MariaF

Att resa sig, borsta av knäna och ta nya tag...

Recommended Posts

Precis som rubriken säger, så tror jag att du borstar upp dig igen!🤩

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Just nu, Kattuggla sade:

Precis som rubriken säger, så tror jag att du borstar upp dig igen!🤩

Jo... jag brukar ju det... Och nu är jordgubbarna slut, vinbären på upphällningen och de få smultron som kommer under sensommaren bör jag klara. Tror i alla fall att suget kommer av den större mängd bär det blivit under säsongen. Men jag blir bra less på mig själv när jag går loss på bakverk...

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det förstår jag! ✨Ta nya tag och se framåt!

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
15 timmar sedan, MariaF sade:

inte bara för mycket mat.

Där har du det, vägrar tro på det där. Sockertroll motas med mycket och bra mat.

  • Gilla 2
  • Förvirrad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tack, ska läsa denna!

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
On 2019-07-14 at 11:27, Vittvrak sade:

Där har du det, vägrar tro på det där. Sockertroll motas med mycket och bra mat.

Får försöka förtydliga mig då. Jag vill hävda (egentligen hoppas) att för mycket mat inte finns, däremot fel mat. Skulle tro att de flesta har möjlighet till kvalitetsförbättringar i valet av mat.

De flesta, särskilt kvinnor, har plats för mer muskler som kan hjälpa till att omsätta denna högre kvalitet. Nä ät utav bara fan och parera med styrketräning. 

Tänk om alla gjorde som jag vill, va bra det skulle bli. Tror jag ska försöka själv endera dan.

  • Gilla 3
  • Haha 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 timmar sedan, Vittvrak sade:

Tänk om alla gjorde som jag vill, va bra det skulle bli. Tror jag ska försöka själv endera dan.

Tack, @Vittvrak! Dagens gapskratt! :D❤️

  • Gilla 4
  • Haha 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Grunnat på detta med styrketräning... Undrar om jag kan få till det om jag skaffar mig "stationer" på joggingrundorna..? 

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vet att du inte gillar att lyfta skrot... men om du börjar med typ stronglift 5*5 så klarar du av stryketräningen på kanske 3 *30 minuter i veckan och får till tyngre styrketräning.

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
9 timmar sedan, Cleppa sade:

stronglift 5*5

Ja, det där fick jag söka på...: https://stronglifts.com/5x5/#gref

Det står faktiskt en bänkpress i källaren, bredvid löpbandet. Jag har, på inrådan av posturaltränaren, fått som förslag att jag ska använda posturalträningen som uppvärmning inför en löprunda. Brukar komma på det nån kilometer hemifrån eller så. Kanske ska prova att boka styrkepass, både posturalt och tungt, vissa dagar och springa på lust utifrån andra dagar... Tack för tips! Återstår att se vad jag får till... :)

 

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag skulle tro att Stronglift är det programmet där du får mest styrketräning per investerad minut... och eftersom du väl inte ska bli världsmästare så kommer det programmet räcka väldigt länge.

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
10 timmar sedan, Cleppa sade:

och eftersom du väl inte ska bli världsmästare så kommer det programmet räcka väldigt länge.

Va? Tror du inte I've got what it takes..?! :blink::(:D

Jo, jag måste nog få till nåt. I morgon fredag inleds Trollhättans Fallens Dagar med Kraftprovet (11,6km) och jag kommer inte att starta trots att jag är anmäld. Jag kan springa sträckan i skog men får känning i höften av asfalt. Kom på att vi har kettlebells också, det kanske är lättare för squats:en.

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
12 timmar sedan, MariaF sade:

Tror du inte I've got what it takes..?

Vet jag att du har... men tänkte du vill prioritera annat... ;)

 

  • Gilla 2
  • Haha 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Dopamin för sonen, oxytocin för mammahjärtat?

  • Gilla 2
  • Tack! 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vilken underbar dag!🤩

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

1985718143_Skrmavbild2019-07-21kl_18_53_51.thumb.png.c9f5c2766def0cd980bb73d494918832.png

Snodde din text från en annan tråd, @Erik 2 (fast jag fick lägga den som bild). Detta var väldigt intressant. Jag blir mer och mer sugen på gentest; både för egen del och för sonens. Jag läser/lyssnar mycket från Dr Rostenberg och nu väntar jag på ditt boktips Dirty Genes i brevlådan vilken dag som helst. Enligt Klarna har jag betalat den i alla fall och jag fick ett mail som sa att den gått iväg. Sen ska den ju förstås igenom Postnord och Tullen och det kan ju ta en massa tid. MAO-hämmare... Väldigt intressant info, kanske en pusselbit?! Varmt tack! :wub:

https://www.psykiatrisydvast.se/globalassets/verksamheter/psykiatri/psykiatri-sydvast/pdf-er/affektiva/mao-hammare-info.broschyr.pdf

 

  • Gilla 1
  • Tack! 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Go for it @MariaF ! Läs boken. Beställ gentest från ancestry.com du får reda på "var du kommer ifrån". Ladda ner din rådatafil på datorn. Gå in på strategene.com köp genanalys. Ladda upp din rådata på strategene 2 minuter senare har du din analys, ca 1500 kr fattigare men kunnigare. 🙂

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Är inne i en... period av nåt slag. I bemärkelsen vara låg, att inte veta vad jag ska säga (mycket ovanligt...) och ofta hoppa över fikat trots goa kollegor. Mycket tankar och en del oro inombords; frågeställningen kring lillebror är åter aktualiserad och storebror har också gått igenom en lite tuff period i sommar som förvisso är en del av att växa upp men som ändå skapar en del känslor hos både barn och mor. I synnerhet när båda är hormonella så det skriker om det... 
Träningen rullar på, jag har kört en del morgon-MAF det sista. "Bara" 5km men oerhört skönt att komma ut vid 5-snåret. Det svåra är vid kvart i fem, dvs att alls komma iväg... ;) Har efter milrundor som igår t ex lite känningar i olika muskelfästen så posturalträningen behöver fortsätta, fötterna är inte helt raka än, kanske gärna i kombination med POSE-styrka (POSE method of running). Lite squats och så klämmer jag in i alla fall.
Suget, min kompis (?), håller sig ganska lugn. Jag har börjat lägga lite nötter i blöt på morgonen eller så har jag förberett nåt annat som kan knapras på och så lägger jag det i anslutning till måltid och får på så vis en metod att hänga upp småätandet på utan att bli arg på mig själv för behovet. Jag försöker köra långtids-ALP i botten. Te, mitt livselexir, smakar inte längre. Jag får ont i magen av det så jag har dragit ner kraftigt. Gissar att det kan hänga ihop med känslovågorna kring barnen. Ser dock ett minskat tedrickande som positivt.
Håller mig viktstabil under 60kg även om den där magen fortsätter envisas med att puta. :P

