Sök

Visar resultat för taggarna 'motion'.

  • Sök efter taggar

    Skriv taggar separerade med kommatecken.
  • Sök efter författare

Innehållstyp


Forum

  • LCHF
    • LCHF för nybörjare
    • LCHF-erfarenheter
    • Allmänt om LCHF
  • Mer om livsstil och hälsa
    • Träning
    • Näringslära
    • Övrigt
  • Om forumet
    • Om forumet

Bloggar

  • AGF
  • Bloggen
  • Riitta Montonen

Hitta resultat i...

Hitta resultat som...


Datum skapat

  • Start

    Slut


Senast uppdaterad

  • Start

    Slut


Filtrera efter antalet...

Gick med

  • Start

    Slut


Grupp


AIM


MSN


Website URL


ICQ


Yahoo


Jabber


Skype


Location


Interests

Hittade 12 resultat

  1. Vilket parti och vilka enskilda politiker vill satsa aktivt på en vetenskapligt välgrundad politik för att öka folkhälsan i Sverige? Här borde man ju kunna öka livskvalitet, minska vårdbehov- och vårdköer till en minimal kostnad. Vem är beredd att stå upp för detta?
  2. Varför får man rådet att motionera ett visst antal minuter per dag för att förbättra sin hälsa? Trots att det mig veterligt inte finns några randomiserade studier på detta.
  3. Hejsan, Jag har ätit liberal LCHF i 9 år nu. Undviker främst bröd och mjöl i alla dess former. Har mått bra på denna kost och ja, finns inte så mycket mer att säga om det MEN, om jag inte konditionstränar regelbunder så faller jag direkt tillbaka i tröstätning/sockermissbruksmönster. Det är så otroligt viktigt för mig att använda kroppen för att mina hungerkänslor/psykiska välmående ska fungera balanserat.. Tränar jag blir mer hungrig efter mat, och maten smakar sååå mycket bättre! Dessutom minskar det odefinierbara "suget" som annars kraftfullt sätter in efter kl 19 på kvällarna. Dessutom gör konditionsträning mig lycklig på ett sätt som är helt mirakulöst! Efter en joggingtur så är det som jag kan andas igen, och när jag tittar ut över dalen där jag brukar avsluta joggingen (för att gå/varva ner den sista biten ner till huset) så är det som om naturen "viskar" till mig, nån slags helhetskänsla att jag är en del av moder jord/naturen/träden/djuren. En slag känsla av "storhet".. hehe, kanske låter löjligt.. Men jag ville bara dela med mig av detta för jag tror väldigt många människor underskattar vikten av att träna/motionera ordentligt (nej, snackar in om "svenska lagom-varianten" att det räcker med att gå promenader, för det räcker INTE). Matsmältningssystemet/hungerkänslor/psykiskt välmående och stress påverkas något enormt av konditionsträning. ALLA behöver konditionsträna/motionera för att må så bra som deras kroppar/själar kan göra. Jag tror inte på att man ska acceptera att vissa säger "jag gillar inte att träna". Det är bara så fel, ingen kropp är gjord för att aldrig konditionsträna/röra på sig intensivt! Jag är fullt medveten om att vissa inte kan träna på det sättet jag gör, men i de allra flesta fallen finns det något varje person kan göra för att få igång hjärtat och svettas lite, har man knäproblem kan man köra på en rodd-maskin eller kanske cykla eller simma (när jag hade väldiga knäproblem så kunde jag köra på en cross-trainer, fungerade även utmärkt när jag hade svår ischas-värk). Jag vill slå ett slag för konditionsträning! Underskatta inte kraften i det! Jag hörde en forskare nyligen som sa " om man skulle uppfunnit konditionsträningen som ett anti-deppresivt läkemedel idag så skulle det vara revolutionerande!" Det är så fantastiskt mycket effektivare som lyckopiller än alla läkemedel i världen! För mig är konditionsträning mitt lyckopiller och efter en joggingtur så känner jag mig nästintill religiös/förstummad över dess kraft att ge mig livslust och öppnar mina sinnen. Hursomhelst, hur upplever ni andra att träning, främst då konditionsträning påverkar er och ert liv? Tack för att jag fick kasta ur mig all denna skit, haha!
