Sista gången gillt, eller...?

[Anna-Lena]

Nu har jag kört LCHF sedan oktober. Det var en dag, jag skulle åka och spela konsert. Mitt största fritidsintresse är att spela blåsmusik, jag spelar valthorn och althorn. Byxorna spände som vanligt, nej det var mer påtagligt än vanligt. Skulle de hålla? Suck och stön, jag måste göra något, jag hade länge tänkt att jag måste göra något, jag bar på 30-tal kilot övervikt.LCHF? Nja, det var nog inget för mig, full respekt för de som lyckades och trivdes med det, två på mitt arbete var mycket nöjda.

 

Jag var trött på alla plan, jag hade haft det jobbigt på det privata planet också, det här året, kände mig håglös, orkade liksom inte ta tag i det, men orkade inte heller med den eskalerande vikten.

 

När jag gick förbi kiosken den dagen såg jag en bilaga till Expressen, en LCHF-bilaga, som en liten pocketbok. Den var inte så dyr, jag köpte den, jag ville ändå ha något på tåget att läsa. Det var många fina recept, och enkla förklaringar om vad LCHF gick ut på. Jag tänkte att jag testar, jag börjar att laga något recept, att mentalt ställa in mig, vad som gällde. Ganska snabbt, utan att jag tänkte på det, vart jag ganska strikt.

Det gick ändå så oerhört enkelt. Jag har en vuxen son som fortfarande bor hemma, jag deklarerade, hur jag skulle äta, att om han ville fick han koka pasta eller dylikt till maten. Han, den stackarn brukar ändå stötta mig, han har ju växt upp med en jojobantande mor.

 

Sedan slutet av 90-talet har jag gjort 3 stora viktminskningar, á ca 20 kilo, med några års mellanrum. Eftersom dessa alltid har ändat upp med att jag gått upp mer än 20 kilo, så har jag förstås bara blivit större och större. I botten har jag PCO, en diagnos som jag vetat om sedan mitten på 70-talet, då jag även opererades för detta. Den typen av operation gör man inte idag.

 

Annars så arbetar jag heltid natt, som undersköterska på en Thoraxintensivvårdsavdelning, har två vuxna barn, ett barnbarn, ytterligare ett barnbarn på gång, Jag har även delad vårdnad om en mellanpudeldam.

 

Nu, så har det gått två månader med LCHF, jag känner ett väldigt lugn, tycker att det är enkelt, sockersuget försvann snabbt, jag kan mer längta efter apelsiner. Jag dricker lite fet mjölk, och äter lite choklad (85 %), annars är jag som sagt var strikt. Dock räknar jag inte, väger mat eller för någon slags dagbok, över vad jag äter. Däremot kollar jag noga på innehållsförteckningen, och håller ögonen på kolhydraterna. Om jag stannar och eller går ner mer, så får jag dra åt svångremmen, men än så länge har jag förlorat ca 7 kg.

 

Jag har inte börjat motionera än, men jag har ambition att göra det, men känner inte stressen. Vi. Får se hur det går. Jag har nog mer tro på LCHF, än mig själv, känner mig för hopplös ibland, men skam den som ger sig.

[Tommy Runesson]

Kul läsning!

 

Angående motionen så känner jag igen mig. Till en början motionerade jag inte alls men sen blev det mer och längre promenader. En bra ljudbok, gps-loggger och ett par bra skor har verkligen "fått igång" mig. Mycket "rofyllt" att bara knalla runt och lyssna på en bra bok (tex matrevolutionen där Andreas själv läser...). JAg tror du har en sund inställning där du inte låter motionerandet stressa dig. Motionen måste vara något du vill och inte något du borde...

 

Lycka till i fortsättningen

[Anna-Lena]

Tack Tommy!

 

När mitt LCHF-intresse fördjupades, så tittade jag runt på You Tube klipp, bl.a. det, när Andreas intervjuar dig. Fantastisk resa du har gjort, jag gillar speciellt, när du säger något i stil med; 'Är Tommy hungrig, så äter Tommy'. Det får stå för mig också.

 

Andreas bok, 'Matrevolutionen' har jag lyssnat på nyligen, väldigt bra. Enda nackdelen med den var, att jag brukar ha min ljudböcker, för att varva ner och somna till. Den natten blev jag vaken, då jag inte kunde sluta att lyssna.

[Anna-Lena]

Vikten stod still, de senaste veckorna, eller rättare sagt, jag gick upp några hekto. Känns väl sisådär, förstås, när jag har mellan ca 25-30 kg kvar.

 

Vad det beror på? Jag vet inte riktigt, jag är ganska strikt, gör inga undantag. Det, ytterst lilla socker, som slinker ner, är majonäs (omöjligt att hitta någon sockerfri), ansjovis och tacokrydda (ja, jag vet att man kan göra själv). Jag bakar gärna något ibland, matbröd eller kaka, men är stenhård med att inte använda någon form av sockerersättning. Jag tuggar tuggummi, när jag jobbar på nätterna, jag kör vanlig tandkräm. Mjölkdrickande är tyvärr, en annan svaghet jag har, fast det har blivit mindre mängd, nu med LCHF, och ja, mejeriprodukter är gott.

 

Jag börjar med att säga att jag är strikt, så formligen ramlar mina synder ut. Mörk choklad slinker också ner, 85-90%, fast utan att vara 'duktig', så minskar mitt chokladbehov. Ja, och så nötter och bär också, en del. Flytande smörblandningar ska jag sluta köpa hem. Praktiska, men jag har nog inte förstått hur onyttiga de är, onödigt.

 

Annars fortsätter jag nog ett tag, med ovanstående synder, tror jag. Det ska ändå vara ett sätt att äta permanent, och jag mår, som många andra väldigt bra av den här typen av kost.

 

Nej, dels är det mycket omkring mig just nu, matrutinerna faller isär lite, men jag har inte ramlat ner i gluten- och sockerträsket, och det är jag glad för. Sen har jag den mindre smickrande meriten jojo-bantning, och jag kan i alla fall försöka dra psykologisk nytta, av att överleva och gå igenom platåer.

[Anna-Lena]

LCHF-livet rullar på. Nu har viktplatån släppt, och jag har idag, gått ner 10,2 kilo.

 

Viktnedgången är viktig, trots allt har jag ca 35 kilo att gå ner (nu mer 25), men att ha harmoni på vägen dit, är minst lika väsentlig. Övriga vinster är flow i matlagningen, det är enkelt att både handla och laga, nu kan jag vara mer självständig och fantasifull, inte så receptbunden.

 

Förutom PCO, har jag nog alla kvalifikationer, för att vara en tjockis; jag äter fort, mycket, har ett monstruöst sockersug, jobbar heltid natt kombinerat med en aktiv fritid. Sömn- och matvanor kan bli väldigt oregelbundna.

 

När jag kört traditionella bantningar, har jag till att börja med varit duktig, ätit var tredje timma, ett par lagade måltider, vräkt i mig morötter och frukt, kört på med gymmande tills senor i foten rupturerade (gick av). Det har ju alltid ändat med ett totalt magplask. Alla de kilo jag förlorat, har jag återfått med vindens hastighet - och lite till. I oktober -12, vägde jag +17, jämfört med min första Viktväktarstart -97. Summa sumarium har jag alltså gått upp med viktväktarna:-(. Jag har varit så less, och känt mig så misslyckad, att jag tänkt; det får vara slut med alla bantningsförsök.