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Satte mig ikväll för att försöka summera tillvaron, det var ett tag sen jag skrev här. Men det är bestämt samma gamla historia...

För att förklara, det är oro kring barnen som är grejen. (Raderade en lång utläggning, blev lite för privat, t.o.m. för mig.)
Men det där med stressåterhämtning, att det ska vara så svårt?! Och det där med känslosug...?! 

Sedan "ska" man då slunga sin egen majonäs, odla sina egna kryddor som förvaras snyggt flätade under taktiljorna, blanda sin bikarbonatdeodorant, springa sitt maraton, höstpynta hemmet, massera sitt lymfsystem, hålla sig ajour med senaste forskningen kring NPF, för att inte tala om kvällspeelingrutinen och annat som är nödvändigt för att leva så giftfritt som möjligt och kunna hålla sig ifrån Big Food och Big Pharma... 

Stress är fascinerande på sitt sätt. Vi är som gjorda för det, det är ett fantastiskt system, bara vi får den där återhämtningen och DEN är så svår!! Ibland känns det som att den harmoni jag kände efter sista besöket hos kinesiologen är helt borta och att äta är det enda sätt jag kan hantera stressen på. Som i förrgår när sonen inte ville gå till skolan och det låste sig så kapitalt att jag inte hann låsa upp hans knut innan jag var tvungen att lämna honom. Då åt jag hela dagen. Typ allt. Men ser jag mer rationellt på det hela är det ganska lugnt de flesta dagar på ätfronten och jag har faktiskt orkat möblera om och slipa lite spackel i mitt blivande hemmakontor och det vill jag tillskriva jogging och reflexologi. Jag springer inte långt nu eftersom jag fokuserar på löptekniken, men framför allt springer jag ofta. DET mår jag bra av. Låter det vara så just nu. Jag trycker på ömma punkter under fötterna och sover som en prinsessa, om än fortfarande kort. Jag har också dragit ner väsentligt på tiden jag sitter framför datorn och slösurfar. Det mår jag uppenbart också bättre av. Kanske rent av borde dra ner mer? Gillar inte att mörkret återvänt även om det är fint med ljus. Däremot njuter jag av fantastiskt vackra soliga dagar mellan regnen. Jag/vi har aldrig varit bra på att städa men jag försöker dammsuga en gång i veckan. Nu är det två veckor sedan jag dammsög eftersom jag möblerade om istället. Intressant nog blir otrivseln en stressfaktor så det man vinner på det ena äts upp av det andra.

Spelar bestämt ingen roll hur ofta eller sällan jag försöker summera tillvaron. Mitt liv i ett nötskal - stress. Forever and ever. Amen.

  • Gilla 2
  • Ledsen 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
17 timmar sedan, MariaF sade:

stressåterhämtning, att det ska vara så svårt

Nu var det länge sedan jag befann mig i din situation - det blir numera barnbarnsbarnen som utgör huvudintresset - stressen för dem står barnbarnen vanligen uteslutande för (som i din situation) - barnbarn eller barnbarnsbarn är något du får uppleva och njuta av längre fram. Barnbarnen i sig var sannolikt den sista generationen (inom min familj) som vi behövde oroa oss för - inte barnbarnsbarnen. De får bli kryddan i livet och inga stressobjekt. 

Det finns många sätt som människor låter sig stressas på. Exempel på en stressform berör en nära ensamstående kvinnlig vän till familjen, som låter stressen bli till en kvävande funktion, som hindrar den normala vardagen från att fungera. Främst lagrar sig stressen i form av tankar runt hur illa hon ser på våra politiker och hur de handskas med vårt land och låter samtidigt klimatalarmisterna skrämmas. 

Den försumbara insatsen vår vän kan bidra med i sammanhanget, såvida hon inte ansluter sig till ett politiskt parti (vilket inte är aktuellt), förutom att rösta vart fjärde år, innebär att den dagliga oron kräver orimligt mycket energi. Hon är införstådd med det meningslösa i att stressa av dessa skäl.

För att tipsa om hur den meningslösa stressen skall upphöra och energin kanaliseras i avstressande syfte, blir mitt huvudtips:

  • slå näven i bordet och inse den aktuella stressen vara meningslös (den första viktiga punkten)
  • släpp stressobjektet (i varje fall tillfälligt) och rikta intresset mot områden som inte inducerar stress
  • i det aktuella fallet (politik) kan man lyssna av i media utan att ständigt låta oron bli pressande
  • skaffa så mycket kunskap du kan om klimatforskningen så inser du att alarmisterna gått på tok för långt
  • nya intresseområden skall ligga så långt från vardagsstressen som möjligt, långt från vår lilla planet 
  • intressant område att avaktivera stressen med, kan t.ex. vara det fantastiska universum
  • numera kan man med hjälp av datorn eller moderna TV-skärmar visuellt uppleva fantastiska scenerier

"Stressåterhämtning" måste ske med en hög grad av medveten strävan - inget som man lättsinnigt slänger ur sig men metoden går ut på att neutralisera det som för tillfället stressar och störa ut stressobjektet med annat av större intresse.

Hur gör du själv. Har du några andra fiffiga lösningar?

