Effie

Mättnad vs stress - om ätande

Recommended Posts

Frågan kom upp om huruvida man kan äta när man är mätt.

Nils Engström klarar fysiskt inte av att stoppa I sig en bit till.

MariaF sager att vid stress spelar det ingen roll om magen är fyrkantig, för det har inte med mättnad att göra.

Zpider konstaterade att godissug inte har att göra med om det är gott eller inte.

Och jag håller med Zpider och MariaF.

Tänkte att det vore intressant att samla lite erfarenheter om dessa frågor.

  • Vad är mättnad?
  • Påverkar stress ätandet?
  • Varför äter man fast man inte vill? fast man är mätt så man nästan spyr?
  • Är det skillnad på män och kvinnor?
  • Har det med ålder att göra? med tidigare vanor? (ät upp det du har på tallriken! eller en ovana för att döva obehagliga känslor?)
  • Döva obehagliga känslor med mat, funkar det?  
  • Hur påverkar det vikt och mående?
  • Finns det strategier för att hantera problemet? Någon som testat meditation; funkar det?

Fundersams frågor tillagda:

  • Om stress  påverkar ätandet - hur?
  • är det utmattande så att hjärnan behöver mer energy, eller är det andra hormonella processer?

Lägg gärna till fler frågor om jag glömt något

Redigerad av Effie
Fler frågor
  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 timmar sedan, Effie sade:

det har inte med mättnad att göra. 

För egen del kan jag bara konstatera att, vid sidan av övriga positiva effekter som LCHF-kosten haft på mig, mättnadskänslan är den som definitivt inte går att komma över och som har stor betydelse för det allmänna måendet. Fortfarande talar jag naturligtvis i egen sak.

Vad gäller bulimiker, förefaller det mig närmast nödvändigt att mättnadskänslan i det fallet måste vara försvagad. Försvagad blir den om kostens näringsinnehåll främst är byggt på kolhydrater. Det är allmänt känt att hungerkänslan kan återkomma ganska snart efter en måltid.  Det vet flertalet LCHF-entusiaster, när de tänker på tiden före LCHF.. Själv vet jag av egen erfarenhet, från min tid före LCHF-starten, hur hungerkänslan kunde göra sig påmind långt i förtid. Då kunde en extra slurk vatten lösa problemet.

Hur många bulimiker som tillämpar LCHF-kost är svårt att bedöma men antalet bör vara kraftigt begränsat jämfört med det bland normalkostarna. Därför vore intressant att få en vetenskapligt grundad förklaring på fenomenets uppkomst. Eftersom vi befinner oss på ett LCHF-forum borde den som, trots tillämpad LCHF-kost, har egen erfarenhet kunna förklara bättre än tidigare, när diskussionen varit uppe. Alltså hur någon, trots det bl.a. rent mekaniska motståndet kan fortsätta äta.

P.S.

För den som tillämpar LCHF, kan finnas skäl att påminna om vätsketillförseln. Vanligt för många är att vänta tills törsten kommer och tro det vara ok för drickandet. Det är faktiskt fel, eftersom det redan är i senaste laget att då tillföra kroppen den vätska som den kräver. Redan då ligger man fyra, fem procent under det som kroppen önskar. En fråga man kan ställa till LCHF-entusiaster är därför: dricker ni verkligen er kropp nöjd dagligen? Vilken betydelse kan vätskeintaget ha för bulimiker?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 timmar sedan, Effie sade:

Frågan kom upp om huruvida man kan äta när man är mätt.

Tänkte att det vore intressant att samla lite erfarenheter om dessa frågor.

  • Vad är mättnad?
  • Påverkar stress ätandet?
  • Varför äter man fast man inte vill? fast man är mätt så man nästan spyr?
  • Är det skillnad på män och kvinnor?
  • Har det med ålder att göra? med tidigare vanor? (ät upp det du har på tallriken! eller en ovana för att döva obehagliga känslor?)
  • Döva obehagliga känslor med mat, funkar det?  
  • Hur påverkar det vikt och mående?
  • Finns det strategier för att hantera problemet? Någon som testat meditation; funkar det?