 

I oktober, nära 3-siffrigt (och då menar jag decimalnära), till 1,64, med värk i flera leder, en mängd för små kläder i garderoben. Humöret var inte direkt på topp. Uppgiven var jag; 50+, med jojo-bantningsmeriter. Hur bra är viktminskningsstatistiken då?

 

Jag gick förbi en LCHF-bilaga, och tänkte att det kunde inte bli värre. Jag hade planer på att provlaga maträtter, men det tog nog bara någon dag, innan jag klippte bort en hel del kolhydrater. Förhoppningarna var inte jättestora. Lite rädd var jag i början, fettskrämd, skulle kärlen proppa igen? Dyrt skulle det säkert bli. Jag var ju tidigare LCHF-skeptiker. Men jag var ändå fast besluten att testa. All in.

 

Nu har det gått några månader, och det finns klara vinster, förutom vikten. Mage; jag upplevde inte att jag hade någon problemmage, men vid närmare eftertanke var jag nog rätt gasig. Nu känns det som magen sköter sig perfekt.

 

Värk i kropp; jag är inte totalt smärtfri, men känner mig betydligt bättre. Förut hade jag svårt, när jag steg upp ifrån sängen, tvärstel, jättejobbigt att böja mig ner på golvet, att plocka upp saker. Jag startade ofta upp dagen med en Ipren till morgonkaffet, nu är det ytterst sällan, jag tar en värktablett, överhuvudtaget.

 

Huvudvärk, som sedan tonåren, varit en del av min personlighet, är numera väldigt sällsynt.

 

Uthållighet; jag klarar mig väldigt länge på den mat jag äter.

 

Psykisk och fysisk harmoni. Jag kan fortsätta att leva mitt oregelbundna liv, jag behöver inte vara 'duktig' och äta sex eller sju gånger om dagen, jag klarar mig på några få måltider om dagen.

 

Jag har inte stenkoll på min hushållsekonomi, men jag tror faktiskt matkostnaderna snarare har minskat, då jag inte behöver handla något sött, på varenda försäljningsställe, jag går förbi. Jag har numera ganska mycket koll på vad jag ska handla, och slänger sällan mat.

 

Sötsug, visst kan jag ibland känna ett lättare psykologiskt sug, men det är förvånande lätt. Jag var så sockerberoende att jag behövde inte ens göra tidningarnas test, för att veta om det. Jag har alltid varit väldigt svag för semlor, bland väldigt mycket annat. För ca 20 år sedan då jag var mammaledig med min minsta, så köpte jag en semmeltårta, 'bra till familjen', tänkte jag. Det var bara det, att ingen i familjen var så förtjust i semlor, så hela tårtan gick ner i min mage innan dagen var slut. Nuförtiden tittar jag på semlorna, och konstaterar att det där kan jag inte äta, faktiskt inte med någon större sorg. Eventuellt så kommer jag baka någon variant, utan någon som helst sötning.

 

Ja, det här var en hel del reflektioner, över hur jag mår - väldigt bra, alltså.

[Anna-Lena]

LCHF fortskrider, jag känner mig trygg i det här och har väldigt lite sockersug. Helt otroligt, egentligen. Jag som, när jag åkte hem ifrån mina nattpass kunde gå förbi ett hembageri och köpa ett par bullar, för att trycka i mig på tåget hem, och sedan äta frukost, som oftast bestod av mackor. Med skammens rodnad på mina kinder kunde jag t o m lägga till någon chokladbit.

 

Jag har hållt på sedan oktober, och har faktiskt avsikt att fortsätta äta på det här viset - ja kanske resten av livet. Än så länge har jag inte märkt av några större biverkningar. I början var jag lite trög i magen, men det gav med sig. Jag var nog rätt gasig i magen, tyckte inte jag hade så mycket besvär, men jämför jag med nu, så är magen otroligt lugn.

 

Jag är en aktiv kvinna, med mycket järn i elden. Det här med att äta 5 små måltider, lagad mat och "nyttiga" mellanmål, som man rekommenderas att göra i traditionella viktminskningsmetoder, har inte riktigt funkat för mig, inte i längre perioder, i alla fall. Förr eller senare har det alltid spruckit. Periodvis kan jag tycka matlagning är kul, men vissa perioder är jag inte alls så road, och dessutom alltid på väg någonstans. Med LCHF är det så suveränt, matlagningen är enkel, jag blir mätt, jag äter oftast inte mer än ett huvudmål per dag, sen kompletterar jag med MBC-kaffe (kaffe med kokosfett och smör), däremellan äter jag äggrätter, nötter och bär. Jag ser ofta till att jag har lite kokta ägg i kylen. Och än så länge går jag ner i vikt, och känner mig harmonisk.

 

Är jag på resande fot, så köper jag ex. hamburgare eller korv utan bröd, med rena grönsaker, kanske en klick persiljesmör. De ser väldigt förvånade ut i korvkioskerna, men gör snällt som jag säger. Det är inte helt optimalt, då dessa säkert innehåller tillsatser, mjöl och socker, men blir det inte alltför ofta, känns det helt okay.

 

Jag jobbar på en stor arbetsplats, totalt är vi 120 anställda. Som alltid är brukligt inom sjukvården, är intresset för kost och motion stort. En del var före mig, vad gäller LCHF, en del är totalt emot det och en del är snällt nyfikna. Ibland är jag road att diskutera det, och ibland får jag lära mig att stänga öronen.

 

Jag har inte kommit igång med någon direkt träning. Däremot märkte jag lite förvånat och förtjust att jag sprang till ett tåg, och var faktiskt inte ens andfådd. Det hade inte varit möjligt innan LCHF, jag hade nog gett upp, och tagit nästa tåg.

 

Vid bokrean nu köpte jag på mig en del böcker, bl a Skaldemans bok. Liten text, men väldigt bra, f ö blev det lite kokböcker, kul med inspiration.

 

Snart åker jag och en kollega på LCHF-kryssning. Jättekul, jag ser fram emot föreläsningarna, min kompis vill absolut att vi ska testa Zumba-passet, det är däremot väldigt nervöst, jag har ju som sagt, inte tränat på länge. Jag försökte ifrågasätta om hon inte tyckte det var väldigt tidigt på morgonen, men hon var inte ett dugg avskräckt.

 

Jag har hållt mig frisk, förutom en jobbig förkylning, men den är över nu.

[hundrafemtiotre]

Vad värdefullt det känns att läsa din historia! All lycka på vägen och grattis till alla framgångar!

[stroker49]

Härligt! Bra, grattis! Det är ju bara att fortsätta. Ha inte bråttom, det har väl tagit typ 40 år att skapa alla problem? Då kan man inte fixa allt på några månader. Kör lugnt och fint och må bra så skall du se att du nått jättestora framsteg redan efter två år.

 

Och du, gör majjonäsen själv. Då slipper du konstigheter och socker, det är billigt och så enkelt.

