Sök

Hej, är ganska ny här och undrar hur man gör i " fortsättningen " när man har nått sin målvikt genom strikt LCHF ( under 5 gram kolhydrater / dag ) och ca 24 timmars Fasta varje dygn ? Alltså hur / om jag ska ändra mitt ätande ?

Jag skulle bara vilja dela med mig av min "historia" och mina upplevelser kring den relativt nya idén om att fastedagar kan vara lösningen på allmänhetens viktproblem, på samma sätt som lågkolhydratkost kan vara det. Alltså ett sätt att minska i vikt utan större ansträngning. Jag har hela tiden bara haft en fastedag per vecka, och började direkt efter att jag sett dokumentären i SVT, den med Michael Mosley. Alltså får man väl kalla min dietmodell för 6:1, snarare än 5:2. Och 6:1 fungerar helt fantastiskt! Det är en långsam, stadig viktminskning. Detta är min 41:a vecka, alltså fastedag nr. 41, och jag har snart gått ner 7kg. Från BMI 22,6 (alltså normalvikt för vuxna kvinnor) till 20,1 (låg vikt för vuxna kvinnor). Fastedagarna upplever jag som väldigt lätta att hantera. Jag personligen äter endast 600kcal på totalt 34 timmar, fördelat på tre små måltider. Mestadels keso, frukt, hemmagjorda soppor med magert protein och grönsaker. Det är självklart olika från vecka till vecka hur hungrig jag är under en fastedag, men oftast känner jag varken av något magknip eller ens hungerkänslor. Det räcker att dricka té och ta en promenad om det någon gång skulle bli lite gurgel i magen:) Innan jag började fasta hade jag nyligen övergett LCHF efter en testperiod på 18 månader. Upplevde även den kostmodellen som relativt enkel att följa, men jag fick ingen viktminskning att tala om, utan istället en massa långa perioder med magknip och diarré som inte ville ge med sig. Dessa problem har jag tack o lov varit fri ifrån sedan jag började med normalkost och fasta. Jätteskönt! Hoppas att någon kan inspireras av min historia. Och lycka till!

Ni som nått målvikt och är viktstabila - hur gör ni? Räknar ni kolhydrater? Vilken nivå ligger ni på isåfall?

