BritHa

[BritHa]

Skuldfråga: Är det bra - eller inte bra - för den som är överviktig eller obese att få detta som en "riktig" diagnos, dvs med diagnos-nummer? En del personer kanske slutar göra något själv då åt det, då de menar att detta handlar bara om en ren sjukdom hos dem, som de inte kan rå för. Som att få MS, Parkinssons el dyl.  "Samhället får ta hand om det åt mig."- Kom att tänka på det när jag läste denna artikel (på engelska) från USA:

www.medscape.com/viewarticle/902133?src=WNL_infoc_181024_MSCPEDIT_diab&uac=269662PT&impID=1776550&faf=1

[Effie]

Ja, något riktigt svar har jag inte; har inte läst, och inte tänkt igenom. Men funderar på: vad får man för alternativ från vården om man får en annan diagnos? Bara piller, eller livsstilsförändringar? Träning på recept, och sådant? Artrosskola?  Hur mycket eget ansvar får man?

[Katerina]

Jag har inte läst artikeln men jag skulle säga att svaret på din undran: det är individuellt. Det beror på hur personen ser på diagnoser. Om de litar blint på magin som döljer sig bakom läkarnas vita rockar och i pillerburkarna så kan en diagnos av det slaget bli till en katastrof om det vill sig illa. De blir helt enkelt villiga försökskaniner för medicinering och kirurgi - de vanligaste två metoderna som vården använder. För så kallade kroniska sjukdomstillstånd har ju inte vården hittat någon botemedel för. Kraftig övervikt leder till ett antal kroniska sjukdomstillstånd. Eftersom vården ser alla dessa tillstånd för sig kan man få en hel hög av piller - en riktig kemisk cocktail som tar inte hand om grundorsaken.    

Om personen däremot är kritiskt inställd till livslång medicinering samt mag- och tarmstympning så kan en sådan diagnos bli en riktig ögonöppnare som blir den nödvändiga knuffen i riktning till att söka kunskap om sitt tillstånd. Nu finns det en massa information där ute. Så har det varit för många som har lyckats komma till rätta med sina kroniska tillstånd. Det är som sagt individuellt.

[Skärfläcka]

Diagnosen övervikt är lika dålig som diagnosen feber. Frågan är vad som orsakat övervikten eller febern. 

Men även om man vet att orsaken till övervikten är t.ex. lipödem så skuldbeläggs patienter och behandling jämställs med skönhetsoperationer. 

[Elinor]

Men vad är alternativet om man inte får diagnos, undrar jag? Vilket typ av hjälp har man då rätt till?

Det finns ju delar av vården som fortfarande kan vara behjälpliga vid fetma, även om t.ex dietist och läkare brukar vara bottennapp. Men du kanske behöver sjukgymnastik, kiropraktor, arbetsterapeut(om fetman försvårar vardagen), psykolog eller KBT om ätande är väldigt kopplat till känslor och negativa tankar. Om man är så pass fet att man inte kan arbeta heltid och kanske behöver färdtjänst eller hjälp i hemmet, så behöver man ju också diagnos för sjukintyg. Vilken av dessa tjänster har man tillgång till om man saknar diagnos? 

Men rent generellt så känns ju fetma som lite av en slaskdiagnos. Ett sätt för vården att slippa utreda bakomliggande orsaker grundligt. Lättare att bara ta för givet att allt beror på mängden mat. Finns många patienter där fetma är kopplat till fysiska tillstånd och störningar, d.v.s handlar om betydligt mer än att de äter för mycket. Men de varken lyssnar eller tror på vad patienten säger och ger inte rätt hjälp. 

En fetma diagnos kan även resultera i att man inte får godkänd remiss till specialistmottagningar, dit man behöver komma till för andra sjukdomstillstånd. En hel del specialistmottagningar som inte tar emot patienter med fetma tragiskt nog, även om de uppfyller alla andra kriterier. Är helt vansinnigt egentligen, men de har långa köer och prioriterar på grund av det. Patienten måste såldes utredas för fetman och gå ner i vikt, innan de accepter remissen. Att gå ner i vikt via vården är som bekant värdelöst, så det blir ett moment 22. 