[lelleleo]

Kul att läsa din din resa..och känna igen sig... Men nu vet jeg att det funkar... Körde från november 2011, till maj 2012 en "ostrikt" LCHF, och tappade 12-13 kg...Var då ganska duktig att motsjonera också. Sen ställde dom yttre grejerna till det ordentligt, och psyket pajade ihop = jag skiter i allt. Tilbaka til "snabbmat"....mackor mackor mackor osv... Och så wienerbrød m kall mjölk som trøst....sittande i min "Sress Less".. Från maj 2012 til nov 2012 blev det nytt rekord på vikten. Dom 13 kg + några till. Och så började jag få agina.. Trodde bara det var dålig form, men fick ta coronar angiografi... Och det gjorde inte psyket bättre. Fick sätta dit 5 stentar. Då tänker man til l!!!!! Så jag tänkte, nä, nu blir det strikt LCHF.. Ha ha..du må tro min kardiolog tycker det är kul.. Bor i Norge, och här är LCHF "jorden är plattaktig". Har inta vågat säga åt honom at jag startar dagen med en kaffe m 1stor msk smör, och ditto cocosfett... Dom körde mig också på statiner, nåt jag inte tålde..fick massa muskelbesvär.. Så nu "hotar dom med döden", om jag inte äter dom än då. För mitt koleterol måste ner.Men jag håller på att läsa Uffe Ravnskov s bok, " Fett och koleterol är hälsosamt", så jag trottsar honom. Så nu är det LCHF + träning som gäller. Ha en trevlig kryssning, och "SUMBA" på

[Anna-Lena]

Vad värdefullt det känns att läsa din historia! All lycka på vägen och grattis till alla framgångar!

 

Tack för de fina orden! De värmer ordentligt. Jag önskar dig detsamma!

[Anna-Lena]

Härligt! Bra, grattis! Det är ju bara att fortsätta. Ha inte bråttom, det har väl tagit typ 40 år att skapa alla problem? Då kan man inte fixa allt på några månader. Kör lugnt och fint och må bra så skall du se att du nått jättestora framsteg redan efter två år.

 

Och du, gör majjonäsen själv. Då slipper du konstigheter och socker, det är billigt och så enkelt.

 Ha, ha  ! Tack för komplimangen! Det är väl snarare, typ 50 år, men man kanske kan räkna att jag var oskyldig de ca 12 första åren  . Nej, allvarligt talat känner jag mig ganska lugn, angående takten. En av de positiva sidorna av jojobantning, man har gammal erfarenhet att luta sig mot, man vet att det kommer platåer. De är trista, men ska lidas igenom.

 

Jag ska nog prova att göra majonäs någon gång. Har du ett bra recept? Hur länge håller den sig i kylen?

[Anna-Lena]

Kul att läsa din din resa..och känna igen sig... Men nu vet jeg att det funkar... Körde från november 2011, till maj 2012 en "ostrikt" LCHF, och tappade 12-13 kg...Var då ganska duktig att motsjonera också. Sen ställde dom yttre grejerna till det ordentligt, och psyket pajade ihop = jag skiter i allt. Tilbaka til "snabbmat"....mackor mackor mackor osv... Och så wienerbrød m kall mjölk som trøst....sittande i min "Sress Less".. Från maj 2012 til nov 2012 blev det nytt rekord på vikten. Dom 13 kg + några till. Och så började jag få agina.. Trodde bara det var dålig form, men fick ta coronar angiografi... Och det gjorde inte psyket bättre. Fick sätta dit 5 stentar. Då tänker man til l!!!!! Så jag tänkte, nä, nu blir det strikt LCHF.. Ha ha..du må tro min kardiolog tycker det är kul.. Bor i Norge, och här är LCHF "jorden är plattaktig". Har inta vågat säga åt honom at jag startar dagen med en kaffe m 1stor msk smör, och ditto cocosfett... Dom körde mig också på statiner, nåt jag inte tålde..fick massa muskelbesvär.. Så nu "hotar dom med döden", om jag inte äter dom än då. För mitt koleterol måste ner.Men jag håller på att läsa Uffe Ravnskov s bok, " Fett och koleterol är hälsosamt", så jag trottsar honom. Så nu är det LCHF + träning som gäller. Ha en trevlig kryssning, och "SUMBA" på

 

 

Vilken resa du gör! Starkt av dig. Jag tycker fortfarande det känns som LCHF - jorden är platt, här också, vad gäller den medicinska yrkeskåren. Statiner känns som det har blivit lika vanligt, som mjölk till kaffet här. Jag har valt att nobba jobbets hälsokoll, vill undvika att mäta kolestorolet. Blir jag dålig, blir det förstås annat.

 

Jag är glad för Annika Dahlqvist och Andreas Eenfeldt, som vågar trotsa etablissemanget, och förstås alla andra duktiga föregångsfigurer. Jag läser just nu Skaldemans bok, intressant, och jag vill gärna läsa Uffe Ravnskovs bok också.

 

Lycka till med ditt kämpande!

[Anna-Lena]

Sitter just nu och väntar på att min köttfärssås ska bli klar. Det blev lite hopkok av, vad som fanns i kylen; rester av oliver och soltorkade tomater, rödlök, philadelfia, tomatpuré, sambal oelek, rysk youghurt, grädde, salt och peppar. De soltorkade tomaterna och oliverna är ifrån goodiebagen, ifrån LCHF-kryssningen. Till detta blir det kokt broccoli och en sallad. Säsen får koka ihop, medans den vuxne sonen kokar sin pasta.

 

Jag är ingen matpolis, men servar inte med kolhydratsmatlagning. Sonen pluggar just nu utan CSN, pga en tidigare utbildning, som ej fullföljdes, men nu kommer snart pengarna igång. Men än så länge så köper jag pasta, bröd, eller annat han vill ha. Han ser tack och lov inte ut som sin mor, och tränar periodvis ganska hårt. Han får ta eget beslut, om hur han vill äta. Min dotter däremot, som har två små barn, är däremot inne och nosar på LCHF, även om hon tycker jag är lite knasig ibland. Som t ex, när jag slank in i stress, köpte en ren hamburgare och en kopp kaffe, på McDonalds. Sonen tycker i grunden, att maten är väldigt god, och han är lång och omättlig, så han blir ofta nöjd. Det är bara ibland, som han kokar någon kolhydratskälla, till den mat jag lagar.

 

Det här med LCHF löper annars på, och jag forsätter att minska i vikt. Förvisso gick jag förra veckan upp 8 hg, men jag återvann, eller återförlorade 5 av dessa. Jag tar det med ro, och undrar inte så mycket över varför. Min jojobantarerfarenhet säger mig att så här är det bara ibland.

 

Kryssningen var väldigt trevlig, och inspirerande. Kul att se de "stora" (inte kroppsmässigt), inom LCHF. Jag pratade lite med professor Göran, och hans fru, han som skriver krönikor hos Annika Dahlqvist. Ett väldigt trevligt och klokt par. Överhuvudtaget verkade folk så trevliga och anspråkslösa. Jag kom också i samspråk, med många sympatiska vanliga kämpar. Mycket givande, gav absolut mersmak.

 

Sådärja, nu har sonen och jag ätit maten, den var till belåtenhet, och jag blev själv nöjd.

 

Jag såg, och hejade på Annika Dahlqvist, hon verkar vara så vänlig och vanlig. Jag har tänkt mycket på henne, hur stark hon måste vara, och vilken väg hon ändå har banat.Tack och lov, att hon orkat kämpa vidare, för oss andra, och att Andreas har hakat på. Vi skulle behöva en Andreas, och en Annika på varje vårdcentral, i hela landet.

