Ana B

(Nästan) ingen viktnedgång efter 1 månad på LCHF

Recommended Posts

Jag är så ledsen och behöver hjälp! Jag började med LCHF för lite mer än en månad sedan. Jag läste på, handlade hem mat, motstod frestelser, var duktig, lagade rätt mat ,jag gjorde verkligen så gott jag kunde! Efter en vecka vägde jag mig och då hade jag inte gått ner. Jag läste kostdoktorns råd om att mäta sina framgångar klokt och tänkte att det skulle vara mindre stressande att väga sig en gång i månaden istället. Jag kämpade vidare och när en månad gått från startdatum vägde jag mig igen. Jag hade bara gått ner 500g! Det kändes som ett slag i magen. Jag trodde verkligen, verkligen att jag skulle ha gått ner i alla fall ett par kilo eller så. Detta var i torsdags och sedan dess har allt flippat ut. Jag har vräkt i mig både det ena och det andra under helgen. Jag mår bra på LCHF, helt klart, men förstår liksom inte hur jag ska kunna motivera mig att fortsätta att kämpa när det inte gör någon skillnad. Som jag ser det har jag två alternativ:

1. Jag kan vara en missnöjd, ledsen tjockis och vräka i mig kakor, chips, godis, mackor, pasta och pizza.

2.Jag vara en missnöjd ledsen tjockis som inte får några kakor, chips, godis, mackor, pasta eller pizza. Vara precis lika tjock men avundsjukt sitta och gnaga på en fläsksvål när de andra dippar chips.

Hur ska jag orka välja alternativ nr två? Varför skulle jag, typ?

Innerst inne är jag fortfarande övertygad om att LCHF är rätt, men hur ska jag hitta tillbaka till motivationen när jag inte får någon belöning för min möda?

Jag skulle bli väldigt tacksam om någon med liknande erfarenheter ville svara. Eller bara någons om kan ge mig ett bra tips eller peppa mig lite.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jättejobbigt! Men inte helt ovanligt. Läs Sten Sture Skaldemans "Varför går jag inte ner i vikt?" är mitt råd (kostar runt 200 hos nätbokhandlarna, kanske finns på biblioteket?) Och komplettera vågen med måttbandet.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nu kände jag mig tvungen att regga mig här på forumet för att kunna svara, din situation låter lite som min egen. :) Jag har inte supermycket övervikt men några härlig mulliga kilon man vill bli av med och så förstås bli lite fastare i kroppen. Jag har tidigare käkat lågkolhydratkost och gick då ner 8 kilo på 8 veckor men den här gången har hittills nästan all viktminskning uteblivit. Trots strikt kost. 1 kilo på snart två månader, inte så festligt kanske. :) Kan det vara så att du inte har massa övervikt utan kanske ligger rätt nära den vikt kroppen anser vara normalvikt? Jag mäter mig och varje söndag tar jag en bild på kroppen och när man har bilder från sex veckor framför sig ser man faktiskt skillnad! Trots att jag nästan inte gått ner något! Så jag börjar förlika mig med insikten att vikten inte är allt för man är väl hellre lite tyngre men fast i kroppen än lätt och sladdrig? :)

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det är jobbigt men har du läst på om LCHF har du nog sett att vi är många som inte går ner i vikt. Du har ju märkt hälsofördelarna och de räcker långt tycker jag.

En sak som kan påverka är ju hur mycket du "bantat" förut och om du passerat klimakteriet.

Håll ut, viktnedgång är ingen quickfix med LCHF heller. Du kanske äter för lite fett? Vi fettskrämda har svårt att inse hur mycket fett vi behöver för att ersätta kolhydraterna vi inte äter nu..

Monique Forslund, www.lifezone.se, brukar säga:När du tror att du äter tillräckligt med fett, dubbla det så kommer du närmare sanningen.

Världen är full av tappade sugar, Tappa inte din.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag är så ledsen och behöver hjälp! Jag började med LCHF för lite mer än en månad sedan. Jag läste på, handlade hem mat, motstod frestelser, var duktig, lagade rätt mat ,jag gjorde verkligen så gott jag kunde!

 

Det låter som en bra början. Kanske kan det också vara så att du under denna tid gjort saker du regelmässigt inte gjort tidigare? Menar bara att omställningen kan ha varit större än du själv faktiskt inser och det är helt ok om denna omställning får ta tid innan den är helt på banan.

 

För att stämma av lite, vad är ditt mål med den här kostomläggningen? Vad vill du konkret uppnå?

 

Efter en vecka vägde jag mig och då hade jag inte gått ner. Jag läste kostdoktorns råd om att mäta sina framgångar klokt och tänkte att det skulle vara mindre stressande att väga sig en gång i månaden istället. Jag kämpade vidare och när en månad gått från startdatum vägde jag mig igen. Jag hade bara gått ner 500g! Det kändes som ett slag i magen. Jag trodde verkligen, verkligen att jag skulle ha gått ner i alla fall ett par kilo eller så.

 

Vad var det som fick dig att tro det? Hade du märkt att kläderna satt lösare på kroppen eller något liknande som antydde att du tappat vikt? Det är viktigt att du har realistiska anspråk dels på vad du vill uppnå och dels hur fort du uppnår dem. Jag har full förståelse för att du helst skulle vilja vakna upp imorgon och så vore din viktminskning avklarad. Men om du lägger lite realism på det, vore det inte rätt ok om du till sommaren åtminstone blivit av med 10 kg och till julen 20 kg? Dessa delmål är kanske i underkant eller överkant, men min poäng är bara att huvudsaken bör vara att du når ditt mål och att du förstår att det måste få ta den tid det tar. (Dock är jag rätt säker på att en snabbare och kvalitativ viktminskning är möjlig att få till om du får allt på banan.)