Lägg gärna till fler frågor om jag glömt något

Kanske en kompletterande frågor kring stress. Om stress påverkar ätandet i så fall hur? 

Låt säga att man gjort något mental jobbigt (stress) eller har ett arbete där det går åt mycket hjärnkraft. Säger hjärnan ifrån för att den de facto behöver mer energi eller är det andra hormonella processer som tar över? Försökt förstå detta ett bra tag.

Min erfarenhet så här långt med keto och mer strukturerad fasta,  from oktober 2018, är att cravings av trötthet är mycket mindre förekommande och går att behärska på ett annat sätt. Allt är dock så nytt att jag inte törs vara tvärsäker. 

  • Gilla 2
  • Förvirrad 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
23 minuter sedan, Fundersam sade:

trötthet är mycket mindre förekommande och går att behärska på ett annat sätt

I mitt fall 16 månader LCHF på relativt kraftig ketosnivå har jag upplevt detsamma. Lite problematiskt när man passerat 80 års ålder att känna kraft och vakenhet under 19 timmar per dag. Jag försöker sova längre, men min sömn är djup och effektiv. Jag försöker förtvivlat komma upp i den rekommenderade medellängden (sju timmar) men det är svårt. I min ålder förefaller dagsfasta (16-17 timmar) bäst tillfredsställa kroppen. Kör du annan typ av fasta?

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
27 minuter sedan, Nils Engström sade:

I mitt fall 16 månader LCHF på relativt kraftig ketosnivå har jag upplevt detsamma. Lite problematiskt när man passerat 80 års ålder att känna kraft och vakenhet under 19 timmar per dag. Jag försöker sova längre, men min sömn är djup och effektiv. Jag försöker förtvivlat komma upp i den rekommenderade medellängden (sju timmar) men det är svårt. I min ålder förefaller dagsfasta (16-17 timmar) bäst tillfredsställa kroppen. Kör du annan typ av fasta?

Vilka bekymmer 😂, härligt att läsa.

Så bra har det ännu inte blivit med min energi, men att inte plågas av den uttröttbarheten i hjärnan som kommer efter utmatningssyndrom är befriande. Det är en variabel jag håller noga reda på. Om keto hjälper mot andra neurologiska problem, tänk om den kan hjälpa mot just uttröttbarhet och kanske utvecklas till den där mental superenergin  som andra får uppleva. 

Ang fasta, 16:8 ger sig själv jag mäter inte följer bara hungern, det blir lite hur som helst men flera gånger i veckan. Ett tag körde jag tisdagar och torsdagar mellan 20-24 timmar. Nu testar jag 36 timmar men bara en gång/vecka. Framför allt för att testa om fettet på magen kan få sig en skjuts och om jag förstått rätt ger det bättre autofagi. Hoppas på något mindre rynkor 😁

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det finns ju även en praktisk fysiologisk aspekt av det hela. Desto mer och oftare man överäter desto mer tänjer man ut magsäcken i förhållande till sitt energibehov, så det tar längre tid att känna sig full. Gör man det aldrig, blir det mycket svårare att överäta eller ens förstå företeelsen, eftersom magsäcken alltid varit modell mindre och trängre.

Detta är såklart en större faktor för kolhydratsätare, eftersom deras portionerna är större. Jag fick plats med hur mycket som helst i magen när jag käkade pasta, ris med mera vilket gjorde överätning väldigt okomplicerat. Nu har den uppenbarligen krympt till mer normalt på LCHF och det skulle göra fysiskt ont att äta de mängder jag brukade. Kolhydrater kräver inte heller så mycket bearbetning(tugga), utan går att slänga i sig, vilket gjorde det möjligt att överäta innan den stora mättnaden kickade in. 