  4. Anders Hansen har skrivit en bok om hjärnan och motion, och publicerat en föreläsning på YouTube Text från YouTube Vill du bli mer stresstålig, må bättre, förbättra ditt minne och bli mer kreativ och intelligent? Se då till att röra på dig! Den moderna hjärnforskningen visar att motion och träning får fullständigt ofattbara effekter på hjärnan, det organ som påverkas allra mest av att vi rör på oss. Och det här gäller för både barn och vuxna, ja, till och med för äldre! Bokus: Hjärnstark : hur motion och träning stärker din hjärna
  5. Motverkar åldrande, depression, ger förbättrad kognitiv förmåga och kan fördröja att demens utvecklas... Gå 25 minuter varje dag – det betyder mer än du tror
  6. Tidningen Året Runt berättar på sidan 81 i nr 21/2014 att motion minskar risken att insjukna i diabetes eller hjärt- och kärlsjukdomar. Det rekommenderas raska promenader på 10000 steg om dagen och att man tar cirka 100 steg per minut. Man behöver alltså lägga 1 timme och 40 minuter dagligen på motion som enligt tidningen ger följande fördelar: Stärker hjärta och muskler Sänker blodtrycket med upp till 5-10 mm/Hg Låga blodtryck stabiliseras Ökar lungkapaciteten och bättre kondition Minskar risken för diabetes Positiv effekt på blodfetter Immunförsvaret stärks Bröstcancerrisken minskar Mindre ångest och bättre sömn Positiv effekt på mild depression Bättre mag-tarmfunktion Lägre risk för tjocktarmscancer Mindre risk för benskörhet Bättre balans och koordination Min fråga ----------------------------------- LCHF-kost har också många positiva effekter på kroppen. Kan LCHF-ätare minska på dosen 10000 steg per dag och ändå få samma hälsofördelar?
  7. Både Jonas Bergqvist och Jacob Gudiol har skrivit långa kommentar om programmet: Myter om träning på SVT - att, ja, men hur, nja.... (Jonas) Om vetenskapens värld – träning myter och sanningar (Jacob) Själv är jag inte någon träningsexpert och avstår att göra några kommentarer...
  8. Tänk att alla alltid kommer fram till samma slutsats och aldrig ser längre än till näsroten! Personerna i reportaget rör sig för lite och äter för mycket, konstaterar reportern, vilket säkert är sant. MEN. Ingen ställer sig någonsin frågan VARFÖR de äter för mycket! Skulden läggs alltid på den som är tjock "hur kunde du låta det gå så långt?". http://www.aftonbladet.se/nyheter/detfetausa/article17590284.ab
  9. Fredrik Nyström har gjort en intressant tremånaders studie där en grupp fick dricka måttligt med alkohol varje dag. Mycket intressanta fynd: http://www.aftonbladet.se/halsa/article12148970.ab EDIT: Här en mer seriös artikel i Läkartidningen: http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=17737. Studien var för ett par år sedan.
  10. Det är vanligt förekommande att de som börjar träna intar en ganska styvmoderlig inställning gentemot dem som inte tränar. På något sätt så är det inte fint utan snarare motbjudande att vara otränad. Det är ordentligt sluskigt att erkänna att man inte håller igång och inte är en hurtbulle. Man "ska" gå på gym. Man "bör" göra ett visst antal pass i veckan och det är varje människas plikt att uppvisa en kropp som är hård, fast, muskulös och vältränad. Eller åtminstone ska man blogga om att man tränat, oavsett om man gjort det eller ej. Mull är fult. Fläsk är äckligt. Om man inte tränar så är man en mindre värd människa i mångas ögon. Oavsett vem man är i övrigt och hur ens liv ser ut så döms man av vissa utifrån antalet pass man gör per vecka och hur hårda ens muskler är under ett mycket tunt lager av underhudsfett. Det är sorgligt men sant. På sociala mötesplatser såsom t.ex. Facebook uppmuntras vi att lägga ut loggar över hur ofta vi svettas och hur mycket. Det ligger stilpoäng i det och många tycks tro att alla andra är jätteintresserade av att läsa om hur många knäböj man gör eller hur många mil man sprungit. Kanske är det inspirerande för vissa att läsa, men verkligen inte för alla. När vi umgås är det därtill en oerhört viktig social markör att kunna uppvisa ett välanvänt medlemskort hos SATS eller åtminstone på Friskis. Det ligger en hiskelig massa prestige i träningen och människor som kanske inte alltid varit så överdrivet