Jump to content

Vågar du erkänna du förespråkat fel?


Leopold Roos
 Share

Recommended Posts

Tycker jag ofta får läsa i LCHF sammanhang att "vi" ofta vill höra andra ska erkänna att deras "förlegade" tankesätt om kost varit fel. Att LCHF tycks vara bättre. Men få verkar ju erkänna det trotts de helt bytt åsikt. Men vad gör du själv då?

Jag själv blir allt mer sugen på bo i Japan där man ser upp till folk som erkänner fel istället som i Sverige där det är förödande att erkänna något.

Så kan du erkänna du förespråkat får något som var helt fel? Att du tänkte/visste fel om kosten förr? Speciellt intressant att veta om du är en person med utbildning inom kost/medicin och kan erkänna du haft fel.

 


Jag erkänner jag tänkte heltokigt om margarin, att jag gillade detta för det var så enkelt att bre, och tyckte andra borde använda det istället för smör/bregott. Kan inte förstå att jag tyckte det var larvigt att tänka på e-ämnen och innehåll i godis mm.

Link to comment
Share on other sites

För 15 år sen var jag övertygad om att "fett brann i kolhydraternas låga" och att grönt självklart alltid var nyttigare än att äta animalier

 

Den tron höll långsamt på att kosta mig livet genom att låsa mig i fetma och mängder av sjukdomar brister och symptom

 

 

Att vakna upp ur den vrångbilden har varit både fascinerande och omvälvande och egentligen fullständigt livräddande :-)

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Det fina med att ha fel är att i samband med att man inser det så har man lärt sig något nytt! Innan jag började studera kost o hälsa för ett drygt år sedan trodde jag med etablissemanget det vanliga: fullkorn bra, mättat fett farligt, socker är väl inget problem bara man rör sig etc. Men det blev en del daglig ångest pga övervikt och dåligt samvete över vad jag åt o drack.

Att ha förstått i alla fall det grundläggande när det gäller kostens betydelse för hälsa o sjukdom är en enorm befrielse - det går inte en dag utan att jag måste nypa mig i armen - är allt detta verkligen sant?

Jo jag hade verkligen fel innan!

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jodå, jag har ju fått tänka om på flera punkter och det får mig att flina lite åt mig själv.

 

Under uppväxten serverades enbart naturlig mat, Viltkött, lamm och kanin. Fisk fångad i kringliggande sjöar. Mamma bakade bröd och bullar och alltid på smör. Pasta ingick knappt i menyn. Så långt var allt gott. Så började jag på gymnasiet och bodde långt hemifrån i eget boende och det här var under Emma Minimjölks fantastiska tid. Självklart köpte jag både Minimjölk, det magraste margarinet och åt mackor utan smör och pålägg. (Försök stek älgfärs i den plastliknande sörjan!) Smöret på skolans baguetter skrapade jag bort, likadant hanterade jag grädde från tårtor. Och det funkade ju! Rund blev jag först efter andra barnet och med en jobbig autoimmun sjukdom. 

 

Efter en tid kom jag på bättre tankar vad gällde smöret men valde nog oftast light-varianter av den feta maten. Socker var jag aldrig rädd för, inte mjöl heller. Sen jag flyttade hemifrån levde jag gott på te och mackor.

 

Mina barn ammades länge men fick både välling och "näringsberikad" industrigröt. Jag kämpar nu hårt för att ordna balanserna men det går trögt. De vill leva som alla andra och inte behöva straffas för sin sjuka mammas matkrav. Dock är varje framsteg värt att fira. Varje dag utan bröd, att det inte längre finns köpt müsli eller cornflakes, att pasta sällan serveras (aldrig av mig), att alla måltider jag serverar är fullgoda lchf-dito. De klagar aldrig över smörade grönsaker, och mina gräddsåser äter de med sked, så jag tror det finns gott hopp för mina små att på sikt bara äta mat som stärker dem istället för att göra dem sjuka. 

 

Jag bör väl även nämna att när jag först hörde talas om lchf skrattade väl även jag åt dårskapet. Äta fett! Sen var det en kollega som drog igång ett lchf-projekt men jag kände fortfarande att det var galenskap, inte äta frukt! Nej, nej. Där satt vi och frossade i stora ciabbatas och han smörade sina oopsies och försökte utbilda oss men då var jag inte mogen. Så när jag fick hjälp från en annan hypotyreossjuk att lägga om kosten vände jag snabbt över till ren lchf. Ju färre kolhydrater desto bättre mådde jag.