Mitt överätande numera är kopplat till dålig sömn, stress och menscykeln(hormonellt). Vilket är rätt vanligt, kan jag tänka mig. Det är faktorer som skapar sämre mående, ökar produktionen av hungerhormon samt gör att man vill ha "kickar"(småäta) för att balansera bristen på energi och må bättre för stunden. Just när man äter något gott så blir ju hjärnan på alerten igen och man flyr den obehagliga känslan i kroppen+knoppen.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
19 minuter sedan, Fundersam sade:

tänk om den kan hjälpa mot just uttröttbarhet och kanske utvecklas till den där mental superenergin  som andra får uppleva

Den kommer du säkert att uppnå. Kanske tar några månader till. För min del, kan jag ärligt påstå att riktiga hungerkänslor bara uppstår en gång om dagen - på morgonen. Före huvudmålet, vid 15-tiden - en lätt hunger - så har det varit sedan september 2017, då jag slog näven i bordet och inledde LCHF-livet. Det har jag aldrig ångrat och kommer att upprätthålla livet ut. Klarheten i kropp och sinne är här för att stanna. Eftersom jag från början var intresserad av att kunna kontrollera min ketosnivå (se hur den varierade under dygnet), inhandlade jag en KETONIX, det har jag heller aldrig ångrat. Den mäter med fullgod precision via utandningsluften acetonhalten i den och därmed ketosnivån. Pilar och annat krafs i bilden nedan (som visar mätklockan på datorskärmen), är jag själv skyldig till i min egen manual.  Mina ketosdata brukar ligga på det gula fältet!

1811316693_ScreenHunter_1569Nov_0419_12.thumb.jpg.9941b5cfddc8e4edc80cc8969d6511b0.jpg

En av hörnstenarna enligt min uppfattning är att kunna kontrollera att ketosen ligger bra. Så om jag skulle rekommendera en LCHF-kostare ett bra komplement till febertermometer (inte använt på 16 månader) och blodtrycksmätare (används någon gång i månaden), är min KETONIX ett suveränt tillskott (i perioder använd löpande under hel dag) men vanligen en gång i veckan.

I skrivande stund (klockan 15:00) - snart kommer huvudmålet att avätas - mycket svag hungerkänsla, som jag mycket väl kunde strunta i tills i morgon utan mat - nyss uppmätt ketosnivå (47 PPM) antyder detta -  allt under kontroll alltså.

  • Gilla 1
  • Tack! 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, Elinor sade:

Just när man äter något gott så blir ju hjärnan på alerten igen

Men där avviker jag tydligen - min hjärna säger oftast - "det här var oerhört gott...men nu räcker det", enligt principen smaken av det goda efter en tugga är densamma som efter tio!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Bitten Jonsson hade länkat till denna intressanta text. Tvångsmässigt ätande är ett utlopp för sockerberoende:

https://annicasinspira.com/2019/02/11/tvangsmassig-overatare-ar-man-en-addict-da/?fbclid=IwAR06S0R4N81pZkWpTEwFbz73o_puNwzj07wLCVhXc-hzaL0783ZnwQgMMIE

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
30 minuter sedan, MariaF sade:

Tvångsmässigt ätande är ett utlopp för sockerberoende:

Tror du att en LCHF-frälst efter åratals kost i den riktningen, skulle ha kvar sötsuget och därför hamna fel?

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, MariaF sade:

 Tvångsmässigt ätande är ett utlopp för sockerberoende:

Jag är inte övertygad. Jag kan äta socker om jag vill, och låta bli, ta en bit av något sött och sluta där. Oftast är det ointressant (och det är pga lchf). Jag vet ju att det inte är gott.

Stressätande är något helt annat. Det har inte med socker att göra. Det har inte med mättnadskänslor att göra heller; det är fullt möjligt att känna sig mätt och ändå trycka i sig mat. Mat, alltså. Kött och smör. 

Bra perioder är det som Nils beskriver livet: man äter och så är man nöjd. Äter inte mer förrän det är dags igen. 1-2 gånger per dag. Stressperioder, om det nu är stressen som gör det...då är det som jag beskriver ovan. 

Och, ska jag tillägga...jag gör ju allt för att bra perioder ska vara långa, och att de sämre inte ska inträffa. Men det är svårt att veta vad som utlöser dem. 

