Sök

Visar resultat för taggarna 'går upp i vikt'.

  • Sök efter taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • LCHF
    • LCHF för nybörjare
    • LCHF-erfarenheter
    • Allmänt om LCHF
  • Mer om livsstil och hälsa
    • Träning
    • Näringslära
    • Övrigt
  • Om forumet
    • Om forumet

Bloggar

  • AGF
  • Bloggen

Hitta resultat i...

Hitta resultat som...


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterad

  • Start

    Slut


Filtrera efter antalet...

Gick med

  • Start

    Slut


Grupp


AIM


MSN


Website URL


ICQ


Yahoo


Jabber


Skype


Location


Interests

Hittade 2 resultat

  1. Tänker skriva ner några rader (många) om min resa mot hälsa, vilken varit mycket berg -och dalbana de senaste 15 åren. Bantade första gången när jag var i tonåren och sedan har det fortsatt (är 40+ idag). Var också helt klart sockerberoende, vilket jag förstod långt senare i vuxen ålder. När jag fick vår son -95 vägde jag väl runt 80 kg kanske och gick inte upp speciellt mycket under graviditeten. Inte heller två år senare då jag väntade vår dotter gick jag upp just något alls. När vår dotter var drygt en vecka uppdagades det väldigt traumatiskt och chockartat att hon hade en omfattande hjärnskada. Att få ett sådant besked, att ens lilla bebis är svårt hjärnskadad är oerhört smärtsamt. Jag orkade inte och efter två år av bokstavligt talad psykisk stress kollapsade jag totalt en kväll, svårt deprimerad. Jag hade börjat självmedicinera med socker och hetsåt med jämna mellanrum. Kom till läkare som skrev ut antidepressiv medicin och remiss till terapi. Gick hos henne i över ett år, men blev inte bättre, tvärt om och det hela slutade i ett suicidförsök och därmed också enkelbiljett till slutenpsyk. Jag var ett vrak som bara ville dö. Jag hade dessutom gått upp massor i vikt av alla olika psykmediciner, som ändå inte hjälpte mig och säkert även av den stress som kroppen var utsatt för. Denna vända till psyket för 15 år sedan var den första av många genom åren, mer eller mindre långa inläggningar. 2005 (tror jag) hittade jag LCHF första gången. En kompis till mig hade börjat äta så och sa till mig att -Du som ger BARF (ben och rå föda) till dina hundar, kanske är intresserad av det här? Och så stack hon en, minns ej vilken LCHF-bok i näven på mig. Jag läste boken och mycket mer om kosten och sättet att äta, försökte mig på att äta så, men stod inte ut i några längre perioder. Mitt psykiska mående var tämligen ostabilt och jag klarade inte av att fokusera på maten i de sämre perioderna. 2006 fick jag min bipolära diagnos. Jag fick börja med litium och som faktiskt hjälpte mig, mot vad de flesta andra mediciner jag ätit inte gjort. Hösten -06 dog min älskade mamma i cancer, men mitt psyke orkade inte med det - jag stängde av på något sätt. Mellan perioderna med LCHF så levde jag på kolhydrater och socker, hetsåt och hade svår ångest varje gång jag åt "fel" (socker) och när jag åt i sällskap av andra människor. Jag bantade även med pulver och just det året så gick jag ner 30 kg - jag drack enbart pulver i fem månader. Det hela fick ett hastigt slut när jag kraschade psykisk och det hela slutade med buller och bång samt bältesläggning på psyket. Minns att jag matvägrade i flera dagar för att jag var arg att jag inte fick mitt pulver. Så så nyttigt är det med dessa pulver (ironisk). Någon gång under 2005 tror jag så började jag få muskelvärk, som kronisk träningsvärk ungefär. Sprang hos läkare, men det var inget fel på mig. Kom till en smärtspecialist och hon tyckte väl ungefär att jag var fet och lat, så åtgärdade jag det så skulle nog värken försvinna. Tillsammans med henne och personalen på psykrehab så skulle jag få hjälp med mitt störda ätbeteende och stora övervikt, men det varade inte så länge för jag tyckte jag inte behövde den hjälpen. Har efter första gången med LCHF återkommit till kosten nu och då genom åren, men halkat snett då suget efter socker blivit för stort.Sedan har jag i stället "gått på pulver" . En salig blandning med andra ord. Pulver gick jag ner av så länge jag orkade hålla på, men LCHF gick jag upp av så för min ätstörda hjärna så var valet enkelt. MEN det lilla förnuft jag hade sade mig att LCHF var det rätta valet, men jag klarade det inte. Inte då. Jag åt litium som sagt var och mådde relativt bra på det, men under 2007 började jag ändå må konstigt, jag började tappa hår i kopiösa mängder, naglarna sprack sönder allt efter som de växte ut och min mens