 

 

Detta var i torsdags och sedan dess har allt flippat ut. Jag har vräkt i mig både det ena och det andra under helgen.

 

Varför gjorde du det? Hur fick det dig att känna?

 

Jag mår bra på LCHF, helt klart, men förstår liksom inte hur jag ska kunna motivera mig att fortsätta att kämpa när det inte gör någon skillnad.

 

Förstår jag dig rätt om jag tolkar dig som att det välmående du beskriver i relation till LCHF är oväsentligt? Det är något annat du söker/prioriterar? (Viktminskning?)

 

Som jag ser det har jag två alternativ:

1. Jag kan vara en missnöjd, ledsen tjockis och vräka i mig kakor, chips, godis, mackor, pasta och pizza.

2.Jag vara en missnöjd ledsen tjockis som inte får några kakor, chips, godis, mackor, pasta eller pizza. Vara precis lika tjock men avundsjukt sitta och gnaga på en fläsksvål när de andra dippar chips.

 

Lek med tanken att du skulle uppnå dina viktminskningsmål. Är du helt säker på att du, även om du inte längre vore en tjockis, skulle vara nöjd? Jag säger inte att det är så, men finns det en möjlighet att det finns flera anledningar till att du är ledsen och missnöjd än att du är överviktig? Du behöver inte berätta det här (om du inte vill) utan jag vill bara fiska efter sådant som indirekt kan påverka dina möjligheter att nå dina mål på bästa sätt.

 

Hur ska jag orka välja alternativ nr två? Varför skulle jag, typ?

 

Varför skulle du inte det? Med dina ord.

 

Innerst inne är jag fortfarande övertygad om att LCHF är rätt, men hur ska jag hitta tillbaka till motivationen när jag inte får någon belöning för min möda?

 

Kan du förklara varför du fortfarande är övertygad om att LCHF är "rätt"?

 

Vad vill du att belöningen skall vara?

 

Hur stor upplever du att mödan är/varit?

 

Jag skulle bli väldigt tacksam om någon med liknande erfarenheter ville svara. Eller bara någons om kan ge mig ett bra tips eller peppa mig lite.

 

Se inte ovanstående som att jag rackar ned på dig utan jag luskar för att förstå dig och din bakgrund. Eventuellt kan det leda vidare till något positivt.

 

Lycka till!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jättejobbigt! Men inte helt ovanligt. Läs Sten Sture Skaldemans "Varför går jag inte ner i vikt?" är mitt råd (kostar runt 200 hos nätbokhandlarna, kanske finns på biblioteket?) Och komplettera vågen med måttbandet.

Låter som en intressant bok. Det är inte omöjligt att jag köper den

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nu kände jag mig tvungen att regga mig här på forumet för att kunna svara, din situation låter lite som min egen. :) Jag har inte supermycket övervikt men några härlig mulliga kilon man vill bli av med och så förstås bli lite fastare i kroppen. Jag har tidigare käkat lågkolhydratkost och gick då ner 8 kilo på 8 veckor men den här gången har hittills nästan all viktminskning uteblivit. Trots strikt kost. 1 kilo på snart två månader, inte så festligt kanske. :) Kan det vara så att du inte har massa övervikt utan kanske ligger rätt nära den vikt kroppen anser vara normalvikt? Jag mäter mig och varje söndag tar jag en bild på kroppen och när man har bilder från sex veckor framför sig ser man faktiskt skillnad! Trots att jag nästan inte gått ner något! Så jag börjar förlika mig med insikten att vikten inte är allt för man är väl hellre lite tyngre men fast i kroppen än lätt och sladdrig? :)

 

 

 

 

 

 Vi verkar vara rätt lika!

Skillnaden mellan oss verkar vara att du tar den (nästan) uteblivnaviktnedgången lite bättre än jag.

 

Jag är inte väldigt överviktig, jag väger 75 kilo till mina 169 cm.

 

Om jag hittar tillbaka till motivationen ska jag absolut börja fotografera mig varje vecka! Vilket jättebra

tips! Är det fotograferingens som får dig att behålla motivationen?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hey, jag väger 72kg till 164 cm! :) Jag har inte alltid tagit den uteblivna viktnedgången så bra men nu börjar det sjunka in. Muskler väger ju som bekant en hel del de också och när man ser klart och tydligt att kroppsformen blir snyggare så känns det bra. Det känns inte så lockande längre att väga 65 kilo men vara sladdrig i kroppen utan det är fokusskifte på gång i mitt tänk. Fast kropp - glad mage - skit i vågen. :) Att se bilder är helt klart det som motiverar mig nu. Jag tycker det är lite klurigt med mått, klurigt att mäta på exakt samma ställe varje gång. Med en bild blir det mer hands on vad som skett på en vecka.