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
6 timmar sedan, Nils Engström sade:

mycket svag hungerkänsla, som jag mycket väl kunde strunta i tills i morgon utan mat - nyss uppmätt ketosnivå (47 PPM) antyder detta -  allt under kontroll alltså.

Jag citerar mig själv från kl.15 (ketosen då 47 PPM med KETONIX). Nu är klockan 18:36. Har gjort ytterligare en ketosmätning (70 PPM) - alltså full ketos. På en femgradig mättnadsskala känner jag ca. 3-4, dvs. kan inte ens tänka mig knäcka en nöt, än mindre äta den. Blodtryck 133/81 utan blodtrycksmedicinering (tidigare använd under 26 år), som jag satt ut efter växling till LCHF-kost för 16 månader sedan.

Vakenhetsgrad på en femgradig skala (tveklöst 5).

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
13 timmar sedan, Nils Engström sade:

Tror du att en LCHF-frälst efter åratals kost i den riktningen, skulle ha kvar sötsuget och därför hamna fel?

Nu var min kommentar ett utdrag ur texten för att man skulle veta vad den handlar om, det kanske jag skulle ha förtydligat.

Men som svar på din fråga; jag vet att det är så. Om vi inte har olika syn på vad "åratal" betyder. Jag har ju bara varit frälst i 8år.

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
12 timmar sedan, Effie sade:

Stressätande är något helt annat. Det har inte med socker att göra. Det har inte med mättnadskänslor att göra heller; det är fullt möjligt att känna sig mätt och ändå trycka i sig mat. Mat, alltså. Kött och smör.

Nej det är sant, men det är något i ätandet som triggar nåt man mår bra av, typ dopamin, oxytocin eller liknande. Det kanske är fel att kalla det "socker-beroende"? "Mat-beroende" kanske är bättre men också dumt för det är vi ju allihop för överlevnaden. Personligen har jag alltid sett mitt småätande som ett sätt att vara periodare (som farfar var på alkohol) men exakt vilken substans som kroppen får ut av det vet jag inte. Eller om det är tarmbakterierna som signalerar kanske? Det finns teorier om det också.

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
Citat

Tror du att en LCHF-frälst efter åratals kost i den riktningen, skulle ha kvar sötsuget och därför hamna fel?

Om jag inte misstar mig, skulle LCHF-ingenjören My svara JA! på den frågan.

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, MariaF sade:

 Personligen har jag alltid sett mitt småätande som ett sätt att vara periodare (som farfar var på alkohol) men exakt vilken substans som kroppen får ut av det vet jag inte. Eller om det är tarmbakterierna som signalerar kanske? Det finns teorier om det också.

Och min känsla av att trycka I mig mat när jag inte vill ha är att det inte hjälper ett smack...så kroppen får inte ut det den behöver; vad det nu skulle vara.

Funderar också på tarmfloran, men vad de små liven vill ha har jag inte förstått...

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Kan hålla med att matberoende låter lite dumt, eftersom alla är beroende av att äta för att inte dö. Däremot reagerar jag en smula när LCHF förespråkare liksom menar att allt tvångsmässigt ätande handlar om sockerberoende. 

Sockerberoende för mig är specifikt, att ha ett okontrollerbart sug efter sånt som smakar sött eller livsmedel rika på lättupptagliga&snabba kolhydrater. Medan ett matmissbruk där man överäter, småäter, känsloäter eller hetsäter kan vara generellt och vad som helst, förutsatt att det är insmickrande och gott inklusive grejer som inte smakar sött och är kolhydratsnåla. 

Sen tror jag i och för sig att det allra flesta som inte kan kontrollera ätandet också har delvis ett sockerberoende. Skillnaden är att de inte kommer får bukt med hela problemet enbart via socker-detox eller verktyg för att stå emot sockersuget. Det här tvångsmässiga tugga-tugga begäret försvinner inte helt, även om man tar bort socker och kolhydratrika livsmedel från kosten. 