Däremot tror jag inte att folk blir mindre benägna att försöka gå ner i vikt bara för att det står kronisk fetma i journalerna. Folk med fetma tänker jämt på vikten, hur de ska gå ner vikten, har ångest över vikten och påminns och stigmatiseras p.g.a vikten dagligen. Detta förändras inte av ett diagnosnummer. Att de fortfarande är feta beror ju inte på att de bara "gillat läget" och slutat bryr sig, utan att de saknar verktyg och rätt hjälp&råd. 

[Nils Engström]

On 2018-10-26 at 12:55, BritHa sade:

Är det bra - eller inte bra - för den som är överviktig eller obese att få detta som en "riktig" diagnos, dvs med diagnos-nummer?

Artikeln du citerar säger egentligen att man i USA numera betraktar fetma som naturligt.

Enda anledningen till att få en fetmadiagnos i Sverige är om operation är det enda som återstår när allt annat prövats. I övrigt kan fortfarande ingen räkna med att få annat stöd än recept utskrivet som går ut på att fettet tränas bort tillsammans med kostbegränsning innebärande ständig hunger - jojoreceptet som alla vet inte fungerar (som man inom sjukvård och dietistkretsar aldrig tycks förstå). Här kommer LCHF-kosten in, som innebär effektiv viktsreducering utan hunger.

[Zepp]

On 2018-10-26 at 12:55, BritHa sade:

Skuldfråga: Är det bra - eller inte bra - för den som är överviktig eller obese att få detta som en "riktig" diagnos, dvs med diagnos-nummer? En del personer kanske slutar göra något själv då åt det, då de menar att detta handlar bara om en ren sjukdom hos dem, som de inte kan rå för. Som att få MS, Parkinssons el dyl.  "Samhället får ta hand om det åt mig."- Kom att tänka på det när jag läste denna artikel (på engelska) från USA:

www.medscape.com/viewarticle/902133?src=WNL_infoc_181024_MSCPEDIT_diab&uac=269662PT&impID=1776550&faf=1

Det är garanterat tveegat, iallafall får man diagnosen så har man rätt att få hjälp av landstinget, dvs de bekostar då en del grejer, lite oavsett orsak!!

I värsta/bästa fall får man gå till en dietist, som då förklarar hur man borde  äta/träna osv, jag tror de flesta redan fattar detta, så det kan då bli en black om foten, när man inte klarar att leva på en Medelhavsdiet och träna på gym.

Såå, ibland handlar det om hur man tar det, dvs jag har oxå träffat en dietist på min lokala läkarmottagning, hon var lite äldre och lite tjock, jag kunde ha gett henne några kostråd men jag avstod samt slängde brochyrerna om medelhavskost på vägen ut!

Det var altså inget fel på de broschyrerna/hennes kostråd i övrigt, grejen är/var att det tillförde lixom inget nytt som jag inte redan kände till.

Oså till skudfrågan.. tada WTF, när kom den in dvs man är väl medveten om att man är obese, det var väl därför man uppsökte vårdcentralen och ville ha hjälp med?

Dvs det handlar ju bara om att se sig i spegeln/kliva upp på vågen för att inse att man är obese?

Oså till själva skuldfrågan.. är det en realitet, kan man då skylla på något annat, borde man ha levt ett helt annat liv, dvs det där kan man som regel inte reducera för man har redan levt det liv man gjort, med alla fel och brister.. helst oxå några lyckliga höjdpunkter!

Alla så skulle vi ha kunnat leva ett helt annat  liv, om vi nu bara gjort rätt val, men det är som att gråta över spilld mjölk, den är förspilld, man får främst se till att man är försiktigare framgent utan det gäller att se framåt!

Dvs nu närmar vi oss pudelns  kärna, dvs det  vi redan gjort lär  hur som helst inte bli ogjort.. utan det enda vi kan göra är att ta vara på de år som återstår!