Klart du kommer hitta tillbaka till motivationen, nu har du ju en anledning att åtminstone testa igen! Gör tex onsdagar till din fotodag (det är min mätdag) och kör det varje vecka i låt oss säga en månad. Vikten kommer garanterat gå upp och ner under tiden men när du sen lägger ut bilderna framför dig kommer du se skillnader på tex armar, midjan, att magen ser mindre uppblåst ut osv. Vad har du att förlora på att viga en månad åt det? :)

 

 

 





 

 Vi verkar vara rätt lika!
Skillnaden mellan oss verkar vara att du tar den (nästan) uteblivnaviktnedgången lite bättre än jag.


Jag är inte väldigt överviktig, jag väger 75 kilo till mina 169 cm.


Om jag hittar tillbaka till motivationen ska jag absolut börja fotografera mig varje vecka! Vilket jättebra
tips! Är det fotograferingens som får dig att behålla motivationen?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jättejobbigt! Men inte helt ovanligt. Läs Sten Sture Skaldemans "Varför går jag inte ner i vikt?" är mitt råd (kostar runt 200 hos nätbokhandlarna, kanske finns på biblioteket?) Och komplettera vågen med måttbandet.

 

Rekommenderar också denna bok, mycket bra och rakt på sak.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag föreslår en timmes promenad efter att du ätit sista gången för dagen. Det är troligen också viktigt att inte äta mer än absolut nödvändigt på kvällen.

 

Om du provar mitt råd så skulle det var roligt att få veta om det hjälpte.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser





 

 




 

 


Hej Tiny Tom!

Tack för ditt engagemang! Jag är hemma från jobbet nu och kan svara. Jag kan inte citera så många inlägg samtidigt av någon anledning, så jag svarar lite mer sammanhängande  istället.

 

Helt ärligt är mitt största mål att gå ner i vikt, med allt vad det innebär av att känna sig bekväm i sin kropp, kännasig vacker, känna sig sund. Jag vill helst gå ner från 75 kilo till 66 kilo, men skulle egentligen vara ganska nöjd om jag gick ner endast till 69 kilo.
Detta är vad jag konkret vill uppnå. Det andra, att jag mår bra med LCHF(magen mådde bra, jag blev nästan av med sockersuget, började lyssna på min kropps signaler mm,) ser jag som bonus.


Jag tyckte att jag SÅG smalare ut kring midjan och om magen när jag tittade mig i spegeln. Kläderna satt inte precis lösare, men magen putade inte ut hela tiden. Jag blev alltås mindre svullen med LCHF.  Jag tyckte att mina mål var realistiska. Jag tänkte mig att gå ner 9 kg på 6 månader (dvs från 75-66 kg mellan den 7 januari och den 1 juli). Du föreslår ju också 10 kg under den här perioden och kallar det för realistiskt.Men i den här takten kommer jag bara att gå ner 3 kg på den tiden.....



Anledningen till att jag proppade i mig kolhydrater i helgen var helt enkelt att jag var så ledsen. Jag gjorde det för tröst, som straff och av trots. All
motivation rann av mig och jag blev så fruktansvärt ledsen. När jag väl käkade kände jag mig som värsta rebellen. Nu känner jag mig bara sorglig och misslyckad.


Hälsovinsterna är inte oväsentliga. Det är trevligt att jag mått så bra! Men för mig är hälsovinsterna just nu inte prio ett, utan mer en bonus, som jag ser det.

Jag blev väldigt leden när vågen inte gav det resultat jag hoppades på. Men annars är jag inte en särskilt ledsen person. Jag upplever att jag är ganska nöjd med det mesta i mitt liv, inte supernöjd med precis allt såklart, men jag lever ett bra liv. Dock deppar jag ganska mycket över min vikt faktiskt. Men jag tror självklart inte att jag skulle bli en allt igenom lyckad och lycklig människa om jag gick ner i vikt. Men lite gladare skulle jag allt bli!



Anledningarna till att fortsätta med LCHF skulle vara att jag trots allt nog mår bättre av att försöka få någon slags kontroll över det jag är missnöjd med, och inte helt släppa kontrollen som jag gjort under senare år. Och 500 g är bättre än inga gram alls! Jag mår ju också bättre rent allmänt av LCHF

och är övertygad om att våra kroppar är menade att äta mycket kött och fett.Dessutom har jag inget förtroende alls för andra dieter, och ser inte andra dieter (typ Viktväktarna) som ett alternativ.

Men mödan har enligt mig varit STOR! Jag är så van vid att följa varje impuls och stoppa vad jag vill i munnen (ibland tänker jag att det är ett under att jag faktiskt inte är tjockare än jag är, så som jag äter). Jag har inte nekat mig något innan jag började med LCHF. Det har varit en stor och svår omställning att tacka nej, att motstå, att fundera över alternativ, att inte kunna äta samma sak som andra osv. Jag har aldrig behövt vara hungrig under den här månaden (utom kanske de allra förstadagarna då allt kändes upp och ner) men det har krävts en jävla viljestyrka ochkaraktär från min sida att ställa mig och steka ägg på lördagsmorgonen när helaköket doftar rostat bröd. Jag upplever att jag KÄMPAT, och det har faktiskt varit tufft.

Det är därför jag vill ha min belöning ju!
 

 



 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det är jobbigt men har du läst på om LCHF har du nog sett att vi är många som inte går ner i vikt. Du har ju märkt hälsofördelarna och de räcker långt tycker jag.

En sak som kan påverka är ju hur mycket du "bantat" förut och om du passerat klimakteriet.

