatt svält -> hetsätning -> ond cirkel börjar igen. Väga och mäta maten spårade ur direkt. Ni kan ju gissa hur bra det gick att försöka gå ner min rejäla övervikt med viktväktarna och liknande kalorimätande... För mig funkar verkligen LCHF just för att det för mig tar bort matfixeringen. Inget mätande och räknande. Ingen ständig ångest av att ha överätit. Gör jag det på LCHF mat (mer och mer sällan, typ aldrig längre) är det inte hela världen. Jag går inte upp i vikt av det. Jag är inte hungrig och sugen så jag går inte omkring med tankarna ständigt kretsande kring mat. Efter att ha ätit LCHF ett tag vågade jag kunna lita på min kropp och mina egna hungerskänslor igen och den lättnaden är enorm. Idag kan jag faktiskt ha en våg hemma (även om jag måste vara noga med att inte "missbruka" den) och kan till och med köra periodisk fasta utan att tankarna kanar in i gamla sjuka banor. Jag är verkligen tacksam för detta. Den livskvalitet som detta ger är värt mer för mig en den viktnedgång jag haft (fortfarande överviktig) och andra hälsovinster. Men... Hade det funkat för mig att byta till LCHF när jag var som sämst? Jag vet faktiskt inte. Kanske, kanske inte. Det hade knappast varit lösningen på problemet, för den satt i mitt huvud, men kanske att det kunde varit ett verktyg. Mina tips, om du bestämmer dig för att köra på LCHF: 1) Mät eller väg absolut inte! Det tror jag verkligen inte på som ätstörd. 2) Fasta inte! Samma som ovan 3) Ät massor! Det var min räddning i början. Bara ge dig tillåtelse att helt strunta i mängder, kalorier, om du "borde" äta. Vill du äta så ät, bara det är LCHF. Jag åt massor i början, och gick inte ner men inte heller upp. Det ställde liksom in sig av sig självt efter ett tag och jag tror både min kropp och psyke behövde den perioden för att komma i balans. Det fick mig att släppa resterna av tvångstankar kring ätande och mat och jag tror min kropp var rätt nöjd över att bli servad med energi och näring på regelbunden basis. Det kändes som en befrielse. Men återigen, en kosthållning lär inte ensamt bota dina ätstörningar om du inte får hjälp att bryta tankebanorna som snurrar i huvudet.
  2. Jag åt precis som du LCHF innan graviditeten men slutade en bit in i den, av olika anledningar. Jag la om kosten till en rätt strikt LCHF så snart jag orkade efter förlossningen. I praktiken blev det nog efter ca 2 månader. Resultatet av det var att min mjölk verkade bli fetare. Min bebis började amma mer sällan samtidigt som han tog ett litet skutt upp till en högre viktkurva. Det fungerade alltså strålande för mig! Vikten fullkomligt smälte bort dessutom. Jag har läst att andra varnar för att smaken på bröstmjölken kan förändras vid omställningen (på grund av ketoner i mjölken?) och att det kan vara problem att få bebisen att acceptera det, men det var inget problem jag märkte av. Det enda negativa jag märkte av var att jag gick ner så himla snabbt i vikt och därför fick dåligt samvete över att bebisen skulle få i sig mängder med miljögifter...
  3. Bara ett inflikande om utebliven mens nu när så många utalar bestämda åsikter om att det skulle bero på ätstörningar och undervikt... Det hände mig också att mensen uteblev under de första månaderna när jag åt LCHF. Först uteblev den, för att sedan övergå i oregelbundenhet med mellanblödningar. Efter några månader stabiliserade det sig och då med 4 veckors cykler, vilket jag aldrig tidigare haft. Jag har alltid sedan tonåren haft 3 veckors cykler. Min PMS blev också mycket bättre. Jag upplever att jag fått någon form av, positiv, hormonell(?) omställning av LCHF, men att strulig mens var en del av de övergångsbesvär jag hade. (Jag blev också rätt så snabbt gravid efter den här omställningsperioden, vilket jag försökt med ett tag) I mitt fall berodde det hela definitivt inte på undervikt.
