Hetsätning och Keto

[Hampus]

Hej. Jag är en kille på 25 år som lider av hetsätning. Sedan sommaren 2017 har jag gått upp 30+ kilo och det fortsätter uppåt. Jag är nu desperat och vet inte vart jag ska vända mig. Jag trodde att det skulle vara en bra idé att göra Keto utmaningen men eftersom jag alltid äter mer än jag borde och kan inte stoppa mig själv blir det bara katastrof. Jag är otroligt ledsen över min situation och jag vet inte vad jag ska ta mig till. KostDoktorn får LCHF att låta så enkelt när han berättar att det är precis som att andas men i mitt fall måste jag kämpa mot mig själv dag in och dag ut och ändå är det hetsätningarna som vinner. Vad ska jag ta mig till?

[MariaF]

8 minuter sedan, Hampus sade:

Vad ska jag ta mig till?

Välkommen till forumet, Hampus! 
Spontant säger jag: Sök hjälp! Om du inte redan gjort det, sök hjälp! Det finns ingen kosthållning i världen som hjälper mot hetsätning. Om inte vården kan/vill hjälpa dig så titta på Arteget eller Bitten Jonssons verksamheter. 
Jag är nästan dubbel så gammal som du, jag har kämpat mo  det jag kallar mina ätstörningar (andra kanske snarare kallar det ätstört beteende) och det är så j-vla destruktivt! Att försöka byta kosthållning är ett verktyg som kan lindra men initialt är det att försöka bota symtom istället för att komma åt den underliggande orsaken till hetsätningen. Jag tror på LCHF, det kan ge kroppen all näring den behöver för att läka men du måste komma åt orsaken. 

[Hampus]

Tack MariaF för ditt svar. Det stämmer att jag sökt hjälp för  men än så länge har jag inte lyckats få bukt med problemet. Jag har vänt mig till olika ätstörningskliniker varav en jag var inlagd på under 6 månaders tid men tyvärr har det bara lett till återfallförr eller senare. Jag tror att många ätstörningsenheter generaliserar allt för mycket och anpassar behandlingen efter hur samhället vill att vi ska äta snarare än vad som får oss att må bra. Jag har även varit i kontakt med Bitten Jonsson som rådde mig att gå en nystart kurs på Sockerskolan vilket jag också gjorde. Det var mycket lärorika 3 månader och jag tycker att Bitten har klok bild av problemet och jag hoppas att samhället öppnar upp mer för den här typen av behandling. Tyvärr har inte vården kommit så långt idag och närmer man termer som sockerberoende tror folk att man är tokig. Jag är just nu arbetslös och bor själv i ett litet samhälle med dåliga förbindelser vilket gör situationen ännu svårare då jag blir allt mer isolerad och fattar dåliga belut med maten. Det jag och många andra hade behövt var en motsvarighet till den heldygnsvård jag fick på ätstörningsenheten men anpassat för sockerberoende för att på så vis bryta mönstret och lära sig äta igen. Tyvärr finns ännu inte en sådan klinik och det enda alternativ som finns är att kämpa själv på hemmaplan eller vända sig till ätstörningsenheter som ger ett kostschema proppat med frukt, risifrutti, potatis, flingor och juice. Mycket sorgligt att det ska vara så här och om jag någonsin kommer ur det här tänker jag bidra med vad jag kan för att driva den här kunskapen framåt och se till att vården tar det här på största allvar. Jag kan inte tänka mig att det kommer vara okej att ha godis och glass framme vid kassorna i affärerna om 100 år.

[SGK]

Hej Hampus, och välkommen till forumet.

Så tråkigt med din situation på alla plan, och vårdens snäva syn på din problematik.

Jag har nog inga råd att ge som kan ändra din situation. Men jag tänkte på de två organisationerna anonyma överätare och anonyma matmissbrukare. Kanske du där kan få ett mer personligt stöd av någon/några som har eller har haft liknande upplevelser som du.

Hoppas verkligen att du ska komma tillrätta med din problematik.

