Sök

Visar resultat för taggarna 'framgång'.

  • Sök efter taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • LCHF
    • LCHF för nybörjare
    • LCHF-erfarenheter
    • Allmänt om LCHF
  • Mer om livsstil och hälsa
    • Träning
    • Näringslära
    • Övrigt
  • Om forumet
    • Om forumet

Bloggar

  • AGF
  • Bloggen
  • Riitta Montonen

Hitta resultat i...

Hitta resultat som...


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterad

  • Start

    Slut


Filtrera efter antalet...

Gick med

  • Start

    Slut


Grupp


AIM


MSN


Website URL


ICQ


Yahoo


Jabber


Skype


Location


Interests

Hittade 2 resultat

  1. 536 dagar in i mitt nya liv hände det! Sexton månader och arton dagar efter att jag aningen skeptiskt släppt taget om kolhydraterna och vågat börja äta fett istället har mitt viktmål uppnåtts. Jag är äntligen under 70 kg och har nu officiellt gått ned 35,5 kg från startvikten 105. Min våg stannade igår morse på 69,5 glada kilon! Mitt BMI är ”normalt” och jag är lyckligare än jag varit på många, många år! Det känns lite märkligt och nästan lite överraskande eftersom jag under det senaste halvåret ju mer och mer slutat tänka på vikten eller fundera på mat. Jag har på sistone upplevt mig själv som normalviktig och viktstabil och har nog till och med börjat ta min viktnedgång för självklar och bestående. Det finns inte längre någon som helst rädsla eller oro för att gå upp i vikt någonsin. Det känns som att bli fet igen inte är ett alternativ som ens finns på kartan. Om jag "trillar dit" på socker eller kör av vägen så har jag alla verktyg för att snabbt komma tillbaks upp på banan igen. Och mitt liv är så avslappnat idag. Borta är all stress över min ständigt stegrande vikt eller ångest över mat. Borta är sorgen över min förlorade kropp och alla krämpor jag lidit av. Jag kan verkligen leva mitt liv nu, istället för att ständigt ha hjärnan ockuperad av tankar runt bantning och mat. Idag är jag lycklig större delen av tiden från att i så många år levt med sorg, skuld, skam och ångest över min fetma. Och så här har det varit i över ett år. Redan förra sommaren, trots att jag då vägde runt 20 kg mer än idag, kände jag mig så otroligt glad och hoppfull. Den viktminskning och fysiska förbättring på alla plan som jag direkt upplevde visste jag skulle fortsätta och jag har nu mått bra så länge att jag nästan glömt hur eländigt mitt liv var innan jag började med LCHF. Jag väger mig väldigt sällan och upplever att jag äter "fritt" idag. Men det innebär givetvis inte att jag varken äter socker eller någon större mängd kolhydrater. Tvärtom har det blivit en vanesak att undvika dem och min livsstil är helt omställd till lågkolhydratskost. Jag upplever inga som helst besvär av frestelser eller sug och min kosthållning fungerar både vid vardag och till fest. Under de här månaderna har jag inte varit hungrig en enda dag, tvärtom så har jag varje dag ätit oerhört god och mättande mat och om man ska peka på något problem har det snarare varit att jag inte varit hungrig nog att äta allt gott som jag har att välja på. Det har inte funnits tillräckligt många timmar på dygnet att njuta av maten eftersom mättnaden på fett är så långvarig. Mycket mat har fått kastas bort eftersom jag inte längre klarar av att hetsäta rester som jag alltid gjort förr och min hjärna tror fortfarande att jag orkar mer mat än vad jag kan äta. Jag köper fortfarande hem för mycket mat, men jag ser det som ett lyxproblem jag får jobba med. Om jag ska summera den här tiden och titta i backspegeln måste jag konstatera att jag inte ångrar en enda sekund av mitt val. Det enda jag kan hysa en aning sorg över är att jag inte tog det här steget långt tidigare. Att jag inte visste det jag vet idag innan allt drog iväg. Att jag inte hade denna kunskap när jag var tonåring och på väg in i den viktkarusell och jojobantning som följt mig i över 35 år. Det är synd att jag gick år ut och år in i denna ständigt växande kroppshydda