Håll ut, viktnedgång är ingen quickfix med LCHF heller. Du kanske äter för lite fett? Vi fettskrämda har svårt att inse hur mycket fett vi behöver för att ersätta kolhydraterna vi inte äter nu..

Monique Forslund, www.lifezone.se, brukar säga:När du tror att du äter tillräckligt med fett, dubbla det så kommer du närmare sanningen.

Världen är full av tappade sugar, Tappa inte din.

 

Ja, självklart har jag läst en hel delom sådana som inte går ner på LCHF. Men mitt (kanske felaktiga) intryck harvarit att dessa har passerat klimateriet, jojjo-bantat tidagare alternativt ätit helt galet och trott att de ätit enligt LCHF. Jag är 32 år gammal, harinte bantat på måååånga år och har inte fuskat under denna månad. Då trodde jag att man var "safe". Dessutom har jag testat LCHF en gång tidigare, år 2007, ochmdå gick jag ner ett kilo i veckan ungefär.

 

Jag kanske ska ösa på med ännu mer fett. Tack för tipset!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hey, jag väger 72kg till 164 cm! :) Jag har inte alltid tagit den uteblivna viktnedgången så bra men nu börjar det sjunka in. Muskler väger ju som bekant en hel del de också och när man ser klart och tydligt att kroppsformen blir snyggare så känns det bra. Det känns inte så lockande längre att väga 65 kilo men vara sladdrig i kroppen utan det är fokusskifte på gång i mitt tänk. Fast kropp - glad mage - skit i vågen. :) Att se bilder är helt klart det som motiverar mig nu. Jag tycker det är lite klurigt med mått, klurigt att mäta på exakt samma ställe varje gång. Med en bild blir det mer hands on vad som skett på en vecka.

Klart du kommer hitta tillbaka till motivationen, nu har du ju en anledning att åtminstone testa igen! Gör tex onsdagar till din fotodag (det är min mätdag) och kör det varje vecka i låt oss säga en månad. Vikten kommer garanterat gå upp och ner under tiden men när du sen lägger ut bilderna framför dig kommer du se skillnader på tex armar, midjan, att magen ser mindre uppblåst ut osv. Vad har du att förlora på att viga en månad åt det? :)

Onekligen har vi mycket gemensamt! Jag gick också ner ett kilo i veckan förra gången jag körde LCHF (det var 2007 eller 2008 typ, minns inte exakt). Undrar om det hänger ihop på något vis, att det blir svårare andra gången av någon anledning?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag föreslår en timmes promenad efter att du ätit sista gången för dagen. Det är troligen också viktigt att inte äta mer än absolut nödvändigt på kvällen.

 

Om du provar mitt råd så skulle det var roligt att få veta om det hjälpte.

Jag har absolut funderat på att börja promenera varje kväll. Jag har ett stillasittade jobb men cyklar en  halvtimme till jobbet varje dag (och en halvtimme hem såklart). Jag ska försöka komma igång med promenaderna. Och hjälper det så uppdaterar jag!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tack själv för utvecklande svar!

 

Stor ironi, fick börja citera för hand när jag försökte posta detta så därav att somligt är så här och somligt är "som vanligt".

 


"Jag är hemma från jobbet nu och kan svara. Jag kan inte citera så många inlägg samtidigt av någon anledning, så jag svarar lite mer sammanhängande  istället."

 

Jag har svurit en del själv i början innan jag fattade hur man fick till det där med att kommentera. Knepet är i varje fall att man gör radbrytningar (tryck Return eller Enter) efter de ställen man vill kommentera. Var också försiktig med att försöka göra saker i början av texten du vill kommentera. Efter verkar inte vara så känsligt.

 

 


"Helt ärligt är mitt största mål att gå ner i vikt, med allt vad det innebär av att känna sig bekväm i sin kropp, kännasig vacker, känna sig sund."

 

Det räcker bra så och det är högst förståeligt. En sund själ i en sund kropp och andra klyschor har trots allt sina poänger även om man inte ska överdriva dem.

 

Jag vill helst gå ner från 75 kilo till 66 kilo, men skulle egentligen vara ganska nöjd om jag gick ner endast till 69 kilo.
Detta är vad jag konkret vill uppnå.

 

...och konkret gillar jag. Ibland räcker det med att man försöker sätta på pränt vad det är man egentligen vill uppnå för att få sig en liten mental klapp eller kram. Det är så lätt att man lindar in saker och det blir mest en seg sörja utan relevans. Men då har vi i varje fall rätt klart konstaterat ditt primära mål.

 

 


"Det andra, att jag mår bra med LCHF(magen mådde bra, jag blev nästan av med sockersuget, började lyssna på min kropps signaler mm,) ser jag som bonus."

 

Gött! Då blir ju detta, som du säger själv, en bra bonus och du har redan fått en insikt om att det finns andra fördelar som kan vara av godo längre fram när du kirrat viktminskningen.

 

 



"Jag tyckte att jag SÅG smalare ut kring midjan och om magen när jag tittade mig i spegeln. Kläderna satt inte precis lösare, men magen putade inte ut hela tiden. Jag blev alltås mindre svullen med LCHF. "

 

Bra, det är ju egentligen den typen av förändringar som du sannolikt är ute efter. Uttryckt annorlunda, om du fick din idealkropp utan att vågen rörde sig åt något håll så misstänker jag att du skulle vara rätt nöjd ändå. Det finns alltså en poäng med att man lägger fokus på sådant som midjemått istället för vad vågen visar.