[MariaF]

Ok, då sitter du i samma träsk som många av oss andra...  Då är det kämpa som gäller! Och det är du nog expert på, eller hur..?!Detta forum är aktivt även om det är som på många andra ställen, vissa är mer aktiva än andra. Om du vill kan du starta en egen tråd i ämnet LCHF-erfarenheter, som du kan uppdatera när det känns bra eller extra illa, när du hittat nån strategi som funkat på något vis eller behöver extra stöd, så slipper du skapa nya frågor hela tiden. Hur mycket/lite du skriver, det väljer du. Jag har valt att vara ganska lätt att känna igen vilket begränsar lite när det gäller extra känsliga eller personliga ämnen, t ex.

Så, med det sagt, jag kan bara utgå från min egen resa, mitt egna kämpande och kanske lite från vad andra berättat. Som jag ser det finns två delar; biokemisk och psykisk. Den biokemiska delen är LCHF väldigt bra för. Både beroendehjärnan och suget pga paltkoma kan få stor hjälp av detta. Sedan faller man för Sockertrollet, det gör man, det är ett evigt kämpande. Men kanske kan man få en aning längre mellan återfallen också även om det inte löser problemet. LCHF-ingenjören har skrivit mycket på sin blogg om just detta, symptomdämpningen. Sedan finns det en psykisk del också. För min del blev jag mer medveten om mina val efter jag ägnat mig åt det som kallas "personlig utveckling". Jag vet inte vad som finns numera men kursgården "Bara vara" tror jag är en sådan. Nu kostar det en del och det är inte lätt när man har begränsade inkomster men kanske yoga kan vara nåt? Nu låter jag kanske helt knäpp men jag tror att om vi kan få kontakt med den inre kraften vi alla har, den vi tystat ner så många gånger för att vi litat mer på yttre påbud, så är det en pusselbit, det också. Någon gång började hetsätningen och alltihop finns där inne, men det är en resa att hitta det. För många av oss tror jag att vi snabbt lärde oss att en kaka eller karamell lindrar allt jobbigt och då kan vi behöva förstå att ätandet är en sorts självmedicinering. 
Med detta menar jag att man behöver se att det kan finnas många komponenter varav maten är en del. Biokemin i hjärnan är en annan. Psyket är en tredje. Och kanske finns det fler?
Men du har helt rätt i att när man kämpar med detta, så är inte LCHF lätt.

[Hampus]

Tack för mycket kloka förslag, tillsammans är vi starka!

[hampuslager]

Som recovering känslo- och hetsätare som lider jag med dig. Jag gick ner 60 kilo med "ät mindre och rör dig mer" vilket praktiskt taget gjorde mig till anorektiker. Till slut sa kroppen ifrån och jag kraschade rejält och gick upp 25 kilo på några månader, trots LCHF. Vilket inte är så konstigt, jag hade svält kroppen rätt länge och det är klart den tar åt sig när den väl fick energi och vägrade släppa nåt av det. Men jag gjorde det såklart värre i jakten på låg vikt:

Jag provade det mesta med en slags lågkalori-LCHF (fråga inte ens) och 0-kaloriprodukter (som light-läsk och gymmarmelad till min LCHF-pannkakor med alla möjliga sötningsmedel och hittepå-produkter) samt till slut periodisk fasta.

Vad jag insett nu i efterhand efter att ha läst bl.a Martina Johanssons böcker (och kunnat identifiera min symptom) så hade jag inte bara näringsbrister, utan förstörde mina tarmar och lever med alla dessa dumma produkter (just tarmen sägs ju vara den andra hjärnan som förmodligen kastade mig in i min depression). Men också min bukspottskörtel och jag blev rejält insulinresistent eftersom jag åt jämt (det var ju LCHF, man ska ju ner i vikt av att äta en burk creme fraiche som andra äter kvarg!) samt mina binjurar som jag stressade sönder med flera liter kaffe varje dag för att öka förbränningen (ännu mer bro science från gymmet). Men det gjorde mig mer stressad och jag åt som en galning under ätfönstret, särskilt när det började närmare sig stängningsdag. Så här höll jag på i över ett år och blev bara sämre.