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Du beskriver så fint och målande, med några få ord! Tror att jag förstår vad du menar, har barn själv, varav det ena haft det lite trassligt. Jag har ett par funderingar som kanske kan vara till nytta? Återkommer!

  • Gilla 2
  • Tack! 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
9 timmar sedan, Nils Engström sade:

Det finns många sätt som människor låter sig stressas. Exempel på en stressform berör en nära ensamstående kvinnlig vän till familjen, som låter stressen bli till en kvävande funktion, som hindrar den normala vardagen från att fungera. Främst lagrar sig stressen i form av tankar runt hur illa hon ser på våra politiker och hur de handskas med vårt land och låter samtidig klimatalarmisterna skrämmas. 

Det är intressant att du tar upp detta. Jag har funderat en hel del på just hur många av oss idag kanaliserar sina inre destruktiva känslor på yttre företeelser istället för att ta tag i det som det egentligen handlar om - sin egen förändring, att ta tag i sitt liv. Det är en gigantisk del av folkhälsan! 

Hur man får sin återhämtning tror jag är väldigt individuellt. Jag springer. Nån målar. Nån hoppar fallskärm (fast det kanske är mer dopamin/adrenalinkick..?). Nån påtar i trädgården. Det gäller att hitta det som funkar. Tyvärr är återhämtningen ofta av den karaktären att när tiden inte räcker till alla måsten och "villhöver", så är det de som får stryka på foten.

Jag blev tillagd i en föräldragrupp på FB. Det var en enda stor klagomur?! Bara "stackars oss"-inlägg och jag fixade inte det, jag fick gå ur. Visst, man deppar ihop ibland och kanske är det skönt att få släppa ur sig skiten i dylika forum hos de i liknande situation för att orka ta nya tag men det mest fascinerande var att INGET av de inlägg jag läste fick tips om vad man kan göra själv utöver vilka krav man ska ställa på samhället... 

 

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
6 timmar sedan, MariaF sade:

Jag blev tillagd i en föräldragrupp på FB. Det var en enda stor klagomur?! Bara "stackars oss"-inlägg och jag fixade inte det, jag fick gå ur. Visst, man deppar ihop ibland och kanske är det skönt att få släppa ur sig skiten i dylika forum hos de i liknande situation för att orka ta nya tag men det mest fascinerande var att INGET av de inlägg jag läste fick tips om vad man kan göra själv utöver vilka krav man ska ställa på samhället... 

Det är just "grupplidandet" och kraven på andra (omgivningen) som inte fungerar - möjligen tillfälligt - tanken kanske är god, att varje deltagare skall fås att se sin egen stressituation, som en liten del av en större stressmängd och därigenom få en rimligare proportion (alla delar varandras bördor), men det fungerar inte. Återkommen till hemmiljön växer stressen åter upp som en oöverstiglig mur. 

Man skulle möjligen i vissa avseenden kunna göra en jämförelse med den moderna formen av massvåldtäkter, där ett gäng pojkar i en folkmassa isolerar ett våldtäktsoffer som de förgriper sig på. Av t.ex. 25 pojkar som finns i gruppen delar alla på ett samvete dvs. var och en tycker sig tillfälligt bara ha ett tjugofemtedels samvete att bära på - lätt att då negligera. Återbördad till hemmet - kanske i en etiskt sett oantastlig miljö - växer sig samvetet åter till normalhöjd men försent - det fruktansvärda i handlingen går inte att ta tillbaka.

Som du påpekar är sättet att återhämta sig individuellt, anpassat efter vars och ens personlighet och inte minst tiden som finns tillgänglig. Med åren och erfarenheten lär man sig. Numera verkar var och varannan lida av stress - samhället ställer synbarligen allt större krav - det finns så många "måsten" som först skall utföras att alltför lite tid blir över för avstressande manövrer. I vissa områden verkar hälften av de boende gå på psykofarmaka - detta måste bli ett stopp på. Sannolikt mindre vanligt bland människor som tillämpar lågkolhydratkost, eftersom medvetenheten om kroppens ovilja att få i sig främmande substanser ligger på topp.

För att glida in på kostfrågan, utgör den enligt min erfarenhet en viktig del i möjligheten till avstressning. Själv har jag märkt att LCHF-kosten ständigt håller mig mätt. I sin tur gör detta att jag ostört (alltid ostressat) kunnat ägna mig åt det jag vill i långa tidssjok - en suverän metod för avstressning och en bra hjälp för oss äldre att backa, i kampen om tiden och vad man vill göra med den! 1481978440_ScreenHunter_2085Mar_1517.thumb.jpg.539c7269a8b8bde730d3f97df364c05f.jpg

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 timmar sedan, Nils Engström sade:

I vissa områden verkar hälften av de boende gå på psykofarmaka - detta måste bli ett stopp på. Sannolikt mindre vanligt bland människor som tillämpar lågkolhydratkost, eftersom medvetenheten om kroppens ovilja att få i sig främmande substanser ligger på topp.

För att glida in på kostfrågan, utgör den enligt min erfarenhet en viktig del i möjligheten till avstressning.

Var fjärde amerikansk kvinna mellan 45-55år går på antidepressiv medicin (vet inte hur svenska siffror ser ut). Ingenstans talas om sambandet mellan ansvaret för halvstora barn, åldrande föräldrar, lönejobb och - klimakteriet. Det är inte brist på antidepressiv medicin som är problemet, det är orimliga krav från samhället och sig själv (får inte heller glömmas) under en period när kroppen behöver mer återhämtning och kraft att ställa om. Ändå är det inte bara detta som är det skrämmande i statistiken utan att stressen kryper nedåt i åldrarna och allt fler män går också in i väggen. Någonstans här går vi vilse - och det är ju inga andra än vi själva som kan ändra det. 
Det som jag tycker är så svårt är att se förloppet i tid medan det pågår och bromsa det. För mig är det svårt att säga nej när jag tagit på mig något och det råkar krocka med nåt annat men jämför jag "säga nej" med det som rör mina barn så är det förstås busenkelt. Har jag kommit till att "Nej, detta går inte!" så släpper jag taget där men rör det barnen... så lever jag med frågan 24/7.