och led. Att jag plågade mig med träningshysteri, kaloriräkning och traditionella bantningskurer som bara ledde djupare ned i träsket och dessutom gav mig ätstörningar. Allt detta onödiga lidande när jag hade kunnat leva gott, precis som jag gör idag. Men jag ska inte titta i backspegeln mer nu. Jag ska vara glad och tacksam över mina framgångar och hur lätt de kommit. Det är snudd på ofattbart! Förutom över 35 kg borta från min kropp har jag fått följande hälsovinster som bonus: •Den svåra IBS jag levt med i många år försvann redan efter någon vecka. •Alla ätstörningar i form av hetsätning och bulimi som jag lidit av sedan tonåren försvann efter någon månad. •Mitt behov av att dricka alkohol (ofta istället för mat) för att döva min sorg är helt bortblåst. •Mina blodvärden är perfekta och kolesterolet väldigt lågt. •Jag är inte längre ens i närheten av risk för diabetes typ 2. •Mitt blodtryck har sjunkit till perfekt nivå från att ha varit skyhögt. •Jag har aldrig hjärtklappning som förr. •Jag har nästan slutat svettas och lider inte av att ständigt känna mig äcklig. •Mina eksem i hudvecken under hängmagen är borta - eller snarare - hängmagen är borta! •Klimakteriebesvären försvann efter ett halvår och mensen kom tillbaks. (Kanske inte ses som positivt, men jag är alltså fortfarande ”fruktbar” vilket gör att jag känner mig yngre.) •Alla säger att jag ser tio-femton år yngre ut och en av sonens kompisar trodde nyligen att jag bara var 35-37 år! (Jag är 50) •Hår och naglar växer som attan, är starkare och av bättre kvalitet. Huden glänser. •Jag orkar mer, sover bättre och känner mig aldrig trött och sliten. •Jag tränar inte, men har ändå fått en avsevärt förbättrad kondition. Dessutom upplever jag att jag verkligen känner mig vackrare och alla säger att jag utstrålar enorm livsglädje. Jag har plötsligt börjat få massor av uppmärksamhet från det motsatta könet igen och idag saknar jag verkligen inte uppvaktning från män. Jag är medveten om att man kan vara en mycket attraktiv och livfull person även som överviktig och att ”det” inte sitter i utseendet, men jag har i så många år nu verkligen hatat mig själv. Eftersom jag har tyckt så illa om min kropp och mitt utseende har det även påverkat mig i relationer med andra. Jag har inte kunnat låta någon älska mig så länge jag inte älskat mig själv. Idag har jag börjat gilla mig själv igen och det är nog vad som andra människor också ser! För övrigt är det fantastiskt att kunna komma i små storlekar och att bära kläder som verkligen sitter bra på kroppen. Jag kommer i storlek Small om det är stretch, men Medium är nog vad jag drar idag. För mindre än två år sedan nödköpte jag kläder i XXL eller storlek 52-54 och större. Dessa är som tält idag. Borta är alla anskrämliga tunikor med grenspruckna tajts nedrullade under hängmagen. Det som var min dagliga uniform året om förr. Den här sommaren har jag för första gången på många år vågat sola i bikini igen och det var ett jättestort steg! På mitt jobb var det många som reagerade när jag kom tillbaks efter semestern. Slankad och solbränd. De flesta var otroligt positiva och jag har fått mängder med uppmuntrande kommentarer. Dock finns det alltid dystergökar som skeptiskt skrockar och skakar på huvudet. En av mina surare kollegor som försöker kaloribanta med ganska nedslående resultat konstaterade trumpet att: ”Jaha. 35 kg sa du? Men det är nu det verkliga jobbet börjar! Det är nu det blir svårt – att hålla vikten. Vi får väl se om ett halvår hur bra det gått!” Och jag bara log, för jag vet att det är inget problem. Varför skulle jag ändra något alls när jag mår så himla bra? Jag är viktstabil nu och det skulle faktiskt inte förvåna mig om jag fortsätter att gå ned lite till. Jag funderar på att ändra min målvikt till 65 kg. Vi får se hur det blir med den saken … Vad folk än tycker (eller snarare tror) om LCHF kommer ingen någonsin att kunna få mig att ändra min ståndpunkt. Folk kan klanka ned eller skriva hur mycket skit de vill om den här kosten, men jag är ett levande exempel på att lågkolhydratskost verkligen är det rätta för den som misslyckats med all annan kosthållning. Att tappa mer än en tredjedel utav min kroppsvikt utan att banta eller vara hungrig en enda dag är faktiskt nästan som ett mirakel. Men eftersom jag vet hur det gått till rent fysiskt och förstår kroppens reaktion på kosten efter att ha läst på massor om socker och kolhydrater så är det egentligen inte så konstigt alls! Rock on!
