En annorlunda jul...

[Y62]

Det var dagen före julafton 2004. Team Alpha var på väg tillbaka till Monrovia efter en strapatsrik och mycket lyckad patrull till Swedru i det inre av Liberia. Endast en kollega och jag var svenskar, Alpha var alla irländare. Halvvägs mellan Swedru och Monrovia ligger Ghanta. Här övernattade vi och vaknade till det vanliga vädret, varmt och fuktigt, ingen överraskning i Liberia. Ghanta är en trevlig stad på spottavstånd från Guinea men tittar man på detaljerna ser man spåren från kriget som tog slut bara ett år innan. Kulhål i hela stan, skolan sönderskjuten med tak som saknas. Än idag, när jag ser reklamen med den trasiga skolan som går på svensk TV tänker jag på skolan i Ghanta.

TV-reklamens ”sönderskjutna” skola är så fin jämfört med vad skolbarnen i Ghanta, eller för den delen resten av Liberia får.

 

Alphas kompanichef, en av dem bästa officerare jag nånsin träffat, frågade oss om vi vill följa med till en spetälskekoloni i närheten. Irländarna hade under sin tid där, nästan ett år, haft kontakt med nunnorna som driver kolonin och understött med pengar och annat stöd som soldaterna på Camp Clara samlat ihop.

 

Vi två svenskar, kompanichefen, en läkare och andra irländare åker och jag vet inte riktigt vad som väntar. Spetälskekolonier är ju bara nåt man läst om i böcker, att det fortfarande finns nåt sånt fast spetälska kan ju botas är inget man väntar sig. När vi kommer fram välkomnas vi av flera nunnor och bjuds på kaffe med hemgjorda snickers.

 

Byggnaderna är betalda av medel insamlade av en förening jag inte minns namnet på från New York och drivs av katolska kyrkan. Nunnorna organiserar och sköter allt, en verklig bedrift. dem är bara några eldsjälar men gör ett jättejobb med att hålla ordning och styra. Alla som kan hjälper till med vedhuggning, matlagning, städning och allt annat som måste göras.

 

Tidigare, under kriget fick vid ett tillfälle nunnorna 20 minuters förvarning, rebellerna kommer, ni måste härifrån. Dem fick snabbt ta med det nödvändigaste och utrymma. Rebellerna letade människor av en viss stam. Man gick från rum till rum och frågade folk vad dem var. Alla utom en nekade men släpades ändå ut på gården och hackades ihjäl med machete. Den ende som sa vad han verkligen var fick leva för han hade sagt sanningen. Ett utslag av bisarr humor i krigets elände.

Många idag säger, dra tillbaka soldaterna och ge civil hjälp och bistånd istället. Jag säger; åk till Ghanta och prata med nunnorna, dem skulle säga till er som dem sa till oss soldater, ni får aldrig lämna Liberia, då sätter allt igång direkt igen. Man kan inte ge civil hjälp och bistånd utan att ha säkerhet först och endast soldater kan ge säkerhet.

 

Sällan har jag känt mig så välkommen som hos de spetälska, alla var så glada att få besök. Verkstaden, där det tillverkades fantastiska trästatyer och annat hantverk för försäljning var fantastisk. Att skapa så fina saker med så dålig utrustning och dessutom knappt ha fingrar är verkligen imponerande. Av ren glädje köpte vi massor av prylar och helt utan att pruta, det kändes helt enkelt inte rätt.

 

Spetälska var bara en del av verksamheten, den andra var TBC. Det är en sjukdom som är mycket lätt att förhindra med vaccin men är vanlig och orsakar stort lidande. Nunnorna visade in oss i ett hus på sidan om där de svårare fallen låg. I första rummet var det tomt, jag minns inte om patienten dött eller blivit frisk. I det inre rummet låg en flicka, 15 eller 16 år gammal. Hennes hjärtsäck krymper sakta och hjärtat får svårare och svårare att slå. Det är förstås väldigt plågsamt och hon var sakta men säkert på väg att dö en mycket plågsam död. Det enda nunnorna kunde göra åt det var att ge henne Valium men, som dem också sa, hon skriker hela nätterna ändå. Vår läkare tittade till henne och konstaterade bara att en enkel operation skulle bota henne men att det inte går göra där. Vi tipsar om kinesernas sjukhus i Swedru, kanske Liberias bästa fast det bara är några baracker. 20 mil bort, men det kunde lika gärna vara andra sidan jorden om man inte har resurser som vi har i vår skyddade del av världen.

Vi tackar för oss och för min del är jag djupt skakad och kan aldrig glömma flickan. Vid ett senare besök frågar jag nunnorna hur det gick för henne men ingen minns henne. Det är för många som har det eländigt för att dem ska kunna minnas alla.

 

Alpha åker tillbaka till Monrovia och rullar stolt in på Camp Clara efter en fantastisk resa. Vi har trotsat djungel, väder, vägar som egentligen inte kan kallas vägar, trasiga pansarbilar och klarat av allt med bravur. På köpet har vi fått svensk/ irländsk förbrödring och vänskap. Vi känner oss starka och stolta.

 

På julafton sitter vi i 98% luftfuktighet, 30 graden varmt och avnjuter ett julbord utomhus. Ändå är det den värsta jul jag varit med om. I ett rum i Ghanta ligger en ung flicka och dör sakta, skrikande natten igenom och den enda vård hon kan få är Valium.

 

Några dagar senare dör en kamrat med hela sin familj i en tsunami i Thailand.

Jag var inte överdrivet förtjust i julen innan och numera skulle jag gärna slippa allt ihop.

[kickilotta]

Tack för att du delar dina minnen.

- När vi ska "fira" våra högtider så kan det bli så att saker som har hänt och händer i våra liv ställs på sin spets. Det är många som saknas oss, som funnits där andra jular. - Någon har dött, andra har flyttat långt bort. En skilsmässa eller separation som gör att inget är som förr. Man blir tvungen att hitta ett nytt förhållningssätt och bearbeta det jobbiga. - Det är inte enkelt - det blir sorg och saknad. Jag tror att många av oss kan känna  en önskan att helgen ska gå fort och vardagen ska ta vid igen. - Kanske vi borde tänka efter om det inte finns människor i vår närhet som vi kan bjuda in en stund på något enkelt. Många är ensamma.

- Kram till er alla där ute, ha en bra jul och ta hand om er.