 

Jag har tänkt mycket tillbaka, till min egen inställning till LCHF. Som jag skrev förut, och som många andra här, har jag också varit skeptisk. Fast, jag undrar lite, har jag egentligen varit så skeptisk. Dels har jag ju brottats med sötsug och övervikt, i mer eller mindre hela mitt liv, troligen har PCO'n gjort sitt till. Den riktiga fetman satte väl igång vid ca 33-35-års åldern. Faktiskt inte i och med graviditeterna, utan snarare, att jag skulle "bota" min PCO, med p-piller. Jag gjorde då slag i saken, och slutade röka. Det ångrar jag förstås inte, dock kom kilona som ett brev på posten, och värre skulle det bli, ju mera viktklubb- och viktväktsförsök jag gjorde. Jag brukar säga att viktväktarna har gett mig +17 kg. Förvisso succéartad viktminskning, följd av mindre succéartad viktökning.

 

Den senaste gången, innan LCHF, som jag gjorde ett seriöst försök, var 07. Jag var med i Aftonbladets viktklubb, Rössners skapelse. Det var ju relativt nytt, med blogg och diskussionsforum, och det är ju något jag gillar. Det gick ju ganska bra, rätt länge, jag började då också motionera.Det var i och för sig trevligt, men väldigt stressigt. Dock höll den "sunda" livsstilen i sig ganska länge, säkert ett par år, men sen sprack det med dunder och brak. Jag tappade "kontrollen" helt och hållet. Idag motionerar jag ingen organiserat, men känner ingen större stress över detta.

 

Jag kände ändå, jag hade nog börjat få en LCHF-nerv, som jag var omedveten om, att jag ville ha Bregott och riktigt smör, att jag skulle undvika det söta, inte bara det uppenbara söta, utan även youghurt, proviva och liknande. Sportbarer och lightprodukter var jag skeptisk till. Vad är skillnaden egentligen på en tre gånger så dyr sportbar emot en kexchoklad??? Fast jag löpte liksom inte linan ut, jag köpte ändå ofta "lätta" ostar, lättmjölk. Jag nobbade det mjuka, ljusa brödet, men åt grovt och hårt bröd. Väldigt mycket frukt och grönt blev det. En av tusen frossarvanor jag har haft, är att stiga upp på nätterna att äta. Jag kom ihåg, att jag då gick och åt frukt, när jag skulle vara "duktig". Nattätandet fortsatte jag med, i början av LCHF, det blev ofta nötter och choklad, fast jag gick ändå ner. Sen har nattätandet försvunnit mer och mer, på ett naturligt sätt. Jag sover helt enkelt mer sammanhängande. Själv tror jag att det här har berott på ett starkt insulinpåslag, som fått ner sockret i botten. Jag har aldrig kollat upp insulinnivåerna, men jag känner mig ändå ganska övertygad.

 

Jag läste inte så noga LCHF eller GI, men jag hackade inte ner på dem som gjorde det. Jag trodde helt enkelt inte jag var skapt för det. Jag var ändå intresserad av att kanske lyssna på Annika D., när hon hade föredrag i min hemort, men det blev inte av. Jag hade nog, intill jag började fördomen om att maten skulle vara dyr. Så är det inte, skulle jag vilja säga. Det kostar att köpa en oändlig mängd fast food, chokladbitar, chips, glass, kakor, bröd, drycker m.m., och därtill åt jag ju faktiskt vanlig mat också. Jag hävdar nog att matkassarna har blivit lättare och billigare med LCHF.

 

En aktivitet, som jag i princip alltid gör, är att ta trapporna, istället för hissen till min arbetsplats. Det är 6 våningar upp. Det oavsett, om jag viktväktat, sockerfrossat, viktklubbat eller LCHF'at. Trots att jag inte organiserat gymmar, så kan jag konstatera att det blir faktiskt lättare och lättare. Jag kan också konstatera att det inte påverkade vikten ett dugg, när jag sockerfrossade och vägde nästan 3-siffrigt.

[Johanna07]

Kul att läsa! Lycka till 

[Anna-Lena]

Tack, det värmer! Lycka till dig också

Kul att läsa! Lycka till 

[ljusblo]

Anna-Lena....blev det någon Zumba på båten eller ??

Till och med jag tog mig dit efter att ha lämnat samma dansgolv fyra timmar tidigare...

Knappast troligt däremot att om någon som sett mig då skulle gissa på att det var Zumba jag höll på med. (om dom inte hörde musiken förstås)

 

Kämpa vidare tänkte jag säga men jag tycker att lchf är en njutning så jag säger njut vidare istället.

[Anna-Lena]

Anna-Lena....blev det någon Zumba på båten eller ??

Till och med jag tog mig dit efter att ha lämnat samma dansgolv fyra timmar tidigare...

Knappast troligt däremot att om någon som sett mig då skulle gissa på att det var Zumba jag höll på med. (om dom inte hörde musiken förstås)

 

Kämpa vidare tänkte jag säga men jag tycker att lchf är en njutning så jag säger njut vidare istället.

Ja, ja men  , det blev Zumba, eller vad man nu ska kalla de kylskårsliknande rörelser jag utförde, för  . Även jag, var sen på dansgolvet. Jag som ville smita ifrån början, blev lite besviken då min kompis höll på att backa till förmån för frukosten. Sen var ju förvirringen total, och besvikelsen, då jag trodde att vi skulle gå miste om det hela p ga förvirringen svensk/finsk tid. Men det blev ändå s k Zumba till slut, och kanske triggar det mig, till mer organiserad form av rörelse.

 

Jo, jag njuter faktiskt också till fulla drag, av LCHF. Njut vidare, du med!

[Leopold Roos]

Härligt att läsa om din resa. Du skriver på ett trevligt sätt, som en saga .

Man (eller jag iallafall) att man vill köpa mindre och mindre färdiglagat (som majo och tacokryddor) och göra mer och mer själv. Även fast det är jobbigt och tar tid. Hemmagjord majonnäs är sååå mycket godare.


PS Dansade oxå zumba, om mitt trevande kunde kallas dansa haha. DS

[Cilantro]

Hej Anna-Lena! Kul att läsa dina inlägg! Såg att du sökte majonnäsrecept någonstans ovan. Den här är supersnabb och garanterat sockerfri. Du behöver stavmixer och en rätt smal bunke.

 

2 dl rapsolja

1,5 tsk vinäger eller efter smak

1 tsk salt

några tag med svartpepparkvarnen

1 tsk osötad dijon

1 helt ägg

 

Ner med allt i bunken. Inget behöver ha samma temperatur eller sånt jox. Ner med stavmixern längst ner och slå på, rör stavmixern upp och ner 3 sekunder. Klart! Den håller sig minst en vecka. För aioli - ta i en vitlöksklyfta och gärna lite cayennepeppar.

[Anna-Lena]

Härligt att läsa om din resa. Du skriver på ett trevligt sätt, som en saga .

 

Man (eller jag iallafall) att man vill köpa mindre och mindre färdiglagat (som majo och tacokryddor) och göra mer och mer själv. Även fast det är jobbigt och tar tid. Hemmagjord majonnäs är sååå mycket godare.

 

 

PS Dansade oxå zumba, om mitt trevande kunde kallas dansa haha. DS

 

Tack, för dina snälla ord!