  2. Det är vanligt förekommande att de som börjar träna intar en ganska styvmoderlig inställning gentemot dem som inte tränar. På något sätt så är det inte fint utan snarare motbjudande att vara otränad. Det är ordentligt sluskigt att erkänna att man inte håller igång och inte är en hurtbulle. Man "ska" gå på gym. Man "bör" göra ett visst antal pass i veckan och det är varje människas plikt att uppvisa en kropp som är hård, fast, muskulös och vältränad. Eller åtminstone ska man blogga om att man tränat, oavsett om man gjort det eller ej. Mull är fult. Fläsk är äckligt. Om man inte tränar så är man en mindre värd människa i mångas ögon. Oavsett vem man är i övrigt och hur ens liv ser ut så döms man av vissa utifrån antalet pass man gör per vecka och hur hårda ens muskler är under ett mycket tunt lager av underhudsfett. Det är sorgligt men sant. På sociala mötesplatser såsom t.ex. Facebook uppmuntras vi att lägga ut loggar över hur ofta vi svettas och hur mycket. Det ligger stilpoäng i det och många tycks tro att alla andra är jätteintresserade av att läsa om hur många knäböj man gör eller hur många mil man sprungit. Kanske är det inspirerande för vissa att läsa, men verkligen inte för alla. När vi umgås är det därtill en oerhört viktig social markör att kunna uppvisa ett välanvänt medlemskort hos SATS eller åtminstone på Friskis. Det ligger en hiskelig massa prestige i träningen och människor som kanske inte alltid varit så överdrivet aktiva med motionerandet kan övergå från att vara soffpotatisar till att bli hybrisfyllda maniska förespråkare, nästan på gränsen till missionerande, för vissa träningsformer inom loppet av någon månad när de är nyfrälsta av just sin egen typ av fysisk aktivitet. Och jag vet precis hur det känns att sitta där på de höga hästarna och se ned på pöbeln som står i vassen med sina fula valkar. Jag har tränat mycket i mina dagar. Jag har varit elitsimmare som tävlat och plöjt timtal per dag i bassängen. Jag har löpt, gymmat, cyklat, yogat, spelat landhockey och basket. Jag har låtit kroppen betala genom extrapass när jag utsatt mig för oförrätter genom dålig kosthållning och jag har försökt överkompensera osunda energiintag genom att smiska skiten ur min lekamen. Tidvis har jag varit extremt vältränad och jag var då oerhört stolt över min insats. Smärta var bra. Ömmande muskler var bra. Träningsvärk var det bästa. Jag gjorde rätt. Jag tränade. På den tiden var jag också ganska nedlåtande mot alla slöfockar som inte var lika aktiva. Jag tog mig rätten att döma dem på grundval av att jag själv funnit vägen, sanningen och ljuset. Jag var upplyst. På min Facebook har jag minst 20 personer vars enda kommunikation med omvärlden består av statusuppdateringar och incheckningar som rör deras träningspass. Tjejer och killar som lägger ut motivationsbilder dagligen med texter som "Sweat is fat crying" och "Earn your body". Jag vet inte så mycket om dem idag mer än att de troligen i princip lever för sitt gymmande, spinning, löpning eller liknande. Jag tycker det är gott och väl så och antar att de lever ett bra liv i övrigt. Jag unnar dem att ha hittat sin nisch här i världen. Jag gläds med dem och tycker det är toppen när folk hittat sin väg att göra av med överskottsenergi eller att de har skapat sin egen lilla zon här i livet där de uppnår njutning och känner att de trivs. Men ibland blir det för mycket och ibland blir det så fel. Kalle t.ex. skrev aldrig något på sociala meida förr, men sedan han