 

Så jag har många smarta kommentarer att äta upp, men det får jag bjuda på. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig! =)

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jodå, jag har upptäckt att jag kan ha fel, och nuförtiden så har jag inget problem med att erkänna det heller. Jag åt musli med mycket torkad frukt till frukost i många år, massor av pasta och ris, mycket frukt och grönsaker och tog det väldigt försiktigt med rött kött. Tränade mycket, och lyckades ibland gå ner i vikt.  Allra värst var de tillfällen då jag varken kunde bestämma maten själv eller träna, som när man hälsade på hos andra, då gick jag ofelbart upp i vikt igen. Jag förespråkade glatt den metoden, fast jag innerst inne visste att det egentligen inte fungerade. Blodsockret åkte upp och ner, och jag var inte rolig att tas med då jag kraschade.

Det är svårt att ifrågasätta råd när man tror på vad "etablissemanget" säger, och man lägger skulden på sig själv och försöker lite mer. Enda resultatet är att man går upp och ner i vikt och humör som en jo-jo, har dåligt samvete när man inte lyckas och rent allmänt mår pyton. Jag har trott att jag varit rätt tuff på att fråga och på att gå min egen väg, men det har jag också fått ändra uppfattning om. Nu hoppas jag att jag är lite tuffare, har bland annat vägrat att ta Statiner, och står på mig i mitt val av LCHF. Fattar inte att folk fortfarande kan säga att det inte fungerar och att det gör en sjuk, när beviset (jag själv) står framför dem, smalare och friskare än på väldigt många år! Jag gav min läkare Gary Taubes bok, och ser fram emot vad han har att säga när han läst den. Eftersom både jag och min man har tillfrisknat och gått ner i vikt är det uppenbart att det fungerar, undrar om doktorn kan erkänna det? Sen kanske han också kommer att motsätta sig "etablissemanget", och erkänna att han haft fel?!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag försökte få min far att äta lättsmältost istället för smörblandning som han åt. Jag hittade en med 9% fett som jag rekommenderade. Jag fick dom att steka i olja istället för smör och trodde majsolja var bra. Själv åt jag lätta och stekte i olja. Jag fattade problemet med margarin först Tack vare den hemlige kocken. Sen var steget inte långt till LCHF.

Link to comment
Share on other sites

Jag har jojobantat sedan -97, de som känt mig sedan dess, är nog lite misstroende till min viktminskning på hittills ca 10 kg, med LCHF. Och jag förstår dem, inte ens jag litar på mig själv.

 

Det handlar om stora viktminskningar/ännu större viktökningar, när jag i oktober började med LCHF, var jag decimalnära tre-siffrigt, till 1,64.

 

Jag har alltid trott benhårt, att den här gången ska jag lyckas, en gång för alla.

 

Omgång ett, ca 97, med Viktväktarna: Småbarnsförälder, fixade inte någon slags bokföring av mat, stressade för att hinna få i mig fem kalori- och fettsnåla måltider, motionerade inte nämnvärt (hann inte), utrustade köket med allehanda teflonpannor, mätte upp två teskedar matfett (absolut inte smör) till varje matlagning, kokade massor av potatis, som var fritt, föråt mig på riskakor och keso, jag levde för lördagen, då jag 'fick' äta 10 bitar smågodis, övrig tid tittade jag på bilder och drömde om smågodis, choklad, tårtor, bullar och smågodis. Lightprodukter var mitt mantra. Resultat: ner ca 14, upp ca 19.

 

Omgång två, ca -00, återigen med Viktväktarna (gurun Rössner hade ju uttalat sig att det var bra): den här gången skulle det gå bättre, jag skulle ju ha lärt mig av mina misstag. Nu skolbarnsförälder. Jobbet hade ordnat med Viktväktarna på betald friskvårdstimme, dessutom betalades själva Viktväktaravgiften. Konsulenten var faktiskt efter rådande förutsättningar ödmjuk och sund. Eftersom vi var fler ifrån jobbet, så fick man stöd på ett naturligt sätt, recept utbyttes. Dock sprack det när den sponsrade tiden var slut, och man var tvungen att gå in i en vanlig Viktväktargrupp, med undervisning med förskoleinspirerad pedagogik. Även detta sprack naturligtvis. Ner 19 kg, upp 24 kg.

