Jump to content

olle

Medlem
  • Posts

    89
  • Joined

  • Last visited

olle's Achievements

(2/7)

90

Reputation

  1. När det gäller Pima så kan det knappast vara kolhydraterna som var avgörande, eftersom de minskade intaget av kolhydrater och ökade intaget av mättat fett och alkohol (kolhydraterna minskade i absoluta tal även om man tar hänsyn till ökat energiintag). Det var därför jag avrådde dig från att ta upp dem. Pima brukar användas som skolboksexempel på hur mättat fett orsakar diabetes. I så fall har du helt rätt, det mättade fettet orsakade Pimas metabola problem. Jag är väldigt osäker på om de ursprungligen verkligen levde i paradiset och hade fri tillgång till ett överflöd av mat med minimal arbetsinsats, de var ju trots allt jordbrukare? Jag kan tänka mig att de faktiskt fick jobba en del för sin mat och att det inte alltid var ett överflöd. Jag har ingen koll faktiskt. I den obesogena miljön som drabbade Pima ingick bl.a. faktorer som smaklighet, kaloridensitet och tillgänglighet. En vetetortilla innehåller t.ex. dubbelt så mycket kalorier som en majstortilla i samma storlek och är mycket godare men ger ändå mindre mättnad. Ovanpå detta ska du lägga tillgång till mumsigt socker och rent fett (ister) som är perfekt för att stimulera ökad aptit. Om de dessutom inte behöver jobba för att få sin mat så har du ytterligare en obeosogen faktor. Du ser samma sak i Hadza (jägar/samlare i Tanzania) det hade alltid gott om rötter att äta (=överflöd av kolhydrater). Men rötterna var så pass osmakliga att de bara åt dem för att överleva. De föredrog mycket hellre honung, kött och bär. Under den tid de huvudsakligen åt rötter sjönk deras BMI och fettprocent. Detta trots att det fanns överflöd av kalorier! Samma sak i Sverige. Det är mycket lättare att bli fet på chips och pommes frites jämfört med kokt potatis.
  2. Absolut, det har gjorts flera kontrollerade studier där man sett att ämnesomsättningen sjunker rejält när man går på en svältdiet under längre tid. Det stämmer också bra med många anekdotiska rapporter på Internet. Problemet med alla dessa kontrollerade studier är att kontrollen inte var 100% eftersom de byggde på att försökspersonerna själva rapporterade hur mycket de åt. I slutet av 90-talet gjordes flera studier där man upptäckte att personer som går på en diet har en stor tendens till att underrapportera vad de faktiskt äter (bl.a. spionerade man på personerna och jämförde med deras matdagböcker). Man kunde se tydliga korrelationer: ju högre BMI och större (påstått) energiunderskott desto större underrapportering. Underrapporteringen är något man gör omedvetet, de absolut flesta matbeslut gör vi faktiskt omedvetet. Man kan oftast göra besluten mer medvetna genom att t.ex. se till att fotografera allt man stoppar i munnen. Men det enda som verkar fungera i längden är att påverka den obesogena miljön. Förutom exemplen som jag gav ovan så har vi även den inre miljön d.vs. tankar och känslor som t.ex. gör att vi tröstäter. Men absolut, ämnesomsättningen sjunker vid svält: c:a 200 kcal mindre per dygn varav 100 kcal troligen är minskad basalmetabolism och 100 är minskad spontan aktivitet (s.k. NEAT). Om vi går till extremen och säger att du ligger i koma så behöver fortfarande hjärnan, hjärtat, levern, andningsmuskulaturen och många av kroppens celler energi för att du ska överleva. En bra tumregel är att du omöjligen kan sänka ämnesomsättningen lägre än din basalmetabolism. Kort sagt: en vuxen person kan omöjligen överleva på 800 kcal per dag, såvida man inte får energi från någon annan typ av källa.
  3. Jag tror nog att Boyce och Taubes talar om samma tidsperiod, även om årtalen inte stämmer överens. Boyce beskriver den traditionella dieten som rådde innan Pima fick tillgång till regeringens matsubventioner och de fortfarande var friska. Boyce försökte också skapade en modern diet baserad på hur de åt tidigare. Artikeln finns som gratis pdf: http://care.diabetesjournals.org/content/16/1/369.full.pdf Edit: Men det spelar egentligen ingen roll för just denna diskussion. Poängen är att den plötsliga tillgången till smaskig och energirik mat i stora mängder gjorde att de gick upp i vikt.
