Sök

Visar resultat för taggarna 'Sockerberoende'.

  • Sök efter taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • LCHF
    • LCHF för nybörjare
    • LCHF-erfarenheter
    • Allmänt om LCHF
  • Mer om livsstil och hälsa
    • Träning
    • Näringslära
    • Övrigt
  • Om forumet
    • Om forumet

Bloggar

  • AGF
  • Bloggen

Hitta resultat i...

Hitta resultat som...


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterad

  • Start

    Slut


Filtrera efter antalet...

Gick med

  • Start

    Slut


Grupp


AIM


MSN


Website URL


ICQ


Yahoo


Jabber


Skype


Location


Interests

Hittade 16 resultat

  1. Hej, Jag har ätit lchf i ca 8-10 år, innan dess GI. Jag älskar maten, mår toppen, ingen acne, ingen IBS mm. Men jag trillar hela tiden tillbaka i sockerträsket. Ibland ofta ibland sällan. Ibland gör ett litet avsteg att jag hetsäter och äter skit i en vecka. Ibland klarar jag avsteg utan problem. Vet inte vad detta beror på, kan inte sluta med detta. Avstegen är oftast i sociala sammanhang, ibland för att jag är sugen, vill äta något gott dåd och då. Ibland är jag inte sugen alls och äter endast av pliktkänsla, inte vill tacka nej. Har funderat mycket om det är så att jag straffar mig själv eller passar på när jag ändå ätit utanför ramen. Eller om det är skam/skuld när jag äter så att det går utanför mina värderingar, bryter mot mina regler eller om det är så att jag är sockerberoende. Anledningen att jag vill äta relativt strikt är att detta beteende gjort att vikten smugit sig på, och trotts att jag äter väldigt bra mat i övrigt är överviktig nu. Har rådgjort med flera som behandlar sockerberoende och de tror helt klart att jag har ett beroende. För jag uppför mig precis som om det är ett beroende, gömmer smyger, ljuger. Men är ändå osäker på om det inte är en ätstörning, att jag skulle kunna bli hjälpt av KBT eller att prata med något om beteendet. Behandling för sockerberoende skulle med all säkerhet fungera, men det är ett väldigt begränsat liv. Vill inte välja det alternativet innan alla andra möjliga lösningar är provade. Finns det några här som kommit ur ett likande problem? Hur skulle ni gå till väga? Tack på förhand!
  2. Sockerbomben 3.0 Text från förlagets hemsida: Varför en ny, tredje, uppdaterad utgåva av Sockerbomben? Svar: vår tids stora sockerparadox. Trots att de flesta nu vet att socker är skadligt för oss ökar försäljningen år efter år! Det beror på att de välvilliga råd som ges i dag är felaktiga och bygger på okunskap. Sjukvården, medierna och de allra flesta hälsoförespråkare som skriver om socker ger nämligen exakt samma råd till alla. De vet inget om skillnaden mellan att ha ett socialt bruk, ett skadligt bruk eller ett beroende och de förstår inte att vägen till ett friskt liv ser helt olika ut för de olika grupperna. Tyvärr får det katastrofala följder för vårt samhälle och för alldeles för många människor. I Sockerbomben 3.0 får du den kunskapen, enkelt presenterad – utifrån den allra senaste forskningen och Bitten Jonssons egna erfarenheter av över 20 års framgångsrik behandling av sockerberoende. Du kommer själv att se vilken grupp du (eller dina anhöriga) tillhör och lära dig vad just du kan göra, steg för steg, för att slippa sockersuget, få perfekt hälsa och ett bra liv.
  3. Jag har gått på en strikt lågkalori diet i 5 månader och gått ner 8kg med kroppsfettet så lågt som på 7-8%. Jag kan tillägga att jag är kroppsbyggare och tävlar i detta, därav den extremt låga/farliga fettprocenten. Nu när jag började äta igen har jag gått upp 8kg på 4 veckor och lider av svår IBS ballongmage. Väger normalt nu och önskar inte gå ner men heller inte gå upp mer heller. Jag söker balans! Har nu testat att utesluta gluten och laktos men magen är fortfarande en ballong. Idag gick jag över till lchf/paleo för att se om detta vill hjälpa mig. Mina funderingar är: 1. Kan jag äta alla dessa kalorier utan att explodera mer i vikt? Detta med tanke på att kaloriintaget varit så lågt förut? Eller bör jag "hålla igen"? 