Kosten ÄR en otroligt viktig del av att må så bra man kan men man måste vara en fantastiskt medveten konsument för att skydda sig - och det går mycket tid och kraft att vara det. Titta bara på alla länkar vi delar av oss med här i forumet, det finns ju massor man villhöver läsa. Sedan bör man då, som jag raljerade över tidigare, vara kunnig inom en massa annat, t ex hur man rensar ut skit (kemikalier, limträångor, avgaser...) ur kroppen. För gör man inte det så blir det mer stress för kroppen (stress i större bemärkelse än "för mycket att göra") och samtidigt får man ta sig i akt så oron för att inte göra tillräckligt inte ska dra in en i ett vidrigt ekorrhjul.

2 timmar sedan, Nils Engström sade:

Det är just "grupplidandet" och kraven på andra (omgivningen) som inte fungerar - möjligen tillfälligt - tanken kanske är god, att varje deltagare skall fås att se sin egen stressituation

Jag tror inte ett dugg på att syftet med dessa grupper är att alla ska få upp ögonen för sin egen situation. Jag är övertygad om att i de flesta fall handlar det om att få beklaga sig och slippa göra nåt. Det finns visserligen ljusglimtar i dessa grupper också, människor som är genuint intresserade och vill både hjälpa och bli hjälpta, men de flesta tillhör tyvärr inte dem... Lite som inom kostfrågan när någon vägrar lägga om kosten för att se om man kan må bättre av det. Man måste ju unna sig, det vet ju alla. :(

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 timmar sedan, MariaF sade:

Det som jag tycker är så svårt är att se förloppet i tid medan det pågår och bromsa det. För mig är det svårt att säga nej när jag tagit på mig något

Det gäller då att sluta prata om tid och inte tillämpa uttryck som t.ex.: ,.. "jag har inte tid"... eller "det ska nog gå bra"...och övergå till det mer ärliga ... "jag kan tyvärr inte ta mig tid"... Då har man visat att andra uppgifter är mer väsentliga och får lättare den begärandes förståelse och därmed avlastning i den övriga stressen.

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Att återhämta sig från stress är svårare än man tycker det borde vara. Jag håller f n på och säger nej till allt jag kan avstå från. Och har ändå ofta känt dimhjärna, huvudvärk, utmattning. 

Så kom jag att tänka på...om det nu var apotekarens kommentar på den tiden jag fortfarande tyckte Berocca smakade gott (är man stressad går det åt mer vitaminer/mineraler) eller om jag funderade på inflammationer (C-vitamin, omega3, gurkmeja...). Inte för att vitaminer hjälper mot stress...men kanske kan de göra någon nytta

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
On 2019-10-10 at 20:02, MariaF sade:

Sedan "ska" man då slunga sin egen majonäs, odla sina egna kryddor som förvaras snyggt flätade under taktiljorna, blanda sin bikarbonatdeodorant, springa sitt maraton, höstpynta hemmet, massera sitt lymfsystem, hålla sig ajour med senaste forskningen kring NPF, för att inte tala om kvällspeelingrutinen och annat som är nödvändigt för att leva så giftfritt som möjligt och kunna hålla sig ifrån Big Food och Big Pharma...

Det är knappast lätt att leva ett hälsosamt liv i dagens samhälle, man kämpar mer eller mindre konstant i motvind. Kosten, stillasittande, stress, sömn, diverse skärmar och allt som du själv nämner. Om det är till någon tröst hade jag försökt fokusera på det man faktiskt gör och det som blir gjort. För @MariaF, du äter ändå LCHF, tränar regelbundet och har en medvetenhet om stress, oro, sug m.m. På vissa sätt äger du. Ursäkta om jag frågar, men har du en partner/make att dela oron för barnen med?

On 2019-10-10 at 23:54, Nils Engström sade:

"Stressåterhämtning" måste ske med en hög grad av medveten strävan - inget som man lättsinnigt slänger ur sig men metoden går ut på att neutralisera det som för tillfället stressar och störa ut stressobjektet med annat av större intresse.

Mycket väl skrivet, @Nils Engström.

On 2019-10-11 at 09:21, MariaF sade:

Tyvärr är återhämtningen ofta av den karaktären att när tiden inte räcker till alla måsten och "villhöver", så är det de som får stryka på foten.

Jag har mycket lätt för att falla i denna fällan. Men egentligen borde det vara tvärt om och något som jag försöker jobba på. Finns det något viktigare än att få må bra och få återhämta sig? Sömnbrist kan t ex inte vänta, men de kan alla "måsten och villhöver" till en viss grad. Utan regelbunden återhämtning finns det knappast några förutsättningar för att kunna utföra "måsten och villhöver".

On 2019-10-11 at 16:22, MariaF sade:

Var fjärde amerikansk kvinna mellan 45-55år går på antidepressiv medicin (vet inte hur svenska siffror ser ut). Ingenstans talas om sambandet mellan ansvaret för halvstora barn, åldrande föräldrar, lönejobb och - klimakteriet. Det är inte brist på antidepressiv medicin som är problemet, det är orimliga krav från samhället och sig själv (får inte heller glömmas) under en period när kroppen behöver mer återhämtning och kraft att ställa om. Ändå är det inte bara detta som är det skrämmande i statistiken utan att stressen kryper nedåt i åldrarna och allt fler män går också in i väggen. Någonstans här går vi vilse - och det är ju inga andra än vi själva som kan ändra det.

Den utvecklingen som du beskriver är obehaglig. Finns det något mer man kan göra än att låta återhämtning få ta tid varje dag, för att inte hamna där själv?

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
10 timmar sedan, morgonsol sade:

Ursäkta om jag frågar, men har du en partner/make att dela oron för barnen med?