uteblev. Läkarna sade att det nog berodde på näringsbrist av mina pulverkurer Vid en rutinkontroll av litiumproverna + lite andra värden i början av -08 så konstaterades ett TSH på 78 (ska ligga närmare 1 på mig) Litium avslutades (fick annat i stället) och Levaxin sattes in. Viktmässigt låg jag på 130 kg då för ca två år sedan, men jag hade slutat banta och försökte acceptera mig som jag var, med hull och hår - svårt eftersom jag var rätt hatisk mot mig själv och hade noll självkänsla. I oktober 2012 fick jag nog av och på mig själv - jag skulle ta tag i min hälsa, en gång för alla. Jag mådde i perioder ganska bra, men med bipolära hypomanier/depressioner som pendlade väldigt snabbt några gånger i året. Det räckte nu...Jag skulle ner i vikt på ett sunt sätt, men vågade mig inte på LCHF helt och fullt. Jag skulle "ta tag i mitt liv". 1 november började jag laga LCHF mat hemma (bor ensam idag), men åt "sockermat" i bland borta under kontrollerade former. Jag klarade inte av att lämna mitt älskade socker helt. Jag föll också här hemma i hetsätningens avgrund någon gång nu och då, men allt mer sällan. Jag fick också en ny kontaktperson i öppenpsyk och under 2013 samn ännu har jag fått mycket hjälp av henne på det psykiska planet med allt vad det innebär av självkännedom, uttrycka känslor mm. Behovet att självmedicinera med socker har försvunnit med det. Suget finns i bakgrunden förstås, men är inget problem längre så länge som jag äter mina måltider som jag ska, utom ett par dagar för ett tag sedan då jag skulle ge upp allt vad LCHF heter (gjorde ju inte det ) Jag var helt galen, men med stöd av min kontakt så "överlevde" jag. Under fjolåret någon gång började jag må sämre, tröttare, ingen mental ork. Pratade om att jag efter mycket lite aktivitet, tex ett möte fick total mental soppatorsk. Det kändes så. Jag är sjukpensionär, så jag jobbar inte, men jag hade fullt sjå att orka med det vardagliga och det hjälpte inte att sova, blev inte piggare för det. På hösten åkte jag på en depression igen efter att ha trappat ner mina psykmediciner och avslutat dem i augusti och var även inlagd en sväng i november. Läkaren sa att nu räcker det, jag kan inte må så här. Nu sätter vi in litium igen, eftersom jag faktiskt mådde hyfsat bra av den då -06. Det tog några veckor så släppte depressionen helt och jag har varit stabil sedan dess och mått bra, men ändå den där hjärntröttheten/soppatorsken. Mitt T3 var rätt lågt i september och mitt T4 för högt men läkaren tog inte detta på allvar, inte ens endokrinologen. Nu i maj var mitt T3 under referensvärdet och mitt T4 över referensvärdet och då vaknade till och med endokrinologen. Så jag fick Liothyronin (T3 hormon). Dessvärre gick det på tok först. Bättre mådde jag, mycket bättre och orkade mentalt på ett helt annat sätt. Fast sedan gick det över styr och jag hade både överdoseringssymtom och blev manisk på det, samt panikångestattacker. Tjohejsan vad roligt...Avslutade liothyroninet och jag rasade ner i avgrunden som på beställning = in på psyk. Nu äter jag sedan juni en minimal smula liothyronin. Jag har mått väldigt bra och har en helt annan energi av det och även min muskelsvaghet/matthet jag haft sedan i vintras har nu börjat bli bättre. Fick provsvaren från i tisdag i går och T3 är fortfarande lågt, men stigit lite, TSH har sjunkit lite liksom T4. Endokrinologen ringer på tisdag så får jag höra vad han tror. Kul att läsa min kolesterolsvar. I september i fjoj fick jag onda fingret och dietförmaningar för att jag hade för höga värden. Nu har alla värden förbättrats Tänk vad farligt för hjärtat det är att äta LCHF För det är så, att i februari i år så tog jag det sista steget till LCHF och hälsa och lämnade bort sockret HELT. Och tamefasen jag klarar det, jag gör det - i 6 månader nu Jag gör det här för min hälsa och jag gör det för evigt. Totalt har jag fram till i slutet på maj gått ner 18 kg (9 kg sedan februari på LCHF) och minskat 20 cm i midjan. Då hade jag ett midjemått på 114 cm. Jag har inte vägt mig sedan dess, men mitt midjemåt idag var 122 cm och jag fattar nada - skulle jag ha ökat så mycket i vikt. Varför??? Nog för att jag är svullen nu när det är så varmt, men 8 cm!!!! Tänker att min kropp varit under stress i och med detta med liothyroninet. Jag har inte ändrat något i min mathållning, så jag tycker det verkar konstigt. Är frustrerad för att jag inte har någon våg nu så jag kan väga mig, men jag har avtalat med min kontakt på psyk att jag