 

Jo, jag ska nog ta mig i kragen, och göra majonäs och tacokrydda. Jag ser precis att jag fått ett majjorecept här. Man blir, som du säger, mer och mer kräsen. Sen vill man ju hålla undan så mycket socker det bara går. Det är ju svårt med vissa varor. Jag tycker jag alltid har läst innehållsförteckningar, men det där oväntade sockret som finns i t. ex. vissa kycklingfiléer och skinka. Jag talar då inte om marinerade varor. Jag misstänker att det är i något slags konserverande syfte.

 

Ja, jag förstår inte att det ska vara så svårt att röra på höfterna, så där vackert som Monique gjorde. Men det var kul, och skulle man ge det några gånger, skulle man kanske få till det.

[Anna-Lena]

Inget behöver ha samma temperatur eller sånt jox. Ner med stavmixern längst ner och slå på, rör stavmixern upp och ner 3 sekunder.

 

Tack!

 

Du har precis förstått, hur jag vill att matlagning ska vara. Det här måste jag testa  !

[Leopold Roos]

oväntade sockret som finns i t. ex. vissa kycklingfiléer och skinka. Jag talar då inte om marinerade varor. Jag misstänker att det är i något slags konserverande syfte.

Tror det är mer för att socker är billigt och beroendeframkallande. Man vill ha mer av varan.

 

Edit: Och godare oxå för de som inte kör LCHF. Man blir mer och mer avtrubbad  av det söta och vill ha mer och mer för samma effekt.

[LenaA]

Spännande att följa din resa, Anna-Lena! 

[Anna-Lena]

Spännande att följa din resa, Anna-Lena! 

Tack!

[Tony Berglund]

Du har berättartalang helt klart
Ser fram emot att följa dig fortsatta resa, men kanske ännu mer hur du kommer att berätta om den

[Anna-Lena]

Du har berättartalang helt klart

Ser fram emot att följa dig fortsatta resa, men kanske ännu mer hur du kommer att berätta om den

 

Åh, tackar  !

[Anna-Lena]

Det var väldigt länge sedan jag skrev här. Dock fortsätter jag att följa forumet med stort intresse, så jag finns här.

 

Och jag pinnar på med LCHF, har gått ner ca 15 kg, och faktiskt inte gjort ett enda avsteg (ifrån de principer jag satt upp). Jag tycker fortsatt det går bra. I vardagen äter jag någon äggfrukost och lagar ett mål mat; ofta något gräddigt, smörigt, kött, fågel eller fisk, med grönsaker. Sen fyller jag på med osaltade nötter, bullet coffe och bär. Det var länge sedan jag följde något recept, ofta blir det till att öppna kylskåpet, och se vad jag har, och laga något utefter det. När jag tittar på recept, tar jag dessa mest som inspiration och riktmärke, jag följer dem inte till punkt och pricka.

 

Det här med att räkna, det har aldrig funkat för mig i längden, varken kalorier eller kolhydrater. Det var någon som beskrev så klockrent i ett inlägg, här i bloggen; det här med att äta, det ska man liksom bara göra naturligt, det ska inte vara omgärdat av en massa konstiga måsten.

 

Så länge vågen går i rätt riktning, så fortsätter jag med bär och nötter. Någon enstaka gång kan jag mandel- kokosmjöls baka, men det tillhör inte min basmat. Däremot använder jag inte Stevia eller liknande. Jag törs inte, jag är så fruktansvärt sockerberoende, så jag kan säkert trigga igång något i så fall. Jag har fallit en gång för att köpa en Celsius, saknaden efter fruktiga drycker kan faktiskt vara svårare än kaksuget. Men Celsius-drickan smakade inte gott. De första klunkarna var okay, men sen slängde jag halva drickan.

 

Det jag däremot är lite för svag och liberal med är mjölkdrickandet. Det ska jag försöka minska ner på rejält. Jag behöver ju inte köpa mjölk varje gång jag handlar. Står den där, kan jag inte låta bli att dricka den, och jag känner att det liksom triggar både till mer mjölkdrickande och småätande.

 

15 kg är ju ingen jättesnabb och stor nedgång, men jag är väldigt nöjd. Jag är väldigt angelägen om att det ska hålla för evigt den här gången. Hoppas, hoppas, hoppas, jag får inte gå upp igen. Paralellt så mår jag ju väldigt bra av den här kosten. Det känns absolut som ett sätt jag kan äta så här resten av livet. Man kan ju variera sig i det oändliga. Tommy Runesson skrev i sin blogg, att 'Svensson' har inte heller så stor variation i sin lunchlåda; köttbullar och makaroner, korv och makaroner, köttfärssås och spagetti, etc.

 

Att känna att jag inte går och är hungrig är A och O. Jag behöver inte sätta några mängdgränser för mig själv inom LCHF-maten. Det gör att jag är avslappnad och känner att maten ger energi, istället för paltkoma.

 

Som jag skrivit förut är jag nattarbetare, arbetar 10-timmars pass, och på fritiden är jag väldigt aktiv. Jag har alltid varit oregelbunden med maten, och är det fortfarande. Men det känns som om jag inte behöver stressa upp mig för det, det funkar. Jag har ändå vissa ätrutiner. Jag brukar alltid laga en frukost och en måltid. På natten, när jag jobbar, så dricker jag Magic Bullet kaffet och äter grädde och bär, uppdelat på två raster. När jag sedan kommer hem, så äter jag någon äggrörefrukost. För det mesta, så köper jag ingen 'färdkost' nu för tiden, till tågresan hem. Det är en känslig tid, sugmässigt. Någon gång, om suget är alltför stort kan jag köpa mig ett paket Baby Bell ostar. Det ersätter i dag konditoribullar och pressbyråchoklad. Det är förresten det som gör att LCHF är faktiskt ekonomisk vinning för mig. Junk food är inte billigt. Det läter som jag gör inget annat än och äter, när jag jobbar, men jag har pendlartid också. Jag är hemifrån mellan 19:30-08:00 (8:30 helgerna). Jag har även ett ganska fysiskt jobb, även nattetid, så jag kan bli bra så hungrig.

 

Omgivningen är annars ganska förstående. Jag jobbar ju på en thoraxintensivvårdsavdelning, en och annan har väl lite lamt ifrågasatt mitt ätande, men dels är jag bestämd, och dels så ser de resultat och att jag mår bra. Väldigt många är vänligt nyfikna, undrar vad jag äter, och tycker jag är duktig. Jag känner mig inte duktig direkt. Dels var jag i ett läge, där jag var så illa tvungen att göra något, dels så äter jag gott, är mätt, och sockersuget är knappt befintligt. Jag var ju inte först på jobbet med LCHF, vi är en stor arbetsplats. Man hör fler och fler skippa kolisarna, dock gör många undantag på helger eller till festliga tillfällen. Men ett par till äter som jag, ungefär. Folk får gör hur de vill, men för egen del, så kommer jag inte köra undantagslinjen, för risken att jag faller är för stor.

