Gå till innehåll

Recommended Posts

On 2019-10-27 at 10:09, morgonsol sade:

. Hur man hanterar detta om man har svårt att sätta gränser och att prioritera sig själv, vilket jag haft och fortfarande har i viss mån, är frågan. 

Planera. Prioritera. Tänk igenom situationer och hur du vill hantera dem. 

Och efteråt. Analysera. Förlåt dig själv om det gått åt skogen. Lär dig något av det. Reflektera  

Säger Effie som inte heller är särskilt bra på att alltid prioritera sig själv. 

  • Gilla 4
  • Tack! 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • Svar 312
  • Created
  • Senaste svar

Top Posters In This Topic

Top Posters In This Topic

Popular Posts

Samma här. Alla vet att jag inte äter kaka, så det är aldrig några diskussioner. Men senast det var fika för att fira av en medarbetare som slutade hade hon som fixat kakorna även köpt 86% choklad til

De två senaste veckorna har det blivit lite för mycket socker för min smak. Honung i teet och annan matlagning, vanlig mintchoklad, lakritsgodis, mintchoklad 70% kakao, mörk choklad 86%, mera godis (f

Nu ska jag kommentera något du kanske inte vill ha åsikter om, och det handlar om att du skriver att du inte vill vara besvärlig. En person med glutenintolerans skulle aldrig äta gluten för att i

Posted Images

8 timmar sedan, Effie sade:

Säger Effie som inte heller är särskilt bra på att alltid prioritera sig själv. 

Men det gör ingenting. Det är en tröst att man inte är ensam om att ha svårt för att prioritera sig själv. Planerar gör jag så gått det går, men allt går inte heller alltid enligt plan och då behöver man kunna tänka/ställa om.

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • 2 weeks later...

Nu den senaste veckan har det blivit socker i en lite större mängd tre gånger: pumpapaj och mörk choklad i helgen, lösgodis igår. Har lyckats ge bort lingonsylten, istället står bl a surkål i kylskåpet. Det dåliga med socker är att det oftast blir så att man tar lite mer än vad man tänkt sig. Min gissning är att det har att göra med mättnadskänsla. Även om t ex bär och äpple innehåller fruktsocker är det något som kan få förekomma ibland, i mindre mängder. För tydligen kan jag inte vara helt strikt 100% av tiden. Andra kanske kan och t.o.m behöver det. Men samtidigt är det lätt hänt att det blir för mycket av det goda även inom ramen för lchf. Personligen har det den senaste månaden handlat om lite för mycket tillagade rotfrukter, några skedar ris, för lite fett i vissa måltider. Vågen visar strax under 73 kg, flertalet byxor känns tighta när jag ska ta på dem på morgonen. I början av september vägde jag ca 68 kg. Så förutom socker så funderar jag på att även undvika grädde, creme fraiche, rotfrukter och mandelmjöl i det jag äter till vardags. Om det ger något utslag på vågen och om jag kan hålla mig till det får jag se.

  • Gilla 2
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • 4 weeks later...

Oj, det har gått snart en månad sedan jag skrev. Min gissning är att jag för närvarande är inne i ett lite grundare skov, med en del godisätande och mindre bra ätande av riktig mat som följd. Behöver nog äta mer fett. Har mörk choklad 95% hemma, inte för att den är speciellt god. Men den äts. Det har inte gått så långt att jag äter godis istället för mat i någon större utsträckning. Igår slank det ner några bitar häxvrål, en godissort jag är hemskt svag för. Även apelsinchoklad, typ romerska bågar, platsar i den kategorin. Bakade även kokostoppar tidigare i veckan, sötade med honung. De flesta lyckades jag ge bort men blev ändå att jag åt 3 st själv. Detta är nackdelen med att baka. En passionsfrukt i helgen. En handfull kola-godisar förra veckan med +1.8 kg på vågen som följd. Och så en helg i mitten på november där det blev för mycket socker på en dag när jag var bortbjuden. Varm choklad och vetebullar. Även helgen innan med pannkakor på mandelmjöl, bär, vispgrädde och chokladbollssmet. Kan hända att jag fått lite perspektiv på mitt godisätande, då jag vet vilka sorter jag är speciellt svag för och att jag inte äter godis om det inte är lättillgängligt. Lösningen är att inte vistas där godis finns. De förändringar som skett matmässigt annars är att jag numera äter både surkål och syrad rödkål varje dag, samt att grädde och creme fraiche köps hem i mindre mängder. Saknar inte blaskiga såser. Det kommer ta tid att bli 100% sockerfri, om det är ett mål att sträva efter. Men varje dag utan sött är en bra dag, flera dagar i följd ännu bättre. Häromveckan upplevde jag faktiskt en total avsaknad av att äta sött, en befriande känsla. Vara mätt och belåten av den riktiga mat man ätit. Det som återstår är att klura ut hur december inte blir en allt för sockerrik månad. 