Tack för omtanken, @morgonsol:wub: Jodå, barnen har en pappa och vi lever tillsammans. Vi pratar mycket om det men hanterar det lite olika. Sedan tror jag det spelar in en del att vi har väldigt olika yrken. Jag jobbar som ingenjör, han på LVU. Han har sett så många ungdomar från trasiga familjer och ur det perspektivet menar han att vår son har helt andra förutsättningar. Ur ett logiskt perspektiv har han förstås rätt men jag som spenderat tusentals timmar på att studera hur kroppen funkar vägrar tro att det är ett öde som bara ska accepteras och där är vi inte alltid överens kring vad vi kan och bör göra. Barnen äter t ex inte LCHF/paleo vilket vi måste vara eniga om ifall man ska ta den striden med barnen. Det är mest pappa som lagar mat och han har väl inte alltid uppskattat mina önskemål. Ibland behöver det få vara enkelt och kompromissen blev då pommes frites i ugn istället för pasta.

Innan maken började jobba på LVU så jobbade han med vuxna missbrukare i 13år. Så vitt jag förstår finns det ingen missbrukare inom LVM som inte har en (NPF-) diagnos, de flesta har dessutom fått den i vuxen ålder. Det är väl där alla de finns som enligt debatten inte fanns förr. Sedan är jag övertygad om att antalet med större problem har ökat pga av den allt sämre folkhälsan. Undrar hur många som klarat sig hyfsat genom livet genom att självmedicinera socker, koffein, cigaretter, träning osv? 

Jag vet inte hur många tusen timmar jag lagt på att studera hur kroppen fungerar men jag ligger efter vad gäller hur man kan påverka hjärnans utveckling. Men jag läser och läser. 98% av alla barn med autism t ex har bristande metytering. Detta tror jag det står lite om i Sundberg/Johanssons bok "Inflammation" men även Dr Permutter tar upp det i sina böcker.  De kan inte tillverka antioxidanten glutation för de kan inte bryta ner kobalamin (B12) och folat (B9) till de beståndsdelar som krävs. Glutation som tillskott finns i kapsel och vill man inte svälja kapslar utan strö på nåt så är det ruskigt surt... Fiskolja (omega 3) smakar också illa om man inte vill ha kapsel. Hur får man i det i barn som kan framkalla kräkning utan att ens få in åt i munnen?  Tarmfloran är också något som är oerhört intressant i sammanhanget och inte minst Dr Perlmutter pratar mycket om detta.
Ibland får jag höra att jag "experimenterar" med mina barn för att jag ger vissa tillskott. Det gör mig så förbannat arg! :angry: Jag VET att jag har mer kunskap om hur kroppen funkar än många av våra läkare och ingen jag känner skulle tycka det vore konstigt att servera barn A-fil men samma probiotika i kapsel, det är att "experimentera"...?! Aspartamsötade multivitamineraler i tuttifruttismak från apoteket är helt okej men "det där" pulvret som går att strö och som är gjort av torkad mat, det är konstigt. 

Nej, nu jagar jag upp mig igen. Har nån nåt tips på hur man ska gömma omega 3 i maten på nåt sätt utan att det märks så tar jag tacksamt emot tips! 

11 timmar sedan, morgonsol sade:

Finns det något mer man kan göra än att låta återhämtning få ta tid varje dag, för att inte hamna där själv?

Snart fyller jag 50 och då börjar andra halvan av mitt liv eftersom jag har räknat med att bli minst 100. Min strävan för ett harmoniskt liv hittills får väl ses som övning, jag har ju uppenbart inte lyckats så bra men efter födelsedagen räknar jag med att bli klokare och kunna svara på den frågan. ;)
Nästa vecka drar vi på årets semester. Och nej, jag har inte dåligt samvete för flygresan eftersom jag vet vad jag gjort för helheten i många år i form av val för det ekologiska, mot GMO och kemikalier och inte minst arbetet med min bokashikompost. 3v i värme och sol kommer att göra susen även om det dagliga säkert är viktigare. Öken och pelarkaktusar i The wild West är läkande för själen. Howdy! 👩‍🌾

  • Gilla 7

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Känner så igen mig i mycket av det du skriver. Önskar er en vilsam semester och hoppas du kommer tillbaka med nya krafter att ta tag i vardagens utmaningar!

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Möllers tran med citronsmak kanske går ner,

Brukar blanda i min majonnäs eller aioli. Men kanske barn inte äter det.

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
3 timmar sedan, Cederulla sade:

Brukar blanda i min majonnäs eller aioli. Men kanske barn inte äter det.

Hm, kanske kan röras ner i brunsås..? Får köpa hem och testa! Tack, @Cederulla!

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
On 2018-05-13 at 08:13, MariaF sade:

Våren har varit in i h-vete jobbig med klimakteriebesvär

Utan att medvetet skrämmas, vill jag ändå skjuta in ett exempel tillämpligt på alla kvinnor i din situation - bättre förekomma än låta naturens besvikelse över kroppens tillstånd få råda:

  • En kvinna i närmaste vänkretsen (nyss passerat 50-årsåldern) söker på vårdcentralen hjälp för ryggvärk. 
  • Man kan inte avgöra vari problemet ligger utan remitterar till sjukhuset.
  • På sjukhuset, efter kort undersökning, anses muskelsmärtorna naturliga, varför smärtstillande medel skrivs ut, varpå kvinnan skickas hem.
  • Det smärtstillande medlet dämpar värken men fungerar inte i längden, varför ytterligare sjukhusbesök sker efter en tid.
  • Ytterligare diagnosförslag kommer, där magen kommer in i bilden, varför medicin skrivs ut som har samband med metabolismen runt mage och tarmar.
  • Tillkommande sjukhusbesök - ytterligare diagnosförslag, nya mediciner.
  • Efter lång tid, i storleksordningen ett år, åter sjukhusbesök med patientens krav på röntgenundersökning som avslås med förslag att testa ny medicinering. Besked om stor belastning och personalbrist anges samtidigt som skäl till att avvisa kravet på röntgen.
  • Efter upprepade krav på noggrannare analys (röntgen etc.) väljer kvinnan med make att göra en sjukresa till annat land med sjukvård långt efter Sveriges i kvalitet och ekonomiska resp. utrustningsmässiga resurser.
  • Efter kort stund på på en allmänmottagning i detta land, förefaller felet direkt och snabbt kunna inringas - det framgår av den typ av avdelning som kvinnan snabbt hänvisas till.
  • På den nya avdelningen i samma korridor några meter bort utförs en adekvat undersökning med direkt analys.
  • Svaret? Livmodercancer, - avdelningen som hänvisats till, naturligtvis canceravdelningen.
  • Snabb hemresa - och på remiss från utlandet intagning på samma sjukhus och avdelning som tidigare avvisat kvinnans önskemål om noggrannare undersökning.
  • Efter bekräftelse av den utländska diagnosen, undersöker man om metastaser hunnit spridas.
  • Genom den långa tiden fram till rätt diagnos, visar sig metastaser ha börjat sprida sig. Genomsnittlig överlevnad för denna cancerform (inkl. tidig och sen diagnos) är i storleksordningen fem år.  Vid tidig diagnos utan metastaser finns ingen överlevnad angiven.
  • Livmodern avlägsnas med en många centimeters cancersvulst - en åtgärd som kunde räddat henne om inga metastaser funnits i kroppen. De tog säte på ett flertal ställen där nya grupperingar bildades och växte sig stora.