 

Omgång tre, ca 07, denna gången hade gurun skapat en egen nätbaserad, billigare Viktklubb. Nu var det verkligen sista gången gillt. Tonårsförälder. Blogga var kul, diskutera på forum var kul. Nu hade jag börjat tänka lite annorlunda; trodde inte på lightprodukter, använde smör och bregott. Slutade med det mesta söta, dock inte spannmål. Motionerade mer än jag någonsin gjort i mitt liv. Stressigt, men angenämt innan skadorna kom. Körde någon typ av egen GI-mix och kalorireduktion. Fortfarande ca 5 måltider och ett hysteriskt fruktätande. Denna gång föråt jag mig på havregrynsgröt och morötter. Fibrerna i gröten fick magen att gå på högvarv dygnet om. Jag var konstant stressad av att hinna med alla måltider, och passa gymtider, parallellt med aktiviteter, som jag redan hade. Sömnen var lågprioriterad. Om det höll? Nej, ner 22 kg, upp 25 kg.

 

Omgång fyra, oktober 12, LCHF. Nu vuxna barn och barnbarn. Den här gången kände jag att jag måste göra något drastiskt. Förutom att det var svårt att hitta sjysta kläder, så var kroppen helt slut. Egentligen var jag skeptisk mot LCHF, men jag kände att jag inte hade karaktär till att följa gamla hjulspår. Jag var i så dåligt skick, att vilken förändring jag än gjorde, kunde det i alla fall inte bli sämre. Jag provar att göra lite maträtter tänkte jag, utan att jag knappt var medveten om det åt jag ganska strikt LCHF. Positiva bieffekter som minskad värk i leder, en stark känsla av harmoni och kropp i balans, vardagsflyt i matlagning och handling. Ett knappt förekommande sötsug (jag har PCO). Huvudvärk som mer var som en vardagsgrej, förekommer ytterst sällan numera. Konsumtion av värktabletter har nog minskat till ca 75 %. Jag är duktig med vardagsmotion, men har inte börjat på gymmet än. Jag tänkte göra det, men det får inte bli den stressfaktor som det var en gång. Känner numera ingen stress över att hinna med flera mål om dagen. Äter lagad mat, i regel en gång om dagen, ofta äggrättsfrukost av något slag. Har gått ner 10 kg. Känner en harmoni och mättnad. Känner också en förhoppning att det här ska hålla.

 

Om jag har haft fel? JA, det har jag. Jag brukar faktiskt kunna erkänna mina fel, om jag inte känner mig övertygad, och övertygelsen att LCHF är rätt växer faktiskt. Men en gång i tiden trodde jag fast på kalorireducering, fettundvikande i kombination med ett hysteriskt motionerande. En gång trodde jag faktiskt också att jag kanske kunde köra tillfällig diet, för att sen gå slappna av i kosthållningen. Jag trodde liksom att jag skulle äta och leva sunt av mig själv, på något naturligt sätt. Det var ifrån omgång tre, som jag insåg, att jag radikalt måste ändra på kosten - för alltid.

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Tycker jag ofta får läsa i LCHF sammanhang att "vi" ofta vill höra andra ska erkänna att deras "förlegade" tankesätt om kost varit fel. Att LCHF tycks vara bättre. Men få verkar ju erkänna det trotts de helt bytt åsikt. Men vad gör du själv då?

 

Hur många timmar får jag på mig? :) Jag vet verkligen inte var jag ska börja eller ens hur jag ska begränsa mig men det får väl bli lite som det blir. Några spontana och rejäla fel jag kommer på:

 

- Jag gick ned nästan 50 kg mha Viktväktarna som relativt ung. Det här var väl å andra sidan ett inte så "medvetet" fel på den tiden men i varje fall. Historien som facit är hårt.

 

- Jag tränade för mycket, för hårt, för dåligt, för felinriktat den första aktiva träningsperioden av mitt liv. Konkret, att kombinera högvolymträning MED högintensitetsträning MED fokus på en herrans massa övningar med inte de bästa (största) MED långt ifrån perfekt övningsutförande...tja det är inget bra recept för bra resultat. Jag dras fortfarande med bl.a. en axel från den tiden som är en anatomisk variant på prinsessan på ärten.

 

- För högt fokus på kolhydrater istället för proteiner.

 

- För högt fokus på proteiner istället för fett.

