Sök

Hej allihop, Har funderat på det här med en god attityd ett bra tag - och det är ett brett och högst intressant ämne. Alla (eller de flesta) som är aktiva här på forumet (aktiv läsning är också att vara aktiv) visar på riktigt starka tendenser åt tankesättet som pekar åt det konstruktiva, positiva hållet. Det som är fullt av möjligheter och bra, önskade utfall. Bara att ta det första steget, att vara ärlig mot sig själv och bestämma sig för att söka en väg ut ur vilket problem eller situation det nu än gäller, är helt fantastiskt och kräver mycket styrka. I alla samhällen brukar gruppen som regel uppskatta styrka som en egenskap, samtidigt som den gör allting i sin makt för att motarbeta synligheten av denna styrka. Hej hej självmotsägelse. Det är helt enkelt så grupper tenderar att uttrycka sig för sin egen överlevnads skull. Vad exakt det är de försöker föra vidare till "överlevnad" kräver en superutläggning, men traditioner, vanor, gammal kunskap och gamla perspektiv. Nu till det intressanta - förändringsfasen i sig, det vill säga när man väl har satt fart med vad det nu är man önskar förändra, är aldrig ett problem. Varken för individen eller gruppen. Visst, det är lite kaos, det är lite stressigt och det medför lite extra uppmärksamhet i initialfasen av förändringen, men det är inte något särskilt viktigt i sammanhanget. Det är där strax innan beslutet att förändra något som är det tuffa - det är den fasen som är den jobbiga och där gruppen har mest (destruktiv, hämmade) inverkan. Alla ni som läser här på forumet, och som delar med er av era tankar och kunskap, ger blanka f-n i detta grupptryck - vilket ni alla också är väl medvetna om. Det är dock riktigt intressant, för är det något som man bör analysera så är det just den här typen av undantag; grupper som faktiskt är konstruktiva och har en positiv, nyfiken inställning till (resonabel) förändring. Nu när året går mot sitt slut, så ville jag bara få det sagt, och be er att fundera en liten stund kring er fantastiska vinnarattityd, för ni har den. Och, värdera även den delen av er själva, för den är väldigt unik om ni ser till det övriga samhället (vilket samhälle vi än betraktar). Varför? Därför att det kräver handlingsförmåga, styrka, beslutsamhet - mixad i en fantastisk vinnarattityd. Ni har den, var stolta

Jag vill be alla överviktiga och före detta överviktiga personer om uppriktig och ödmjuk ursäkt. Jag var nämligen en sådan som visste att övervikt berodde på dålig karaktär. För det visste ju alla att det bara var att äta mindre och röra sig mer - hur jädrans svårt kunde det vara? Jag var en person som inte begrep hur ni kunde misshandla er själva på det viset. Fattade ni inte hur farligt det var? När jag såg er i ögonen vek ni undan blicken. Jag förstod ju då att ni skämdes för att ni var så lata. Ja, skäms ni bara! Ät mindre och rör på er mer istället! Köp ett gymkort istället för att vräka i er McDonalds och annan fet mat! Eller ni kanske skulle prova lite light-produkter? Eller köra lite Viktväktare, Nutrilett eller annat som finns tillgängligt? Jag var i ärlighetens namn en som såg ner på er. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att de kostråd som getts i många år inte fungerar särskilt bra. Jag vet att när man bantar på fel sätt, så blir man bara mer hungrig och att hungern är en stark kraft som är svår att kämpa emot. Jag förstår att det kräver en enorm självdisciplin för att kunna svälta sig ner i vikt. Samtidigt som man då förmodligen får kämpa mot diverse andra konstiga symptom och problem som följer av detta. Trötthet. Huvudvärk. Yrsel. Illamående. Humörsvängningar. Depression. Ångest. Och mycket annat otrevligt... Jag förstår att många av er kämpat och slitit hela ert liv utan att lyckas. Kämpat emot kroppens naturliga signaler. Och när ni misslyckats med det känt er värdelösa. Känt er som de lata frossare som alla sett er som. Alla visste ju att det bara var att äta mindre och röra sig mer. Och eftersom alla sade så, inklusive alla "experter", så förstod ni ju att det var sant. Jag har i ärlighetens namn inte varit speciellt överviktig själv. Jag gick visserligen ner 22 kilo när jag började med LCHF, men jag är så pass lång att det inte syntes så mycket på mig. Så jag kan inte ens föreställa mig hur man känner sig som överviktig, hur man dräneras på självkänsla och hur mycket självförakt man får. Jag kan bara gissa. Jag förstår nu också att hela samhället gemensamt tryckt ner er. Med sina felaktiga kostråd. Men sina förutfattande meningar. Med sina sneda blickar. Och det värsta är att det fortfarande pågår. Fortfarande så läser man jämt och ständigt samma mantra "bara att röra sig mer och äta mindre" från olika s.k. "experter", allt ifrån läkare, forskare, kostrådgivare, tränare, pastaförsäljare och andra. Personer som många tyvärr har stort förtroende för och som hjälper till att fortsätta sprida detta budskap. Som fortsätter att trycka ner er som har problem och som behöver hjälp. Som fortsätter att slå och sparka på er som redan ligger ner. Och nu vänder jag mig till alla er som fortfarande håller på med detta: Är det inte dags att sluta med det nu?? Jag är medveten om att det finns personer som inte lyckas gå ner i vikt så mycket som de önskar med LCHF. Och jag är öppen för att det kan finnas olika alternativ som kan passa olika individer mer eller mindre bra. Av olika skäl. Men kan vi inte vara överens om att en gång för alla begrava metoden "ät mindre och rör dig mer"? Att lägga den till handlingarna som ett dåligt eko från det förflutna? Att sluta kalla personer för "lata idioter" bara för att de inte följer den metoden? Och att komma ihåg att varje gång man uttalar den frasen så ger man en överviktig person en örfil! Och återigen - förlåt mig för vad jag trodde, tänkte och tyckte!