Tror också tarmbakterier spelar in men kanske främst vid sockerberoende, med tanke på hur mycket värre suget blir om jag ger efter och göder rackarna haha. Sägs att en ny generation bakterier föds var 20:e minut, så kan tänka mig att sockertrollen i tarmen förökar sig explosionsartat, så fort de får favvo-maten. Man har också sett att möss får sämre tarmflora av stress samt att stressade personer har mer skadliga bakterier i sin avföring. Så att man får mer sötsug under jobbiga perioder, kanske också handlar om det?

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
14 timmar sedan, iAnna sade:

Om jag inte misstar mig, skulle LCHF-ingenjören My svara JA! på den frågan.

Angående sötsugets återkomst för en LCHF-frälst efter åratal på kosten. Mina funderingar och erfarenheter runt saken, kan naturligtvis bara ses som ett ad hoc-exempel.

I mitt fall var en fråga att tömma ett halvt kilo praliner på en kväll inget problem. Om det kunde tyda på sötsug vill jag lämna därhän (dock knappast någon antydan om stark karaktär på den sidan). Vid övergången till LCHF-kosten hade jag dock ingen tanke på att ev. kvarvarande sötsug kunde innebära problem, trots allt jag hört talas om om andras svårigheter

Min avsikt med LCHF var ju att se om specialisternas antydningar om möjligheten att sätta ut medicinering verkligen fungerade genom kostväxlingen. För mig fanns därför ingen tvekan om hur eventuella problem skulle tacklas, naturligtvis genom LCHF utan avvikelser, punkt slut. Genom inköpet av min KETONIX-mätare kunde jag när som helst på dygnet kontrollera ketosnivån. Det visade sig att jag hade lätt för att komma i ketos och lätt för att återträda i den efter kostavvikelser åt kolhydrathållet - allt föreföll tyda på en spikrak utveckling i linje med våra vänner på forskningssidan.

Mot bakgrunden ovan frågar jag mig ofta varför jag inte känner minsta saknad t.ex. efter praliner eller har så lätt för att tacka nej, när jag bjuds ur den nyöppnade chokladkartongen. Samma gäller övrigt som jag tidigare uppskattade som t.ex. bakad potatis. Det är bara det att enkel logik säger mig att resultatet genom en livsstilsförändring  bara uppstår genom konsekvent  genomförande.

Visst hade jag extra skäl till den räta linjens princip genom mina tre mediciner, som jag ville släppa och att jag passerat 80-årsgränsen. Det metabola syndromet höll ju på att utvecklas med risken för cancer, Alzheimers sjukdom etc.. I den åldern knappast tänkbart att häva med medicinsk terapi. Hippokrates tes om maten som bästa medicin och kostdoktorn med sitt forum med alla glada tillrop,  tilltalade mig mycket. Där befinner jag mig nu utan minsta indikation på att ev. sug efter det bästa i den gamla kosten skulle göra sin röst hörd. Tvärtom den mat jag nu äter ger mig faktiskt större njutning än någonsin.

Frågan är om inte de problem, t.ex. med sötsuget, som vissa rapporterar som närmast oöverstigliga, helt enkelt beror på att den mentala inställningen till kostväxlingen inte är tillräckligt distinkt. Incitamenten (om det enbart rör sig om hälsoaspekter utan sjukdomar inblandade) kanske inte är tillräckligt starka. Frågan i det fallet är alltså: hur gör man för att låta hälsoeffekterna ta överhanden över suget efter det tidigare goda?

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 minut sedan, Nils Engström sade:

Frågan är om inte de problem, t.ex. med sötsuget, som vissa rapporterar som närmast oöverstigliga, helt enkelt beror på att den mentala inställningen till kostväxlingen inte är tillräckligt distinkt. Incitamenten (om det enbart rör sig om hälsoaspekter utan sjukdomar inblandade) kanske inte är tillräckligt starka. Frågan i det fallet är alltså: hur gör man för att låta hälsoeffekterna ta överhanden över suget efter det tidigare goda?