upptäckte gymmet blev inläggen täta. Plötsligt började han "checka in" på gymmet dagligen och beskrev nästan kärleksfullt sina benpass, ryggpass, bröstpass och strävanden i jakten på den perfekta kroppen. Det mättes och vägdes. Det slets med vikter, deffades och slogs rekord. Allt illustrerat med bilder och tjogvis av hashtags. Till en början var det kul att se hur han förvandlades från den plufsige och bleke lille mannen till en nästan övertränad, spraytannad och väldigt rippad kroppsbyggare, men snart förändrades hans inlägg. Efter ett tag blev hans inlägg fula. Från att han berättat rätt objektivt om vad han åstadkommit och tillåtit oss att glädjas med honom började han blanda in pikar och förnedrande kommentarer om andra. Det lyste igenom hur illa han tyckte om alla "Svenssons" som inte tog sig i kragen. Han började hata folk som inte var som han. De som var lata fettsäckar, precis som han en gång var. Och hans inlägg som tidigare var roliga att följa blev nästan pinsamma och genanta. Det kom hela tiden gliringar till dem som inte gjorde som han, som inte var lika aktiva eller som inte levde till hundra procent för att bränna sitt fett och späka kroppen på gymmet. Men så en dag försvann Kalles inlägg. Han slutade checka in på gymmet och skriva om sina prestationer. Det var inte så att jag saknade honom direkt. Jag funderade inte så mycket på det förrän jag nyligen såg honom och förstod att anledningen var att han återfallit i sina gamla vanor. Det är kanske ett drygt halvår sedan jag senast läste hur han eldade upp andra med sina taskiga pikar och för några dagar sedan när jag träffade en mycket ödmjuk och generad version av Kalle på ICA så förstår jag varför. Han är fetare och plufsigare än någonsin. Allt det han tränade bort har han lagt på sig igen ganska snabbt och då är det antagligen inte lika roligt att checka in på Facebook uppdatera sin status efter ett svårt återfall. Man skriver inte gärna om att allt går utför. Samma sak gäller nog på många bloggar. Det finns många som under åren lagt ut pekpinnar och ojat sig över andras beteenden. Många har ansett sig vara bäst. En drös människor har slagit sig för bröstet, övertygade om att de funnit det enda sättet att sköta sin kropp, och många har skrivit nedlåtande om andras vägval och kamp. Men jag undrar i mitt stilla sinne var de är idag? Har de återfallit till sina gamla vanor eller går de på gymmet 8 gånger i veckan fortfarande och håller sin kropp fit och tajt? Ingen vet, för de har slutat blogga. Vi kan bara ana vad som hänt. Jag har läst bloggar överallt i träningsvärlden som på ett ganska utmanande vis menar att det inte är okej att ens försöka gå ned i vikt utan att träna. Att vi som inte tränar regelbundet på gym eller smiskar våra kroppar med hårda löppass och svettas hinkvis är någon form av mindre värda personer. Att vår viktminskningsinsats på något sätt inte gills för att vi inte tränat oss ned i vikt. Jag bara ler åt denna överlägsenhet och ganska naiva inställning. Hur arrogant får man vara egentligen? Det är lätt att slå sig för bröstet när man just börjat gå ned i vikt eller när man tappat några kilon tack vare en punktinsats. Jag har själv gjort det så otroligt många gånger i mitt 50-åriga liv. Men att sedan HÅLLA sin vikt är en annan sak. Att fortsätta leva på ett sådant sätt att viktnedgången inte stagnerar och kilona börjar öka igen är en svår balansgång och kräver faktiskt att man genomför en bestående förändring av sitt beteende. Det vill till att det man gjort för att bli av med kilona är en livsstil som man sedan behåller. I min värld är alla sätt bra om de leder till en VARAKTIG viktnedgång. Det är lätt för någon med bara 10-15 kilos övervikt att slå sig för bröstet och hävda att man måste träna sig ned i form men vad man troligen helt ignorerar är att andra här kämpar mot 35-65 kg eller mer. Jag skulle vilja se den person som tar på sig en ryggsäck med 50 kg och bär runt på hela dagarna och därtill orkar träna på