aktiva med motionerandet kan övergå från att vara soffpotatisar till att bli hybrisfyllda maniska förespråkare, nästan på gränsen till missionerande, för vissa träningsformer inom loppet av någon månad när de är nyfrälsta av just sin egen typ av fysisk aktivitet. Och jag vet precis hur det känns att sitta där på de höga hästarna och se ned på pöbeln som står i vassen med sina fula valkar. Jag har tränat mycket i mina dagar. Jag har varit elitsimmare som tävlat och plöjt timtal per dag i bassängen. Jag har löpt, gymmat, cyklat, yogat, spelat landhockey och basket. Jag har låtit kroppen betala genom extrapass när jag utsatt mig för oförrätter genom dålig kosthållning och jag har försökt överkompensera osunda energiintag genom att smiska skiten ur min lekamen. Tidvis har jag varit extremt vältränad och jag var då oerhört stolt över min insats. Smärta var bra. Ömmande muskler var bra. Träningsvärk var det bästa. Jag gjorde rätt. Jag tränade. På den tiden var jag också ganska nedlåtande mot alla slöfockar som inte var lika aktiva. Jag tog mig rätten att döma dem på grundval av att jag själv funnit vägen, sanningen och ljuset. Jag var upplyst. På min Facebook har jag minst 20 personer vars enda kommunikation med omvärlden består av statusuppdateringar och incheckningar som rör deras träningspass. Tjejer och killar som lägger ut motivationsbilder dagligen med texter som "Sweat is fat crying" och "Earn your body". Jag vet inte så mycket om dem idag mer än att de troligen i princip lever för sitt gymmande, spinning, löpning eller liknande. Jag tycker det är gott och väl så och antar att de lever ett bra liv i övrigt. Jag unnar dem att ha hittat sin nisch här i världen. Jag gläds med dem och tycker det är toppen när folk hittat sin väg att göra av med överskottsenergi eller att de har skapat sin egen lilla zon här i livet där de uppnår njutning och känner att de trivs. Men ibland blir det för mycket och ibland blir det så fel. Kalle t.ex. skrev aldrig något på sociala meida förr, men sedan han upptäckte gymmet blev inläggen täta. Plötsligt började han "checka in" på gymmet dagligen och beskrev nästan kärleksfullt sina benpass, ryggpass, bröstpass och strävanden i jakten på den perfekta kroppen. Det mättes och vägdes. Det slets med vikter, deffades och slogs rekord. Allt illustrerat med bilder och tjogvis av hashtags. Till en början var det kul att se hur han förvandlades från den plufsige och bleke lille mannen till en nästan övertränad, spraytannad och väldigt rippad kroppsbyggare, men snart förändrades hans inlägg. Efter ett tag blev hans inlägg fula. Från att han berättat rätt objektivt om vad han åstadkommit och tillåtit oss att glädjas med honom började han blanda in pikar och förnedrande kommentarer om andra. Det lyste igenom hur illa han tyckte om alla "Svenssons" som inte tog sig i kragen. Han började hata folk som inte var som han. De som var lata fettsäckar, precis som han en gång var. Och hans inlägg som tidigare var roliga att följa blev nästan pinsamma och genanta. Det kom hela tiden gliringar till dem som inte gjorde som han, som inte var lika aktiva eller som inte levde till hundra procent för att bränna sitt fett och späka kroppen på gymmet. Men så en dag försvann Kalles inlägg. Han slutade checka in på gymmet och skriva om sina prestationer. Det var inte så att jag saknade honom direkt. Jag funderade inte så mycket på det förrän jag nyligen såg honom och förstod att anledningen var att han återfallit i sina gamla vanor. Det är kanske ett drygt halvår sedan jag senast läste hur han eldade upp andra med sina taskiga pikar och för några dagar sedan när jag träffade en mycket ödmjuk och generad version av Kalle på ICA så förstår jag varför. Han är fetare och plufsigare än någonsin. Allt det han tränade bort har han lagt på sig igen ganska snabbt och då är det antagligen inte lika roligt att checka in på Facebook uppdatera sin status efter ett svårt återfall. Man skriver inte gärna om att allt går utför. Samma sak gäller nog på