Ibland undrar jag om du ens försöker förstå...? Tror du verkligen att man kämpar på om man inte bryr sig om sin hälsa? Det är ju för att man mår bättre som man kämpar på... Det ÄR ju det som är incitamentet...

Jag har haft många i min närhet som inte för sin liv kan begripa - förrän jag drar en parallell mot något i deras eget liv, sluta röka t ex. Då har jag fått höra "Men SÅÅÅ illa kan det väl inte vara?? Av mat??" 

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Eftersom nu problemet inte nödvändigtvis handlar om socker och kolhydrater så lägger jag in en aspect till: sömnen.

Hur påverkar sömnen ätandet? Påverkar ätandet sömnen? Stressen, I sammanhanget? Kaffe och liknande?

Själv har jag testat att vara utan kaffe några veckor, och jag kanske kände mig lite klarare I huvudet. Och jag kan inte dricka kaffe för sent. Däremot, om kaffe stressar mig, eller stress får mig att dricka mer kaffe...vet inte. Och jag kan inte avgöra om dålig sömn gör att jag känner mig mer stressed, och mer benägen att äta trots att jag är mätt...eller om stressen leder till sämre sömn.

Det är en härva, det här.

Funderar också på om störningar I vanor ("ska iväg på något/har varit iväg/har inget bra hemma att äta " -> lite för dåligt ätande ->?) kan påverka.

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
23 timmar sedan, Effie sade:

Jag är inte övertygad. Jag kan äta socker om jag vill, och låta bli, ta en bit av något sött och sluta där. Oftast är det ointressant (och det är pga lchf). Jag vet ju att det inte är gott.

Stressätande är något helt annat. Det har inte med socker att göra. Det har inte med mättnadskänslor att göra heller; det är fullt möjligt att känna sig mätt och ändå trycka i sig mat. Mat, alltså. Kött och smör. 

Bra perioder är det som Nils beskriver livet: man äter och så är man nöjd. Äter inte mer förrän det är dags igen. 1-2 gånger per dag. Stressperioder, om det nu är stressen som gör det...då är det som jag beskriver ovan. 

Och, ska jag tillägga...jag gör ju allt för att bra perioder ska vara långa, och att de sämre inte ska inträffa. Men det är svårt att veta vad som utlöser dem. 

Effie, det du beskriver räknas nog inte som sockerberoende.

Frågan är vad du menar med stressätande? Ätande för att döva tanken och känslan i det som stressar eller ätandet när stressen väl har manifesterat sig? Två olika saker som jag uppfattar det. Troligen kan de sammanfalla en del gånger.

Tänker att det man behöver reda ut för sig själv är om ätande är fysiologiskt? Stresshormonerna kortisol och adrenalin höjer blodsockret och sänker insulinkänsligheten. och när blodsockret då går ner gissar jag att hungern/suget kommer.

Alternativt medvetandegöra sig om vilka tankar eller känslor som föregick det där ätandet.

Jonas Bergqvist har en bra och intressant redogörelse för hormonspelet i våra kroppar. http://www.jonasbergqvist.se/balansera-dina-hormoner

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Många kloka tankar och funderingar i den här tråden!

Dvs det är j*vla komplext, ålder, stress, sömn, kön.. förmodligen en massa annat oxå spelar roll, tex att man anser att det mesta måste smaka sött för att stoppas i munnen, men det är då förmodligen mest en vana/en del av vår sociala kontext!

Dvs sockerberoende är nog mer ett resultat av ens sociala kontext.. nu så är jag inte uppväxt under sådana förhållande utan på bondgård, där det i princip alldrig var brist på mat, däremot var socker något man tvingades att köpa!

Oså går vi till lite andra förhållanden, dvs i nutid, där en stor del av maten de fakto består av socker!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
9 timmar sedan, MariaF sade:

Tror du verkligen att man kämpar på om man inte bryr sig om sin hälsa? Det är ju för att man mår bättre som man kämpar på... Det ÄR ju det som är incitamentet...

Självklart gör alla det - bara tanken på att växla över från det man tidigare njutit av till något diametralt annorlunda (i vissa fall osäkert område om man inte noggrant förberett sig) är svår.

