Sök

Det här skriver jag främst till alla andra som kämpar men inte kommer någon vart, trots strikt LCHF. Jag har hållit på med LCHF längre än Kostdoktorn varit igång. Pga allergiska reaktioner "mot kolhydrater" (vilket inte lät klokt när jag hörde det) testade jag att plocka bort kolhydraterna och blev raskt bättre, men inte frisk. Det har ju hunnit bli några år nu, men ändå är jag rund som en boll och konstant trött och ur form. Jag har grunnat på det en hel del, läst in biokemi och försökt begripa. Idag såg jag en föreläsning med läkaren Frank Shallenberger (USA) som fick bitarna att falla på plats tydligare än någonsin förr. Så här ser min historia ut: Jag var otroligt stressad och hade dålig livsstil i tonåren och behöll mina vanor och höga stressnivåer i många år. 2003 var jag rejält utbränd för n:te gången i mitt liv. Sjukskrivning i tvåmånadersperioder pågick i flera år. (Försök matcha den stressen, den som orkar.) Först avfärdades jag som hypokondriker och deprimerad, tills jag fick en ögonsjukdom som enligt ögonläkarna uppstår genom "icke behandlad autoimmun sjukdom". Efter ett riktigt surt brev från dem till husläkaren blev jag äntligen ordentligt undersökt. De fann att jag bl a har "atoxisk multinodulär struma", men eftersom blodvärdena såg bra ut fick jag ingen medicin. Endokrinologen i Karlstad sa att de ska operera bort sköldkörteln om tjugo år. Då kan jag få levaxin. Eftersom sköldkörteln är en så viktig del av kroppen vill jag dock gärna behålla den, tack så mycket! Trots att jag fortfarande är trött, trög och tål stress dåligt har jag förstått att det antagligen var bra att jag inte fick levaxin då. Genom andra kanaler än den svenska vården (företrädesvis utländska läkare) har jag på senare år lärt mig att struman med största sannolikhet är sekundär. Det stora problemet är binjurarna. 2009 började jag må konstant illa och klarade bara av att dricka små klunkar med utspädd jos. Efter ett par månader hade jag rasat nästan 15 kg. Allt min husläkare sa var att det var bra därför att jag var överviktig. Då valde jag att kontakta en alternativterapeut som, skulle det visa sig, antagligen räddade livet på mig. Men det förstod jag först två år senare när jag hade kontakter med en kinesisk läkare verksam i USA. Jag vill med detta beskriva att jag har haft problemet inpå livet i många år men ändå inte funnit någon varaktig lösning, förrän möjligen nu. Frank Shallenberger är läkare som gick vidare och utbildade sig inom naturopati od samt har slagit ihop sina kliniska erfarenheter med ett brett forskningsfält. Han är en stark förespråkare av lågkolhydratkost, men har under åren konstaterat att det inte alltid hjälper. Metabolismen och medfödda brister med för låga egna halter av t ex T3 och T4 samt tjall på kortisol-utsöndringen pga av långvarig stress gör att man kan behöva mer stöd för att något ska hända. Han förespråkar hydrokortison i låga doser för att kroppen kan ha för låga mängder av kortisol för att förbränningen ska funka optimalt. Om man ger tyroidhormon utan att få ordning på det kan det gå illa menar han. Det är därför jag trots allt är tacksam för att jag förvägrades levaxin. Levaxin är bara tyroidhormon T4, men man kan ha andra problem som gör att kroppen inte kan tillverka T3 (den aktiva varianten) av T4, eller att kroppen istället tillverkar alldeles för mycket reverserat T3 som också är inaktivt. (När jag ville få rT3 uppmätt för några år sen gick inte det, därför att det bara finns på experimentstadiet i Sverige. I andra länder är det lätt att få det testat.) Frågan är nu: Finns det någon läkare som Frank Shallenberger på närmare håll än USA? Det känns som om ett normalviktigt liv med ork och lust ligger inom möjligheternas gränser efter 12 års frustrerande väntan.