2. Hur många finncrisp kan jag äta/dag? 3. Kan jag nyttja stevia? Eller kommer detta bara att trigga mitt sockerberoende mer? 4. Vad dricker man istället för Coca Cola zero? (Säg inte vatten är ni snälla utan ge gärna tips på smaksatt dryck.) Bubblor ställer till det med magen för mig. Finns det någon här med lågt kroppsfett och som dessutom kanske tränar hårt och som kör högt intag av fett (rätt fett)? Dela gärna med er av era erfarenheter. Jag har kört LCHF förut (2011) men det var när jag hade 15kg bebisvikt att gå ner, aldrig testat när jag är på den vikt jag vill vara.
  4. Tipsar om dagens podcast med LCHFingenjören där hon öppet berättar om sin viktresa, sitt sockerberoende och ger väldigt många tips. Det är avsnitt 73 och du hittar podcasten (4Health med Anna Sparre) i alla podcastappar eller direkt på 4health.se Om en vecka kommer Ann Fernholm och pratar om de offentliga kostråden, vården, forskning och mat till barn. Ett avsnitt som alla borde lyssna på https://itunes.apple.com/se/podcast/4health-med-anna-sparre/id907951009?mt=2 Direktlänk till avsnitt 73: http://4health.se/73-lchfingenjoren-–-sockerberoende-och-vikt-en-intervju-med-my-westerdahl-om-hur-man-tappar-50-85-kg-i-vikt Trevlig helg!
  5. En intressant föreläsning - som dessutom är gratis SoS - Sund o Slank - Ett konkurrenskraftigt alternativ till gastric bypass
  6. Hej alla! Jag är nytillkommen här och har tittat runt och läst så ögona blöder, bland annat de varma, inspirerande sidorna i Monki_65:s tråd ”Dagbok: Äta mig frisk”. Sedan jag födde barn för 16 år sedan har jag haft problem med vikten. Innan var jag alltid slank. För tio år sen träffade jag på teorierna kring Atkins och sedermera LCHF. Jag läste på och prövade, resonemangen var väl underbyggda och metoderna fungerade. Så varför är jag inte smal? Saken är den att jag inte ens får tips nr 1 i Kostdoktorns lista -- ”Välj lågkolhydratkost” -- att fungera. Eftersom jag tidigare i livet åkt dit på och gjort mig fri från både cigaretter och alkohol, misstänker jag starkt att det rör sig om ett beroende också nu, den här gången av socker och mjöl. Så fort jag står på LCHF-kost blir kroppen lugn och släpper suget efter sötsaker. Men när det gått en tid lägger vad jag misstänker är någon mekanism i hjärnan krokben och lurar mig att äta det som inte är bra för mig, och så förtvivlar jag och glider tillbaka i matträsket. Sluta röka gick med hjälp av receptfria nikotintuggummin, sen gjorde jag mig av med vanan att tugga såna (passade på när jag bytte miljö på resa), och numera är det som om jag aldrig hade rökt. Alkoholen var svårare, jag hade ett hiskligt humör i tre veckor och tyckte enormt synd om mig, men jag genomförde det ändå och dessutom helt på egen hand. Edit: 13 år sen nu. Men maten… det är som förgjort. Går det ens att klara det utan hjälp? Landets enda beroendekunniga på socker säger nej. Hennes recept är att man anmäler sig till hennes fyradagarskurs (och lägger till resa och hotell om man inte bor på orten) (sjukvården hjälper inte till att betala, deras beroendekliniker har händerna fulla med knarkarna och de som spelat bort hus och hem, och säger hjälpsamt att du kan väl äta lite mindre bara). På sagda kurs får man förutom en mängd kunskap ett värdefullt nätverk bestående av kursdeltagarna att peppas av och peppa. Hon rekommenderar också att man därefter söker sig till OA (Anonyma Överätare) och går där på regelbundna möten. Detta förutom att man behöver laga i stort sett all mat själv eftersom i stort sett all mat man köper färdig har socker som en av ingredienserna, vilket är ödesdigert att få i sig eftersom det kan trigga ett återfall. Jag tror säkert att man har stor chans att lyckas på det viset, men tycker också att det verkar kräva stora resurser i form av både pengar och tid. Är det möjligt att klara sig ur detta matberoendes järngrepp på egen hand? Jag är trött på att vara slav under lasten och längtar efter frihet. Jag vill börja nu! Jag har idéer och strategier, men fungerar de och är det tillräckligt? Kan mitt mål – ett nytt sockerfritt, mjölfritt liv – bli verklighet? Hej forum, jag hoppas att vi som tampas med liknande svårigheter kan hjälpas åt att stötta varann!
