Kalista

Medlem
  • Innehållsantal

    8
  • Gick med

  • Besökte senast

Anseende bland gemenskapen

3 Neutral

Om Kalista

  • Rank
    Nyanländ
  1. Jag har varit noga med att säga att jag också varit sockerberoende (till en viss grad) under många år, för att tala om att hon inte ska känna skuldkänslor för detta. Att socker triggar samma belöningscentra i hjärnan som exempelvis heroin. Men hon anser heller inte att hon äter särskilt mycket socker/mjöl m.m.
  2. Jo, så tror jag att det är. Hon orkar inte ta itu med det, även om hon kanske tycker att jag har en liten poäng. Jag har bott hos henne periodvis men vill hon inte äta den mat som jag föreslår så, vad ska jag göra? Jag kan ju inte tvinga henne. Hon kan åka och handla själv och då köper hon det hon vill även om jag tycker att det är dåligt, hon är inte mottaglig för mina argument. Däremot så har jag lagat mat ibland som jag bjudit henne på och tänker fortsätta med det, och hoppas hon äter den. Tack för svar i alla fall!
  3. Nu svarar jag till alla. Det som ni tagit upp, att näringsrik mat läker gör att kroppen tillfrisknar fortare har jag sagt. Jag har flera ggr,även innan hennes cancer, sagt att vi aldrig har ätit så mycket "skit" som vi gör idag och att våra kroppar inte är genetiskt anpassade för det, och det är därför som vi blir sjuka. Men problemet är att hon inte tycker att hon äter onyttigt, och att hon klarat sig bra tidigare från sjukdom. "Men nu har du ju faktiskt cancer, är inte det ett tecken på att något är fel?", sa jag då till henne. Hon tycker likväl att hon blivit drabbad pga gener eller vad som helst, men anser inte att kosten har någon betydelse. Jag tänker på ett uttryck dr Phil har sagt: "Vill du bli lycklig eller vill du ha rätt?" I det här fallet tror jag att hon vill "ha rätt". Jag tror att hon klamrar sig fast vid sin sin mat eftersom både läkaren och alla vi umgås med tycker att socker är OK. Eftersom jag säger tvärtom, så ses jag som extrem, det i sig gör att jag inte blir trovärdig på något sätt. Så när jag tar upp det, vilket jag gör ibland, (exvis ett papper med någon som ätit sig frisk eller friskare) så stänger hon av. Jag har varit förtvivlad över hennes ointresse, att hon helt enkelt skiter i hur det går med sin sjukdom och vi har bråkat mycket om detta, men inte kommit någonvart. Eftersom hon inte tror på det som jag säger om socker och cancertillväxt. Detta med beroende är ju svårt, man kan ju veta rationellt att socker inte är bra, det gäller ju även de som är beroende av alkohol, droger m.m. De slutar ju inte bara för att familjen vill det, de måste vilja själva också. Det som jag kan påverka, försöker jag att påverka. Men hon är en vuxen människa och vi är inte tillsammans 24 timmar om dygnet. Jag handlar lite extra som jag vet att hon äter, t.ex sardiner i tomatsås på burk, ekologisk avokado. Hon är väldigt fettskrämd och har tyvärr inte blivit mindre fettskrämd för att hon har cancer. Men jag ger inte upp, har lite idéer om nästa steg.
  4. Jag har tipsat henne om exempelvis Ett sötare blod, långt innan hon fick cancer. Att jag ser mig som friskare med lchf än innan, tror hon beror på "att jag tror på det, alltså placebo. Detsamma gäller för alla tusentals människor som blivit bättre med lchf - alla "tror" att de är bättre och därför mår de bättre. Jag har bett henne att själv läsa och bilda sig en uppfattning, istället för att envist hävda att jag har fel, utan att ens läsa. Men jag har inte lyckats förut. Men ljudbok kanske vore något? Jag har aldrig lyssnat på någon i hela mitt liv, men ska kolla med biblioteket om de har / kan ta hem den. Tyvärr har jag dålig ekonomi själv så jag får förlita mig på biblioteket m.m. Video är också något jag tror på, det blir lättare att ta till sig då för den som i vanliga fall lever i "förnekelse". Jag ska kolla på videon som Vältränad nörd har lagt upp, men även kolla runt lite på nätet. Jag har tipsat väninnan tidigare om ketogen kost och D-vitamin för en annan persons räkning och fick inget gensvar där och då, men jag kan tänka mig att prata med henne igen. Det viktiga för mig är ändå att jag vet att jag gjort mitt bästa för att informera henne - samtidigt som jag har backat lite eftersom hon är en vuxen människa och måste ta eget ansvar. Det betyder inte att jag har gett upp! Är så tacksam att ni bryr er
  5. Aleks - jag har sagt att till henne att hon behöver läka sin kropp med bra och närande mat eftersom hon får en så tuff behandling. Så jag tycker att jag har försökt med det. Just nu är hon i en annan stad för behandlingen, ja från måndag till fredag, så vi ses inte så mycket men jag har varit med henne på tidigare behandlingar och försökt stötta henne. Känner mig för tillfället dränerad på energi själv då jag talat för döva öron. Jag har bl.a. skrivit ett långt mail till hennes väninna om detta, jag hoppades att jag skulle få lite stöd av henne - som att det är bra om det kommer från någon annan och inte bara mig. Väninnan och jag hade ett långt samtal, hon tyckte bl.a. att vi skulle låta det vara som det var så länge, det är bättre att hon äter fel än inget just nu i alla fall. Så gott som "alla" vi känner tycker att jag är överdriven när jag varnar för socker, jag ser mig som väldigt sockerkänslig och jag har sagt att syrran inte heller tål socker. Vilket hon inte håller med om. Det jobbigaste är att inte ha någon som förstår en. Jag träffade läkaren i juni och sedan dess har jag inte träffat hen. Jag har bjudit syrran på middag och varit noga med att det ska vara gott och näringsrikt, och ska höra om vi kan laga mat ihop. Ursäkta om detta blev lite rörigt, mycket tankar i huvudet just nu. Är nyfiken på om din väninna åt ketogen kost under sin behandling, och hur hon mådde i så fall? Jag har tipsat min syrra om kokosfett exvis, men det gick naturligtvis inte hem. Därför vore det intressant att höra om någon som gått igenom något liknande.
  6. Ska kolla din video senare, Vältränad nörd! Jo, min syster vet att jag varnar för socker av omtanke om henne, och att det är mitt sätt att säga "fuck cancer". Jag tycker t.ex. inte att Cancerfonden är speciellt seriösa eftersom de vill förknippas med bullar och kakor en gång om året. Jag håller helt med om att läkarens ord är olyckliga, det gör ju att den som vill fortsätta med socker gör det.
  7. Tack för era svar. Det låter intressant att ketogen kost gör biverkningarna mildare och är något jag själv har anat utifrån det som jag har lärt mig om Insulin Growth Factor etc, men eftersom jag inte har någon praktisk erfarenhet så blir det svårare för mig att som anhörig att hävda "att såhär är funkar det". Det som ni tar upp här, har jag nämnt för henne tidigare, och jag tror inte det gör någon skillnad att säga det igen, i alla fall inte i nuläget. Nu känner jag det som att jag vill finnas där för henne och låta det vara bra så, men tankar på kosten finns hela tiden i bakhuvudet. Jag avvaktar och ser om jag får fler svar
  8. Kalista