  4. Det absolut största problemet med sötningsmedel är att de kan trigga sötsuget och aptiten hos känsliga personer. Där tycker jag han har en viktig poäng. Kom bara ihåg att vissa är superkänsliga, medan andra har inga problem alls. När det gäller blodsockret så påverkas det i praktiken inte alls av sötningsmedel, det är ju liksom vitsen med sötningsmedel. Dels är det oerhört små mängder och dels omvandlas knappt något av sötningsmedlen till glukos i blodet. Däremot kan nog vissa personer få ett s.k. cefaliskt insulinsvar och pumpa ut insulin i förväg för att kompensera för en förväntad höjning av blodsockret (som dock inte kommer). Men även där är vi nog olika. Jag är osäker på hur stor den här effekten egentligen är. Om man kan äta socker utan att få metabola problem så tror jag vanligt strösocker är bättre än artificiella sötningsmedel. Men för personer som får metabola problem med socker tror jag att fetma är ett mycket större hälsoproblem än eventuella giftiga effekter av sötningsmedlet. Man måste väga de olika riskerna mot varandra. Kort sagt: det är bättre att äta sötningsmedel och vara smal än att äta socker och bli tjock. Men detta är förstås bara mina egna spekulationer! Det bästa är förstås att varken använda socker eller artificiella sötningsmedel.
  5. Jag har bekanta som är övertygade breatherianer och respekterar deras övertygelse (även om jag anser att den inte är funktionell). Breatherianer går inte mot termodynamikens lagar, de anser bara att energin kan komma från annat än maten. Jag har oftast ett mycket öppet sinne (även om jag tvivlar), så jag har ingen anledning till att vara spydig, även om jag ibland uttrycker mig klantigt! Ser ingen anledning till att döma folk bara för att de har en annan förklaringsmodell som inte passar in i min världsåskådning. Tvärtom blir jag nyfiken och försöker se om det finns något man kan lära sig av det. Det finns flera nyttiga saker man kan lära sig från breatherianerna, både deras sätt att tänka och hur de agerar. Jag tycker ofta att Taubes hamnar ute på hal is men icke desto mindre har han flera intressanta frågeställningar som driver tänkandet framåt. Det finns flera miljoner vardagsbreatherainer som hävdar att de bara äter 800 kcal per dag och ändock går upp i vikt. Att göra sig spydig eller förlöjliga dessa människor ser jag inte som någon framkomlig väg. Det bästa jag i dagsläget kan göra för en sådan person är att be dem fotografera allting de stoppar i munnen. Om du är övertygad om att det är fysiologiskt möjligt att gå upp i vikt trots kaloribrist (vilket går som en röd tråd i dina inlägg) så kanske du har en förklaring var överskottsenergin kommer från? De bästa förklaringsmodellerna jag sett hittills är underraportering (=äter mer än man tror) och breatheriansim, har du någon tredje förklaringsmodell? Jag har dessvärre inte studerat detta, vet varken något om dess omfattning eller orsak. Tänk bara på att undernärd inte är detsamma som kaloribrist; undernärd kan vara brist på protein, andra specifika näringsämnen eller t.o.m. vara ett tecken på någon sjukdom. Återigen är jag osäker på om den här typen av specialfall verkligen kan ge någon hjälp till den globala fetmaepidemin.
  6. Breatherianism är en lära där man tror att kroppen kan ta upp näring direkt från solen och luften och att man inte alls behöver äta. Om nu Pimaindianerna lyckades bli feta trots att de åt för lite energi så borde de rimligen fått energin från något annat håll, kanske solen eller luften?. Sanningen är att de Nordamerikanska Pimaindianerna höll på att svälta ihjäl när deras tillgång på vatten ströps p.g.a. amerikanska bönder som bosatte sig uppströms. De kunde inte längre odla själva. Den amerikanska regeringen blev tvungna att ge dem matsubventioner så att de skulle klara sig, de fick tillgång till ister, socker och vetemjöl. Dagsintaget av kalorier sköt i höjden, det var därför de blev feta. De är dessutom genetiskt predisponerade för diabetes så det behövdes inte så mycket för att de skulle få problem. Från att traditionellt ätit 70-80% kolh, 12-18% fett, 12-18% protein gick de enligt Boyce över till en diet som bestod av 47% kolh, 35% fett, 15% protein och 3% alkohol (!). Den största förändringen om man ser till makronutrineterna var fettkonsumtionen plus alkoholen. Att Taubes, som är duktig vetenskapsjournalist, använder dem som exempel ser jag som ett katastrofalt och tillfälligt hjärnsläpp. Gör honom en tjänst och undvik att dra fram Pima! Jag är övertygad om att han ångrar det bittert, han har andra mycket bättre exempel på hyllan.