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, morgonsol sade:

1. Häromveckan upplevde jag faktiskt en total avsaknad av att äta sött, en befriande känsla. Vara mätt och belåten av den riktiga mat man ätit.

2. Det som återstår är att klura ut hur december inte blir en allt för sockerrik månad. 

1. Då är du på god väg!

2. Det finns en bra väg, som jag själv tillämpade vid min LCHF-start för lite mer än två år sedan.

(Det skall sägas att jag dessförinnan utan problem ensam kunde tömma en Aladdin-kartong på en kväll eller två - så långt min karaktär eller sötsug).

Jag hade då hunnit studera förutsättningarna för LCHF åtskilliga hundra timmar (studier och videor) och följt resonemangen mellan forumets eminenta medlemmar.

Efter att först ha gjort en blodanalys på Werlabs ca. 32 parametrar, slog jag näven i bordet och bestämde mig för att därefter inte ta något sött (ingen juice, inga praliner, ingen glass, ingen mjölk (men vispgrädde, ost och yoghurt), inget bröd annat än LCHF-bröd, ingen potatis, inget ris, ingen pasta, ingen läsk ingen ...). Efter några månader - åter Werlabs - idel LCHF-data!

Mitt resonemang var enkelt: om man efter ett långt liv smakat av det mesta i sötväg och det finns en bättre väg är det bara att välja. Den pragmatiska vägen innebar att välja LCHF. På den vägen har det varit utan avvikelser. Om jag med mitt sötsug kunde, kan flertalet - du också.

Redan med pkt 1 har du fått blodad tand. Använd december månads alla frestelser till att stå emot - en suverän träningsperiod. Belöningen är stor. I mitt fall alla tre mediciner borta och alla sjukdomssymtom raderade (läs=frisk i själ och hjärta) och bloddata, blodtryck etc. som i 30-40-årsåldern. 

I ditt fall med möjligheten att upp i ålderns höst leva frisk till dess tiduret bestämt sig för att ringa varningsklockan för första och sista gången. Lycka till!

  • Gilla 2
  • Tack! 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Stort tack för ditt svar @Nils Engström. Jag har nog skrivit detta tidigare, men det svåra är inte att sluta, utan att inte börja igen. Jag har läst Mats-Eric Nilssons böcker 'Den hemligen kocken' och 'Måltidens magi', vad som ryms inom riktig mat blir allt snävare. Jag rör mig långsamt bort från processad mat. Ris, potatis, läsk, glass och mjölk lockar inte. Där det blir knivigt för egen del med julmaten är om jag ska låta bli vörtbröd, risgrynsgröt, pepparkakor, clementiner, potatisgratäng, lussekatter och glögg eller bara ta pyttelite. Kommer jag sakna det? Man får ställa den tillfälliga tillfredsställelsen av att äta mot det mer långsiktiga konsekvenserna av att äta mjöl och socker. Även mitt mående överlag, jag är glad att slippa huvudvärk och kunna bli mätt på riktigt. Samtidigt kan jag inte riktigt släppa tanken om jag under de ca 20 år jag levt redan fördärvat kroppen bortom att det går att reversera i form av att ha ätit socker, spannmål, vegitabiliska oljor, frukt m.m i större mängder. Fortsätta vill jag naturligtvis inte, men då behöver man också programmera om hjärnan när det gäller mat. Att jul inte måste förknippas med socker och spannmål, likaså andra festligheter. Min målsättning blir följande: att mellan den 6:e december och 31:e januari försöka låta bli allt sött, och sedan utvärdera.