  7. Hej, hade tänkt att dela med mig av min nya livsstil på LCHF. Är en man på 30 år som upptäckte lchf 2012 och har sedan dess försökt mig på flera halvhjärtade försök att äta efter dess upplägg. Eftersom jag varit sockerberoende redan som barn så har det varit svårt att lyckas att dra ner på sockret och inte fuska under en längre tid än några dagar eller någon vecka sådär. Har läst på en hel del i ämnet och är helt övertygad om att lchf är det bästa sättet att äta i alla avseenden. Men trots detta har sockerberoendet varit för starkt. Direkt när jag ”unnat” mig något sött, så gör man det snart igen och sedan är man tillbaka på ruta ett och äter olika sockerbomber i princip varje dag. Jag känner mig tom när det goda är slut och vill bara äta mer. Har hänt många gånger att jag och sambon åkt flera mil för att köpa godis, glass och annat. Hittat olika anledningar till att ta oss in till en affär för att köpa sötsaker. Men skam för den som ger sig. Nu tar jag nya tag tillsammans med min sambo och kör på!
  8. Hej! Efter att ha läst om Camilla som blev hjärnskadad efter sin bypass- operation så kom jag in på denna hemsidan --> http://nosugaradded.se/ Vill bara tipsa om för dem som är intresserade av att läsa om just sockrets påverkan av kroppen, och om man vill ha koll på alla 190 olika namn för socker/sötningsmedel, varav detta är ett : Neohesperidindihydrochalcon, neohesperidin DC, går inte ens att uttala och borde väl vara ganska bra att undvika?, så kan man läsa om det på hemsidan under fliken sockerberoende. Själv tyckte jag hemsidan var intressant och ville bara tipsa om den Kram
  9. Camilla Näslund har skrivit en bok om sitt sockerberoende ADDICTED - Mellan Lycka och sjukdom Från hemsidan: "Denna bok beskriver på ett naket och smärtsamt sätt vad som händer när en mycket frisk, sprudlande, kapabel kvinna sakta förgiftas av sockermjölet. På ett gripande sätt får vi följa hennes oförtrutna kamp för att få rätt hjälp, förstå de ödesdigra konsekvenserna av ”experternas” felbeslut, - känna hennes smärta när hon sjunker ner i ett mörker av förtvivlan och vanmakt. Vi får bevittna i boken hur ett liv slås i spillror men också hur hon till oss andra genererar kunskap, kärlek, förståelse, andlighet och kraft. Det här är en bok som är mycket mer än en tankeställare om en kvinna som trots helveten och motgångar aldrig gett upp." // Bitten Jonsson, sjuksköterska och addictionspecialist
  10. Jag har upptäckt att proteinpulver är en klar trigger för mig som sockerberoende. Då snackar jag inte om pulvren med socker eller sötningsmedel, utan de helt utan dessa, endast med smakämnen. Det verkar ändå ha samma effekt och jag får cravings efter en proteinshake eller äggröra upprört med chokladprotein. Jag trodde inte att det skulle vara så starkt eftersom det inte innehåller något socker, men jag har läst att stora mängder protein kan ha en liknande effekt på insulinet som socker. Kanske därför det ställer till med så mycket besvär för mig. Har sedan ett tag gjort ketobollar med helt smakfritt och sötningsmedelsfritt proteinpulver och det har gått bra. Jag har smaksatt dessa med kakao och kanel, inget större sug skapades där. Men när jag köpte en sort med chokladsmak har det varit en rask utförsbacke. I dimman köpte jag till och med päron och banansmak innan jag började fatta vad det var jag höll på med. Igen. Förr har jag provat dessa sorter och inte tyckt att de var någon höjdare eftersom de inte var alls söta. Nu när jag varit i tillnyktrande tillstånd ett par månader och blivit mycket känsligare för socker smakade dessa pulver helt plötsligt mycket mer och jag känner hur det gamla maskineriet började rulla igång i bakgrunden. Jag lyckades slänga det mesta efter några dagar, och har övertygat mig själv att slänga resten idag. Som sagt, ett tips till er sockerberoende, proteinpulver kan vara en klar trigger för er. Det är för mig. Även de som saluför sig som helt socker och sötningsmedelsfria, så innehåller de ändå smakämnen som påminner alltför mycket om den riktiga varan. Det är ett enkelt och smidigt mellanmål, men testa i så fall de helt utan smak och sötningsmedel.
