Hilma

Medlem
  • Innehållsantal

    8
  • Gick med

  • Besökte senast

Anseende bland gemenskapen

26 Bra

Om Hilma

  • Rank
    Nyanländ

Profile Information

  • Gender
    Male
  1. Jag har ingen aning om hur man hittar en förståndig läkare, så jag förlitar mig på forum liknande detta, samt info på nätet från förståndiga experter som du. Det kan tänkas att jag har höga koagulationsfaktorer, eftersom sår och skador läker mycket snabbt på mig. Om jag fattat det hela rätt. Men jag försöker följa råden att hålla blodkärlen smidiga genom rätt kost och grönsaker rika på nitrit. Jag får hoppas att det räcker tills jag hittar en förståndig läkare :-)
  2. Jag äter organiskt kalium från Holistic för att se om mina diffusa muskelsmärtor försvinner. Har ätit strikt lchf ett tag och kommer inte upp i 500 gr grönsaker varje dag. Jag märkte att musklerna fick allt svårare att slappna av, och tror att det kan bero på kaliumbrist. Nu börjar det kännas bättre, redan efter en vecka.
  3. Har du några tips på alger; märken, inköpsställen och recept? Jag känner mig helt vilse i algdjungeln!
  4. Jag tror ju mer på Uffe Ravnskogs omdöme än den etablerade forskareliten, Svt:s artiklar är med andra ord ett lysande exempel på hur lätt det är att bli vilseledd och skrämd av vinklad journalistik och alarmerande rubriker. Man kan nästan gissa att det i botten handlar om läkemedelsförsäljning? Så alldeles oavsett om jag har dessa FH-mutationer eller inte, så är det galet att skylla på brandmännen för att det brinner. Kroppen tillverkar ju eget kolesterol om det behövs, jag råkade bara glömma det när jag blev rädd när de skrev att fettknölarna i ögonvrårna kunde vara ett livsfarligt tillstånd.
  5. Zepp: Jag har inget asiatiskt påbrå, men däremot släktingar med "dåligt hjärta" som inte blev så gamla. Dessutom tror jag inte att svenska läkare kollade kolesterolvärdet på barn och ungdomar när vi växte upp, och högt kolesterol på en smal 35-åring var väl heller inget de funderade över. Så här skriver svt i artikeln: "...Senare tids forskning har visat att FH är mycket vanligare än man tidigare har trott. Nu räknar man att 1 på 200 har den. Det innebär att nästan 50.000 svenskar är drabbade. Men trots att sjukdomen alltså är lika vanlig som typ 1-diabetes, är den svenska sjukvården dålig på att hitta personer med FH. ”Vi har försummat sjukdomen” I Nederländerna hittar läkarna drygt 70 procent av fallen och i Norge nära hälften. I Sverige hittar man mindre än 4 procent. Många svenskar har alltså en mycket allvarlig sjukdom utan att få rätt diagnos och adekvat behandling..." Ganska typiskt svensk sjukvård m a o. Men jag tror nog som du att mina fettklumpar berodde på något annat, förmodligen att jag levde på fettfria grönsakstallrikar och proppade i mig bröd för att bli mätt :-)
  6. Jag uppskattar alla tips, det känns faktiskt mer seriöst att få hälsoråd här på forumet än på vårdcentralen! Jag ska absolut beställa en hälsokontroll hos Werlab så jag får en ordentlig bild av hur mina värden ser ut, och jämföra med gamla prover. Stoscha, jag är glad för din skull och har gärna dig som förebild framöver - kan man äta sig frisk så gör jag hellre det än hoppas på vettig hjälp i Vårdlotteriet... Tuva, jag förstod inte riktigt vad du menar med de mättade fetterna, ska jag minska eller öka intaget? Jag har ju undvikit den odlade laxen och kanske ätit litet för litet fet fisk och omega 3, men nu har jag hittat vildfångad sill från Nordostatlanten på Willys som jag ska prova framöver.