 

Det som är framför mig nu är en Ungernresa, med den orkester jag spelar med. Det ska ju, såklart, bli jättekul. Jag är lite orolig för ätandet. Någon föreslog att jag skulle släppa det och återgå när jag kommer hem, men jag törs inte. Jag har ingen karaktär. Dock får kanske vissa saker passera; mjöl i såser, rotfrukter, etc., men jag tänker inte äta bakverk, pommes frites eller liknande. Annars har jag för mig att Ungern kan passa LCHF-ätande. Det är väl inte direkt några pasta eller risröror. Jag har fått översatt, av en dotters jobbarkompis, hur jag äter, och jag skriver nog ut Doc's ungerska översättning. Men vi ska ha någon typ av helpension, och jag vill inte vara alltför otacksam eller besvärlig. Det kan jag annars vara här hemma, när jag är ute och äter. Jag kanske tar med mig kokosfett, för att hålla mättnad. Har ni tips, så mottages de tacksamt.

 

Ni får ha det så bra, mina bundsförvanter där ute  !

[Anna-Lena]

Det var ett tag sen sist, men jag är definitivt kvar, och kvar i LCHF,

 

Nu har jag gjort min resa till Ungern. Det var förstås jättetrevligt, ett charmigt land, vänliga stolta människor, med spännande kultur. Det blev mycket mat och en hel del vin. Jag tror inte jag avvek så farligt, ifrån LCHF. Jag följde min princip att tacka nej till potatis, ris, pasta, bröd och sötsaker. Något dolt, mjöl eller potatis kan nog ha kommit med. Svårt att styra då vi var ett stort sällskap, och alla fick samma mat. Det var bara en gång vi gjorde individuella matbeställningar.

 

Men det kändes som om det flöt på ganska bra ändå. Det var ofta helt kött, väl synliga potatisbitar, soppor som jag inte tror var redda med mjöl. Man blev definitivt mätt på maten, den var god, jag tror också den var fet, kanske lite väl lite grönsaker, dock ofta goda kålblandningar. Vi fick alltid efterrätter, som jag kategoriskt hoppade över, utom då det var ostbricka. En gång såg servitören riktigt sårad ut, då jag helt lämnat min efterrätt, jag fick dra till en nödlögn att jag var allergisk. Och visst, många efterrätter såg ju riktigt läckra ut, det måste jag erkänna. Dock är jag så sockerkänslig, att jag inte vågar chansa på att göra undantag. Jag känner ändå inte så speciellt sug, det är definitivt tack vare LCHF. Att nobba en efterrätt, som kommer både till lunch och middag, så många dagar i sträck, sån karaktär har jag nog aldrig haft. Hade det varit för något år sedan hade jag slukat allt, och även tagit över efter någon annan.

 

Jag tog aldrig med något kokosfett, det kändes för bökigt, med vad det innebär att packa i resväska m.m. Däremot tog jag ett par kokta ägg med till Arlanda, att ta istället för fika, som är svindyrt. Äggen är jag fascinerad över, egentligen genialiska, lätta att ta med, mättar och det är fullt med näring. Försöker att alltid ha lite kokta ägg hemma. Jag behövde absolut inte gå hungrig, trots att jag hoppade över en del livsmedel. Tvärtom, jag åt mer än jag är van vid. Det var ju både förrätt, varmrätt och efterätt, till lunch och middag, därtill en frukostbuffé.

 

Det serverades ofta vin eller öl till måltiderna. Dessutom var vi på både champagne (fast det heter peshgö, eftersom det inte kommer ifrån Champagne) och vinprovning. Och så uppstod det mingelsituationer. Ja, det blev ju betydligt mer dricka, än jag är van vid hemma, och allt går väl kanske inte in i LCHF-lämplighet, men det triggar ju inte mig, som sockret, så det lät jag passera. Jag försöker ändå vara förståndig, jag drack bara en mun öl, för att känna smaken. Jag gick upp 7 hg, efter Ungernresan, vilket jag tycker är helt acceptabelt. Vikten i det här sammanhanget är inte så viktig, mer att jag inte blir igångtriggad på något sätt, och faller in i gamla vanor. Men det har gått bra.

 

Annars flyter vardagen på. Jag jobbar på ganska mycket nu, sen ska jag ha tre veckor i augusti. Jag har inte kommit igång med någon motion, trots att de byggt om "mitt gym". Än så länge är det bara vardagsträning.

 

Omgivningen, kollegorna på jobbet är ändå förstående, jag har inte besvär av att folk hackar på mitt ätande. Kanske finns förståelsen för att jag trots allt började med 35 kg's övervikt, jag har gått ner 15 kg, jag är piggare och det syns. Dessutom är jag ganska kaxig, jag är på hugget om någon talar misstroende om LCHF. Jag var även kaxig med min övervikt, och hyperkänslig för kommentarer, som gällde andras eventuella övervikt (jag är nog så kaxig, så ingen går på min övervikt, till mig), som ex. "jag förstår inte att man låter det gå så långt, att man inte gör något åt det" eller "att folk inte förstår enkel matematik, kalorier in- kalorier ut", jag kan inte vara tyst, utan måste tala om att det inte är så enkelt, även innan LCHF.

 

Magic Bullet kaffet som jag dricker på natten, kan nog vara lite provocerande, men kollegorna har vant sig, och vi skämtar mycket om det. Trots allt är många öppet intresserade, och frågar hur jag äter. Det är så att jag blir orolig att en del kanske får höra det till leda. Man vill ju inte överfalla folk med sitt prat.

 

Sen finns det säkert de, som tycker man är helt från vettet, att man spelar rysk roulette med sin hälsa, som inte säger något direkt till en, men det får de i så fall tycka. Jag vet ju med säkerhet att jag körde ett större roulettespel med min hälsa innan jag började med LCHF.

 

Medan de lärda tvistar huruvida LCHF är skadligt i längden, och vilka ev. bieffekter det har på hälsan, äter jag den mat jag mår bra av, d v s LCHF.

[Anna-Lena]

Nu är jag i en riktig platå. Jag vet inte om jag föll ur ketosen efter Ungern. Jag vet i och för sig inte om jag har varit i ketos, eftersom jag aldrig mätt. Men jag tror det,eftersom jag gick ner.

 

Något positivt med en jojobantarerfarenhet, är att jag har varit med om det förut - tålamod - bit ihop! Det är ju surt, och lite rädd kan man ju bli. Tänk om jag inte går ner mer än så här; trots allt gammal jojobantare, 53 år och kvinna. Jag har inte för avsikt att ändra kosten. Det är i alla fall så skönt, att inte ha det där godissuget. Och någon liten dj...ul i mig säger, att jag SKA fortsätta att gå ner, det får ta tid, men 20 kg till ska bort.

 

Det är ju inte bara maten som spelar in, när man ska gå ner, även om LCHF är en stor kodnyckel för mig. Beteende, sömn och mattider gör ju sitt till. Det kan ju vara lite knivigt, när jag jobbar 100% natt, mycket blir upp och nervänt.

 

Jag ska bita ihop, och dissekera mina vanor, och se om jag kan göra något, i balans med att jag måste ha flyt i vardagen.

[Anna-Lena]

Ett år och - 18 kilo, reflektioner.

 

I helgen hade vi en trevlig höstkonsert, i den amatörorkester jag spelar med i. Orkestern jag är med i firade 40 år, så det var lite extra festligt. Konserten blev lyckad och det kändes som om vi hade bra respons ifrån publiken.

 

Vad har det här med LCHF att göra? Jo, vi har höstkonsert varje år. Förra året i samband med den höstkonserten, gick mitt startskott för LCHF. Jag hade en jobbig period i mitt liv, jag var nyseparerad. Jag vägde mer än någonsin, decimalnära 3-siffrigt. Jag hade i en femtonårsperiod lyckats/misslyckats, d.v.s. jojobantat 3 gånger, med stora viktminskningar och ännu större viktökningar.