  11. Jag känner att jag vill dela med mig av det jag har lärt mig om LCHF, hur mitt liv har påverkats och förändrats. ANledningen till att jag vill dela med mig beror på att jag läser överallt hur man ska "baka á la LCHF" och hitta substitut till det där sockret som man inte längre äter. Jag är 33, två barnsmamma, med sönderbantad kropp och en sköldkörtel som inte funkar som den ska. Dessutom är jag sockerberoende! Mitt beroende har alltid funnits där men det urartade efter första barnet kom till världen, samtidigt som min sköldkörtel blev kocko. Jag kunde vispa ihop en kladdkakesmet coh trycka i mig allt, rått, tillagat spelade ingen roll!! Jag svälde som en spärrballong!! Efter en tur med Xtravaganza (desperat kvinna) och en svältkur med soppor hittade jag en LCHF blogg och började läsa på. Jag insåg snabbt var mitt problem låg. Det var då kampen mot sockermonstret började. Jag blev gravid igen och mådde frukstansvärt dåligt, det enda jag kunde bheålla var apelsinjuice och bröd. Vilken kombo!! Ja vikten gick som den gick... Idag är jag nykter "sockerist" sedan februari. Det har tagit TID att komma hit!! Jag har faktiskt gått till en hälsocoach och haft samtalsterapi för att komma tillrätta med mig själv! Jag kan sumera så här: när jag började hos henne var jag ARG och TRASIG. När jag kom till årsskiftet 2012/2013 var jag bara TRASIG och i februari började jag bli HALVTRASIG! När jag fick bukt på vad som hände i knoppen började jag kunna vara rädd om kroppen Sen var det ju det där med kosten. Jag är sockerberoende, även om jag är nykter nu så kan jag inte återgå till mitt gamla sätt att leva. Det är ju som att en alkoholist skulle dricka igen. Och i min värld finns det inte utrymme för brödsubstitut av något slag eller sötning! Stevia, sukrin och allt vad det heter är inte ett alternativ för mig!! Det triggar ett enormt sug efter mer sött! Jag har länge vetat att jag kan vinka adjö till kanelbullar, muffins, bröd osv men jaghar sörjt det så mycket att jag inte kunnat släppa taget!! Jag har hållt LCHF en vecka för att krascha ner i kanelbullsträsket!! Eller rakt ner i chokladfällan! Så har det pågått fram till början av detta året. Jag hade ju insett att ajgi nte hade utrymme för detta i mitt liv, som utan förändring skulle bli betydligt kortare än planerat! När jag slutade sörja och accepterade att jag är viktigare än söstakerna jag stoppar i mig började jag kunna fungera! Jag är värd så mycket mer än 5 kanelbullar, jag förtjänar mycket mer än så!! Idag är jag fri, jag känner mig lugnare i kroppen (förutom magkatarren som slagit till), suget efter sött är inte lika svårt att behärska OM det kommer! Jag har lärt mig att det jag fått lära mig om mat sen barnsben har varit fel för mig och jag kan acceptera det. INga mer sötsaker för mig och jag kan säga det utan att känna ett sting i hjärtat av sorg. Det jag har sett är att många sockerberoende letar efter andra sockerkickar när de börjat med LCHF. Därför känner jag att det är vitkigt att jag delar med mig av min erfarenhet. Det är så himla svårt att släppa taget. Hjärnan vinner alltid... och spökar det i hjärnan efter sött så faller vi... Det är ett tufft jobb att bli fri från sockermonstret, men det är värt allt besvär!! Så ni som står med LCHF kakor och bullar framför näsan (eller recept på såna), tänk efter VARFÖR ni började med LCHF och ransaka er själv innan ni stoppar något i munnen!