Min frågeställning och intresset för den, är knuten till de många misslyckanden jag sett och diskussioner runt det till synes omöjliga att ändra gamla ätvanor. Det var därför jag själv inte hoppade på LCHF, förrän jag noga studerat förutsättningarna.

I samma ögonblick som jag var klar på var jag stod, men först då, klippte jag till. Det har, efter vad jag hittills sett av diskussioner på nätet (inte bara på detta forum) för mig fungerat ovanligt befriat från problem - hittills kan jag egentligen inte se något problem för egen del. Det räcker tyvärr inte som grund för råd till andra.

Kontrasten mellan mina resonemang och andras med svårigheter, finns all anledning för mig att förstå. Jag har därför försökt från min sida så klart jag förmått att först förklara (för mig själv och andra intresserade) hur jag agerat för att uppnå de resultat jag föresatt mig. Tyvärr har jag aldrig hört någon med de stora problemen, i "klarspråk" förklara sambanden som verkat i motsatt riktning jämfört med min. Förklara på ett sätt som går att använda till att hjälpa andra i liknande situation. Jag har verkligen sugit i mig resonemangen som förts men inte hittat de tunga argumenten att använda till att stötta andra med.

Under mina 16 månader med LCHF har nu fem av mina bästa vänner avlidit. Resonemangen från yngre släktingar har nästan undantagslöst utgjorts av avfärdande resonemang av typen:

"nn går aldrig att påverka till att ändra sin vanliga kost, så vi har gett upp". 

Cyniskt eller inte från yngre generationen att resonera så - tillhör jag gruppen som aldrig ger upp. Det innebär att jag enträget fortsätter att lyssna mig till eventuella tips att använda vidare.

P.S.

Om någon beskriver t.ex. sitt överätningsproblem med att oberoende av mättnadskänslan och fysiskt stinn mage utan större problem kunna fortsätta äta, är det ett konstaterande - ingen förklaring. Om det gäller bulimi, är det en annan sak, som är förklarlig, eftersom det fysiska stoppet då avlägsnats genom att magen tvångsmässigt töms, till att ge rum för ny mat och hetsätande. Det senare finns beskrivet i en rad rapporter och ligger utanför LCHF-resonemanget. 

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
3 timmar sedan, MariaF sade:

Tyvärr kommer vi sällan till den intressanta diskussionen utan går som sagt allt som oftast vilse

Huvet på spiken! Det vimlar av teorier såväl bland "specialister" som enskilda drabbade. De av oss som inte själva haft problem, ser enda möjligheten till problemlösning eller förklaringsmodell ligga hos den som personligen levt med överätning, helst som själv hittat sin egen väg ur problemen - inte bara beskriver problemens verkningar.

Mitt intresse har uppkommit genom försöken att förstå människors svårigheter med att bryta med tidigare matvanor (alltså inte längre fritt få konsumera stora mängder av vissa livsmedel). Dessa problem har vissa gemensamma drag med de bakom begreppet överätning. Svårigheterna i att komma över problemen ligger möjligen på liknande plan.

Som jag uppfattat, av resonemangen på detta forum, har en relativt stor del av LCHF-entusiasterna fått sitt intresse för kostomläggning genom viljan att bryta med osunda matvanor. Sådana som metaboliskt står i strid med vad kroppens celler önskar sig för att hålla kroppen frisk. En inledande procedur före kostomläggningen har för flertalet vanligen legat i egna studier och förståelsen för kroppens behov.  Det är just de egna studierna hos den som haft överätning som huvudproblem som kan bidra till effektivare stöd för dem som har svårt att komma igång med "vanlig" kostomläggning.

Tyvärr är den springande punkten: KUNSKAP. Om man vill påverka någon i rätt riktning räcker det inte med att t.ex. påpeka socker inte vara bra. Man måste gå betydligt djupare än så - inte så lätt för mottagaren,  som ofta inte ens känner till namnen på de viktigaste kroppsorganen, än mindre deras funktion.   

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Laddar...