många bloggar. Det finns många som under åren lagt ut pekpinnar och ojat sig över andras beteenden. Många har ansett sig vara bäst. En drös människor har slagit sig för bröstet, övertygade om att de funnit det enda sättet att sköta sin kropp, och många har skrivit nedlåtande om andras vägval och kamp. Men jag undrar i mitt stilla sinne var de är idag? Har de återfallit till sina gamla vanor eller går de på gymmet 8 gånger i veckan fortfarande och håller sin kropp fit och tajt? Ingen vet, för de har slutat blogga. Vi kan bara ana vad som hänt. Jag har läst bloggar överallt i träningsvärlden som på ett ganska utmanande vis menar att det inte är okej att ens försöka gå ned i vikt utan att träna. Att vi som inte tränar regelbundet på gym eller smiskar våra kroppar med hårda löppass och svettas hinkvis är någon form av mindre värda personer. Att vår viktminskningsinsats på något sätt inte gills för att vi inte tränat oss ned i vikt. Jag bara ler åt denna överlägsenhet och ganska naiva inställning. Hur arrogant får man vara egentligen? Det är lätt att slå sig för bröstet när man just börjat gå ned i vikt eller när man tappat några kilon tack vare en punktinsats. Jag har själv gjort det så otroligt många gånger i mitt 50-åriga liv. Men att sedan HÅLLA sin vikt är en annan sak. Att fortsätta leva på ett sådant sätt att viktnedgången inte stagnerar och kilona börjar öka igen är en svår balansgång och kräver faktiskt att man genomför en bestående förändring av sitt beteende. Det vill till att det man gjort för att bli av med kilona är en livsstil som man sedan behåller. I min värld är alla sätt bra om de leder till en VARAKTIG viktnedgång. Det är lätt för någon med bara 10-15 kilos övervikt att slå sig för bröstet och hävda att man måste träna sig ned i form men vad man troligen helt ignorerar är att andra här kämpar mot 35-65 kg eller mer. Jag skulle vilja se den person som tar på sig en ryggsäck med 50 kg och bär runt på hela dagarna och därtill orkar träna på gymmet med denna belastning. För många är det svårt nog att hantera kostomläggningen. Att känna ett tvång att gympa och studsa runt samtidigt är egentligen inget positivt. När man är kraftigt överviktig är det tvärtom ganska farligt att ge sig på för hård motion. Och faktum är, även om det verkligen smärtar dem som är gymfanatiker - man går ned ändå - utan gym. Man måste inte plåga sig timmar varje vecka för att tappa sin övervikt. Visserligen tappar man den snabbare med träning men det är verkligen inget krav. Jag vet inte varför det sticker i ögonen på vissa att man faktiskt kan gå ned 30-50 kg (eller mer, http://www.tommytappar.se/ ) endast genom att förändra sin kost. Man kan ju faktiskt börja träna senare - precis när man vill om man känner för det. Alla som tappar mycket i vikt, oavsett om det är genom gastric bypass, pulverdiet eller som jag gjort, genom en varaktig kostomläggning till strikt LCHF, - och gjort det helt utan att träna får samma fantastiska hälsofördelar som alla andra. Alla värden blir bättre och man mår helt underbart. Och man rör sig faktiskt mer helt naturligt när man blir lättare. Det är inte så att folk som tappar 35 kg sätter sig i soffan och sitter still där. Givetvis leder den ökade rörligheten till att man blir mer aktiv. Vi kanske bara inte gör så förbannat stor sak av att vi motionerar naturligt. Tänk om jag skulle blogga och logga alla naturliga tillfällen när jag fått kardiovaskulär träning. Alla raska eller långa promenader, alla svettiga sexakter, alla gånger man burit, kånkat, sprungit, jobbat i trädgården, gått i massor av trappor, cyklat, simmat och rört sig på andra naturliga sätt som inte "räknas" som träning bland folk som går med näsan i vädret till gymmet och bestiger sin trappmaskin eller promenadbandet. All den naturliga motion som finns i vardagen är något som folk faktiskt borde få upp ögonen för. Det är inte så jävla ballt att svettas på gymmet egentligen. Jag tycker det är ballare att svettas ute på en promenad med svampkorgen eller