 

- För mycket "tro" på kosttillskott. Bristande insikt om vikten av "riktig" mat och dess betydelse för träning etc.

 

- Fokus på ytliga och, sett till helheten, oväsentliga aspekter som träningskläder, sportdrycker, proteintillskott, dragremmar, gym, kvantitet istället för kvalitet. Uttryckt annorlunda, detaljstyrning av oväsentligheter istället för grundläggande styrning av det väsentliga.

 

- Lyssnande på träningsråd från personer vars främsta meriter var deras bicepsomfång och ovanliga genetik och/eller "kosttillskott".

 

- Lyssnande på träningsråd från personer vars främsta meriter var god verbal förmåga och järnkoll på de senaste studierna.

 

- Övertro på sunt förnuft.

 

- Övertro på "vetenskap".

 

- Underskattning av kommersiella krafter och deras manipulativa effekter.

 

- Att ha slängt bort ett halvår på vad jag trodde var det mest hälsosamma sättet att äta, dvs 6 månader som vegetarian varav strikt vegan i 3 månader. Det räckte gott för att tära på de få muskulära framsteg jag då hade gjort och jag har väl aldrig varit så evigt förkyld och krasslig som under veganperioden.

 

- Att ha läxat upp min salig far om hans förkärlek för grädde, fet mjölk och en massa annat som han verkade ha växt upp med och såg som helt naturligt...och aldrig tummade på att fortsätta äta. Han bidde 82 bast trots att han i övrigt lämnade en del att önska ur vissa andra hälsoaspekter. Trots en viss energireserv, runt kaggen dessutom, så bedrev han alltid "vardagsmotion" i form av att han för det mesta cyklade sig fram. I övrigt avskydde han allt vad sport hette.

 

- Att ha tolkat känslan av att "veta allt" som något annat än det primära förstadiet...innnan man ens kan påbörja vägen mot något som liknar expertkunskap. En väldigt klok person i mitt svunna liv hävdade att "En riktig expert har i regel alltid hunnit glömma mer än de flesta någonsin lärt sig. En riktig expert kännetecknas inte av extrem självsäkerhet utan en uppriktig ödmjukhet inför allt som vederbörande inte känner till."

 

Hmm...äh, det får räcka. Skulle nog kunna bli en bok det här. :)

 

 

Jag själv blir allt mer sugen på bo i Japan där man ser upp till folk som erkänner fel istället som i Sverige där det är förödande att erkänna något.

 

Intressant reflektion. Jag håller definitivt med om vikten av att odla en miljö där man lägger fokus på att göra rätt istället för att aldrig göra fel. Inte bara i Sverige, men definitivt i Sverige, så upplever jag att det är alldeles för mycket som idag bara rullar på. Man pratar konstant om ansvar i en eller annan form samtidigt som i princip hela samhällsmotorn verkar snurra runt att ingen, och skrämmande nog verkar det värre ju högre upp man kommer i hierarkin, de facto TAR ansvar. Det blir en helig sörja av ryggdunkande och undermattansopande där väldigt, väldigt få människor tar ton och "säger vad man tycker" istället för att "säga vad någon ovanför vill höra". Det här är för övrigt väldigt kopplat till miljö också så det handar inte bara om individer och dess beteende. Generellt brukar ju mindre hierarkier innebära bättre fokus på att göra rätt istället för att inte göra fel. Idag undrar jag dock om det inte istället blivit så att platta hierarkier istället blivit ett sätt skjuta ifrån sig ansvar nedåt, dvs igen ökat inslag av minskat ansvarstagande.

 

Fast stämmer det verkligen att man ser upp till folk som gör fel i Japan? Är det inte som det brukar vara i s.k. skamkulturer att istället väldigt stort fokus läggs på att inte göra fel?  När man sedan gör fel så ska man vända ut och in på sig själv på gränsen till, vad som i vår del av världen, känns lite snurrigt. Höga politiker, företagsledare som kallar till presskonferens och snyftar ut. Här är ett exempel med en ung kvinna, om jag förstod det rätt, en popstjärna som rakade av sig håret på huvudet och snyftade loss i tv för att hon, om jag förstod det rätt, haft "samkväm" med sin pojkvän (innan äktenskap kan tänkas?).