  4. Jag tror inte man ska förfäras över högt kolhydratinnehåll i bröstmjölk. Det är nog fullkomligt naturligt för små bebisar som på 6 månader typ ska fördubbla sin kroppsvikt. Däremot har jag också reagerat på att bröstmjölksersättningen inte innehåller animaliska fetter untan vegetabiliska. Det verkar ju inte naturligt för fem öre. intressant det ni säger om att bröstmjölken har annan sammansättning hos någon med diabetes typ2. Det hade jag aldrig hört tidigare. Jag har tvärtom hört att bröstmjölken är väldigt lik i sin sammansättning världen över, oavsett kost (inklusive svält hos modern, bebisen är prioriterad). Min egen erfarenhet är att jag upplevde att min mjölk blev fetare när jag gick tillbaka till LCHF efter en kostmässigt urspårad graviditet. När min son var 10 veckor gjorde jag nystart med LCHF och efter två dagar så ökade intervallet mellan amningarna från ca 4h till 5-6 h. Jag har också ammat betydligt mer sällan än de andra mammor jag umgåtts med. Han verkar så mätt och nöjd ändå. Fortfarande vid 8 månaders ålder så ammar han till allra största del och håller sig nöjd på det. Andra mammor jag umgåtts med har fått börja ge mer annan mat kring 6 månaders ålder då deras barn börjat amma oftare och oftare på grund av hunger. Svårt att veta vad som är vad, så klart, men min uppfattning är att LCHF verkar gå väldigt bra ihop med amning och ger både nöjda mammor (som får sova på nätterna) och nöjda barn. ;-)
  5. Jag sympatiserar verkligen med frågan. Jag har en 8 månaders liten kille här hemma och har funderat mycket på det här. Precis som nämnts tidigare i tråden så är ju verklig cellaki rätt så begränsande och det vill jag ju för allt i världen inte att min son ska få. (Detta oavsett att vi inte äter spannmål här hemma och att jag tror att gluten inte är lämplig mat för människan.) Efter mycket vånda har jag bestämt att göra så här: Han får mycket små mängder gluten, alltså riktigt små. Han äter flera gånger i veckan av min hemgjorda leverpastej med ca 1 dl vetemjöl till över 2kg pastej. Framöver kommer jag kanske trappa upp något, men jag har inte bestämt hur än (lite mjöl för att reda av en köttfärsås??) Jag ser ingen anledning att ge stora mjölmåltider som välling eller gröt. Eller för dessa smörgåsrån som tydligen anses som utmärkt barnmat av alla. (USCH!) Dessutom tror jag man trycker lite väl mycket på att det är så viktigt att börja exakt vi 6 månader och trappa upp. Som jag förstått det är det viktigaste att det sker i skydd av amning så jag resonerar så att eftersom jag fortfarande ammar till stor del, och tänker göra så tills han är åtmintonne ett år, så har jag gott om tid på mig. Fråga till A F - ursprungsliv.nu: Hur har du gjort med gluten introduktionen? I vilken form och mängd har du gett ditt barn? Jag är jätteintresserad av att veta hur andra gjort som tänker ungefär som mig kring gluten.
  6. Jag har känt precis likadant. Trots rejält med fett så var jag rejält hungrig och åt riktigt stora portioner plus mellanmål i början. Jag tänkte att det här kan ju aldrig vara bra... Men, för mig var det så att efter ett gäng månader (typ 5?) så var det precis som jag äntligen blev mätt efter allt ätande. Äntligen inföll sig den där mättnadskänslan som höll i sig och jag kunde börja kontrollera portionsstorlekarna. För mig verkar det alltså vara någon form av omställningssymptom. Kanske hade jag näringsbrist och kroppen helt enkelt ville äta ikapp sig? Nu för tiden händer det att jag får en sån där "ätardag" då jag är jättehungrig. Då äter jag helt enkelt massor (med riktig mat), och så är det bra igen sen. Mitt råd är att fortsätta äta om du är hungrig. Åtminstone för mig löste det sig själv och nu litar jag helt på mina hunger och mättnadskänslor för första gången på evigheter. Hade jag hållt på och räknat hit och dit och försökt begränsa mig i början kanske jag inte kommit till den punkten. Sen kan man ju som någon annan skrivit här på forumet testa sig själv om man verkligen är hungrig genom att fundera på om man skulle vilja äta en stor biff eller ägg. Låter det gott är man nog hungrig. Låter det godare med nötter, yoghurt, mörk choklad mm så kanske det inte är riktig hunger.
  7. mmeo

    Odla lchf

    Död åt mördarsniglarna! Odlingen vore så mycket roligare om man bara slapp dem. Jag tänkte också prova nematoder i år, hoppas verkligen det hjälper. Någon här som provat?
  8. Jag har också mått konstigt illa ibland när jag ammat, och speciellt när jag varit lite extra strikt (vanligtvis av trötthet/tidsbrist då ägg med smör känns som en väldigt smidig maträtt). För mig blev det bättre när jag tänkte på att äta lite extra salt och dricka ännu mer än jag gjorde. Man behöver ju någon extra liter per dag som ammande och dessutom lite extra kanske när man äter LCHF. Men bara dricka mer funkade alltså inte för mig, kroppen saknade tydligen också salt. Jag håller också med om att man nog inte behöver vara så strikt som ammande. För mig har det fungerat väldigt bra och jag har mått bäst, och faktiskt gått ner mest, när jag ätit rätt så liberalt. Det har nog i och för sig varierat rätt friskt mellan dagarna hur mycket kolhydrater jag ätit. Skulle gissa på att jag snittar runt 30-40g kolhydrater/dag, men ibland så lite som 10 gram och ibland så mycket som 80 gram.