536 dagar in i mitt nya liv hände det! Sexton månader och arton dagar efter att jag aningen skeptiskt släppt taget om kolhydraterna och vågat börja äta fett istället har mitt viktmål uppnåtts. Jag är äntligen under 70 kg och har nu officiellt gått ned 35,5 kg från startvikten 105. Min våg stannade igår morse på 69,5 glada kilon! Mitt BMI är ”normalt” och jag är lyckligare än jag varit på många, många år! Det känns lite märkligt och nästan lite överraskande eftersom jag under det senaste halvåret ju mer och mer slutat tänka på vikten eller fundera på mat. Jag har på sistone upplevt mig själv som normalviktig och viktstabil och har nog till och med börjat ta min viktnedgång för självklar och bestående. Det finns inte längre någon som helst rädsla eller oro för att gå upp i vikt någonsin. Det känns som att bli fet igen inte är ett alternativ som ens finns på kartan. Om jag "trillar dit" på socker eller kör av vägen så har jag alla verktyg för att snabbt komma tillbaks upp på banan igen. Och mitt liv är så avslappnat idag. Borta är all stress över min ständigt stegrande vikt eller ångest över mat. Borta är sorgen över min förlorade kropp och alla krämpor jag lidit av. Jag kan verkligen leva mitt liv nu, istället för att ständigt ha hjärnan ockuperad av tankar runt bantning och mat. Idag är jag lycklig större delen av tiden från att i så många år levt med sorg, skuld, skam och ångest över min fetma. Och så här har det varit i över ett år. Redan förra sommaren, trots att jag då vägde runt 20 kg mer än idag, kände jag mig så otroligt glad och hoppfull. Den viktminskning och fysiska förbättring på alla plan som jag direkt upplevde visste jag skulle fortsätta och jag har nu mått bra så länge att jag nästan glömt hur eländigt mitt liv var innan jag började med LCHF. Jag väger mig väldigt sällan och upplever att jag äter "fritt" idag. Men det innebär givetvis inte att jag varken äter socker eller någon större mängd kolhydrater. Tvärtom har det blivit en vanesak att undvika dem och min livsstil är helt omställd till lågkolhydratskost. Jag upplever inga som helst besvär av frestelser eller sug och min kosthållning fungerar både vid vardag och till fest. Under de här månaderna har jag inte varit hungrig en enda dag, tvärtom så har jag varje dag ätit oerhört god och mättande mat och om man ska peka på något problem har det snarare varit att jag inte varit hungrig nog att äta allt gott som jag har att välja på. Det har inte funnits tillräckligt många timmar på dygnet att njuta av maten eftersom mättnaden på fett är så långvarig. Mycket mat har fått kastas bort eftersom jag inte längre klarar av att hetsäta rester som jag alltid gjort förr och min hjärna tror fortfarande att jag orkar mer mat än vad jag kan äta. Jag köper fortfarande hem för mycket mat, men jag ser det som ett lyxproblem jag får jobba med. Om jag ska summera den här tiden och titta i backspegeln måste jag konstatera att jag inte ångrar en enda sekund av mitt val. Det enda jag kan hysa en aning sorg över är att jag inte tog det här steget långt tidigare. Att jag inte visste det jag vet idag innan allt drog iväg. Att jag inte hade denna kunskap när jag var tonåring och på väg in i den viktkarusell och jojobantning som följt mig i över 35 år. Det är synd att jag gick år ut och år in i denna ständigt växande kroppshydda och led. Att jag plågade mig med träningshysteri, kaloriräkning och traditionella bantningskurer som bara ledde djupare ned i träsket och dessutom gav mig ätstörningar. Allt detta onödiga lidande när jag hade kunnat leva gott, precis som jag gör idag. Men jag ska inte titta i backspegeln mer nu. Jag ska vara glad och tacksam över mina framgångar och hur lätt de kommit. Det är snudd på ofattbart! Förutom över 35 kg borta från min kropp har jag fått följande hälsovinster som bonus: •Den svåra IBS jag levt med i många år försvann redan efter någon vecka. •Alla ätstörningar i form av hetsätning och bulimi som jag lidit av sedan tonåren försvann efter någon månad. •Mitt behov av att dricka alkohol (ofta istället för mat) för att döva min sorg är helt bortblåst. •Mina blodvärden är perfekta och kolesterolet väldigt lågt. •Jag är inte längre ens i närheten av risk för diabetes typ 2. •Mitt blodtryck har sjunkit till perfekt nivå från att ha varit skyhögt. •Jag har aldrig hjärtklappning som förr. •Jag har nästan slutat svettas och lider inte av att ständigt känna mig äcklig. •Mina eksem i hudvecken under hängmagen är borta - eller snarare - hängmagen är borta! •Klimakteriebesvären försvann efter ett halvår och mensen kom tillbaks. (Kanske inte ses som positivt, men jag är alltså fortfarande ”fruktbar” vilket gör att jag känner mig yngre.) •Alla säger att jag ser tio-femton år yngre ut och en av sonens kompisar trodde nyligen att jag bara var 35-37 år! (Jag är 50) •Hår och naglar växer som attan, är starkare och av bättre kvalitet. Huden glänser. •Jag orkar mer, sover bättre och känner mig aldrig trött och sliten. •Jag tränar inte, men har ändå fått en avsevärt förbättrad kondition. Dessutom upplever jag att jag verkligen känner mig vackrare och alla säger att jag utstrålar enorm livsglädje. Jag har plötsligt börjat få massor av uppmärksamhet från det motsatta könet igen och idag saknar jag verkligen inte uppvaktning från män. Jag är medveten om att man kan vara en mycket attraktiv och livfull person även som överviktig och att ”det” inte sitter i utseendet, men jag har i så många år nu verkligen hatat mig själv. Eftersom jag har tyckt så illa om min kropp och mitt utseende har det även påverkat mig i relationer med andra. Jag har inte kunnat låta någon älska mig så länge jag inte älskat mig själv. Idag har jag börjat gilla mig själv igen och det är nog vad som andra människor också ser! För övrigt är det fantastiskt att kunna komma i små storlekar och att bära kläder som verkligen sitter bra på kroppen. Jag kommer i storlek Small om det är stretch, men Medium är nog vad jag drar idag. För mindre än två år sedan nödköpte jag kläder i XXL eller storlek 52-54 och större. Dessa är som tält idag. Borta är alla anskrämliga tunikor med grenspruckna tajts nedrullade under hängmagen. Det som var min dagliga uniform året om förr. Den här sommaren har jag för första gången på många år vågat sola i bikini igen och det var ett jättestort steg! På mitt jobb var det många som reagerade när jag kom tillbaks efter semestern. Slankad och solbränd. De flesta var otroligt positiva och jag har fått mängder med uppmuntrande kommentarer. Dock finns det alltid dystergökar som skeptiskt skrockar och skakar på huvudet. En av mina surare kollegor som försöker kaloribanta med ganska nedslående resultat konstaterade trumpet att: ”Jaha. 35 kg sa du? Men det är nu det verkliga jobbet börjar! Det är nu det blir svårt – att hålla vikten. Vi får väl se om ett halvår hur bra det gått!” Och jag bara log, för jag vet att det är inget problem. Varför skulle jag ändra något alls när jag mår så himla bra? Jag är viktstabil nu och det skulle faktiskt inte förvåna mig om jag fortsätter att gå ned lite till. Jag funderar på att ändra min målvikt till 65 kg. Vi får se hur det blir med den saken … Vad folk än tycker (eller snarare tror) om LCHF kommer ingen någonsin att kunna få mig att ändra min ståndpunkt. Folk kan klanka ned eller skriva hur mycket skit de vill om den här kosten, men jag är ett levande exempel på att lågkolhydratskost verkligen är det rätta för den som misslyckats med all annan kosthållning. Att tappa mer än en tredjedel utav min kroppsvikt utan att banta eller vara hungrig en enda dag är faktiskt nästan som ett mirakel. Men eftersom jag vet hur det gått till rent fysiskt och förstår kroppens reaktion på kosten efter att ha läst på massor om socker och kolhydrater så är det egentligen inte så konstigt alls! Rock on!