Det hör till saken att kvinnans kroppskonstitution vid första besöket på svensk sjukhus var en av de mest typiska för potentiell cancerrisk bland kvinnor i aktuell ålder (efter menopausen). Ansamling av östrogen i fettet etc..

Istället för statistiskt tänkbara fem år avled kvinnan efter mindre än tre år med  sedvanlig meningslös kemoterapi och fruktansvärda smärtor som slutligen inga medel kunde stoppa.

Som du vet är cancer i livmodern en av de värre - fritt uttryckt: en slags kroppens hormonella besvikelse över att inte längre kunna fullgöra sin plikt (föda barn). För friska kvinnor i femtioårsåldern förekommer därför på vissa håll förberedande analyser som går ut på att fastställa om genetiska risker för just livmodercancer finns. I sådant fall opereras livmodern bort utan föreliggande cancer.

För kvinnor som uppnår 50-årsåldern finns alltid anledning att vid minsta misstanke om livmodercancer, snabbt komma under operationskniven. Om metastaser inte hunnit uppstå och livmodern avlägsnats är situationen så positiv det går. Man bör dock tänka på att efter sådant ingrepp, kvinnan beger sig hem med samma kropp som tidigare fick cancer att uppstå, ja du förstår tanken. Några rekommendationer som kunde leda till minskad risk därefter medföljde aldrig.

Jag skulle kunna fortsätta beskrivningen av alla katastrofala misstag som gjordes på sjukhuset, i detta fall inte minst i kostsammanhanget men jag avstår här, med stor sorg i bagaget för oss i den nära vänkretsen och maken i synnerhet. 

Det väsentliga som jag med detta inlägg vill poängtera är att cancerceller, i varje fall under ett tidigt tillväxtskede, frodas genom socker (cancercellerna till skillnad från friska celler kan även effektivt utnyttja fruktsocker som energimedium). Det betyder inte att en människa som främst tar sin energi från fett skulle vara cancerimmun men allt talar för att lågkolhydratkosten minskar cancerrisken.  Det talas även om ketogen kost som botemedel istället för kemoterapi - goda exempel finns dokumenterade.

Det enda som en kvinna i 50-årsåldern eller nära den kan göra, är att vara extremt uppmärksam! Ja naturligtvis att  förstå och tillämpa LCHF så strikt det går, driven till ketos - i ditt fall finns ju förståelsen - det skulle möjligen vara fuskandet som kunde vara att tänka på.   1558431906_ScreenHunter_n2095Mar_1817.thumb.jpg.85fd5f453579511daa8b7fd73f1e9857.jpg

Vid sidan av fördelarna med LCHF för att minska cancerrisken, är fördelarna med att ligga lågt med ätandet i vilket även LCHF utgör ett bra stöd (tidig mättnad gör det bekvämare att hålla nere kalorierna). 

1571313783_ScreenHunter_2550Oct_1523_43.thumb.jpg.da8bd40e4fc3cb70e36d397b0257e15c.jpg

Ganska fantastiska resultat, som manar till begränsat frossande. Vid just cancer i äggstockarna har man sett brist på D-vitamin positivt påverka cancerrisken.

Rekommendationen till alla kvinnor som börjar närma sig 50-årsåldern (toppåldern för livmodercancer) är att vara mycket vaksamma för onormala förändringar och aldrig vänta en dag för länge. Tro aldrig på snacket om att cancervården utvecklats genom bättre behandlingsmetoder (bättre kemoterapi) - det enda i Sverige som putsat till statistiken i positiv riktning är om diagnoserna kommit tidigt i cancerutvecklingen, då man genom operation förhindrat metastaser att utvecklas. Det är alltså enbart den förbättrade frekvensen tidiga diagnoser som haft betydelse inte själva vården i övrigt, om metastaser upptäckts. Förrförra årets nobelpris kan ses som den enda ljusglimten i cancervården, eftersom priset gällde metoder att förbättra immunförsvarets förmåga att bekämpa cancern, inte att med nya giftiga substanser (principen som nu gäller inom kemoterapin) närmast slå ut immunförsvaret.  

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vi har ju haft våra diskussioner om östrogen (kanske egentligen främst behandling med östradiol) tidigare, @Nils Engström och har ju inte riktigt samma syn på det hela. Att socker göder de flesta cancerformer är ju inget nytt, så vad det har med min känslomässiga bergodalbana kring barnen att göra förstår jag inte riktigt, men att sjukvården brister så det gäller att vara om sig och kring sig och förebygga så mycket man kan, ja, där är vi helt överens.
Mycket sorgligt med din bekant; Min svärmor dog också i onödan - inte av cancern, obduktionen hittade ingen sådan, utan av att cellgifterna frätt sönder tarmarna vars innehåll läckte ut i buken men de missade det trots att hon klagade på ont i magen. Avdelningen anmälde sig själva för missad diagnos.