 

För några veckor sedan var det en kvinna här som rapporterade om en helt sanslös förändring av midjemåttet så det är inte helt ovanligt, kanske i synnerhet för kvinnor vad det verkar. Det lär dock röra sig om vätskeförluster och inte att fettdepåer dramatiskt tömts. Men exakt hur det estetiska påverkas spelar ju i regel inte så stor roll så länge det gör det så länge man håller sig hälosam. ;)

 

 


"Jag tyckte att mina mål var realistiska. Jag tänkte mig att gå ner 9 kg på 6 månader (dvs från 75-66 kg mellan den 7 januari och den 1 juli). Du föreslår ju också 10 kg under den här perioden och kallar det för realistiskt.Men i den här takten kommer jag bara att gå ner 3 kg på den tiden....."

 

Det låter absolut realistiskt. Om vi avrundar strängt så blir det alltså 9 kg på 24 veckor och nu är det 20 veckor kvar. Om vi alltjämt utgår från 9 kg så handlar det om knappt ett halvt kg/vecka. Det är fortsatt realistiskt även om det då gäller att få dig på banan rätt omgående. Men oavsett denna tidsgräns så är du ju i ett klart bättre läge om du "bara" kommer ned 7 kg eller 5 kg under denna tid. Var därför inte för sträng mot dig själv utan lägg fokus på att misslyckas det gör man bara när man ger upp. Som jag skrivit tidigare, det är helt ok att slira på vägen så länge man inte hamnar i diket. Och även OM man skulle hamna i diket, som det känns som du gjorde i förra helgen, så handlar det ju faktiskt bara om att ta sig upp på vägbanan igen. Du får se det här forumet som en delvis bogseringshjälp i början. :)

 

Anledningen till att jag proppade i mig kolhydrater i helgen var helt enkelt att jag var så ledsen. Jag gjorde det för tröst, som straff och av trots. All
motivation rann av mig och jag blev så fruktansvärt ledsen. När jag väl käkade kände jag mig som värsta rebellen. Nu känner jag mig bara sorglig och misslyckad.

 

Bra beskrivning och det känns som du trots allt är i fas med vad du gör och hur du reagerar. Det kan vara en fördel på sikt. Hur som helst, du har då i varje fall observerat något så väldigt vanligt, men viktigt, som att det emotionella inte nödvändigtvis blir hjälpt av ens det bästa kostupplägget. Med risk för att låta som någon kvasipsykolog i kognitiv beteendeterapi så är nyckeln till ovanstående i varje fall att du lär dig att identifiera vad som påverkar ditt ätande. När du gjort det så kan du bättre försöka lägga upp strategier för, inte bara hur du kan hantera motgångarna utan hur du kan göra det enklare att nå framgång.

 

Du behöver också försöka lägga fokus på att det är i regel helt ok att känna si eller så i relation till allehanda händelser i livet (inte bara detta). Det som blir ett problem...eller en möjlighet...är hur du reagerar på dina känslor. För att konkretisera (konkret är alltjämt bra) så är det helt ok att bli grymt besviken när man sett fram emot vågen som en vän. Dessutom över en, vad du uppfattar som, lång period...i det korta perspektivet. Här någonstans är målet att försöka kanalisera ut sina känslor men ändå behålla kontrollen över handlandet och din vidare reaktion. Kort och gott, gråt, svär, bli förbannad, ge dig ut på en promenad, leta fram till närmsta gym, utropa "stånga mig, gör vad som helst"... Nåja, gör det du behöver för att inte köra ned i diket. Och diket i det här fallet är ju den där emotionellt exalterade Ana B som dels söker tröst i ätandet men kanske även tröstätandets syster, dvs fröken Avtrubbning.

 

Den här typen av beteenden drivs i regel av att man vill komma bort ifrån något som känns för jäkligt. Det kan handla om allt från stressobalans där man "har för mycket på jobbet" till en mer akut upplevelse som utebliven (upplevd) framgång, ex genom att den där förbannade vågen visar "rätt". Det är två komponenter inblandade i detta, dels en längtan efter njutning och dels en lindrande eller avtrubbande effekt. Just ätproblematiken har ju en väldigt synergistisk effekt från båda komponenter som också är väldigt destruktiv så därför handlar det ofta om båda två i varierande usträckning. I sin extrem kan det leda till en slags beroendeproblematik. Men här är vi ju sannolikt inte än i ditt fall. Däremot kanske man ändå kan utgå ifrån att du i varje fall lärt dig beteendet tillräckligt "väl" för att du riskerar återupprepa det. Vi kan i varje fall ta höjd för detta.

 

Slutklämmen där är viktig, dvs du kände dig efteråt bara sorglig och misslyckad. Där kommer man igen in på att försöka betrakta det här med din viktminskning som ett slags (hyfsat fridfullt) krig där poängen är att vinna så många strider att man till slut vinner hela kriget. Då är det viktigt att komma ifrån den där typen av känslor där, om jag tolkar rätt, upplever en massa skam och elände. Ingen mår bättre av att du skäms, eller bygger upp inre röster som viskar ur sig "hur dålig du är" och att "du aldrig klarar saker" etc etc. Nu menar jag inte att det är så här för just dig utan jag tar upp det som exempel på hur det ofta kan vara för människor som "kör ned i diket" istället för "slirar till då och då".

