Search the Community

Jag har gått och tänk på det en längre tid. Är det så att vi nu bevittnar utgallringen av dom som har "fel" gener för att överleva i insulin-glukossamhället? En Darwinistisk rensning, only the strong survive, dvs de som kan hantera förhöjt insulin och blodsocker. Om någon. De som inte kan hantera det och inte begriper att det går att undvika och åtgärdar sin kost dör ut. Samma med vegetabiliska oljor och vegansk kost. Jag tänker också på celiaki och vetesamhället, de med genetiken som ger celiaki skulle dö ut om vi inte förstått problemet och åtgärdat. Hur såg det ut i de tidiga vetekulturerna, fanns det celiaki då ? Försvann celiakigenerna då de drabbade dog av undernäring? Varför har Sverige mest celiaki i världen? För att vi har fler kvar med genetiken tack vare att vete blev stort i kosten väldigt sent jämfört andra mer sydliga länder? Faktiskt under min livstid. Förutsättningarna/miljön har ändrats och vi kommer (kanske) att apassa oss till det nya men till en mycket hög kostnad. Vad som kommer ut i andra änden ??? Eller så använder vi vårt skarpaste organ och tar reda på varför vi håller på att slås ut och gör nåt åt saken. Vore kul att höra era tankar på detta lite filosofiska framspel.

Hjälp! Långt inlägg, om ni orkar, läs =) Jag tränar mycket och äter lchf och trivs bra med det. Mår kanon! Tidigare (ca 4 månader)har jag legat runt 20-60 g kolhydrater per dag kanske i form av grönsaker och kanske någon gång i undantagsfall någon "rawbite" i samband med träning eller så. Nu har jag sedan ett par veckor stramat åt ordentligt och ligger varje dag under 20g (vissa dagar kanske 5 andra 15, andra 20 men typ så)då jag vill gå ner ca 5 kg och tighta till kroppen. Jag gillar att äta, och hatar att vara hungrig och därför tror jag att det är bra för mig att komma i ketos och verkligen ställa in kroppen på fettförbränning . Klart jag kan äta lite mindre och gå ner i vikt och åstadkomma samma sak, men det klarar inte min hjärna. Jag måste bli mätt helt enkelt. Kan nämna att jag har PCOS och är känslig för insulinhöjningar, och därför inte vill äta kolhydrater "i onödan" även om jag framöver nog kommer lägga till ganska mkt grönsaker igen när jag inte längre vill gå ner (I FETT givetvis). Min fundering är... Min styrka går kanon, tycker att jag ökar och får resultat - bättre nu än innan! Yey! Om det har med bra träning eller med kosten att göra låter jag vara osagt. Spinning går bra, ingen direkt skillnad. Det jag märker är att löpningen går OTROLIGT segt. Oavsett om jag springer långa distansrundor 5-8 km eller snabbare intervaller är kroppen och benen sega och det handlar inte om att tvinga mig själv för att jag är lat utan jag är verkligen på en hög intensitetsnivå! Om kroppen helt anpassar sig till fettdrift så finns det ju ett par alternativ (antar att den inte är helt anpassad då jag legat lite högre på kolhydraterna innan), 1. att detta kommer att gå över, att kroppen snart kommer att kännas "som vanligt" igen då jag är anpassad. och att även de snabba intervallerna kommer att gå bättre?! 2. Att jag är en av dem som behöver lite mer kolhydrater för att prestera, det som Jonas Bergqvist beskriver på sin sida. 3. Att jag kommer anpassa mig att orka träna, orka tuffa på, men att jag aldrig kommer att bli snabbare?! Ni som tränar, eller som läst mycket om det... Vad tror ni om det här med ketos och träning. Jag gillar att experimentera och jag tänker inte leva såhär strikt hela mitt liv men jag VILL verkligen känna mig fit någon gång och denna gång är NU... haha tränar väldigt mycket och skulle så gärna vilja att det syns rejält på kroppen med, och därför vill jag nu gå ner dessa 5 kg (+- ngt kg), men samtidigt även framöver prestera i min träning. Jag skiter i just nu om jag springer milen på 60 min eller 50, men det vore ju kul att inte alltid vara långsammast när jag är den som tränar flera gånger i veckan... (och då hårt. jag är PT så jag vet att jag tar i!).