  • Gilla 4
  • Boom 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
3 timmar sedan, morgonsol sade:

Samtidigt kan jag inte riktigt släppa tanken om jag under de ca 20 år jag levt redan fördärvat kroppen bortom att det går att reversera i form av att ha ätit socker, spannmål, vegitabiliska oljor, frukt m.m i större mängder.

Då skall du veta att jag själv haft långt över 80 år på mig för den förstörelsen, som flertalet i min ålder. Dock skall sägas att vispgrädde, smör, ost och ägg i alla varianter med kött, fågel, fisk och inälvsmat alltid varit mina favoriter på matbordet. I min barndom/ungdom åt vi dessutom kalvdans, spettekaka, svartsoppa,  märgpudding (som flamberades med konjak) etc. Det får tillsammans kompensera för mjölken, brödet, potatisen (bakad eller ej), riset marmeladen, chokladpralinerna, den sötade apelsinjuicen, läsken etc.

Det fina i kråksången är att trots kroppsförstörelsen du talar om, kort tid efter LCHF-starten - ALLA mina sjukdomssymtom raderades (gikt, sura uppstötningar, myrkrypningar, förkylningar, diabetes 2, högt blodtryck, livsfarlig lipidprofil (för låga kolesteroldata genom statiner) etc.. Det sannolika är att min lipidprofil redan var optimal (utan statiner) enligt de studieresultat som visar minimal risk för hjärtinfarkt. De senare inte accepterade av läkaren som istället följde normerna enligt socialstyrelsen, som fortfarande är drabbad av fettskräck enligt Ancel Keys recept på 1950 -talet.

Det talas om att en stor andel av barnen som föds nu kommer att bli hundra år gamla men det kan knappast röra sig om veganer med tanke på de bristsjukdomar som tvingar flertalet (>80 %) att övergå till animalisk föda (2 % veganer/vegetarianer blir 100 år gamla). I ditt fall har du en god chans att hamna i den friska 100-års gruppen, om du från din nuvarande ålder håller fast vid  LCHF. Det är nog flertalet medlemmar i detta forum överens om eller hoppas på.

  • Gilla 2
  • Tack! 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag försöker klura ut några enkla förhållningssätt till mat och vad som motiverar mig, som jag kan återkomma till när jag frestas att göra avsteg. Inom den 'tillåtna' maten finns stort utrymme för variation: kokosprodukter, lchf-bröd, feta mejeriprodukter (grädde, ost, smör, creme fraiche, yoghurt etc), grönsaker, olivolja, kött, fisk, skaldjur, fågel, ägg, avocado, citron, lime, kryddor, bär och nötter. Därefter finns det en gråzon där alkohol, frukt, chark, mörk choklad och rotfrukter platsar, sådant man kanske bör konsumera med måtta. I undvika-kategorin finns margarin, spannmål, socker, vanlig choklad, mejeriprodukter med lite fett, potatis, vegetabiliska oljor, sötningsmedel och baljväxter. Det viktigaste är att äta riktig mat som inte är så processad och undvika socker och mjöl. En annan regel jag tänker sätta är att jag inte bakar LCHF-godis eller -bakverk om det inte är så att jag kommer ha gäster, som jag då kan bjuda. Inte heller köpa hem choklad. Sånt som motiverar mig är att må bra, få friska och starka tänder, behålla vikten, ha fungerande hunger- och mättnadskänslor, ha ett stabilt humör för att nämna några saker. Till min glädje verkar det finnas lchf-varianter på vörtbröd, pepparkakor, lussekatter och glögg, om det skulle krisa. Vet att jag kommer få vara försiktig med potatisgratängen, jag tar lätt en extra portion, vilket även gäller lasagne. Julgröten är det som återstår från min tidigare lista. Man kan fråga sig hur stor skada det gör om man bara äter gröt på julafton? Samtidigt funderar jag på hur många 'avstegsdagar' man bör ha på ett år, om det räcker med att inte äta som vanligt på julafton, midsommar och sin födelsedag t ex?