 

Så för att vara lite käckt positiva för en stund (det var banne mig på tiden?) så kan vi ju helt enkelt nöja oss med att du redan vunnit flera strider sedan debaklet förra veckan. Du har hittat hit på eget bevåg, vilket tyder på att du trots allt inte gett upp på riktigt. Du kommer förhoppningsvis att kunna utnyttja forumet för att få stöd "när det slirar". Förhoppningsvis har du även redan nu kanske fått möjliga ledtrådar till att få ordning på din viktresa så det går bättre framöver.

 

 



"Hälsovinsterna är inte oväsentliga. Det är trevligt att jag mått så bra! Men för mig är hälsovinsterna just nu inte prio ett, utan mer en bonus, som jag ser det."

 

Bra så. En god bonus som sagt!

 

 



"Jag blev väldigt leden när vågen inte gav det resultat jag hoppades på. Men annars är jag inte en särskilt ledsen person. Jag upplever att jag är ganska nöjd med det mesta i mitt liv, inte supernöjd med precis allt såklart, men jag lever ett bra liv. Dock deppar jag ganska mycket över min vikt faktiskt. Men jag tror självklart inte att jag skulle bli en allt igenom lyckad och lycklig människa om jag gick ner i vikt. Men lite gladare skulle jag allt bli!"

 

Finemang! Det känns väl rätt bra det där tycker jag. I synnerhet kvinnor (även om män under senare decennier också blivit förärade detta ok vilket uppenbarar sig som elände som megarexi, "metrosexualitet" etc) har ju ett större driv/behov kopplat till det yttre och de samhälleliga normerna är ju för stunden inriktade på mindre kroppsfett på våra breddgrader. Kort och gott, tycker jag du verkar ha en sund inställning till det här.

 

 


"Anledningarna till att fortsätta med LCHF skulle vara att jag trots allt nog mår bättre av att försöka få någon slags kontroll över det jag är missnöjd med, och inte helt släppa kontrollen som jag gjort under senare år. Och 500 g är bättre än inga gram alls! Jag mår ju också bättre rent allmänt av LCHF"



Bra det med! Då finns det hopp tycker jag ur perspektivet LCHF + Ana B. :) Man skulle kunna utforska andra alternativ också, i synnerhet som du beskriver att det primära är vikten. Men det är bara en tanke. Se bara till att det inte blir något som främst slimmar din plånbok istället för din kropp.  

 

 


"och är övertygad om att våra kroppar är menade att äta mycket kött och fett.Dessutom har jag inget förtroende alls för andra dieter, och ser inte andra dieter (typ Viktväktarna) som ett alternativ."

 

Det där var ju i princip ett svar på det jag skrev sist här ovan. :)

 

 

 

Kommentarseditorn klagade ironiskt nog på att jag citerat för mycket. Så vi får citera för hand:

"Men mödan har enligt mig varit STOR! Jag är så van vid att följa varje impuls och stoppa vad jag vill i munnen (ibland tänker jag att det är ett under att jag faktiskt inte är tjockare än jag är, så som jag äter). Jag har inte nekat mig något innan jag började med LCHF. Det har varit en stor och svår omställning att tacka nej, att motstå, att fundera över alternativ, att inte kunna äta samma sak som andra osv. Jag har aldrig behövt vara hungrig under den här månaden (utom kanske de allra förstadagarna då allt kändes upp och ner) men det har krävts en jävla viljestyrka ochkaraktär från min sida att ställa mig och steka ägg på lördagsmorgonen när helaköket doftar rostat bröd. Jag upplever att jag KÄMPAT, och det har faktiskt varit tufft."

 

Där har du en massa grejer som du ju faktiskt gjort. Det kan vara bra ur flera perspektiv. Dels så tycker jag det återkopplar till det där jag tog upp här ovanför om att man ska identifiera så mycket man kan av sådant som kan ställa till det, dvs allt från situationer, tillfälliga frestelser, emotionella händelser. Dels kan detta identifierande hjälpa dig med att utveckla verktyg och förhållningssätt till hur du faktiskt grejar delproblem när de uppstår. Behovet av en fungerande och stöttande närmiljö exempelvis.

 

Sist men inte minst så kan man ju också se bort mot horisonten och se hur man skulle kunna lägga in belöningar vid dina kommande mål. Man kan dels försöka styra bort från mat ur ett belöningsperspektiv, dvs gör vad som helst annat men som du mår bra av/gillar. Alternativt att man helt enkelt planerar in tillfällen/situationer då du äter sådant du tycker om men gör det med viss kontroll men även som ett sätt att utveckla ett sätt att slippa alla de där jobbiga känslorna av skam och skuld. Kort och gott, så länge det är planerat så får du äta vad som helst och det enda du behöver tänka på är att det får konsekvenser. Du är dock villig att ta dessa och inser att världen går inte under bara för att du ibland unnar dig delar av det man brukar kalla "livskvalitet". På så sätt kan du slippa de där destruktiva känslorna av skam, skuld och att du vänder massa negativ energi inåt helt i onödan.

 

 


"Det är därför jag vill ha min belöning ju!"
 

Helt förståeligt och helt rätt. Och den kommer bara du jobbar på ovanstående.

 

För att återkomma till kostaspekten så kan det vara en god idé att få mer pejl på vad du verkligen stoppar i dig. Använd en livsmedelstabell + miniräknare eller så använder du helt enkelt någon av alla nätliga tjänster som finns att tillgå numera. Det finns ju en radda appar och liknande om du har en någorlunda modern felitån. Folk här kan garanterat tipsa för mer specifik info!

