Jump to content

Search the Community

Showing results for tags 'amyloid'.

  • Search By Tags

    Type tags separated by commas.
  • Search By Author

Content Type


Forums

  • Ämnesområden
    • LCHF för nybörjare
    • LCHF-erfarenheter
    • Allmänt om LCHF
    • Näringslära
    • Träning
    • Övrigt

Blogs

  • AGF
  • Bloggen
  • Riitta Montonen
  • Peters n=1 experiment för att sänka blodglukosen
  • Marita2020
  • ert

Find results in...

Find results that contain...


Date Created

  • Start

    End


Last Updated

  • Start

    End


Filter by number of...

Joined

  • Start

    End


Group


AIM


MSN


Website URL


ICQ


Yahoo


Jabber


Skype


Location


Interests

Found 1 result

  1. Jag snubblade över denna intressanta artikel i Läkartidningen som redovisar en baksida med injicerat insulin. Amyloidinlagring. Amyloidplack är en del i alzheimers. Gäller detta även kroppseget insulin? Subkutant injicerat insulin kan ge amyloidinlagring. “De systemiska amyloidoserna utgör en grupp av potentiellt livshotande proteinveckningssjukdomar, som alla leder till progressiv inlagring av specifika protei­ner i fibrillär form, dvs amyloid, i ett flertal organ. … Insulin kan ge amyloidinlagring Det finns ytterligare ett antal proteiner som kan ge upphov till amyloidinlagringar hos människa. Ett sådant protein är insulin. Detta kan vara viktigt för läkare att känna till, eftersom inlagringar av insulinamyloid kan leda till diagnostiska och kanske terapeutiska problem, vilket illustreras nedan.” Artikel i Läkartidningen 8/2020 https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/artiklar-1/fallbeskrivning/2020/02/subkutant-injicerat-insulin-kan-ge-amyloidinlagring/ Diskussion Insulin som amyloidfibrillprotein Redan på 1940-talet visades det att insulin experimentellt lätt kan överföras till fibrillär form genom upprepad upphettning och nedkylning i sur lösning [4]. Sådana fibriller har typiska amyloida egenskaper, såsom affinitet för färgämnet kongorött med åtföljande dubbelbrytning vid polarisationsmikroskopi och karakteristiskt utseende vid elektronmikroskopi. Genom att en sådan fibrillsuspension görs alkalisk kan den övergå i sin ursprungliga form, dvs fritt insulin. Som kuriosum kan nämnas att insulinets fibrillbildande egenskaper har använts som en metod att renframställa hormonet från ett pankreasextrakt. Den första beskrivningen av insulinamyloid, uppkommen hos en patient som behandlats med 5 veckors infusion av insulin, är från 1983 [5]. Här kunde det visas att insulinamyloiden i det fallet hade porcint ursprung. Den första rapporten om amyloidinlagring på platsen för subkutana injektioner av insulin, också detta porcint, är från 1988 [6]. Senare har det visats att andra insulinformer, inklusive humant insulin, kan ge upphov till lokal amyloidbildning på platsen för injektioner [7]. Numera används inte porcint insulin vid framställning, och även humaninsulin (t ex Insulatard, Insuman, Actrapid och Humulin) blir alltmer ovanligt i klinisk rutin, även om det fortfarande förekommer. Vid typ 1-diabetes används som rutin en syntetisk långverkande insulinanalog (t ex insulin glargin och insulin detemir) i kombination med snabbverkande syntetiska insulinanaloger (t ex insulin aspart och insulin lispro). Som ett alternativ till upprepade insulininjektioner kan en insulinpump användas, vilken ger en kontinuerlig infusion av ett snabbverkande insulin som bas och extra bolusdoser vid måltider. Vid behandling av typ 2-diabetes är det fortfarande vanligt med medellångverkande humant NPH-insulin (t ex Insulatard och Insuman) vid initiering av insulinbehandling. Även vid behandling av typ 2-diabetes blir dock långverkande syntetiska insulinanaloger mer och mer dominerande. Hur olika syntetiska insulinanaloger skiljer sig avseende risken för bildande av fibrillära strukturer och amyloid är i dag inte känt. Att exogen insulinbehandling i sig kan ge upphov till »knölar« är allmänt känt, eftersom insulin stimulerar fettbildning och därmed leder till lipohypertrofi. På grund av det bör alla patienter instrueras att variera platsen för injektion av insulin. Däremot är risken för bildandet av insulinamyloid mycket dåligt studerad och ingår nog sällan i den differentialdiagnostiska arsenalen ens på en diabetesmottagning. Tre risker med amyloidinlagringar av injicerat insulin Åtminstone tre tänkbara konsekvenser av förekomst av insulinamyloid bör diskuteras. För det första föreligger helt uppenbart risk för felaktig diagnos av systemisk amyloidos. Risken är naturligtvis ­särdeles stor om man underlåter direkt typbestämning av ­amyloid och endast förlitar sig på kliniska fynd som förekomst av monoklonal gammopati av oklar signifikans (MGUS) (AL-amyloidos) eller reumatoid artrit (AA-amyloidos). Också vid typbestämning kan förekomst av insulinamyloid innebära problem, eftersom det kan ge förhöjd bakgrundsfärgning med risk för »falskt positiva« färgningar, vilket illustreras i fall 2. Den andra konsekvensen är att det injicerade insulinet inte når cirkulationen utan i stället deponeras i fibrillär form i den subkutana vävnaden. Det är inte utrett hur mycket som kan deponeras vid varje injektion, men sannolikt varierar detta från gång till gång och blir mest påtagligt om injektionen sker i redan befintlig amyloidinlagring. Redan existerande amy­loid påskyndar nämligen omvandlingen av insulin till amyloidfibriller. Amyloidinlagringarna kan alltså ge upphov till något som kliniskt kan uppfattas som insulinresistens [8]. Vidare kan det också innebära att blodsockret blir mycket svängande då insulinbehovet kan verka variera från gång till gång baserat på var det injiceras. I en mycket noggrann genomgång av alla publicerade fall av insulinamyloid visades att detta faktiskt kan vara fallet [7]. Ytterligare en risk med insulinamyloid är att fibrillerna, som är polymerer av insulin, inte nödvändigtvis är resistenta mot depolymerisering och därmed skulle kunna frisättas på nytt som lösligt insulin [9]. Teoretiskt skulle alltså det insulin som deponerats i amyloidform i underhudsfettet kunna frigöras och därmed få allvarliga följder. Något sådant fall har oss veterligen dock inte beskrivits, men kunskapen på det området är mycket ofullständig. Det finns också en tredje risk. Förekomst av lokala insulinamyloidinlagringar utesluter inte möjligheten att också systemisk amyloidos föreligger. Om amyloid påvisas i underhudsfett som typbestäms till insulinamyloid, kan det finnas risk att systemisk amyloidos därmed utesluts. Även om annan amyloid kan finnas i den vävnad där insulindepositionerna ligger, kan mängden vara liten och därmed drunkna i de oftast mycket rikliga insulinamyloidinlagringar­na. Om klinisk misstanke om systemisk amyloidos kvarstår bör således nya biopsier tas från vävnad där insulin inte injicerats. Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
×
×
  • Create New...