inte ska väga mig eftersom bantardjävulen tar för sig och jag tappar fokus. Jag äter efter Anna Halléns idé men äter inga mejerier förutom lite hårdost i matlagningen i bland: Frukost: Äggröra på 2 ägg + lite riven hårdost (ca 30 g) lite grönsaker, tex riven squash och lite lök Lunch och middag: Fisk (äter mycket fisk, dock mager eftersom jag får gratis)/kött (det som jag hittar på erbjudande)/kyckling (brukar köpa frysta lår)lever (kyckling el nöt) skaldjur. Måttar med min handflata, dock har jag svårt att veta höjden Redigt tilltaget med grönsaker, mest ovanjords men även rotsaker som morot och rödbeta någon gång i veckan. Groddar även själv, tex munbönor. Tar ibland lite inlagd gurka också. Fett i form av olivolja, smör, oliver, avocado, kokosgrädde (inte så jättefett) Äter även kokosolja ibland när jag tar mig råd. Gör egna såser som bea och majonnäs. En näve nötter på eftermiddagen samt kaffe med äggmjölk i bland (inte alla dagar och max 2 muggar/dag) äter lite bär någon gång (inte alla veckor) Varm äggmjölkschoklad någon gång (länge sedan sist) Är noga med tillsatser och konstgjorda ämnen, att jag väljer bort dessa till största del. Lagar allt själv från grunden (utom saltgurkan ) Jag har aldrig vägt och mätt maten, då det är ohälsosamt för en ätstörd bantarhjärna. Men nu när jag plötsligt blivit större så provade jag knappa in i ett program vad jag ätit. Minns inte siffrorna, men kolhydrater låg runt 20 tror jag, fett var bra också, men nog kanske onödigt mycket protein. Jag behöver lite uppmuntrande ord nu, snälla ni. Och tips och ideér. Ska jag fortsätta som jag gör och hoppas att det är kroppen som spökar pga hormoner och psykmediciner eller ska jag ändra något? Jag skulle vara så glad bara jag nu åtminstonde stod stilla i vikt, att INGET hände. Jag vill ju inte bli större igen (+8 cm är ganska mycket). Det har varit kämpigt hela vägen från -12 för att ha gått ner dessa 18 kg/20cm stått på platåer många veckor i sträck och så skutt, några kg ner.....Jag har även gått upp i mellan, men då har jag ätit "sockermat". Jag mår ju så bra på den här maten, jag är mätt och nöjd och slipper den där galna jakten på sockermat. Min hjärna har gapat efter glass nu här när det varit sådan hetta, men jag har bara svarat att det är inte värt det Jag är glad att mina kolesterolvärden bättrats sig så att doktorn är nöjd Min exem jag haft i åratal i hårbotten försvann och läkte efter en månad ungefär (hårfrisörskan min var förundrad) Jag får nog hela tiden föra ett resonemang med mig själ angående det här med att jag gör det här för min hälsa, det är INGEN bantningskur. Det går inte lätt och jag har mina prövningar att äta så här, men jag klarar det och jag känner mig stark i min övertygelse om att det här är rätt för mig. Jag har ju hund och promenerar ju mycket, men jag har börjat simma också och simmar nu 1 km två gånger i veckan. Dessutom har jag börjat träna enklare övningar här hemma. Jag har min muskelvärk och är väldigt styv och stel + att jag har ont i mina höfter (muskulärt). Så jag är på G nu så ni vet
  2. Morsning Jag har käkat lchf i ca 19 månader nu, gick ner allting jättesnabbt och hälsoeffekterna kom som ett brev på posten. Men nu är det så här att jag har ett väldigt stort kaffebehov och kaffe = kaffe med vispgrädde i. Och det blir mååånga koppar per dag. = Jag börjar bli lite rund om magen och kilona smyger sig på. Har upptäckt att jag gärna tar en kaffe istället för att äta, för det lugnar ner den värsta hungern, äter lite granna till lunch och sen blir det kaffe fram tills man och barn kommer hem, då käkar jag middag (väldigt sällan äter jag frukost, är lixom inte direkt hungrig, men tillräckligt för att jag behöver dämpa det med kaffe å grädde) Och på nåt vis där så tappar jag bort matlusten lite. Ska jag byta ut grädden mot mjölk? Försöka få i mig frukost? (Pallar inte riktigt periodisk fasta) Att dricka svart kaffe går inte, tvi vale, samma sak att ha äggmjölk i, kaffet får bara en sur smak av det? Vet inte vad jag gör för fel. Eller ska jag typ ta en kopp te till frulle och käka frukost lite senare? Sorry för att jag babblar så mkt, måste bara vädra ur lite tankar. Det råkar inte finnas nån lchffare som bor söder om söder och har lust att valla ut mig på promenader/jogging. Kommer lixom inte ut av mig själv. Kan vara kul att lära känna nån ny som har lite vettiga åsikter om det här med mat =) Helt enkelt behöver jag väl en kick in the ass för att göra en nystart med mat och motion