  12. Hej! Har kämpat med ätstörningar hela mitt vuxna liv. Fick innan jul förslaget av en kurator att börja med LCHF. Jag tror det kommer rädda mitt liv. Jag är extremt sockerberoende, och har börjat tänka på mig själv som kolhydratintolerant. Man kan ju vara överkänslig för gluten och laktos, så varför inte kolhydrater också? Nu en liten undran: jag har gått ner ca 20 kg, med vanlig lågfettsdiet och nu gått över till lchf. Har ätit det i ca 1 månad och mår suveränt. Men. Jag går inte ner. Jag ska gå ner 15 kg till enligt BMI och inget händer. Jag står tvärstill. Tips någon?
  13. Jag är mycket nyfiken på vad föräldrar har att säga om detta, alltså alla föräldrar, inte bara ni föräldrar som äter enligt LCHF. Jag skrev en artikel på ämnet om socker till barn: http://www.nicklagard.se/Finns-det-nagra-sota-barn.html som kan tyckas en aning provocerande. Men jag tycker debatten bör riktas mer till hur barn påverkas av socker än vad den gör idag. Jag undrar vad ni har för syn på detta med socker till barn? Jag vet att de flesta såklart inte tycker att man ska ge socker till barn, men hur löser ni "Fredagsmys" och hur hanterar ni att barnen har tillgång till socker i princip överallt när dom inte är hemma? Vad har ni för tips till föräldrar som har barn som "behöver" socker och också har tillgång till det vart de än är?
  14. Funderade vad jag skulle döpa min tråd till. Det som jag har på hjärtat går liksom inte att beskriva med ett eller ett par ord. Jag har ätit fusk-LCHF i flera år. Största problemet har alltid varit att låta bli att trycka i mej kaffebröd och sånt på kalas. Och som många vet räcker det med att festa loss på socker en kväll så lever man med suget flera dagar och förlorar kampen om man inte är motiverad och taggad till tusen. Det är dessutom svårt att vara motiverad när man tidvis har kalas vart och vartannat veckoslut och vet att det då blir att äta sånt som man däremellan låter bli. Nu har jag varit strikt sedan mitten av mars och gått ner 10 kg under den tiden. Jag hade som mål att väga under 70 kg och är nu på 66. Jag är 172 cm, så vikten känns nu helt ok. Får väl se om det ännu sjunker ett par kg, tror inte jag tänker ändra mina matrutiner nämnvärt. Hur som helst, innan strikt-LCHF åt jag ordentligt och samvetsgrant på dagarna bara för att vräka i mej choklad eller kakor på kvällarna. Tidvis har jag haft ätardagar, men när jag inte har någon gräns för hur mycket jag äter och lider av sockersug flera dagar efteråt, har jag nu bestämt mej för att låta bli allt som får mej att trilla dit. Jag har naturligtvis inte haft sådant hemma som frestar mej, men det har bara betytt det att jag bakat eller åkt till butiken för att köpa choklad och chips och godis och kakor och pizza och läsk.... Det är ofta sådana perioder som jag har haft mera motgångar i privatlivet och tröstätit. Ätardagarna har mera handlat om att jag unnar mej. Men då äter jag lika mycket. Hur vikten ändå alltid har hållits under 80 kg förstår jag inte... Som mest har vågen visat 78 kg och då har jag med gråten i halsen och sammanbitna tänder bantat ner mej några kilon. Jag har nämligen varit smal och sportig när jag var ännu yngre, så jag har svårt att se mej ens som lite överviktig. Det är inte jag, helt enkelt. Jag har länge sagt att jag har problem med mitt sockerbruk. Men jag är väl som många alkoholister som kan säga att hon dricker ju bara vin till maten och ibland unnar sej några glas extra på veckoslutet. Jag provade därför på att byta ut "socker" mot "alkohol". Jag åt bara lite och väluppfostrat på kalas, undertryckte alltid viljan att tömma alla fat och tänkte hela tiden att bara jag kommer hem och är ensam kan jag äta så mycket jag orkar och vill. Jag åt ofta när jag var ledsen. Ofta när jag lagt mej i sängen för att att sova. Om jag en dag smakade på något sött och gott slutade det ofta med att jag åt godis och kakor i mängder i flera dagar/veckor. Jag åt ofta för att