 

 

Vi har ju även den gamla samurajtraditionen med seppuku, eller harakiri som man brukar kalla det på vår sida av världen. Ofta utfört i relation till skam/fel:

 

 

Så som jag har uppfattat det så verkar det alltså vara en intolerans för fel, dvs mer piska än morot, som präglar Japan. Men det är inte omöjligt att jag missat något väsentligt eftersom jag säkert färgats av ovanstående rätt typiska stereotyper av landet där borta. :) En anekdot kanske kan vara på sin plats i varje fall. Ett företag som bedrev mycket underleverantörsarbete med ett stort japanskt företag hade haft ett långt och framgångsrikt samarbete under åren. År 7 så inträffade dock ett missöde. Ingen katastrof men det var något som inte motsvarade förväntningarna men som snabbt korrigerades. Det snabba åtgärdandet gjorde att underleverantören inte reflekterade så mycket över det inträffade, det var ju ett undantag till både orsak och inträffande.

 

Kort tid senare under året träffades underleverantören med det stora japanska företaget. I Japan. Den utsände bjöds på sedvanlig frikostighet i form av underhållning och det var de vanliga mötena enligt tidigare år. Allting förlöpte utan problem och, om något, verkade japanerna vara mycket nöjda med samarbetet. Den sista dagen fick underleverantörens utsände komma till vad som kändes som en audiens hos en av företagets högsta chefer. Han hade anledning att utgå från att det kanske kunde innebära nya affärsmöjligheter eller bara ett principiellt uttryck för uppskattning i relation till samarbetet. Döm om den utsändes stora förvåning när han några timmar senare lämnade "audiensen" dels med en mycket kontrollerad utskällning i färskt minne och dels med ett avkrävt förtydligande av vad man skulle göra på hemmaplan för att säkerställa att ett misstag aldrig mer skulle kunna inträffa!

 

 

 

Jag erkänner jag tänkte heltokigt om margarin, att jag gillade detta för det var så enkelt att bre, och tyckte andra borde använda det istället för smör/bregott. Kan inte förstå att jag tyckte det var larvigt att tänka på e-ämnen och innehåll i godis mm.

 

Minns att moderskapet började använda margarin (det riktigt usla) som en följd av att kostråden förändrades och att det skulle vara nyttigare än smör. Det var ju så länge jag kan minnas alltid Lätt & Lagom till bröd dessutom. Faderskapet envisades dock med att hävda att "det måste vara riktigt smör i maten och när man bakar". Lite lustigt att den enda som inte var medvetet hälsomedveten i familjen fick rätt...och njöt under tiden.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

För 15 år sen var jag övertygad om att "fett brann i kolhydraternas låga" och att grönt självklart alltid var nyttigare än att äta animalier

Haha, du med? Just det där uttrycket använde en av Sveriges bästa kroppsbyggare när jag frågade lite om kost på den tiden då jag fortfarande inte hade så mycket susning. Det funkade ju uppenbarligen för honom men han hade å andra sidan mest största sannolikhet ideal insulinkänslighet. Han hade också pejl på träningen men var på en nivå som var långt bortom min egen så det blev ju bara fel där med eftersom jag försökte härma honom och de andra stora biffarna på gymet. Man kan inte åka Ferrari innan man lärt sig krypa. :)

Link to comment
Share on other sites

Attans, nu glömde jag ju det (kanske) viktigaste i relation till Japan i det här sammanhanget. Skamkulturen verkar ha haft effekter även på områden som man normalt inte förväntar sig skall påverkas. Nästa gång ni hör någon referera till Japan som föredöme ur hjärt/kärl-hälsa, eftersom man, åtminstone förr, inte hade så många dödsfall relaterade till hjärtsjukdomar så kan ni ha i bakhuvudet att det anses mycket finare att dö av orsaker som har med hjärnan. En stroke är alltså mycket bättre som dödsorsak än en hjärtattack. Detta ska ha varit så förekommande att det påverkat dödsfallsdata och förekomst av ex. hjärtrelaterad död.

Link to comment
Share on other sites

Jag har också haft fel. Jag har trott på viktväktarna i allt. Nu försöker jag övertyga en väninna om att viktväktarna är fel ute men nej. Det går inte. Hon påstår att viktvältarna är det ENDA som fungerar det vet hon för hon har gått där 5 ggr och varje gång har hon gått ner massor. När jag påpekat att det ju bevisligen inte funkat eftersom hon måste gå om gång efter annan så svarar hon att det absolut inte är deras fel utan bara hennes eftersom hon brutit dieten.