när jag cyklar en halv dag med mina barn. Jag har gått ned 35 kg utan att gymma, löpa eller träna hårt. Jag har levt på samma sätt som innan med naturlig motion i form av promenader, trädgårdsarbete och aktiviteter som är vanliga i min vardag. Jag är helt och fullkomligt övertygad om att min viktnedgång är varaktig eftersom jag lever ett normalt liv idag och har så gjort under hela min viktminskning. Jag har inte bantat och kommer inte att banta någonsin mer. Jag har inte försökt träna bort något med punktinsatser utan fortsatt leva ett lagom aktivt liv. Om jag vill kan jag simma. löpa eller gå till gymmet - men det är inget krav. Jag kan börja träna och tajta upp min kropp ytterligare om jag vill. Om jag inte vill så behöver jag inte. Om det här stör någon så tycker jag synd om den personen. Det måste vara ett väldigt fattigt liv om man tar sig tiden att oja sig över människor som inte tränar och till och med känner ett behov att blogga om deras troliga "elände". Att anklaga folk för att försöka "sälja" en metod för att man berättar att man gått ned utan att träna är ett tecken på avundsjuka enligt mig. Varför känner man ett behov av att ge sig på andra istället för att reda ut sina egna problem och ta hand om sin egen kropp? Mitt liv är i alla fall verkligen inte eländigt. Det är bättre än någonsin och i synnerhet bättre än på den tiden när jag drevs av behovet att ständigt pressa min kropp till något den inte ville. Jag borde inte ens behöva känna att jag vill skriva den här bloggen som försvar. Jag borde inte ens behöva tänka tanken att det finns människor därute som är missunnsamma och inte kan glädjas åt andras framgång utan att ifrågasätta metoden. Tänk om folk vore lite mer toleranta och fokuserade på sig själva istället för att sprida förutfattade meningar och orättvisa omdömen om andra runt sig. Vore det inte mycket trevligare då? Rock on (Bild: Jag i träningsnojan på 80-talet. Jag tyckte jag var tjock då ....)
  11. Morsning Jag har käkat lchf i ca 19 månader nu, gick ner allting jättesnabbt och hälsoeffekterna kom som ett brev på posten. Men nu är det så här att jag har ett väldigt stort kaffebehov och kaffe = kaffe med vispgrädde i. Och det blir mååånga koppar per dag. = Jag börjar bli lite rund om magen och kilona smyger sig på. Har upptäckt att jag gärna tar en kaffe istället för att äta, för det lugnar ner den värsta hungern, äter lite granna till lunch och sen blir det kaffe fram tills man och barn kommer hem, då käkar jag middag (väldigt sällan äter jag frukost, är lixom inte direkt hungrig, men tillräckligt för att jag behöver dämpa det med kaffe å grädde) Och på nåt vis där så tappar jag bort matlusten lite. Ska jag byta ut grädden mot mjölk? Försöka få i mig frukost? (Pallar inte riktigt periodisk fasta) Att dricka svart kaffe går inte, tvi vale, samma sak att ha äggmjölk i, kaffet får bara en sur smak av det? Vet inte vad jag gör för fel. Eller ska jag typ ta en kopp te till frulle och käka frukost lite senare? Sorry för att jag babblar så mkt, måste bara vädra ur lite tankar. Det råkar inte finnas nån lchffare som bor söder om söder och har lust att valla ut mig på promenader/jogging. Kommer lixom inte ut av mig själv. Kan vara kul att lära känna nån ny som har lite vettiga åsikter om det här med mat =) Helt enkelt behöver jag väl en kick in the ass för att göra en nystart med mat och motion
  12. I dag är det exakt 4 år sen jag började med LCHF kost efter ha läst lite här och där på nätet om det. Hurra för den här tiden. För 4 år sen: Trodde inte riktigt på det för jag tänkte som många andra att "javist kan man väl gå ner några kilo men de återvänder säkert efter några dagar" eller "är det säkert att jag får i mig alla näringsämnen". Den största rädslan var för mig om den här kosten skulle fungera ihop med mina funktionhinder eller om den skulle göra mig sjukare. Jag har aldrig varit särskilt glad för bröd, potatis, läsk, kakor, tårtor eller andra kladdiga bakverk. Men däremot periodare när det gällde godis