  • Gilla 2
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 timmar sedan, morgonsol sade:

Samtidigt funderar jag på hur många 'avstegsdagar' man bör ha på ett år, om det räcker med att inte äta som vanligt på julafton, midsommar och sin födelsedag t ex?

Visst kan det för många kännas tryggt att utan undantag, ensidigt välja bort allt som strider mot ett visst vägval. Det kan gälla religiösa, politiska eller andra intresseinriktningar som kräver obrottslig solidaritet med gruppen. Med LCHF gäller egentligen bara en solidaritet - den till sin egen kropp. Vetskapen om att kroppens celler, när de får det de vill, sällan ger anledning till sjukdom.   

Som märks här på forumet, trots familjekänslan och solidariteten medlemmarna emellan, finns ingen kardaverdisciplin som kräver av alla att ensidigt tillämpa LCHF-idén på identiskt, likartat sätt.  Solidariteten här ger stort utrymme för såväl den som vill uppnå strikt ketos, som den med mer töjbara principer (socker i klassen strikt 1-20 energiprocent eller mer). Alla får stöd. 

Väsentligt är att under vardagen i möjligaste mån anpassa kosten efter de grundläggande principer som den bygger på. Avvikelser under storhelger som jul, påsk och några födelsedagar lär vara betydligt lättare för en LCHF-kostare att hjälpligt klara än för en vegan, utan större uppoffringar. Den senare missar ju i stort sett allt det som hör t.ex. julen till - skinka alt. gås, sillbord, smör, vispgrädde, ost av alla de sorter, ägg... ja egentligen vad du vill utom julgodis i form av praliner, marzipan etc. - det senare vore, enligt min mening, att gå för långt. 

Mindre avvikelser från de grundläggande dragen för lågkolhydratkosten lär f.ö.  inte ha någon betydelse för flertalet, möjligen med undantag för vissa fall diabetiker typ 2, som nyligen bytt kost och satt ut sin medicin. Allätaren i oss måste ibland få sitt utlopp. Vettig andel undantag från regeln gör inte att regeln och dess finesser i vardagen försvinner.

Så god jul på dig!

  • Gilla 1
  • Tack! 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Ibland blir det så tydligt för mig hur olika vi människor är. Lite nu och då frågas det i forumet vad som händer när man gör avsteg från LCHF (som ju i sig är ett brett begrepp) eller ketogen kost.

För mig har det fungerat bäst och enklast att jag äter LCHF. Alltid. Det gör att jag slipper ta beslut vid varje tillfälle då det skulle kunna göras avsteg. Jag har en gång för alla bestämt mig, och finns ingen annan lösning kan jag helt enkelt låta blir att äta (om det t.ex. endast serveras vegansk lasagne 🤨 ). Den här inställningen gör det enkelt för mig, och jag behöver aldrig fundera på hur jag ska göra.

Sen förstår jag att andra känner att de ibland vill "unna sig", eller behöver vara artiga eller vill inte krångla till det för värden. Då tror jag att man behöver tänka igenom i förväg hur man ska hantera olika typer av situationer, och hur ofta man tycker att det är rimligt att göra dessa avsteg. Därav din fråga kanske. "If you fail to plan, you plan to fail" skriver LCHF-ingenjören My ibland.

Till sist har vi kategorin sockerberoende. Som jag förstått kan man då ha bestämt sig för att smaka en liten tårtbit, men när man väl börjat har man svårt att sätta en gräns och sluta. Så ett litet avsteg kan leda till en längre period av stora avsteg från LCHF. My är ju ett exempel på det, även om hon nu fått ordning på sitt ätande.

Vi känner nog alla oss själva bäst, och vet vilken kategori vi tillhör, och utifrån det kan vi ta beslut hur vi hanterar maten och ätandet.

Lycka till!

  • Gilla 4
  • Tack! 1
  • Boom 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
43 minuter sedan, SGK sade:

Ibland blir det så tydligt för mig hur olika vi människor är. Lite nu och då frågas det i forumet vad som händer när man gör avsteg från LCHF (som ju i sig är ett brett begrepp) eller ketogen kost.