Hjärntvättad! När ska hon erkänna att hon och viktväktarna har fel?

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag har haft fel. Många gånger! På många områden!!  :rolleyes:

 

Och visst, det kan kännas jobbigt ibland att erkänna det om man har varit styv i korken och tvärsäker. Men det hindrar mig (oftast) inte från att erkänna att jag haft fel. Eller handlat fel, för den delen. För egentligen är det ju bara mänskligt. Ingen vet eller kan allt, och bara den som aldrig säger något bestämt och aldrig ger sig in på nya områden har, och gör, alltid rätt.

 

Dessutom är det dumt att inte erkänna fel. Förr eller senare blir det uppenbart. Och hur mycket värre blir det inte om man tvingas erkänna efter hårdnackat förnekande, än om man bara gett sig direkt när man insett sitt misstag. Jag tycker också att den som kan erkänna fel vinner många trovärdighetspoäng.

 

Men ibland är det svårt att erkänna till och med för sig själv att man haft fel och då är det ju rätt kört. För min egen del tror jag att det är bakgrunden till varför många inom kostområdet hårdnackat håller fast vid gamla sanningar. Det kan trots allt inte vara lätt att inse att man byggt ett helt yrkesliv på felaktig kunskap. Särskilt inte om man i grunden velat hjälpa människor och det sedan kommer nya rön som pekar åt att man skadat istället. Samtidigt som jag kan bli så arg över att vissa inte kan ge med sig ens en liten aning, så kan jag faktiskt känna med vissa av dem.

 

Rent konkret för egen del: i många år skakade jag mycket kraftigt på huvudet åt LCHF-förespråkarna och undrade hur någon vettig människa kunde gå på något så fullkomligt vansinnigt som att det skulle vara nyttigt att äta fett. Det var vad jag tänkte. Men när jag uttalade mig högt om saken var jag något mer diplomatisk. Känns ju inte så bra att i princip kalla människor för kompletta idioter, även om man själv snuddar vid tanken att det är precis vad de är.  ;)

 

Gissa om jag är glad för den lilla diplomatin nu! Det hade varit sååå mycket värre att byta sida annars.

Link to comment
Share on other sites

Jag gör mitt bästa för att vara ödmjuk, till den grad att jag accepterar möjligheten att min nuvarande kostövertygelse ska visa sig felaktig. Ja, det kanske inte är så populärt på detta forum, men då ska förtydligas att jag genom att läst studier tror rätt benhårt på att tallriksmodellen gör oss sjuka och att fett inte är farligt. Dock kan det hända att framtida studier visar att t.ex. potatis har positiva egenskaper som uppväger stärkelsens negativa (drog till med något bara, just det kanske inte händer!) och då får jag omvärdera. Om inte annat har många av oss lärt oss att allmänt vedertagen kunskap likväl som "vetenskapliga studier" kan vara felvisande på grund av faktorer som vi som individer inte tänkte på att räkna med. Därför håller jag det som en teoretisk möjlighet att även de mer välgjorda vetenskapliga studier som lågkolhydratförespråkare pekar på kan ha missat en del faktorer som i framtiden visar sig.

 

Personligen tycker jag att det är en bra idé att vara försiktig med att stensäkert hävda att man har rätt. Förutom pinsamheten om det visar sig att man har fel, så upplever jag att andra personer inte tycker om att höra att de har fel och därför blir omöjliga att argumentera med om man inte viker en tum (om man själv är omöjlig att argumentera med).

 

Vad hade jag fel i, då? Jag kan nog inte påstå att jag var särskilt inne på det här med hälsa/kost tidigare. På sin höjd gick jag på att frukt var nyttigt av sig självt och inte "bättre än något som är dåligt". Därför hände det att jag drack diverse dyra juicer och smoothies och lyckades även propagera för att få en person som aldrig äter frukt eller grönsaker att i alla fall dricka vitaminvatten. Sen tyckte jag att det lät farligt att äta LCHF, ja ni vet det där vanliga "fett kläggar igen ådrorna"-köret. Så här i efterhand kan jag tycka att jag uppvisade en viss dubbelmoral, för själv brydde jag mig inte om vare sig fettets mängd eller kvalitet i min egen kost.