  7. I morse satte jag kaffet i halsen när jag läste på Svt Nyheter om Mona Lisa-sjukan, dvs Familjär Hyperkolesterolemi. Jag är 57, och för ca 20 år sedan dök det plötsligt upp flera stora gula klumpar i mina ögonvrår, samtidigt som jag började känna mig väldigt krasslig med buksmärtor och kramp i bröstkorgen. Läkarna sa bara att det berodde på stress, och att blodprover och ekg såg bra ut. Under årens lopp har flera läkare noterat och påpekat min "Xanthelasma" i förbifarten, en av dem sa att hon skulle skriva en remiss för en laserbehandling för att få bort de gula knölarna "av kosmetiska skäl", men någon remiss dök aldrig upp. Vid något tillfälle nämnde en läkare att jag hade högt kolesterol och höga triglycerider, men någon medicin skrevs aldrig ut. Numera går jag nästan aldrig till läkare då de ändå aldrig bryr sig om hur jag mår. Till saken hör att min mamma kände av sin kärlkramp redan i 40-årsåldern, men det tog säkert 15 år innan hon fick diagnos och mediciner för detta. Hon lyckades dock hänga sig kvar i livet i 40 år till, trots att hon var fettskrämd och levde på viktväktarmat, lättfil och lättmargarin. När hon dog såg läkarna att hennes hjärta var helt trasigt av flera tysta infarkter som hon inte sökt läkarvård för. Själv har jag också genomlidit många stunder av smärta i bröstet utan att söka hjälp. Ändå var mitt ekg bra när jag kollade för ett år sen. Men jag hann bli rejält skakis av Svt:s artiklar i morse innan jag kollade mig i förstoringsspegeln (jag är rejält närsynt och har inte sett mig själv i ögonen på på säkert ett halvår :-) Och döm om min förvåning, men fettknölarna har nästan försvunnit helt! Jag hoppas ju att det beror på att jag ätit LCHF i 18 månader, och att jag borde vara utom fara nu... Eller? Borde jag oroa mig ändå? Jag vill helst inte gå till doktorn, och jag vill inte knapra piller med biverkningar och tveksamma resultat. Men är det oansvarigt av mig att bara fortsätta med LCHF och hoppas på det bästa? Är det något jag borde äta mer av eller undvika? Vad tycker ni? http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/mona-lisa-forsta-kanda-fallet-av-arftligt-hogt-kolesterol http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/sjukvarden-missar-tiotusentals-med-dodlig-arftlig-sjukdom
  8. Så stress och fetma hör inte ihop? Pyttsan... Jag känner mig skeptisk till hela undersökningen, de mäter ju enbart "upplevd stress", alltså ganska subjektivt. Hur ser t ex deras kortisolnivåer ut? Själv hade jag ingen aning om att min bukfetma kunde bero på "omedveten" stress, jag kände mig ju helt normal rent mentalt och känslomässigt. Lugn som en filbunke. Jag trodde, precis som många andra, att fettet runt magen berodde på att jag ätit fel och för mycket, och rört mig för litet. Men när bukfetman vägrade försvinna trots ett års strikt mejerifri LCHF och regelbunden träning, började jag söka efter andra förklaringar. Och först för ca en månad sedan insåg jag att jag gradvis under årens lopp blivit så kroniskt stressad att jag inte ens är medveten om det! Det visar sig bara med små tecken; som att jag blir irriterad på vissa människor, att jag blir rastlös i vissa sammanhang, att jag fokuserar mycket på att lösa problem, att jag har svårt att somna, och att jag är trött på morgnarna. Jag genomgick en stor psykiatrisk utredning för några år sedan, men man hittade ingenting "onormalt" eller anmärkningsvärt. Om de sett tecken på stress borde de väl ha nämnt det? Och eftersom jag själv upplevde mig som "inte stressad", så visade ju min självuppskattade enkät fel värden, eller hur? Nu har jag ställt min egen diagnos "Kronisk Stress", och ordinerat mig själv mer sömn, tai chi, långsamma skogspromenader, och flera pass med djupavslappning varje dag. Och nu minskar midjemåttet stadigt flera cm neråt varje vecka, så jag tror verkligen att min bukfetma enbart berodde på omedveten stress och dess negativa effekter på hormonbalans och ämnesomsättning.