  • Gilla 1
  • Ledsen 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Gäst jala
1 timme sedan, MariaF sade:

Att socker göder de flesta cancerformer är ju inget nytt

Kolhydrater=socker göder Alla Cancerceller.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
5 timmar sedan, MariaF sade:

det gäller att vara om sig och kring sig och förebygga så mycket man kan, ja, där är vi helt överens.

Din bergodalbana kring barnen har jag aldrig hänvisat till  - bara påmint om sjukvårdens (onkologins) brister och riskerna med att lita på den. Några egna påståenden om sambanden bakom uppkomsten av cancer har jag inte lämnat. Allt baseras på känd statistik och medicinska fakta. Min beskrivning av ett enstaka fall i min allra närmaste vänkrets, representerar bara en tragisk bekräftelse på verkligheten för kvinnor som närmar sig 50-årsåldern.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, Nils Engström sade:

bara påmint om sjukvårdens (onkologins) brister och riskerna med att lita på den.

Ok, då hade jag rätt. Jag antar att det var min ålder som fick in dig på det för trots min hypokondri :P har jag faktiskt aldrig trott att jag har cancer. Men vem vet, jag kopplar sjukdomen till bitterhet och det har jag ju känt ibland genom livet... Har dock bara ett känt fall inom min sida av släkten (prostatacancer).

5 timmar sedan, jala sade:

Kolhydrater=socker göder Alla Cancerceller.

Du får stå för de tvärsäkra påståendena, @jala så håller jag mig öppen för att det kan finnas andra varianter också. ;) Lite som jag läste om Erik Enby som egentligen inte säger att cancer är svamp utan snarare att där det finns cancer, där finns det svampsporer (eller nåt sånt).

  • Gilla 2
  • Tack! 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
3 timmar sedan, MariaF sade:

trots min hypokondri :P har jag faktiskt aldrig trott att jag har cancer

Flertalet människor tror naturligtvis inte det före diagnos - inte heller kvinnan i mitt exempel och absolut inte med tanken att behöva avlida om cancer skulle upptäckas ("vi har ju en så framgångsrik cancervård"). När diagnosen på ett sent stadium var ställd, steg sannolikheten för dödsfall plötsligt upp till 50 % inom fem år - det blev tre, innan hon hunnit dö.

I ditt fall med LCHF som stöd och med din inställning till träning, ligger du betydligt bättre till än fallet jag beskrev. Lita bara inte alltför mycket på sjukvården - där är vi ju överens men en tråd på forumet, hur personlig den än är, måste ju vara till för alla - i detta fall kvinnor som går mot femtio. Jag hoppas att även du ser saken på samma sätt och andra som följer tråden.

P.S.

Ilska måhända men avsikten med mitt inlägg var inte att lufta min sorg över en god vän, utan att sprida lite information runt exemplet till ev. nytta för någon, som vill vara tidigt ute och inte totalt förlita sig på onkologins "underverk".

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Gäst jala
4 timmar sedan, MariaF sade:
9 timmar sedan, jala sade:

Kolhydrater=socker göder Alla Cancerceller.

Du får stå för de tvärsäkra påståendena, @jala så håller jag mig öppen för att det kan finnas andra varianter också. ;) Lite som jag läste om Erik Enby som egentligen inte säger att cancer är svamp utan snarare att där det finns cancer, där finns det svampsporer (eller nåt sånt).

Självklart gör jag det.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
12 timmar sedan, MariaF sade:

öppen för att det kan finnas andra varianter

Som i tidigare inlägg, är mitt försök härunder att i bildform karaktärisera cancercellen, inte främst avsett som skrämselpropaganda, utan till att ge en översiktlig uppfattning om cancerns natur. Många teorier finns, många har förkastats och återupptagits under decennierna.

Min uppfattning, som delas av många forskare, är att det knappast kan anses rimligt att lägga huvuddelen av all forskning i en korg, som går ut på att med giftinjektioner målinriktas på ett antal cancerformer (hittills ca. 200) - gift som samtidigt allvarligt försvagar ett redan försvagat immunsystem (bl.a. därför som kroppen tillåtit cancercellen att uppstå och slinka igenom sitt polisiära försvarsnät).

Ett av skälen, till att nuvarande  status quo tillåtits kväva andra forskningsvägar, är de ekonomiskt oerhört lönsamma behandlingsmetoderna, som i varje fall ingen amerikansk onkolog vill överge. Vad onkologerna än vill framhålla, har den så upphöjda cancerforskningen egentligen inte tillfört några grundläggande, positiva forskningsrön under de senaste trettio åren, som väsentligt kunnat minska riskerna för cancern att uppstå.  Enda förbättringen som framhålls vad gäller överlevnadsstatistiken. är att man genom tidigare upptäckt kunnat operera bort cancersvulster innan de producerat metastaser. Beskrivningen av cancerns mekanismer befinner sig dock fortfarande på ett synnerligen prematurt stadium. Koncentrationen på metoder att bekämpa redan existerande cancerceller dämpar annan forskning.

En ljusning, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg - nobelpriset, som berörde metoder som,  istället för att med gift försvaga immunförsvaret, förstärka detta ger äntligen vissa förhoppningar. Avsikten är att effektivt förhindra cancerceller att överhuvudtaget uppstå - en naturlig väg att följa kroppens naturliga sätt att tackla problemet med själva uppkomsten av cancerceller.

Min tolkning av den statistik som finns runt cancerforskningen visar uppenbara negativa samband med glukos och positiva med ketoner och förbränning av fett. Detta har fått bli utgångspunkten för bilden härunder:

495323233_ScreenHunter_2551Oct_1621.thumb.jpg.2434b7ea8d473140812989059ddfe256.jpg

En kommentar som kan göras till nuvarande sätt från onkologens sida att tackla cancern, är att även lyckade ingrepp, om metastaser inte hunnit uppträda, fortfarande inte upptar intresset för hur patienten, när den hemförlovas, skall kunna leva med minskad risk för uppkomsten av ytterligare cancerceller. T.ex. nämns aldrig något om kostens betydelse. Ingen vill väl påstå att cancerpatienten, som förutsättning för onkologins fortlevnad, skulle vara av intresse för professionen att hålla kvar som objekt för ytterligare vidarebehandling - alltså av ekonomiska skäl viktig att ha kvar som potentiell patient även i fortsättningen. Elaka tungor vill ibland hävda detta.