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Jag hade fel en gång på åttiotalet så det börjar väl bli dags nu igen  ;). Allvarligt talat älskar jag ett samtal med argument och motargument och jag skulle hemskt gärna bli överbevisad. Tyvärr händer det aldrig, alltså att detta samtal äger rum. Skulle det vara så skulle jag nog ha fel oftare. Ofta har motparten extremt lite kunskap i ämnet, "tar" inte diskussionen eller har inte samma intresse av att argumentera. Jag vet inte varför men det verkar helt omöjligt att föra ett riktigt samtal idag. Detta är väldigt tragiskt.

Link to comment
Share on other sites

Klart man erkänner att man haft både om kost, träning och annat. Det är väl en mänsklig styrka att inte bara inse att man haft eller har fel utan även erkänna. I bland kan jag känna att kanske inte bara i Sverige utan även i andra kulturer att man hakar upp sig på vilka åsikter man hade för 10-15 år sedan, allting utveklas och förändras och självklart kan man ha både rätt och fel om olika saker. Har även jag en VV historia med viktnedgång, tränat styrketräning 6 dagar i veckan för en 15 år sedan. Jag ser med glädje på all den forskning och allt i frågasättande av gängse kostråd osv som skett och sker och mitt i alltihopa funderar man på varför man inte insett att ge kroppen det kroppen är utbyggd av (dvs inte kolhydrater).

Link to comment
Share on other sites

Vegetarian, GI, Friskis-tok, kalorijägare och en period av ren svält... Det som skiljer dessa från nuets lchf är att jag fortsatt längst med lchf (6 år) och att lchf är den minst kämpiga sorten av kosthållning. Jag hade fel angående mina dietantaganden då, men trosviss var jag, jag visste ju att jag åt hälsosamt. Bönor och linser var ju bevisat hälsosamma. Men jag förstod faktiskt inte vad hälsa var för något innan jag upplevde den på bara skinnet, med lchf. Jag trodde huvudvärk var ett normaltillstånd. Som berodde på stress. Ha!

Har jag då fel idag? Huvudvärken är borta - bevisligen. Kilona har hållit sig borta, vågen är beviset. Osv.

Link to comment
Share on other sites

Jo, visst har jag ändrat åsikt och gjort nya erfarenheter om både det ena och det andra. Jag tycker inte att det är svårt att prata om - tvärtom upplever jag att andra också lättare berättar om ändrade insikter.
Jag tänkte tidigare om lchf att det iallafall inte kan vara något för mej med "allt detta fett"... med det lät jag mej nöja. Tills tillvaron gav mej mer tid att ägna åt mej själv och där jag samtidigt hamnade i en återvändsgränd då jag testat det mesta för att gå ner i vikt... Tanken blev då: - vad kan jag göra, testa som jag inte gjort hitintills? Kan jag göra tvärtom? Sagt och gjort... hälsoeffekterna är många, viktnedgång påbörjad. :D

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...

Tycker jag ofta får läsa i LCHF sammanhang att "vi" ofta vill höra andra ska erkänna att deras "förlegade" tankesätt om kost varit fel. Att LCHF tycks vara bättre. Men få verkar ju erkänna det trotts de helt bytt åsikt. Men vad gör du själv då?

 

Jag själv blir allt mer sugen på bo i Japan där man ser upp till folk som erkänner fel istället som i Sverige där det är förödande att erkänna något.

 

Så kan du erkänna du förespråkat får något som var helt fel? Att du tänkte/visste fel om kosten förr? Speciellt intressant att veta om du är en person med utbildning inom kost/medicin och kan erkänna du haft fel.

 

 

Jag erkänner jag tänkte heltokigt om margarin, att jag gillade detta för det var så enkelt att bre, och tyckte andra borde använda det istället för smör/bregott. Kan inte förstå att jag tyckte det var larvigt att tänka på e-ämnen och innehåll i godis mm.

Det skulle vara kul om några av våra envisa sk kostproffessorer tappada ansiktet så som man gör i Japan  : )

Link to comment
Share on other sites

Om jag inte vet säkert så är jag noga med att lägga till kanske, tror, troligen, kan vara eller något annat som visar att jag inte är säker. Om jag däremot säger tvärsäkert att en sak är på ett visst sätt då har jag kollat väldigt noga innan.

 

Tyvärr glömmer folk ibland dom där små orden som betyder så mycket. Jag sa till en granne en gång att jag trodde att en annan grannes hund kanske hade fått valpar. För mig var det väldigt tydligt att jag bara spekulerade men inte alls påstod att det var så men ett tag senare säger hon "du sa ju att din grannes hund hade fått valpar".