  9. Vill bara säga att varken man fokuserar på vikten eller ej så ska man vara medveten om att viktnedgång kan vara en "bieffekt". För mig funkade det så att jag inte gick ner ett gram under de första 10 veckorna av amning. Då åt jag "vanlig" kost. Sen gick jag över till en liberal LCHF kost, och jag åt myycket mat. Då började jag rasa, ca 2 kg i veckan de första 5 veckorna och sen i lite lägre takt. Jag försökte alltså verkligen inte gå ner i vikt, och har inte heller tidigare gått ner i vikt när jag ätit LCHF. Tydligen är amning + LCHF en magisk kombination åtminstone för mig. Som jag förstått det så frigörs miljögifterna när man förbränner kroppsfettet. Stämmer det så borde ju det inte spela någon roll om det är viktväktarna eller LCHF som orsakar viktminskningen, tyvärr. Men jag tror ju samtidigt att LCHF kost är en betydligt hälsosammare kost än högkolhydratskost så för mig är valet inte så svårt ändå. Riktig, näringstät mat kan ju knappast vara annat än en fördel för mjölkens sammansättning och för den ammande mammans hälsa.
  10. Det som eventuellt skulle kunna vara en risk är kanske om man rasar i vikt under tiden man ammar. Det kan ju eventuellt öka mängden miljögifter i bröstmjölken. Jag ville undvika detta och gav mig på en liberal LCHF under amningen (nystart efter en kostmässigt utspårad graviditet). Rasade i vikt gjorde jag i vilket fall, trots en del rotsaker och mejerier i kosten. Lite dåligt samvete har jag för detta, men jag försökte verkligen inte gå ner. Jag har dock en hel del att ta av så är man mindre kanske man inte går ner på det sättet. Min lille son verkar må toppen i alla fall. Jag upplever att min mjölk bllev fetare och min son stod sig mycket bättre på amingen -> god sömn! Han är nu sju månader och jag jag känner ingen annan som amningen fungerat så bra för så länge. Jag ammar fortfarande till allra största del.
  11. mmeo

    Odla lchf

    Nu är alla årets fröer beställda. Oj oj oj, hur ska jag hinna med och få plats med allt detta... Blev nog lite överentusiastisk känner jag. (som vanligt den här tiden på året) Utöver den vanliga grönsaksodlingen har jag ett par projekt till för året. 1) En ätbar "rabatt". Här har jag tänkt mig odla ätabara perenner för att ha lite mer att välja på under våren innan årets frösådder börjar bli skördeklara. Här ska jag exempelvis ha spansk körvel, strandkål mm... Har köpt rätt mycket fröer men jag får se vad som verkar trivas när jag väl fått några plantor. Jag är dessutom inte jättebra på att driva upp perenner som gror långsamt från frö. Det är så lätt att glömma bort de där små krukorna som står i något hörn av trädgården. 2) I senaste Allt om trädgård har de beskrivning av en slags odlingskuvös för fröuppdrivning som man kan placera i kallväxthus. Om jag bara lyckas övertala mannen om att det är en bra investering med en värmematta så ska jag fixa en sån här. Innomhus har jag en växtlampa som är toppen. Jag får jättefina tomat, chili, aubergineplantor mm, men det blir lätt för varmt för plantor som ska ut på friland sen. Kål mm blir lätt rangliga och långa plantor. Kanske skulle en sån här odlingskuvös fungera bättre för dem. 3) Jag ska prova att så och förhoppningsvis plantera ut ramslök vid min sommarstuga där växtligheten är gles under några mindre körsbärsträd. ramslökssoppa, mm... Angående asiatiska bladgrönsaker så brukar jag sätta pak choi väldigt tidigt på våren i krukor som står i växhuset eller på min väldigt skyddade altan i söderläge. Det brukar funka jättebra! Något att tänka på om man odlar detta på friland är att det ju också är kål växter och man bör ta hänsyn till det i växtföljden. I år ska jag också prova att odla rättika för första gången. Eftersom den ska sås i juli så tänkte jag odla majrova på samma plats under våren. (Dessa är ju också en slags kål) Jag tänker mig att det borde gå att byta ut rättika mot majrova i exempelvis LCHF-"potatisgratäng". Någon som testat? Mycket kål blir det i alla fall... Jag måste komma på något sätt att skydda den mot angrepp bara. Det är så trist när vitkålshuvudena är fulla med äckeldjur.