Sen provade jag på långfastor, mest för att gå ner i vikt snabbare. Första gången gick jag 12 dagar (bröt för att jag för sugen, inte hungrig). Andra gången blev 19 dagar (var helt energi lös dag 18 och vaknade likadant dagen efter och insåg att jag måste bryta). Men detta var vändpunkten. Jag uppnådde ett slags zen-liknande tillstånd mentalt: Jag blir otroligt skärpt, men tillräckligt slö för att faktiskt fundera kring mina beroenden och det i livet som gör mig stressad och ångestfylld ur ett logiskt perspektiv, snarare än ett stressat och känslofyllt läge då jag gärna handlar först och tänker sen. Att jag överlevt så länge utan att äta har stärkt mig och jag uppskattar mat mer när jag väl äter igen.

Numera kör jag 7-dagars som mest. Bara vatten (kaffe gör inte din kropp nån tjänst åtminstone inte fastande. Känner jag mig lite slö blir det en saltshot och ett stort glas vatten + vila en kvart, sen är jag fit for fight igen). Annars lyfter jag tungt på gymmet och tränar innebandy 2 dagar i veckan utan problem under dessa fasteveckor.

Jag gör det inte så mycket för att gå ner i vikt längre (jag kommer nå målvikten vid nästa fasta om en månad), utan för att detoxa kroppen och få mentalt lugn! Dessa veckor är 168 timmars ren meditation för mig. Jag fastar för hälsa, inte vikten vilket är en ren stressfaktor). Så först nu, nästan 2 år senare har jag funnit inre lugn och balans och kroppen svarar på det

Jag säger inte att du ska hoppa på det direkt. Jag har märkt att jag tenderar att hetsäta mer vid periodisk fasta, så kanske börja med en dag och sen hoppa på frukost dagen efter. Gör det på en ledig dag så jobbet inte påverkas (eller när du jobbar och är sysselsatt på annat sätt så du inte hinner tänka på mat. Och drick bara när du är törstig.

Om du vill så svarar jag gärna på mer frågor, jag vet att det hjälper att prata.

[Guest Tureborgaren]

"Spontant kom jag att tänka på Robert Lustigs bok "Hackning of the American mind: The Science Behind the Corporate Takeover of Our Bodies and Brains". Jag beskriver hans tankar i ett inlägg om serotonin: https://rigmormortis1998.wordpress.com/2017/09/25/mer-om-serotonin-vagen-till-lycka/

Själv lider jag av stört ätbeteende i liten grad. Men jag känner igen mig i att stoppa i mig när jag varken vill eller behöver. Aktivitet är det enda som kan distrahera mig. TIll exempel lågintensiv motion. Jag tror det är därför jag mår så bra av den aningen knasiga fritidssysselsättningen att gå i naturen och plocka skräp...

 

[Guest jala]

Beträffande ätstörning. Är det maten som är problemet?

http://lchfingenjoren.se/2018/february/ar-egentligen-maten-problemet.html

[Hampus]

Jag har provat olika former utav fasta vid tidigare tillfällen och förra veckan bestämde jag mig för att göra en längre fasta för att se hur det känns och om jag kan ge kroppen den paus den behöver för att återhämta sig efter allt överätande. Nu har det gått några dagar och jag känner mig bättre och bättre för varje dag och jag hoppas att detta kan vara mitt sätt att bryta mönstret och börja om igen. Planen är att jag ska fasta så länge jag kan och vill för att sedan göra ett nytt försök med kostdoktorns keto utmaning i kombination med att komma igång med fysisk träning igen. Jag har ingen aning om det kommer hjälpa men än så länge känns det bra och med all research jag gjort låter det här som det rätta för mig. Personligen tror jag inte det är maten i sig som är problemet för mig eftersom jag ätit "bra LCHF mat", utan snarare en obalans i kroppen. Med en längre fasta har kroppen möjlighet att nollställa systemet för att sedan försiktigt introducera mat igen.