 

Hur skall man då göra för att klart och tydligt visa att man inte hävdar en sak utan bara resonerar och spekulerar?

Link to comment
Share on other sites

Om jag inte vet säkert så är jag noga med att lägga till kanske, tror, troligen, kan vara eller något annat som visar att jag inte är säker. Om jag däremot säger tvärsäkert att en sak är på ett visst sätt då har jag kollat väldigt noga innan.

 

Tyvärr glömmer folk ibland dom där små orden som betyder så mycket. Jag sa till en granne en gång att jag trodde att en annan grannes hund kanske hade fått valpar. För mig var det väldigt tydligt att jag bara spekulerade men inte alls påstod att det var så men ett tag senare säger hon "du sa ju att din grannes hund hade fått valpar".

 

Hur skall man då göra för att klart och tydligt visa att man inte hävdar en sak utan bara resonerar och spekulerar?

 

Grannen kanske hade aspergers? Det är ju vanligt att människor som har det tolkar saker väldigt bokstavligt och fäster mycket större vikt vid exakt vad man säger...än vad den sociala kontexten antyder.

 

I övrigt tycker jag du besvarat din egen fråga med den inledande paragrafen.

Link to comment
Share on other sites

Det är lite kul det där med att tro och veta. När jag har varit med på möten/inormation på jobbet så har det varit män vissa gånger och kvinnor vissa gånger. När kvinnor har lagt fram saker så har dom sagt att: Nu ska vi försöka....Vi tror....eventuellt att... osv men när någon man stått framme där så har det varit så här: Nu ska vi köra så det ryker...vi vet...vi ska...Så här är det osv. Om man kan säga så olika om samma saker så kan man nog uppfatta lika olika. Många har nog en släng av Aspergers utan att för den skull vara diagnosticerade.

Link to comment
Share on other sites

Kommunikation är inte alldeles enkelt och hjärnan inte alltid helt logisk. Grannen hade inga handikapp och jag har råkat ut för det även i andra sammanhang. Min chef verkade inte förstå skillnaden och det kunde bli rätt komiska situationer ibland.

Link to comment
Share on other sites

Det är lite kul det där med att tro och veta. När jag har varit med på möten/inormation på jobbet så har det varit män vissa gånger och kvinnor vissa gånger. När kvinnor har lagt fram saker så har dom sagt att: Nu ska vi försöka....Vi tror....eventuellt att... osv men när någon man stått framme där så har det varit så här: Nu ska vi köra så det ryker...vi vet...vi ska...Så här är det osv. Om man kan säga så olika om samma saker så kan man nog uppfatta lika olika. Många har nog en släng av Aspergers utan att för den skull vara diagnosticerade.

 

 

Kommunikation är inte alldeles enkelt och hjärnan inte alltid helt logisk. Grannen hade inga handikapp och jag har råkat ut för det även i andra sammanhang. Min chef verkade inte förstå skillnaden och det kunde bli rätt komiska situationer ibland.

 

Helt rätt. Såg något dokumentärt om Aspergers häromdagen så med det i färskt minne så fällde jag nog en lite ogenomtänkt kommentar. Finns ju överlag en tendens att stämpla saker på allt och alla i dessa tider så jag är väl ur det perspektivet också ett barn av min tid.

 

Vad gäller kommunikation så får man ju komma ihåg att det är ingen slump att såväl stora företag som dito politiska partier ofta har egna PR-avdelningar eller i varje fall mycket starka kopplingar till sådana. Riktad och extrem kommunikation - ofta ren manipulation - är helt enkelt big business. Man har ju även breddat detta område enormt under de senare decennierna till att omfamna kommunikation/manipulation av våra sinnen. Således så lägger Mercedes miljoner på s.k. psykoakustisk forskning för att ex. få "rätt" ljud när man stänger en bildörr, dvs "the Mercedes sound". Donken har ett helt laboratorium, i New Jersy om jag inte missminner mig, där man forskar på "rätt" sorts dofter och smaker för att maximera försäljning och helst - om möjligt - beroenden. Med svenska mått mätt så hoppas jag ingen fortfarande tror att promenaden förbi t-banornas pressbyråer av en ren slump får en att bli sugen på kanelbullar?

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...