unna mej. Vid sociala sammanhang var det oftast huvudsaken för mej, vad skulle vi få att äta? Och när jag en gång satte igång att äta fanns det inga gränser. Inte ens som liten förstod jag att man kan ta två bitar choklad från en platta när jag helst skulle ha ätit två plattor på raken. När jag i våras böt ut orden "äta socker" mot att "dricka alkohol" insåg jag att jag ett problem som inte blir bättre av att försöka ha regler kring vad, hur mycket och när jag får äta, lika lite som jag någonsin skulle tro att en som använder alkohol på motsvarande vis har kontroll över sitt sug. I mars såg jag några foton på mej själv som gjorde mej helt olycklig. Det var inte fråga om någon stor övervikt, men när det jag såg inte stämde överens med hurudan jag tror att jag ser ut. Men någonstans ifrån kom motivationen. Jag blev strikt. Och jag bestämde mej för att jag tänker gå ner i vikt oberoende vad det kräver av mej. Jag hade försökt äta regelbundet tre gånger om dagen tidigare i vintras men på vågen märktes då inte ett dugg. Jag började med att minska på portionerna och märkte att jag kanske ätit för mycket. Därefter började jag med periodisk fasta, tolv timmar först och för tillfället mellan 15-17 h alla dagar, ibland mera. Det tog tid att få fastan att passa mej, för jag klarar inte av att hoppa över morgonmålet. Det passar mej bättre att äta sista måltiden 14-15 tiden på eftermiddagen istället och följande gång äta efter morgonpromenaden. Det är många som säger att dom aldrig varit hungriga på morgonen, men för mej har det alltid varit bästa måltiden på dagen Först trodde jag inte att jag skulle klara av att somna om jag var lite hungrig, men det har inte varit ett problem. Det enda som jag börjat undra över är att jag vaknar ännu tidigare än vanligt på morgonen. Jag vaknar ofta vid 4-tiden och har sen svårt att somna om. Jag har inte tänkt på det eftersom jag annars också är morgonpigg, men 4?? Är det månne så att jag vaknar för att jag är hungrig och borde stiga upp och jaga dagens mat? Någon skrev om stress på en anna tråd, och undrar om jag minns rätt: kortisolet stiger på morgonen? I bakgrunden har jag också ätstörningar, har som yngre pendlat mellan att frossa och svälta mej. Jag började PF innan jag läste om att det inte rekommenderas åt folk som haft ätstörningar. Och jag fick faktiskt lite angst av att jag kände igen känslan av att hoppa över måltider. Den där känslan av att man är så DUKTIG och behärskad då man kan stå över när andra äter. Förr kunde jag i tysthet sitta och gotta mej i den känslan medan jag såg andra äta godsaker. Så första tiden satt jag och upprepade för mej själv att "det här är inte samma sak, det här är inte samma sak". Jag äter hälsosammare än någonsin förr och jag äter mej mätt två gånger om dagen. Och nu när jag fastat i några veckor har jag koll på läget. Det ÄR inte samma sak, snarare tänker jag mindre på mat nu än tidigare. Det är dessutom skönt att inte behöva äta flera gånger om dagen, man har mera tid till annat. Och jag sparar faktiskt lite pengar på att äta LCHF, vilket jag inte hade trott från början. Och det går fortare att handla. Fördelarna är många. Den största skillnaden är ju nog ändå måendet. Jag mår bra i magen, har konstaterat att gluten och jag är ingen bra kombination... Jag slipper alla blodsocker dippar som jag lidit av tidigare. Vad gäller måendet och vikten finns det ingen orsak att äta annorlunda Men. Nu är jag så LEDSEN. Jag vill baka smulpaj med blåbär och hallon i sommar. Och äta den varm med glass och känna hur det doftar gott i köket av baket. Och jag vill äta glass i småbåtshamnen i solen. Igår var en sådan dag som jag skulle ha köpt mängder med godis och satt mej i soffan för att tycka synd om mej själv. Jag gjorde det inte, men jag kände igen situationen och känslan. Och då började jag tänka på alla pajer som jag brukar baka på sommaren. Först grilla och äta god mat och sen ta kaffe och paj under