Sök

Visar resultat för taggarna 'matberoende'.

  • Sök efter taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • LCHF
    • LCHF för nybörjare
    • LCHF-erfarenheter
    • Allmänt om LCHF
  • Mer om livsstil och hälsa
    • Träning
    • Näringslära
    • Övrigt
  • Om forumet
    • Om forumet

Bloggar

  • AGF
  • Bloggen
  • Riitta Montonen

Hitta resultat i...

Hitta resultat som...


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterad

  • Start

    Slut


Filtrera efter antalet...

Gick med

  • Start

    Slut


Grupp


AIM


MSN


Website URL


ICQ


Yahoo


Jabber


Skype


Location


Interests

Hittade 2 resultat

  1. LCHF fungerar bra som kosthållning för mig. Jag pendlar mellan måttlig och liberal med ett och annat djupdyk i diket. Jag har lätt att överäta. För många kolhydrater kan få mig att tappa kontrollen. Eller triggermat som nötter, ost, alkohol, frökex. Till exempel ballar jag alltid ur efter att ha ätit rawfood på stans vegoställe, som serverar mumsiga fröknäcke... Även stress och mentala påfrestningar triggar dåligt ätbeteende. Jag har hållit fettfanan högt, för att försöka känna mig mätt. Det är gott, men har inte fungerat så bra som jag förväntat mig. Jag väger ett antal kilon mer än jag önskar. För att slippa hunger har fasta varit bättre, faktiskt. Men någon gång måste man ju äta, även om man är tjock. Som följare av dr Ted Naiman har jag fått del av hans filosofi: om du vill gå ned i vikt behöver du inte äta så mycket fett, för du har det redan i systemet. Prioritera istället protein. Det ska ju också vara mest mättande näringsämnet. I en tweet häromdagen skrev Naiman: Might be helpful to know that protein is the most satiating macro by far in both normal and obese persons. Fat is second, in NORMAL weight persons, but statistically no better than carbs in obese persons. Mycket intressant tyckte jag, som har problem att bli mätt på fett. Det hänger tydligen på hormonet peptid YY. Critical role for peptide YY in protein-mediated satiation and body-weight regulation. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1550413106002713 Den senaste tiden har jag försökt att minska på fettet lite och äta mer protein, samt gjort tillägg av kollagenpulver (Can Collagen Really Help You Lose Weight? https://www.psychologytoday.com/us/blog/food-junkie/201803/can-collagen-really-help-you-lose-weight). Så nu backar jag upp äggen med leverbiff (Så gott! Tack @SGK för att du fick in mig på spåret med lever!). Det är inte så lätt för en före detta bön-bantare att bli karnivor, men jag testar.
  2. Hej alla! Jag är nytillkommen här och har tittat runt och läst så ögona blöder, bland annat de varma, inspirerande sidorna i Monki_65:s tråd ”Dagbok: Äta mig frisk”. Sedan jag födde barn för 16 år sedan har jag haft problem med vikten. Innan var jag alltid slank. För tio år sen träffade jag på teorierna kring Atkins och sedermera LCHF. Jag läste på och prövade, resonemangen var väl underbyggda och metoderna fungerade. Så varför är jag inte smal? Saken är den att jag inte ens får tips nr 1 i Kostdoktorns lista -- ”Välj lågkolhydratkost” -- att fungera. Eftersom jag tidigare i livet åkt dit på och gjort mig fri från både cigaretter och alkohol, misstänker jag starkt att det rör sig om ett beroende också nu, den här gången av socker och mjöl. Så fort jag står på LCHF-kost blir kroppen lugn och släpper suget efter sötsaker. Men när det gått en tid lägger vad jag misstänker är någon mekanism i hjärnan krokben och lurar mig att äta det som inte är bra för mig, och så förtvivlar jag och glider tillbaka i matträsket. Sluta röka gick med hjälp av receptfria nikotintuggummin, sen gjorde jag mig av med vanan att tugga såna (passade på när jag bytte miljö på resa), och numera är det som om jag aldrig hade rökt. Alkoholen var svårare, jag hade ett hiskligt humör i tre veckor och tyckte enormt synd om mig, men jag genomförde det ändå och dessutom helt på egen hand. Edit: 13 år sen nu. Men maten… det är som förgjort. Går det ens att klara det utan hjälp? Landets enda beroendekunniga på socker säger nej. Hennes recept är att man anmäler sig till hennes fyradagarskurs (och lägger till resa och hotell om man inte bor på orten) (sjukvården hjälper inte till att betala, deras beroendekliniker har händerna fulla med knarkarna och de som spelat bort hus och hem, och säger hjälpsamt att du kan väl äta lite mindre bara). På sagda kurs får man förutom en mängd kunskap ett värdefullt nätverk bestående av kursdeltagarna att peppas av och peppa. Hon rekommenderar också att man därefter söker sig till OA (Anonyma Överätare) och går där på regelbundna möten. Detta förutom att man behöver laga i stort sett all mat själv eftersom i stort sett all mat man köper färdig har socker som en av ingredienserna, vilket är ödesdigert att få i sig eftersom det kan trigga ett återfall. Jag tror säkert att man har stor chans att lyckas på det viset, men tycker också att det verkar kräva stora resurser i form av både pengar och tid. Är det möjligt att klara sig ur detta matberoendes järngrepp på egen hand? Jag är trött på att vara slav under lasten och längtar efter frihet. Jag vill börja nu! Jag har idéer och strategier, men fungerar de och är det tillräckligt? Kan mitt mål – ett nytt sockerfritt, mjölfritt liv – bli verklighet? Hej forum, jag hoppas att vi som tampas med liknande svårigheter kan hjälpas åt att stötta varann!