 


Lycka till!
 

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej Tiny Tom!

Tack för ditt engagemang! Jag är hemma från jobbet nu och kan svara. Jag kan inte citera så många inlägg samtidigt av någon anledning, så jag svarar lite mer sammanhängande  istället.

 

Helt ärligt är mitt största mål att gå ner i vikt, med allt vad det innebär av att känna sig bekväm i sin kropp, kännasig vacker, känna sig sund. Jag vill helst gå ner från 75 kilo till 66 kilo, men skulle egentligen vara ganska nöjd om jag gick ner endast till 69 kilo.

Detta är vad jag konkret vill uppnå. Det andra, att jag mår bra med LCHF(magen mådde bra, jag blev nästan av med sockersuget, började lyssna på min kropps signaler mm,) ser jag som bonus.

 

Jag tyckte att jag SÅG smalare ut kring midjan och om magen när jag tittade mig i spegeln. Kläderna satt inte precis lösare, men magen putade inte ut hela tiden. Jag blev alltås mindre svullen med LCHF.  Jag tyckte att mina mål var realistiska. Jag tänkte mig att gå ner 9 kg på 6 månader (dvs från 75-66 kg mellan den 7 januari och den 1 juli). Du föreslår ju också 10 kg under den här perioden och kallar det för realistiskt.Men i den här takten kommer jag bara att gå ner 3 kg på den tiden.....

 

Anledningen till att jag proppade i mig kolhydrater i helgen var helt enkelt att jag var så ledsen. Jag gjorde det för tröst, som straff och av trots. All

motivation rann av mig och jag blev så fruktansvärt ledsen. När jag väl käkade kände jag mig som värsta rebellen. Nu känner jag mig bara sorglig och misslyckad.

 

Hälsovinsterna är inte oväsentliga. Det är trevligt att jag mått så bra! Men för mig är hälsovinsterna just nu inte prio ett, utan mer en bonus, som jag ser det.

 

Jag blev väldigt leden när vågen inte gav det resultat jag hoppades på. Men annars är jag inte en särskilt ledsen person. Jag upplever att jag är ganska nöjd med det mesta i mitt liv, inte supernöjd med precis allt såklart, men jag lever ett bra liv. Dock deppar jag ganska mycket över min vikt faktiskt. Men jag tror självklart inte att jag skulle bli en allt igenom lyckad och lycklig människa om jag gick ner i vikt. Men lite gladare skulle jag allt bli!

 

Anledningarna till att fortsätta med LCHF skulle vara att jag trots allt nog mår bättre av att försöka få någon slags kontroll över det jag är missnöjd med, och inte helt släppa kontrollen som jag gjort under senare år. Och 500 g är bättre än inga gram alls! Jag mår ju också bättre rent allmänt av LCHF

och är övertygad om att våra kroppar är menade att äta mycket kött och fett.Dessutom har jag inget förtroende alls för andra dieter, och ser inte andra dieter (typ Viktväktarna) som ett alternativ.

 

Men mödan har enligt mig varit STOR! Jag är så van vid att följa varje impuls och stoppa vad jag vill i munnen (ibland tänker jag att det är ett under att jag faktiskt inte är tjockare än jag är, så som jag äter). Jag har inte nekat mig något innan jag började med LCHF. Det har varit en stor och svår omställning att tacka nej, att motstå, att fundera över alternativ, att inte kunna äta samma sak som andra osv. Jag har aldrig behövt vara hungrig under den här månaden (utom kanske de allra förstadagarna då allt kändes upp och ner) men det har krävts en jävla viljestyrka ochkaraktär från min sida att ställa mig och steka ägg på lördagsmorgonen när helaköket doftar rostat bröd. Jag upplever att jag KÄMPAT, och det har faktiskt varit tufft.

Det är därför jag vill ha min belöning ju!

 

 

 

 

 

Du vill gå ner mellan 6-10 kg eftersom du tycker att du har en övervikt. Det kan ta längre tid om du bara har en liten övervikt. Varför så bråttom? Låt det ta tid. Lycka till :)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag är så ledsen och behöver hjälp! Jag började med LCHF för lite mer än en månad sedan. Jag läste på, handlade hem mat, motstod frestelser, var duktig, lagade rätt mat ,jag gjorde verkligen så gott jag kunde! Efter en vecka vägde jag mig och då hade jag inte gått ner. Jag läste kostdoktorns råd om att mäta sina framgångar klokt och tänkte att det skulle vara mindre stressande att väga sig en gång i månaden istället. Jag kämpade vidare och när en månad gått från startdatum vägde jag mig igen. Jag hade bara gått ner 500g! Det kändes som ett slag i magen. Jag trodde verkligen, verkligen att jag skulle ha gått ner i alla fall ett par kilo eller så. Detta var i torsdags och sedan dess har allt flippat ut. Jag har vräkt i mig både det ena och det andra under helgen. Jag mår bra på LCHF, helt klart, men förstår liksom inte hur jag ska kunna motivera mig att fortsätta att kämpa när det inte gör någon skillnad. Som jag ser det har jag två alternativ:

1. Jag kan vara en missnöjd, ledsen tjockis och vräka i mig kakor, chips, godis, mackor, pasta och pizza.

2.Jag vara en missnöjd ledsen tjockis som inte får några kakor, chips, godis, mackor, pasta eller pizza. Vara precis lika tjock men avundsjukt sitta och gnaga på en fläsksvål när de andra dippar chips.