[MariaF]

Vet inte om det är nån "tröst" men igår hade jag en usel ätardag. Jag började vid 7 på morgonen och höll väl bara upp när jag var och drack te med min mamma och en halvtimma på kvällen när jag körde bil.  För mig är det numera påtagligt hormonellt (har med klimakteriekänningar att göra) och den vetskapen gör det lättare att hantera. Suget följer doseringen på de krämer jag använder. Om jag tänker tillbaka har suget nog varit hormonellt då med men då var det menscykeln i kombination med stress. Killar har förstås ingen menscykel men, intressant nog märker jag att en manlig bekant som smörjer DHEA, förstadiet till testosteron/östrogen, mår bättre och har lättare att hålla suget i schack. Har förstås tipsat min man om detta, får se om han provar. Med detta menar jag att även män påverkas påtagligt av hormonerna.
Har du sett Martina Johanssons inlägg om kroppstyper? Om inte, titta på det. Kanske får du ledtrådar kring dina hormoner. Stress, dvs kortisol, adrenalin, noradrenalin mm, ger stor påverkan. Insulin också förstås. Arbetslöshet, känsla av ensamhet, tristess och sådant kan också bidra till stress, inte bara för mycket att göra.

https://martinajohansson.se/de-manliga-hormontyperna-enkelt-illustrerat/

[Skymning]

Hej och välkommen Hampus.

Tyvärr har jag inte någon expertkunskap på området utan kan bara utgå från mig själv.

Jag har också fått hjälp många gånger med min hetsätning utan att något har hjälpt. Det var först när jag började med LCHF och fick hjälp samtidigt som det faktiskt fungerade. Första året hade jag tre återfall, inklusive julen. Förra året hade jag inte ett enda. För mig har det varit mycket enklare nu när jag samtidigt ätit LCHF. Det fungerar även bättre när jag undviker mat som jag gärna äter mer av, som mejerier och nötter.

Jag hoppas att du hittar en lösning på ditt problem.

[Bokmalen70]

Jag lider verkligen med dig Hampus. Det ända som du kan trösta dig med är att nu vid 25 är medveten om ditt problem och tänker att du vill göra något åt det. Jag är 47 och har nu fått inse att kroppen inte pallar den hetsätning jag hållit på mig i alla år börjande när jag var ca 10 år. Jag har också fått erfara att ätstörningsvården inte vill veta av en och att primärvården ska ha ansvar med de har ingen kompetens. Nu försöker jag med Lchf men det är en kamp varend minut av dynget.

Jag tänker att man kan få vård för spelberoende genom socialtjänslagen men inte sockerberoenden. Jag tror att om 10 år så är vi där om vi bara lobbar stenhårt för frågan.Styrkekram till dig och jag önskar dig all lycka i din väg mot tillfriskande.

[Hampus]

Jag måste säga att ni är alla fantastiska som delar med er av era erfarenheter på det här viset. Det är tråkigt att höra att det är så många fler än jag som lider av det här och jag hoppas och tror att utvecklingen går åt vårt håll. LCHF är inget nytt och jag tror inte heller att det är en trend, jag tror att LCHF är en livsstil som glömts bort men som kommer tillbaka allt mer i takt med att kunskap och insikt förvärvas av såväl privatpersoner som vården. Jag tror att hälsoindustrin befinner sig i en gyllene ålder liknande den som datorindustrin kände av på 80-talet då den peronliga datorn dök upp. För oss som är sjuka innebär det att vi inom några år kommer se samhället i stort öppna upp ögonen och ta oss på allvar. Men även om jag tror att framtiden är ljus är varje minut en kamp för någon som är sjuk och det gäller att vi kämpar vidare. Ni är alla fantastiska och jag vill inget annat än att alla ska må bra.

[DRAKULLA]

Jag håller tummarna för dej Hampus. Hoppas att du hittar det rätta för dej!