Återigen bör Hippokrates tankar för tvåtusen år sedan aktualiseras, om att maten skall vara den medicin som människan behöver inte gift, som kroppen vill bli av med. Metastasernas förmåga att mutera ger mycket liten möjlighet att i längden övervinna med nya serier av giftpreparat för varje ny mutation. Flertalet patienter som har metastaser avlider förr eller senare i cancer.

Särskilt bland kvinnor är det föga populärt att tala om hur lite cancerforskningen utvecklats - egentligen lätt förklarligt med tanke på risken för en för tidig död - det förefaller då bättre att göra som mannen, vars familj manade honom att söka läkare:

"läkare, nej det vågar jag inte - då säger han bara att jag har cancer".  

Lättare att hoppas på ett liv utan cancer än att tänka på det ögonblick då risken för cancer genom en diagnos blivit 100 % och möjligheten till överlevnad under kommande fem år ligger på t.ex. 50%.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vi har flera riktigt bra och intressanta cancertrådar i detta forum. Varför skriver du om det i min stress-tråd @Nils Engström? Nu är absolut inte denna tråd "bara min" men den handlar ändå primärt om stress vid olika skeenden i livet och även om cancer kan vara stressande, precis som alla andra sjukdomar, så det känns som att ämnet hamnat i fel tråd... Detta är knappast den första tråden man läser om man söker info om cancer, tänker jag.

  • Gilla 4
  • Tack! 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
4 timmar sedan, MariaF sade:

cancer kan vara stressande, precis som alla andra sjukdomar

Du påpekar det själv - bättre förekomma läkarna än komma för sent. LCHF är en väg att fylla tomrummet, som onkologin representerar. Att skaffa sig kunskap är ett av de bästa sätten att minska stressen på, i varje fall för kvinnor som närmar sig 50-årsåldern eller befinner sig i början av den! Högst aktuellt alltså i en tråd som berör en ålderskategori som är utsatt för stress och befinner sig i riskzonen.  Dessutom för kvinnor som ofta sätter sin tillit till preparat som sägs minska risken för sjukdomen. De marginella effekterna jämfört med att tillfredsställa kroppscellernas behov av rätt sorts nutrienter, finns all anledning att ta upp varhelst en tråd kommer i närheten av ämnet.

P.S.

En bidragande orsak för min del att ta upp problemet är just min erfarenhet, där jag sett vådorna av bristande kunskap och naiv tro på onkologins möjligheter att rädda situationen, när sjukdomen väl uppdagas.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vilka preparat menar du Nils? Varför nämner du inte männen i denna  situation? Jag anser att de är lika påverkade som vi kvinnor.

  • Gilla 3
  • Tack! 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Alltså, det upplevs ju som lite socialt klumpigt, när någon sitter och bara sänder sänder sänder ut/orerar/föreläser om cancer och kvinnor, istället för att känna in läget och kommunicera, i just den här typen av privata dagbokstrådar. Har man mycket kunskap och mycket att säga så är det viktigt att det hamnar på rätt ställe, där det finns en publik som är intresserad, annars blir det mest en besynnerlig envägskommunikation. Personliga betraktelser kring vardagsstress och klimakteriet är liksom inte rätt forum för att debattera cancervård. 

  • Gilla 3
  • Tack! 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 timmar sedan, Cederulla sade:

Vilka preparat menar du Nils? Varför nämner du inte männen i denna  situation? Jag anser att de är lika påverkade som vi kvinnor.

T.ex. behandling med östradiol som MariaF själv haft uppe. Preparat som i vissa cancersammanhang (bröstcancer) anses positivt men i andra fall kan förvärra för andra cancertyper. Jämfört med livsstilsförändringar på kostsidan lär kosten på ett naturligt sätt, generellt ge större fördelar.

Vad gäller männen, kan jag försäkra att deras intresse huvudsakligen begränsas till en cancerform (prostatacancer) beroende på andra, mycket enklare och mer informativa riskmarkörer, som gör att männens oro inte tillnärmelsevis kan jämföras med kvinnornas. Män som röker och riskerar lungcancer, liksom den numera större andelen kvinnliga rökare, tycks nästan inte alls oroa sig för ev. effekt av sitt riskbeteende (annars skulle de ju sluta röka).

Visserligen håller jag med om att männen borde oroa sig mer än de gör, eftersom den genomsnittliga cancerfrekvensen för män är något högre än för kvinnor (de senare har inbyggda skydd som är till fördel) men det ligger tydligen inte i mannens natur att oroa sig särskilt mycket (gäller män som ännu inte drabbats).

Både män och kvinnor borde oroa sig mer än nu, med tanke på att antalet cancerfall sedan 1970-talet fördubblats, vilket visar att cancervården hjälplöst är på efterkälken. Även om männen generellt drabbas något mer än kvinnorna, har ökningen av cancrar år för år blivit dubbelt så stor för kvinnorna  än för männen.

P.S.

Visst kan man lägga locket på men det är inte den stil jag företräder! F.ö.  är detta ett forum som främst berör kosten LCHF. I stressammanhang, där en av de värsta stressfaktorerna under vissa perioder i livet utgörs av cancer (som ständigt ökar), är just kosten en viktig avstressande och livgivande faktor.  LCHF har i dessa sammanhang stor betydelse.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Alltså  Nils har har  du läst på ordentligt om bioidentisk hormonbehandling? Jag använder inte behandlingen för att motverka  cancer. Jag använder den för att överleva. Du är man och du vet inte vad olika kvinnor upplever under och efter menopausen. Kost som LCHF är bra men den löser inte problemet. 

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
21 minuter sedan, Cederulla sade:

Kost som LCHF är bra men den löser inte problemet. 

Va????  😉

  • Gilla 1
  • Haha 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.