    Anhörig med cancer

    Det är första gången jag skriver här, men jag vet inte vart annars jag kan vända mig. Jag har en syster som fick livmoderhalscancer i våras. Vi ser helt olika på det här med kosten, jag har ätit lchf i fem år (i höst), hon är helt ointresserad av detta, är fettskrämd och tror möjligen att kosten kan vara bra för att förlora några kilon. Vi har båda gått till kurator på sjukhuset och jag har där nämnt min oro för att hennes sockerkonsumtion är en bra grogrund för cancertillväxt, jag har också nämnt det för den läkare som är ansvarig för hennes behandling, och där fått höra att kostens betydelse är noll. Läkaren har mao sagt att det är ok att äta som vanligt, vilket i hennes fall är mycket socker -som jag ser det. När vi var hos kuratorn i somras sa syrran att hon, kanske skulle kunna tänka sig att ändra i kosten när behandlingen är klar, men inte här och nu. På ett plan kan jag förstå henne, eftersom hon genomgår en fruktansvärt trauma, och då blir förändringar förmodligen ångestladdade. Samtidigt som jag tycker att hennes sockerkonsumtion inte bidrar till att stärka hennes kropp under behandlingen som hon genomgår nu. Jag har alltså pratat med henne och sockrets påverkan, men sedan lagt ner det, och låter saker vara som de är. Hon har fått cellgifter under sommaren, nu får hon strålning och cellgifter under 7 veckors tid. Jag tycker att jag får stöd från omgivningen utom när det gäller en sak, nämligen kosten. Jag är nästan helt ensam om att varna för socker och vetemjöl, vilket gör att jag känner mig som en konspirationsteoretiker. Vi lever båda ensamma. Där har jag ingen att prata med, och det är därför som jag skriver här. Finns det någon i samma sits, som har anhörig med cancer, och hur förhåller du dig till sjukdomen i så fall? Syrran har fått en del biverkningar, sover till exempel dåligt och vaknar många gånger per natt. Senast igår pratade vi i telefon, där vi var oense huruvida biverkningarna kunde mildras med bättre kost - hon menade att hon fått biverkningar enbart av behandlingen. Jag sa att biverkningarna sannolikt skulle vara mildare om hon åt en kost låg på kolhydrater. Men säker kan jag ju inte vara - eftersom jag bara har litteratur att förhålla mig till och ingen praktisk erfarenhet. Idag fick jag dåligt samvete för att jag tycker som jag tycker - kanske är mitt förhållningssätt fel och gör att hon blir sämre i sin sjukdom eftersom hon inte känner stöd från mig? Hur ska jag göra?