Hur ska jag orka välja alternativ nr två? Varför skulle jag, typ?

Innerst inne är jag fortfarande övertygad om att LCHF är rätt, men hur ska jag hitta tillbaka till motivationen när jag inte får någon belöning för min möda?

Jag skulle bli väldigt tacksam om någon med liknande erfarenheter ville svara. Eller bara någons om kan ge mig ett bra tips eller peppa mig lite.

Precis som jag hade det  :) Höll på länge innan jag fattade att jag måste minska ner portionerna för att få en jumpstart. Sedan låter det som att du inte tillräckligt kommit över sötbehovet heller. Snabba promenader gav effekt på mig  :D Skaffa en hobby istället för att fokusera på mat och godsaker. Nu har jag tappat 10 kg sedan oktober  :lol:  :P Sedan säger jag bara, håll ut och kämpa på - till slut lossnar det

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Onekligen har vi mycket gemensamt! Jag gick också ner ett kilo i veckan förra gången jag körde LCHF (det var 2007 eller 2008 typ, minns inte exakt). Undrar om det hänger ihop på något vis, att det blir svårare andra gången av någon anledning?

Tja, vem vet, kroppen kanske håller hårdare i kilona eller bygger muskler snabbare hehe. Stora skillnaden för mig mot förra gången då jag gick ner så mycket är att jag den här gången mår tusen gånger bättre och har blivit starkare och uthålligare när jag tränar. Mitt största fokus har varit att gå ner så mycket som möjligt i vikt, nu är det istället att bli så fast i kroppen som möjligt. Vikten kommer hänga på tids nog, det är jag övertygad om. Och ett par månader är ju ingen tid, egentligen. :)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag har också svårt att gå ner i vikt. Men nu har jag minskat portionerna och kör pf. Hoppar över frukosten. Det gör en måltid mindre per dag. Har gått ner 3 kilo på tre veckor.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag hoppar över lunchen och har lärt mig att äta frukost istället. Det passar mig bättre att ha "lagom" med timmar mellan måltiderna, än att äta flera gånger tätt intill varandra. Jag vill nämligen inte bli hungrig, och går jag ohungrig dagarna till ända, minskar också mitt sug. Jag har också ersatt en hel del gamla ohälsosamma vanor med hälsosamma. T.ex att det där med att dippa chips... man kan tex dippa ölkorv, kabanosskivor mm. i majonäs. Det finns hur många sätt som helst, att ersätta gammalt destruktivt beteende med nytt och sunt. 

 

Belöningar är också viktiga, men jag tror att man ska avstå använda mat som belöning. Jag skämmer bort mig ibland med spanska och italienska dyra lufttorkade skinkor, men inte egentligen i belöningssyfte, utan för att stilla suget. Däremot belönar jag mig frikostigt med olika fysiska saker och ting, när jag når mina mål. Nya kläder, skor, jackor, elektroniska prylar mm. så att jag känner "segerns sötma" och blir extra nöjd med det jag uppnått. Jag sätter helt enkelt mig själv på översta prispallen efter en prestation och ger också mig själv olika priser för att höja motivationen. Det känns faktiskt bra och sporrar extra.   

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag känner igen mig i din frustration, skrev själv ett inlägg om det igår för jag fattar inte vad jag gör för fel den här gången... :(

Har ju som sagt kört lchf för prick 2 år sen och tappade ca 1.5-2kg i månaden under den tid jag höll på... (3 månader rätt strikt)

Nu läste jag nånstans att det tar ca 3-4veckor innan hjärnan ställer om sig:

'Detta gör man för att hypothalamus, som är en aning instabil behöver tre veckor för att stabilisera sig'

(citat är plockat direkt från Bulowmetodens sida men jag gör ett antagande att det borde gälla all kostomläggning?)

Men hur som helst så är vågen min värsta fiende just nu, alltså har jag bestämt mig för att undvika den utan helt enkelt ha kläderna som 'måttstock' tills vidare... och hittills så visar dom på viktnedgång (eller förflyttning av fettdepåerna) så jag får väl nöja mig med det....Har läst Skaldeman (dock inte boken som rekommenderas) och funderar om jag ätit för lite fett...

Har aldrig 'jojobantat' och har inte passerat klimakteriet heller... och mitt mål var/ är oxå -10kg men fram till 1juni, vilket inte borde vara omöjligt...är 168cm & väger 72kg (som diffar mellan 71-73 uppenbarligen...)

Läser alla svar på denna tråd med tillförsikt och hoppas på att det ska peppa mig oxå =)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

 

 

 

Lägg på 16kg så kommer du upp till mina 91kg som jag inte verkar komma ifrån. Hur jag än äter med LCHF-anpassning. Jäkligt irriterande. :P

 

 Vi verkar vara rätt lika!

Skillnaden mellan oss verkar vara att du tar den (nästan) uteblivnaviktnedgången lite bättre än jag.

 

Jag är inte väldigt överviktig, jag väger 75 kilo till mina 169 cm.

 

Om jag hittar tillbaka till motivationen ska jag absolut börja fotografera mig varje vecka! Vilket jättebra

tips! Är det fotograferingens som får dig att behålla motivationen?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.