gymmet med denna belastning. För många är det svårt nog att hantera kostomläggningen. Att känna ett tvång att gympa och studsa runt samtidigt är egentligen inget positivt. När man är kraftigt överviktig är det tvärtom ganska farligt att ge sig på för hård motion. Och faktum är, även om det verkligen smärtar dem som är gymfanatiker - man går ned ändå - utan gym. Man måste inte plåga sig timmar varje vecka för att tappa sin övervikt. Visserligen tappar man den snabbare med träning men det är verkligen inget krav. Jag vet inte varför det sticker i ögonen på vissa att man faktiskt kan gå ned 30-50 kg (eller mer, http://www.tommytappar.se/ ) endast genom att förändra sin kost. Man kan ju faktiskt börja träna senare - precis när man vill om man känner för det. Alla som tappar mycket i vikt, oavsett om det är genom gastric bypass, pulverdiet eller som jag gjort, genom en varaktig kostomläggning till strikt LCHF, - och gjort det helt utan att träna får samma fantastiska hälsofördelar som alla andra. Alla värden blir bättre och man mår helt underbart. Och man rör sig faktiskt mer helt naturligt när man blir lättare. Det är inte så att folk som tappar 35 kg sätter sig i soffan och sitter still där. Givetvis leder den ökade rörligheten till att man blir mer aktiv. Vi kanske bara inte gör så förbannat stor sak av att vi motionerar naturligt. Tänk om jag skulle blogga och logga alla naturliga tillfällen när jag fått kardiovaskulär träning. Alla raska eller långa promenader, alla svettiga sexakter, alla gånger man burit, kånkat, sprungit, jobbat i trädgården, gått i massor av trappor, cyklat, simmat och rört sig på andra naturliga sätt som inte "räknas" som träning bland folk som går med näsan i vädret till gymmet och bestiger sin trappmaskin eller promenadbandet. All den naturliga motion som finns i vardagen är något som folk faktiskt borde få upp ögonen för. Det är inte så jävla ballt att svettas på gymmet egentligen. Jag tycker det är ballare att svettas ute på en promenad med svampkorgen eller när jag cyklar en halv dag med mina barn. Jag har gått ned 35 kg utan att gymma, löpa eller träna hårt. Jag har levt på samma sätt som innan med naturlig motion i form av promenader, trädgårdsarbete och aktiviteter som är vanliga i min vardag. Jag är helt och fullkomligt övertygad om att min viktnedgång är varaktig eftersom jag lever ett normalt liv idag och har så gjort under hela min viktminskning. Jag har inte bantat och kommer inte att banta någonsin mer. Jag har inte försökt träna bort något med punktinsatser utan fortsatt leva ett lagom aktivt liv. Om jag vill kan jag simma. löpa eller gå till gymmet - men det är inget krav. Jag kan börja träna och tajta upp min kropp ytterligare om jag vill. Om jag inte vill så behöver jag inte. Om det här stör någon så tycker jag synd om den personen. Det måste vara ett väldigt fattigt liv om man tar sig tiden att oja sig över människor som inte tränar och till och med känner ett behov att blogga om deras troliga "elände". Att anklaga folk för att försöka "sälja" en metod för att man berättar att man gått ned utan att träna är ett tecken på avundsjuka enligt mig. Varför känner man ett behov av att ge sig på andra istället för att reda ut sina egna problem och ta hand om sin egen kropp? Mitt liv är i alla fall verkligen inte eländigt. Det är bättre än någonsin och i synnerhet bättre än på den tiden när jag drevs av behovet att ständigt pressa min kropp till något den inte ville. Jag borde inte ens behöva känna att jag vill skriva den här bloggen som försvar. Jag borde inte ens behöva tänka tanken att det finns människor därute som är missunnsamma och inte kan glädjas åt andras framgång utan att ifrågasätta metoden. Tänk om folk vore lite mer toleranta och fokuserade på sig själva istället för att sprida förutfattade meningar och orättvisa omdömen om andra runt sig. Vore det inte mycket trevligare då? Rock on (Bild: Jag i träningsnojan på 80-talet. Jag tyckte jag var tjock då ....)