 

När jag var på väg, för ett år sedan till konserten kände jag mig spyless på mig själv. Dåvarande konsertbyxor spände oroväckande i linningen, när skulle byxknappen ryka? Förhoppningsvis inte under pågående konsert. Jag var kroniskt hungrig och sötsugen, trots att jag åt i princip dygnet om; skräpmat, kaffebröd, godis, jag hade t o m börjat dricka läsk, jag som egentligen inte gillat läsk. Jag var stel som en refug, när jag skulle kliva upp på morgnarna, med värk i rygg och knän. Huvudvärk hade jag åtminstone två gånger i veckan. Alvedon och Ipren var liksom en basvara jag såg till att ha hemma. Att ha värktabletter hemma, ser jag i och för sig till att ha numera också, men det är otroligt sällan jag behöver köpa dessa.

 

Jag kände att jag måste göra något åt min vikt. Samtidigt var jag rädd för att sätta igång någon bantningsprocess. De hade ju alla slutat med att jag gått upp alla kilon och lite till. Jag blev alltså bara fetare och fetare för varje gång, och det är tufft. Jag umgicks med tankarna om jag skulle börja något liknande Nutrilettkur eller Itrim. Dock har alla jag känner, som varit med Itrim gått samma väg som mig, dvs gått upp mer än ursprungsvikten.

 

Jag var bekant med LCHF, ett par av mina kollegor hade börjat, och vunnit framgång på detta sätt att äta. Dock trodde jag inte detta var något för mig och att kosthållningen skulle bli för dyr.

 

Men när jag skulle åka tåg till konserten, så gled jag in till pressbyrån, för att köpa en kopp kaffe. Jag fick syn på en pocketbok av Expressen med LCHF-recept. Tja, jag ville ju ändå ha något att läsa på tåget. Boken var lättläst, jag grunnade nog en vecka, och bestämde för att ändå ge det en chans. I det tillstånd jag var då, kunde det inte bli så mycket sämre. Dessutom hade jag oflyt i vardagslivet. Jag var inne i någon stressspiral, matlagningen till mig och den vuxne sonen, var en belastning, ofta kom de dåliga lösningarna som Dafgårdslådor och tunnbrödsrullar i farten, till detta minst två dagliga chokladbitar.

 

I början var jag lite misstroende. Kunde det här funka, eller snabbade jag på min väg till graven? Jag var trots allt kvinna, 52 år och gammal jojobantare.Hur stora är oddsen för att lyckas då? Skulle stroken eller infarkten komma? Förstås fick jag ju lite varningens ord på vägen. Även om många nog tyckte det var positivt att jag tog tag i min vikt, så var nog LCHF "inte så bra". Dessutom jobbar jag mitt i eldhavet, på en thoraxintensivvårdsavdelning som undersköterska. Sen kom det här vanliga råden som "sunt förnuft, kalorier in - kalorier ut, bara äta lite mindre och röra sig lite mer", Råd som jag, som med PCO (en metabol kvinnosjukdom, där bl. a. övervikt är ett symptom) kräks på. Dessutom så blir jag väldigt mätt på de s k hälsotänket, som många gånger mer framkallar övervikt och ätstörningar, än att det faktiskt hjälper.

 

Jag var starkt motiverad, om än misstroende när jag började. Maten såg ju åtminstone god ut. Jag blev positivt överraskad, det gick hur lätt som helst att följa LCHF. Idag får jag tänka efter vilka övergångsbesvär jag hade; möjligtvis lite trög i magen, men ingen Big Deal, något illamående i början, när jag ätit, det har jag gick över snabbt, och var aldrig så farligt.Ingen större vilja att salta maten, men fick nog någon yrselattack av det, eftersom salt rättade till det, numera är det en få saker jag tänker på, att jag måste salta maten.Annars tänker jag inte så mycket på hur jag äter, förutom att jag principfast, utan ens undantag vid fester äter LCHF, eller hur mycket, det kommer naturligt, jämfört med Viktväktarna och liknande, då man i princip skulle äta tre mål och två mellanmål. På den tiden vart man helt fixerad vid sitt ätande och hur mycket man motionerade, inte undra på att det inte är hållbart. Pirrningar i benen, som nu har gått över, troligtvis magnesiumbrist.

 

De positiva bieffekterna, förutom att jag tappat 18 kilo, är desto fler. Numera kanske jag äter Alvedon mot huvudvärk någon gång var tredje månad, mot kolhydratstiden, då jag åt värktabletter ett antal gånger i veckan. Lugnet och harmonin jag känner; jag är ju lagom mätt hela tiden, jag blir inte så där däst och trött, som jag kunde bli, efter en pizza eller pastamåltid, den s k paltkoman är borta. Matlagningen har aldrig varit så enkel och okomplicerad. Numera går jag sällan på recpet, utan har en matvarubas hemma, som jag improviserar efter. Receptböckerna blir mer improvisation och rolig läsning. Apropå recept, så bläddrar jag knappt i ICA's buffétidning längre, det är nästan bara kolhydratsproppade recept där i - helt ointressant. Det är inte lika tungt, när man handlar nuförtiden; mjöl, frukt, potatis, syltburkar, saftflaskor väger en hel del. Jag känner verkligen att det jag äter ger mig energi och ork. Förut så fick jag inte samma uthållighet av maten.

 

Sötsuget, det ständiga sötsuget, som jag i princip haft så länge jag kan minnas, är idag mest av det nostalgiska slaget. Men det finns inte på kartan, att jag ska göra något undantag. Ett år har gått, alla högtider har gåtts igenom, och jag har varit på några resor, där jag i princip inte kunna bestämma om vilken mat jag ska ha. Det har ändå funkat. Jag vet vad jag äter, och vad jag inte äter.Frestelser, efterrätter som serverades efter varje måltid under en resa till Ungern, skulle jag förut gjort vad som helst, för att äter, men känslan av att jag mår dåligt av det söta är alltför stark, för att jag skulle utmana ödet. I veckan var jag med barnbarnet på FN-fika, en buffè av kakor, som förut var min våta dröm, gick hur bra som helst. Jag njöt istället av barnens glädje och trevligt samtal med andra vuxna. Dessutom fanns det turligt nog ren grädde, som jag kunde hälla i kaffet, det är numera mums för mig.

 

Dyrt? En annan fördom som jag hade, har också krossats. Skräpmat kostar, ständigt hunger och sug kostar. Jag gick nog inte in, eller förbi en affär, utan att köpa ett par chokladbitar, det var ju alltid extrapris (!). Den mat jag lagar är ordentligt mättande, så jag behöver inte ständigt införskaffa saker att stoppa i mun.

 

Folk frågar hur länge jag ska hålla på. Jag brukar svara att jag har ambition av att äta så här resten av livet. Det skulle vara om jag, mot väldigt stor förmodan skulle må dåligt av min kost, som jag skulle ändra inriktning. Fast jag är väldigt klentrogen till detta. Jag är ju inte odödlig, sjukdomar kan komma och olyckor kan hända, trots bra kost. Men jag vill må så bra jag kan, när jag lever, och jag anser att LCHF är en väg till detta. Jag blir bara mer och mer övertygad om det. Möjligtvis, möjligtvis tar jag in lite frukt, när jag nått min målvikt, men jag får se. Trots allt är jag fruktansvärt sockerkänslig, det kanske skulle vara att riskera min fina kosthållning.