  7. Jag tror inte på breatharianism, gör du?
  8. Förlåt, glömde svara på din fråga! Obesogen miljö är en psykisk och fysisk miljö som gör att vi äter för mycket. Det är svengelska, vet inte om det finns något bra svenskt namn. Det kan vara både små och stora saker, vissa självklara och andra lite långsökta (kom ihåg att vi människor inte tänker rationellt, speciellt inte när det gäller mat). Här är några få spridda exempel som kommer från bl.a. Wansink, Kessler och Chernev: hypersmaklig mat, rulltrappor, godis vid kassorna, kanelbulledoft från pressbyrån, ”tillåtet” godis, motordrivna fönsterhissar i bilen, låg inkomst, exotiska maträttsnamn, placering av godisautomaten, stora mattallrikar, KRAV-märkning, ta tre betala för två, godisbitar i glassen, smaskiga kokböcker, långt till rekreationsområden, breda glas, flerrättersmiddag, feta vänner, kakor till fikat, låg utbildning, fel uppställning på buffebordet, datorspel, nattöppet Seven-Eleven, haloeffekt från hälsosam mat, stora portionstorlekar, mängdrabatt, enormt smakutbud, dietbars, bakeoff i närbutiken, dålig social matmiljö, billig skräpmat, dålig cykelmiljö, dyra grönsaker, matlagningsprogram, fjärrkontroll till TVn, tjocka föräldrar, stress, happy meal, tråkig sallad i lunchrestaurangen m.m.
  9. Om du kan äta hur mycket kolhydrater som helst utan att gå upp i vikt ska du omedelbart åka till sjukhuset! Det är mycket allvarligt tillstånd och tecken på en livshotande sjukdom som kräver omedelbar vård (diabetes typ 1 eller tumör i t.ex. hypotalamus). Jag har flera bekanta som verkar kunna äta hur mycket som helst och de kan delas upp i två grupper. Första gruppen är extrema uthållighetsidrottare som måste vräka i sig mat för att inte gå ned i vikt. Den andra gruppen är personer som äter enorma portioner ena dagen men är mätta och klarar sig helt utan mat dagen därpå, lite lurigt eftersom de själva är övertygade om att de alltid äter mycket (överrapportering). När vi pratar om metabola sjukdomar t.ex. diabetes typ 2 så har den som bekant två komponenter: insulinresistens och betacellinsufficiens, bägge behövs för att utveckla diabetes typ-2. Den sviktande insulinproduktionen (betacellinsufficiensen) verkar ha starka genetiska orsaker, medan insulinresistensen huvudsakligen har miljömässiga orsaker. Vissa personer har väl fungerande betaceller och kan bli rejält feta utan att det påverkar glukostoleransen. Personer med genetisk predisponerad betacellinsufficiens har knappt några marginaler alls när miljön är obesogen. Genetics loads the gun and environment pulls the trigger!
  10. Om du känner till fettprocenten kan du dela upp BMI i en fettdel och en fettfridel. Det är samma formel som för BMI, du matar bara in fettvikten eller fettfria vikten istället för totalvikten. (Det matematiska sambandet mellan index: BMI = FFMI+FMI). Precis som det finns gränsvärden för BMI finns det gränsvärden för FFMI och FMI. Det fettfria indexet ger en bra indikation på hur mycket muskler man har i förhållande till kroppslängden. Det är bra att hålla koll på så att man inte är för tunn eller förlorar muskler. Fettindex indikerar på samma sätt fettmängden i förhållande till kroppslängd. Det är egentligen det fettfria indexet som är mest intressant, fettet bedöms bäst med fettprocent. Att du fick "mild fettbrist" är inget du behöver oroa dig för, enligt fettprocenten har du tillräckligt med fett, även om det definitivt är mindre än genomsnittet (som jämförelse så är normvärdet 20-25 fettprocent för kvinnor).