äppelträdet i trädgården. Men sån kommer inte min sommar att bli. I år får jag sitta med min ägglatte och minnas alla pajer från mitt förflutna. När jag tidigare känt mej frestad och suget gjort sej påmint har jag först drabbats av panik för jag FÅR ju inte. Men jag har lärt mej tänka annorlunda, jag FÅR visst äta vad jag vill. Vill jag äta glass och smulpaj är det bara att baka och äta så mycket som jag vill. Men jag kan VÄLJA att inte göra det. Och konstigt nog lättar den där pressen som jag tidigare inte klarat. När jag VÄLJER är det inte så svårt alls. Men jag saknar det. Att sitta i soffan under filten och se på film och äta. Bak betyder liksom hemtrevnad för mej. Det här slog mej faktiskt i går. Har klarat mej bra ända tills nu, nästa fyra månader. Men jag saknar mina kakor och chokladen Kan någon människa förstå hur ledsen jag kan känna mej för en sådan här futtig liten sak? Jag antar att jag är ledsen nu för att jag vet att jag gjort mitt val och sockret går bort. Aldrig förr har jag varit ledsen för en sådan sak.
  15. Vet inte om den har varit upp innan då sökfunktionen vägrar samarbeta med mig. Igår sände SVT en del av dokument inifrån om socker och sockerberoende. Claude Marcus medverkar och säger bland annat att det är en myt att socker leder till hyperaktivitet utan slår det ifrån sig som en myt. Han säger dock att man inte ska äta för mycket socker. Dokumentären kan ses här: http://www.svtplay.se/video/1154994/ska-vi-forbjuda-sockret?tab=episodes&sida=2
  16. Dag 1 Jaha, då var det dags, hoppas jag.. Jag har inte direkt gjort mig känd för att ha bra karaktär och lyckas hålla kursen förut, att säga att jag "lovat" skärpa mig och ändra livsstil tusen ggr är en underdrift.. Kan inte säga att mitt självförtroende är högt denna nya omgång heller, mitt liv har varit ett enda långt åk i en värsting-berg och dalbana av känslomässig karaktär. Ena dagen bestämt mig för att vara supersund, aldrig mer-attityden, nästa dag tillbaka i missbruk av socker. Sockermissbrukare har jag varit sedan barndomen, jag har sedan dess lärt mig att medicinera mig själv med sockret för att dämpa ångest och stress. Jag har aldrig haft en normal syn på mat och levt med bulimi i perioder. Men även om jag har liten tro på att jag skulle lyckas denna gång, så finns ändå ett driv inom mig att göra ett försök, jag vill LEVA igen, inte krypa genom livet halvt bedövad känslomässigt av allt socker... Jag har ätit LCHF-kost seriöst en period förut, som varade endast 2 veckor, men även om det var en kort tid märkte jag ändå tydliga, positiva förändringar; Jag upplevde för första ggn i mitt liv ett nytt sorts LUGN, den ständiga stressen inom mig, som en motor som ständigt gick på högvarv, lyste med sin frånvaro, Jag började bli mer KONCENTRERAD, och blev mer uppmärksam, kommer ihåg att jag kunde njuta av fågelsång på ett nytt sätt t ex, rent fysiskt gick jag ner säkert 5 kg i vikt och något som var så skönt var att KLÅDAN, jag är van vid att ha på hela kroppen försvann! (Jag är allergisk med atopisk hud och med mycket eksem som barn.) Jag upplevde även en helt ny sorts ENERGI som tog över min kropp, helt plötsligt kände lata jag av en ny drivkraft att röra på mig, det gick mycket lättare att "resa sig ur soffan" Nu sedan några månader, är jag en värre soffpotatis än på länge, fettet har börjat samla sig syligt på magen, är både deprimerad, ångestfull och ganska trött på mycket. Jag är sjukskriven av dessa orsaker. En småbarnsmamma som inte orkar med att vara mamma. Så nu tänkte jag försöka ta tag i mitt liv och inleda projekt "livsstilsförändring", jag vill börja leva mitt liv aktivt och inte bara passivt vänta. Jag är medveten om att det inte kommer att bli lätt, jag har allt för många erfarenheter av misslyckande, men jag tänkte att skriver jag en sådan här dagbok, om än bara för mig själv, så kanske det kan hjälpa mig att klara detta, och motivera mig. Hoppas på det bästa.., ..KLARA FÄRDIGA GÅ!