 

Jag har fortfarande inte börjat motionera regelbundet. Ev. kommer jag göra det, men jag kommer inte att jag och pressa mig till det. Jag är ganska rörlig i vardagen och i mitt jobb. Om jag gör någonting ska det vara för ren njutning och att jag tycker det är kul, inte hysteriskt jag prestation och kilon. Jag har varit på några sporadiska vattengympapass, och jag njöt just. Jag har ju en väldigt aktiv fritid, vid sidan av ett heltidsnattjobb, någonstans måste vilan komma in också.

 

Fettskräcken. Ja, jag kom på häromdagen, att den likt det kroniska sötsuget, har jag nog haft så länge jag kan minnas. Min runda hydda fick jag efter min pappa. Han är död sedan ett antal år tillbaka. Redan på slutet av sextiotalet och början på 70-talet, jag var småmullig, pappa hade haft en stroke, skulle "nyttigheterna" föras in. Mina intet ont anande och välmenande föräldrar förde in matvaror som skummjölk, Flora och margarin. Jag är liksom intutad med att jag fettprocenten neråt, och gärna välja processat fett.

 

En bra grej hemifrån, som säkert mina jämngamla upplevt var dock, att Oboy och läsk, nästan inte förekom därhemma. Kakor och godis var sällan något som låg hemma. Kakor och godis har överhuvudtaget aldrig legat hemma hos mig, det har ätits upp ganska omedelbart.Däremot växte jag ju upp och kunde handla själv, så jag kompenserade frånvaron av sötsaker. Jag tror att Skaldeman och Tommy Runesson succesivt har botat min fettskräck. Jag såg dem i verkligheten på LCHF-kryssningen, och de verkar ju synnerligen välmående. Nu mixar jag kaxigt ihop smör, kokosfett och kaffe, då jag jobbar mina nattpass. Omgivningen har varit skräckslagna, men vant sig.

 

Jag har nog haft tur med omgivningen. De som var misstroende har tystnat. Jag har inte så fantastisk argumentationsförmåga, men mitt varande, min pigghet, och mina -18 kilo, talar nog sitt tydliga språk.

 

Ja, det här är lite reflektioner över hur det gick när jag köpte LCHF-boken, istället för den obligatoriska chokladbiten eller bullen, till kaffet, under ett pressbyråbesök i farten. 

[Syster]

Grattis Anna-Lena, vilken underbar historia. Tänk vad vissa val eller händelser i livet, kan förändra tillvaron

[Zepp]

Jaa.. det e livsfarligt med böcker man kan få en massa influenser som ställer hela ens tidigare liv på huvudet! 

[Anna-Lena]

Grattis Anna-Lena, vilken underbar historia. Tänk vad vissa val eller händelser i livet, kan förändra tillvaron

 

Tack Syster!

 

Ja slumpen är fascinerande ibland, speciellt när det blir lyckosamt. Några månader innan hade en kollega och vän börjat med LCHF. Jag tänkte nog att det säkert var dyrt, och inte skulle passa mig. Det är skönt att fördomarna kommer på skam. Förresten var både kollegan och jag på LCHF-kryssningen, och hon håller på än, har heller inga planer på att gå tillbaka till gammal kosthållning.

[Anna-Lena]

Jaa.. det e livsfarligt med böcker man kan få en massa influenser som ställer hela ens tidigare liv på huvudet! 

 

Ha, ha  ! Ja, livsfarligt, eller i mitt fall kanske livsnödvändigt och livräddande.

[Anna-Lena]

Still going strong, fast jag inte är så ofta här och skriver. Men LCHF:andet har jag definitivt inte övergivit. Det är 1 ½ år sedan jag började. 2 jular har passerat, och inte en traditionell pepparkaka, lussebulle, semla eller Alladinbit har passerat min mun. Däremot har jag bakat semlor och lussebullar, i äkta LCHF-style, utan någon som helst sötning, ej heller stevia, dadlar eller honung.

 

Det händer att jag bakar, men det är inte jätteofta, det ger njutning, så jag fortsätter med det, så länge jag inte löper amok.

 

Vad gäller vikten, så har jag gått ner ca 18 kilo, men står väldigt still, jag är stenfast i en platå. Jag vill gå ner minst 10 kg till, men jag bekymrar mig ändå inte så mycket. Att jag paralellt mår bra, och inte faller tillbaka i något jojobantande eller det gamla ätmönstret, är minst lika viktigt. Och bra mår jag.

 

Jag är relativt strikt, fast jag räknar inte, och vill helst inte göra det. Det som jag har varit lite liberal med är nötter, ibland mörk choklad, bär, mjölk och viss bakning. Fast nu har jag slutat med mitt mjölkdrickande, för det kan jag göra hur mycket som helst, och det triggar till mer ätande. Alltså har matkassarna blivit ännu lättare, då jag slutat köpa hem mjölk, som bas. Choklad, nötter och bär försöker jag också ransonera med.

 

Precis som Andreas E. skrev någonstans, så man vara lite liberal till att börja med. I okt.-12 var jag så fet, och sockerstinn, så vilken förändring som helst skulle gett resultat (kanske t o m hallonbåtar  ). Men nu har nog min kropp vant sig vid mitt ätande. Det finns nog bovar som stress och sömnrubbningar också. Jag är ju nattarbetare, med bra så rubbad dygnsrytm.

 

Det är egentligen lite festligt, det där med att matkassarna faktiskt inte är så tunga nuförtiden; mjölk, mjöl, sylt, inlagd gurka, saft, pasta, ris och potatis väger en hel del.

 

Jag har inte direkt motionerat något under den här tiden. Det har nog på ett sätt varit klokt, för att få en matstruktur. Dock har jag tecknat ett nytt gymkort, på ett nytt gym, alldeles i närheten där jag bor. Det ska öppna i månadsskiftet maj/juni, så jag har lite tid, att vila mig i form  . Jag blev nog lite inspirerad efter Jonas Bergströms föreläsning på kryssningen. Gym-mannen på mitt framtida gym var trevlig, och jag gjorde klart för honom, då han entusiastiskt förklarade att de kunde stå till tjänst med kostrådgivning, att jag var väldigt hård på mitt LCHF-ande. Jag fick i alla fall ingen negativ reaktion (naturligtvis inte, när jag står i begrepp att hosta upp en del pengar, till hans gym  ).

 

Kryssningen förresten, vad trevligt det var. Det enda man skulle önska sig, skulle vara att man fick mer tid, att mingla runt lite mer. Jag och min kompis, träffade några mycket trevliga tjejer. Det var klockrent att ha buffén för oss själva. Bra drag på dansgolvet, och fantastiska föreläsningar.

 

Det var mums i goodiebagen. Tyvärr får jag nog hålla mig ifrån dessa varor framöver, de triggar mig tyvärr för mycket. Kexen okay, om jag bakar dem själv, jobbar lite för dem. "Bara bär och frukt - havtorn", helt underbart gott, burken tog slut ganska omgående. Kanske en dag, då jag har gått ner en del, att jag försiktigt kan börja med frukt, men än är tiden tyvärr inte mogen. Men gott var det, och jag njöt så länge det varade, vilket tyvärr inte var så länge  .