  11. Jag gissade att du hade 23-25%, så jag var inte helt fel ute. Om fettprocenten är pålitlig (= BodPod/DXA) så har du goda marginaler till 13% som jag angav som smärtgräns för mensen, det är alltså inte fettbrist som gör att mensen försvunnit. Du har måttlig "fettbrist" och normal muskelmassa (fettfritt index på 15 och fettindex på 4) det ser jättebra ut och inget som jag skulle klaga på, tvärtom grattis! Nej sötsug räcker inte! Det är ingen enskild faktor utan en kombination av många olika saker du skrev som ledde tankarna till ätstörning. Men redan när du skriver låg vikt och försvunnen mens så är det tydliga varningssignaler som man inte ska ignorera. Det är en av de första frågorna man ska ställa vid mensstörning (se Reuters Health och PubMed). När du dessutom skriver att du har kontrollbehov och verkar hålla koll på alla kalorier du äter så är det bara ytterligare ett stort steg i samma riktning (anorektiker har ett enormt kontrollbehov). Observera att ätstörning handlar om beteende och har egentligen inget med vikten att göra, det finns många som förblir normalviktiga trots ätstörningar. Låt mig göra det mycket tydligt att ätstörning inte är något skamligt eller konstigt. I många fall har man bara fått lite trassligt tänkande och otur kring maten helt enkelt! Det finns massor av olika former och en glidande skala från mild till livshotande. Att inte ta upp frågan på bordet när man ser varningstecknen anser jag vara fullständigt respektlöst. Jättebra, då kan vi utesluta det. (Som jag skrev här ovan, så var en av möjligheterna att du regelbundet kompenserade med lite större energiintag och att detta skulle kunna vara en bidragande orsak. Jag har sett flera såna fall, speciellt när man låter en kaloriräknare bestämma matmängden istället för att lyssna på kroppen.) Använd ditt kontrollbehov på positivt sätt. Kontrollera att du verkligen äter fritt och lär dig lyssna på kroppen istället för att räkna kalorier. Kroppen har en perfekt kaloriräknare, bara man lär sig lyssna på den. Släng ut Shapemeup och installera istället appen Mindful Eating (eller liknande). Det är bättre att du loggar mättnad/hunger istället för kalorier! Avsaknad av mens är inte ett friskhetstecken. Mitt tips är att äta så att du snarast får tillbaka mensen. Det absolut säkraste är att gå tillbaka och äta som du gjorde när mensen var regelbunden.
  12. Jag tror att vi är rörande överens om att det intressanta är inte om vi har positiv eller negativ energibalans, utan varför vi äter för mycket. Taubes har skrivit mycket om detta. Tvärtemot vad många tror så accepterar Taubes energibalansteorin fullt ut men tycker den är värdelös eftersom vi fortfarande måste ta reda på varför vi äter för mycket. För de största antalet människor som har svårt att gå ned i vikt handlar det mer om vår obesogena miljö än någon typ av genetisk defekt eller fördelningen av makronutrienter. Brian Wansink är en av frontfigurerna när det gäller forskning på detta område.
  13. Jag är ledsen att det här är ett så känsligt område för dig! Jag hade ingen aning om att det skulle väcka starka känslor inom dig. Det var inte alls min mening. Tänk bara på att det där är helt och hållet dina känslor som du själv måste ta ansvar för, blanda inte in någon annan. Att projicera dina känslor på omgivningen är inte en schysst strategi eftersom andra förmodligen blir lidande av det. Kan du inte istället lägga din kraft på att tvätta bort stigmat kring begreppet ätstörning? Jag tror att många skulle ha nytta av det. I egenskap av vegetarian har jag en mild form av ortorexi sedan många år (äter ingen mat som kan vara kontaminerad med kött eller fisk). Jag har inget problem med att se det som en typ av ätstörning, även om (de små) problemen huvudsakligen är sociala och inte fysiologiska.
  14. Det finns massor med genetiskt avvikande råttor. T.ex. var ob/ob-mutationen klockren för att visa effekten av leptinbrist, men den mutationen visade sig vara i stort sett obefintlig hos människan och hjälpte oss inte ett smack för att bli av med fetman. Så hur kan vi använda informationen från dina råttor för att hjälpa människor att gå ned i vikt?
  15. Till skillnad från dig ser jag inte diagnosen ätstörning som något kränkande, det är bara en diagnos bland alla andra som t.ex. saltbrist, proteinbrist och energibrist som både du själv och andra har framfört. Jag vet inte vad du har för tankar och värderingar kring ätstörning, men för mig är det varken något fult eller värdeladdat.
×
×
  • Create New...