Sök

Jag tänkte skapa en egen liten tråd här. Samla mina erfarenheter och funderingar, för att se om det kan vara till hjälp för någon, för att se om det kan bli diskussion om något, för att stötta mig själv lite oxå. Gärna kommentarer och tankar, men inga nybörjarråd. Vikthistoria: har väl aldrig räknat mig som smal. D-storlekar som liten, kring 20 hade jag stl 42 när alla kompisar högst hade 38 (även om många hävdar att 63 kg till 170 cm är snudd på benrangel). Drog ner på allt fett i tonåren (inget smör på brödet, lättmjölk, steka utan fett när jag lagade mat). Sambo vid 25, snabbt upp tio kg. Varannandagsfasta och någon konstig grötbantning funkade tillfälligt. Nytt förhållande, tio kg till. Och efter tredje barnet försvann inte de sista tio kilona. Sedan började vikten stiga långsamt (vilket den inte gjort förut). Separerade. Viktväktarna...tio kg första gången, men mer än så gick inte. Jag klarar inte allt det där räknandet och planerandet. Jag halkade in på lchf av en tillfällighet vid nyår 2007. Funderade före jul "dags att göra något åt vikten (igen)...hmm, här ligger en bok GI i praktiken...? Ja men GI passar nog mig, fullkorn och sånt, det är ju så jag äter..." Jag märkte ju ganska fort att fas 1 inte alls var vad jag väntat mig. Inget bröd? Ingen potatis?? Äta fett??? Hur skulle det gå? Men fyra veckor skulle jag väl klara, på ren viljestyrka. Innan fyra veckor hade gått hade jag läst på Annika Dahlqvists blogg, och hittat kolhydrater ifokus. Jag hade förstått att jag kunde fortsätta äta så här. Och jag kände inget som helst sug efter bröd och potatis, till min stora förvåning. Maten var god, och jag var mätt - till skillnad från förr, när jag så fort jag ätit färdigt undrade när jag skulle få äta nästa gång. Vikten gick ner 10 kg första året. Sedan har det varit problem. Ibland går det långsamt uppåt igen. Ibland rasar den många kg på kort tid. Jag jobbar med att försöka förstå varför. Men det återkommer jag till. Jag har inget svar, men har inte gett upp.