  12. Sen är det väl så att den "ursprungliga" människan nog inte hade ett stillasittande kontorsjobb utan rörde betydligt mer på sig och därmed förmodligen tålde mer frukt. Angående odlad vs vild frukt så kan man ju testa att äta ett vildäpple. Smakar ganska så annorlunda mot ett Transparance Blanche. Jag kan inget om vild frukt i Afrika men det är ju helt klart så att den svenska frukt vi äter idag skiljer sig från vildvarianterna.
  13. Det svåra för mig är den äldre generationen. Speciellt min mans mormor. Det är verkligen sju sorters hemmabakta kakor när man kommer dit. När vi var där på middag sist severades äpplepaj som efterrätt och sen sju sorters kakor plus vaniljbullar och toscapaj något timme senare! Hon tar faktiskt illa upp om man inte smakar på allt. Det gäller alla, inte bara mig. Hon trugar och trugar tills folk äter så de mår illa. Men jag tror det tillhör den generationen. Förmodligen är hon rädd att vi inte skulle våga äta så mycket vi vill annars. I den situationen känner jag mig faktiskt besvärlig. Men det är ju bara i all välmening. Till maten hade hon köpt och gjort ris, som hon aldrig annars serverar, eftersom "hon hade hört att vi inte åt potatis". Jag föredrar när folk inte gör mat speciellt åt mig eftersom det så lätt blir fel, och då känner jag mig dubbelt besvärlig som inte vill äta det. När de gäller andra folk bryr jag mig inte så mycket om vad de tycker. Det är av någon anledning mycket mer accepterat så snart jag berättar att min astma och allergier blir bättre när jag äter LCHF. Tvärtom är det om jag berättar att jag går ner i vikt av det eller bara tycker det är skönt att slippa svängande blodsocker. Det är som ett rött skynke för vissa.
  14. Jo, jag känner lite likadant. MIn lösning är att försöka äta i säsong och odla så mycket så möjligt själv. Men jag är ju långt från självhushållande på grönt än. Kött köper jag i så stor utsträckning jag kan ekologiskt och naturbetes, för min, djurens och miljöns skull. Dessutom har jag valt att se det som en fördel att det är rätt dyrt. Det förhindrar att proteinintaget drar iväg... På det stora hela äter jag nog lite mindre kött än tidigare och dessutom bättre miljömässigt. Jag köper dessutom delar av djuren som annars kanske skulle kasseras. Inälvsmat och späck(till egen korvtillverkning) bl.a. LCHF innebär faktiskt inte mer kött för mig i alla fall. Sen kan ju drömma om egna höns, får mm... Men det är bara drömmar, än så länge i alla fall. Däremot går det ju åt en del mejerier, speciellt smör. Så ja, Arla kan nog glädja sig åt min kost. Är det ekologiskt hållbart? Och kokosfett är ju knappast närproducerat... Å andra sidan är konventionellt jordbruk inte heller så trevligt miljömässigt. Övergödning, peak fosfor som närmar sig och mängder av bekämpningsmedel för produktion av spannmål och potatis.
  15. För oss gjorde Minifom dropparna skillnad på så vis att det var lättare för den lille att få ut gaserna. Men det verkar ju vara väldigt olika det där med de små magarna. Har man otur får man utesluta en hel del. Men det låter ju definitivt inte bra om mamman inte äter ordentligt! Hon behöver ordentligt med näring för att orka. Nu när jag ammar känner jag mig verkligen "utsugen" på energi om jag slarvar med maten. Det lär ju knappast gynna mjölkproduktionen heller om mamman äter för lite. Fet mat verkar gynna min mjölkproduktion. Om man vill undvika mejerier, inklusive smör, så är kanske kokosfett ett bra alternativ? Och gärna fett kött, helst naturbete för mer omega-3, och fet fisk. Det borde väl vara en bra bas. Sen tror jag det är bra att få i sig kalcium när man ammar. Hur man fixar det utan mjölkprodukter vet jag inte. Men sen verkar BVC säga ganska olika gällande maten tycker jag. Man kan ju prova andra vägar som kolikmassage och magdroppar mm innan man kraftigt begränsar sin kost som ammande. (Sen kanske man inte ska frossa i rå lök och kål...) En sak till... I den mån man kan påverka det så kan man försöka att inte amma för lite på varje bröst vid varje tillfälle. Den första magrare mjölken som kommer är jobbigare för magen än den fetare mjölken som kommer senare. Och ännu en sak som slog mig. Hon kan inte ha för mycket mjölk/för kraftig utdrivningsreflex? Jag insåg att det var en stor orsak till min sons smärtsamma gaser i magen den första tiden. Han svalde luft och trasslade när han åt eftersom han inte klarade av det kraftiga flödet. Jag provade blockamning (det finns att läsa om hos ammingshjälpen) och det hjälpte faktiskt en del. Sen blev det också helt enkelt bättre av att han växte till sig. Ta hand om din sambo så att hon orkar med ammingen nu när det är jobbigt! Nu när det funkar fint så tycker jag det är guld värt!