och då särskilt ren choklad. Frukt som clementiner och äpplen åt jag mycket av men grönsaker blev mest grönsallad,tomater och gurka. Har alltid gillat att vara i rörelse. Motionen bestod ibland av att cykla eller gå till jobbet (5km x2), dansa men inte så ofta som förr, sköta hus och trädgård, cykla på min fritid varje dag Med det i bagaget var det kanske lättare för mig än för många andra att sadla om. Började med att ta bort helt och hållet bröd, ris, pasta, potatis, frukt. Slutade med vanlig sås och gjorde på cf i stället. Lade till keso med bär som jag spädde lite med grädde. Började äta ägg dagligen och hade då fläsk eller räkor till dem. Började äta frukost vilket jag aldrig tidigare gjort sen jag blev vuxen. Detta blev nu mitt huvudmål. Fast "frukosten" åts sällan förrän jag varit igång ett par timmar. Efter ca en månad då jag märkt bara förbättringar och inga negativa biverkningar så utökade jag de feta produkterna och lade till lite mer grönsaker som blomkål, vitkål, paprika. Jag gick ner ca ett kilo i veckan redan från början och det var troligen det som fick mig att fortsätta och att inte falla för frestelsen att äta choklad. Jag var lite en utmanare mot mig själv. Hade precis som en inre röst som hela tiden sa att du kommer att falla tillbaka som du alltid gjort, får se hur länge det dröjer den här gången. Men ju mer tiden gick och jag märkte att jag inte ens tänkte på det jag tagit bort och njöt att de nya smakerna på maten så viste jag att den här gången var det för evigt. ½ år: När ett halvår hade gått hade jag gått ner 22 kilo men hade ca 10 kilo till innan jag nådde gränsen för överviktig men nu stannade min viktnedgång. Men min vinst under detta halvår gjorde att jag kände mig nöjd ändå. Vinsterna bestod av bättre hälsa genom att jag inte blivit sjuk under hela tiden, konditionen hade förbättrats enormt (så klart hade viktnedgången lite med det att göra), och den goda och varierande kosten ville jag inte sluta med. Under 3 år: Under de kommande 3 åren hände mycket som förändrade mycket för mig. Jag fann en människa som också börjat med LCHF nästan samtidigt, som jag kunde dela framgång och motgång med, jag drabbades av sorg, problem som var svårlösta, glädje i nya bekantskaper, operation som jag inte är ok efter ännu, gamla sjukdomar som kom igen, klimakteriet fast inga känningar, immunförsvar och läkningsprocess som förbättrats enormt, utsattes för mobbning för min kosthållning,viktuppgång 17 kg, förbättrad kondition som ledde till att jag tog upp dansen igen (2 ggr i veckan)och går/cyklar till jobbet varje arbetspass oavsett väder. Ja mycket mer hände så klart men allt detta har inte ett dugg att göra med min kost förutom mobbningen. Allt hade troligen hänt förr eller senare ändå, både de bra och dåliga sakerna. Under den här tiden har jag hållt fast vid LCHF antingen strikt eller lite mot liberal. I dag: har jag gått ner 9 kg sen jul och har nu bara ca 15 kg kvar till det närmsta målet. Jag har minskad dos på mediciner vilket beror på LCHF sa min neutrala läkare. Miste min coach dock men jag får förlita mig på min inre kraft nu. Äter nu strikt LCHF igen (20-25 kolisar per dag). Ingen förändring vad gäller motionen. Framtiden: Den ska bara bli bättre och bättre. LCHF kommer jag att fortsätta med livet ut. Sagt till mina barn att när den dagen kommer som jag inte själv kan styra över mig så ska de se till att jag får fortsätta med den här kosten. Tror inte att jag kommer att motionera mer än i dag, nästan dagliga cykel/gångpromenader, dans 2 kvällar i veckan, hus och trädgårdsarbete, det är jag nöjd med men kanske kommer att lägga till simning när jag blivit pensionär. Den dagen jag lämnar in kan jag så klart inte sia om men det spelar ingen roll om jag dör som professor Hallonbåt och professor Cola säger eller helt enkelt av en olycka eller ålderdom för jag har alldeles säkert haft ett friskt och aktivt liv tills dess. Ser fram emot de kommande ca 43 åren men kanske även en framtid in på de tresiffriga åren.