[BritHa]

Tack för så många intressanta svar på min fråga - eller snarare: mina frågor. Faktum är att det inte verkar finnas ett bra svar som passar alla. 

Om jag skulle få en diagnos på att jag har övervikt så överlämnar jag liksom ansvaret för detta faktum till någon/något annat - än mig själv. Och - som det ligger till nu i världen, så finns det ingen bot som är så bra att den passar alla. Även mig. Jag tror - fortfarande, trots min höga ålder - att jag vet bättre än läkarna eller dietisterna när det gäller min egen vikt. - Men - detta gillar inte läkarna och sjukvården! De skall (bör!) alltid vara bäst och veta mest. Sådant är vårt samhälle uppbyggt. Och det är ju fel, det förstör mycket. Därför är en "rörelse" som denna, dvs Kostdoktorns sätt att lägga upp hela sitt arbetssätt så bra. Utan pekpinnar, som jag ser det. Men fullt av idéer och vittnesmål på hur andra gör. Jag upplever inte att man hos Kostdoktorn VET svaren på mina och andras frågor om vår övervikt. Vi är helt enkelt alla för olika, vi är individer som reagerar olika på allt som händer och sägs runt omkring oss. Jag nappar på en del tips som jag läser om - eller hör talas om. När jag entusiastiskt berättar för andra om något som passar mig, så kanske de har en mängd invändningar. Och de tycker kanske inte att jag har särskilt mycket att ge dem. Ja - ni vet, om ni berättar att ni står på LCHF-kost så får ni höra att "det där är dumt och det är fel" och det vet dom för dom har lyssnat på något annat radioprogram, som passade dem bättre. "Alla dom där diettyperna - dumheter! Man skall äta klokt och lagom, då blir allt bra!" - Jaha - vad är "klokt" - och vad är "lagom"?  

Inte kan man säga emot sin läkare i alla fall. Honom/Henne får man träffa "för annat", s a s. Kanske för värk i kroppen, i leder och muskler. Även om det nog är övervikten som ger mig den där värken i kroppen. Bland annat. 

Nå - jag läste i den där artikeln att många läkare i USA vill se övervikt som en sjukdom - som ger en diagnos - och jag är rädd för att än en gång behöva se amerikansk medicin som ett rättesnöre som påverkar resten av världen. Jag kände ett inre motstånd. 

[Effie]

Ja, jag funderar på vad som skulle hända om läkaren skulle ge mig stämpeln "fet" (å f-n! Menar du det? Det hade jag ingen aaaaning om!!!). Vad skulle de ge mig för alternative? Ingenting, skulle jag saga.

Reductil har jag faktiskt testat. I tre dagar. Jag åt typ en smörgås under denna tid (det var långt fore LCHF), och tyckte inte det var en bra lösning. Jag var précis nysjukskriven för utbrändhet.

Annars har de bara hänvisat till Viktväktarna, och sett väldigt förvånade ut när jag sagt att jag redan varit där och inte fixar att gå ner med dem. Ja, möjligen kan de ha nån sjuksköterska på vc som ibland håller I någon viktskola, men jag har aldrig blivit erbjuden att vara med.

Så för min del spelar det ingen roll om de skulle ge mig diagnosen eller inte. Jag gissar att de föredrar att inte behandla mig alls.

[Zepp]

8 timmar sedan, BritHa sade:

Tack för så många intressanta svar på min fråga - eller snarare: mina frågor. Faktum är att det inte verkar finnas ett bra svar som passar alla. 

Om jag skulle få en diagnos på att jag har övervikt så överlämnar jag liksom ansvaret för detta faktum till någon/något annat - än mig själv. Och - som det ligger till nu i världen, så finns det ingen bot som är så bra att den passar alla. Även mig. Jag tror - fortfarande, trots min höga ålder - att jag vet bättre än läkarna eller dietisterna när det gäller min egen vikt. - Men - detta gillar inte läkarna och sjukvården! De skall (bör!) alltid vara bäst och veta mest. Sådant är vårt samhälle uppbyggt. Och det är ju fel, det förstör mycket. Därför är en "rörelse" som denna, dvs Kostdoktorns sätt att lägga upp hela sitt arbetssätt så bra. Utan pekpinnar, som jag ser det. Men fullt av idéer och vittnesmål på hur andra gör. Jag upplever inte att man hos Kostdoktorn VET svaren på mina och andras frågor om vår övervikt. Vi är helt enkelt alla för olika, vi är individer som reagerar olika på allt som händer och sägs runt omkring oss. Jag nappar på en del tips som jag läser om - eller hör talas om. När jag entusiastiskt berättar för andra om något som passar mig, så kanske de har en mängd invändningar. Och de tycker kanske inte att jag har särskilt mycket att ge dem. Ja - ni vet, om ni berättar att ni står på LCHF-kost så får ni höra att "det där är dumt och det är fel" och det vet dom för dom har lyssnat på något annat radioprogram, som passade dem bättre. "Alla dom där diettyperna - dumheter! Man skall äta klokt och lagom, då blir allt bra!" - Jaha - vad är "klokt" - och vad är "lagom"?  

Inte kan man säga emot sin läkare i alla fall. Honom/Henne får man träffa "för annat", s a s. Kanske för värk i kroppen, i leder och muskler. Även om det nog är övervikten som ger mig den där värken i kroppen. Bland annat. 

Nå - jag läste i den där artikeln att många läkare i USA vill se övervikt som en sjukdom - som ger en diagnos - och jag är rädd för att än en gång behöva se amerikansk medicin som ett rättesnöre som påverkar resten av världen. Jag kände ett inre motstånd. 

Jag ögnade bara artikeln, fann i princip bara en massa väl kända fakta/symptombilder.. som per se är sjukliga, dvs att vara obese kan vi säga tyder på ett antal bakomliggande faktorer.

Hur som helst så finns det viss skillnad mellan USA och Sverige, dvs i USA är den mesta sjukvården privat/svindyr/om man iallafall tillhör medelklassen/jobbar på stort företag så kostar sjukförsäkringarna multum, dvs de som är fattiga har sällan sådana försäkringar!

Och man räknar med att cirka 25% av befolkningen i USA räknas som fattiga.

I Sverige är det lite tvärt om, dvs oavsett om du är fattig så omfattas du av sjukförsäkringen.

En parantes.. i sverige gäller litta samma, dvs ju fattigare man är ju oftare är man sjuk, jag skulle vilja påstå att det handlar om social kontext, dvs man har lixom inte alltid råd att leva det där hälsosamma livet/man kan tillomed hänfalla till att leva ett liv som ger njutning för stunden, dvs det är lätt att bränna sitt eget ljus i bägge ändar.

Men tebaks till det medicinska, litta oavsett så kan man drabbas av olika genetiska sjukdomar/vällevnadssjukdommar/ren j*vla dumhet/oförstånd!

Iallafall så sammanfaller en massa sådana faktorer.. och som jag brukar skriva, vem behövde tänka på kost/motion/kontemplation innan man blev medelålders då hela kittet som regel sammanfattas?

Nuu så råkar det vara som så att typ 2 diabetes, som förr hette "åldersdiabetes" går allt lägre ner i åldrarna, dvs barn/tonåringar får "åldersdiabetes", och det beror på  att samhället utvecklats, maten kostar cirka hälften vad den gjorde för 30 år sedan, allt mer färdiglagat finns att köpa för en spottstyver, men framförallt så har vi på 30 år ersatt lagad mat med mellanmålsprodukter!

[Skärfläcka]

Diagnoserna är viktiga i USA eftersom de bestämmer huruvida en eventuell behandlingen täcks av ens sjukförsäkring, eller inte. Om man ”bara” är överviktig och inte ännu har utvecklat metabolt syndrom så finns det ingen sjukdom att bota...