För mig har det fungerat bäst och enklast att jag äter LCHF. Alltid. Det gör att jag slipper ta beslut vid varje tillfälle då det skulle kunna göras avsteg. Jag har en gång för alla bestämt mig, och finns ingen annan lösning kan jag helt enkelt låta blir att äta (om det t.ex. endast serveras vegansk lasagne 🤨 ). Den här inställningen gör det enkelt för mig, och jag behöver aldrig fundera på hur jag ska göra.

Sen förstår jag att andra känner att de ibland vill "unna sig", eller behöver vara artiga eller vill inte krångla till det för värden. Då tror jag att man behöver tänka igenom i förväg hur man ska hantera olika typer av situationer, och hur ofta man tycker att det är rimligt att göra dessa avsteg. Därav din fråga kanske. "If you fail to plan, you plan to fail" skriver LCHF-ingenjören My ibland.

Till sist har vi kategorin sockerberoende. Som jag förstått kan man då ha bestämt sig för att smaka en liten tårtbit, men när man väl börjat har man svårt att sätta en gräns och sluta. Så ett litet avsteg kan leda till en längre period av stora avsteg från LCHF. My är ju ett exempel på det, även om hon nu fått ordning på sitt ätande.

Vi känner nog alla oss själva bäst, och vet vilken kategori vi tillhör, och utifrån det kan vi ta beslut hur vi hanterar maten och ätandet.

Lycka till!

Vilken fantastisk och tacksam resumé alltså!

 

En liksom grundbult i frågan to be... or not to be... "plan to fail" (dagens bästa påminnar-notis!! - tack!) Jag vill ha den ringandes i öronen  som en bjällerklangjingle från idag, tills julen är över.. och för min del tror jag att jag kommer ångra mig bittert som satan om jag sitter och tuggar i mig exakt vad

"plan-to-fail-påminnelsen, den ska upp på kylskåpet! hemma hos mig! Och det på direkten, då jag upplever mig labil i julaftonssituationen. 

Labiliteten, som ledde mig till fördärvet...  de förra jularna. När man inte är liksom rustad med den briljanta logiken. 

 

Det här med "alltid" som kan låta som någon slags livstidsdom kantad av smärtsamt plågande.. för den som förstås inte  gjort sitt val : for once and for all. 

Men planerar man för en livräddar-kamp av guds nåde, enbart för att man tvunget skulle trycka i sig, ja men då har man redan bestämt sig för att också riskera få in djävulen som pådrivande gäst hela januari februari och haka ner till en kamp som är allt utom givande.

 

Allt detta för några timmars snaskande..... för att ge sig (?) en perfekt (?) jul....

 

Jag fullständigt ÄLSKAR My´s slogan, då den innehåller en vattentät logik, som alla med erfarenheter kan dra sig till minnes.

 

När... började the slippery slope... en vanlig tisdag under mars? Nej... det började vid jul, påsk, 50-årskalaset eller annan typisk UNNAR-DAG.

 

Att det surrar i skallen på en just dessa dagar innan ju, är s avslöjande för var man är på sin hälsoskala, i alla fall för mig så trillade poletten ner, och det känns befriande att läsa ditt inlägg.. där ordet "alltid" är som ett äääääntligen! 

 

Kalla en spade för spade, har det funkat , fortsätter funka.. så varför inte dra spaden också över samtliga dessa obligatoriska nu-ska-alla-med-glufsandet.

 

Rent socker, är lika mycket socker för ens känsliga metabolism, oavsett när på dygnet eller året det sipprar in i ens kropp, som är menad att läka till ett "normaltillstånd" (för oss som haft problemmed t.ex sockret som är så himmelens atraktivt och just nu plötsligen.... skyffla in socker under julhelgen, kan vara det där grammet, som får bägaren att rinna över. 

Jag tog själv 5-7 dadlar igår, exakt för att de är så sockerstinna.. och nix det var INTE värt för fem öre!!!! Att sedan andra hänvisar till sina egna traditionella preferenser är ju skrivet i sten. Denna heliga julaftonstid.. som jag vill för en gångs skull ge nobben. Det sitter baske mig i generna :

 

Var nu duktig och svik inte oss med det där tramset "att inte" 

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

LCHF = alltid = härlig mental uppryckning att se skrivet, men extra friskt när julen nalkar sig. 

 

Jag som också sett samtliga hälsovinster med lchf, varför i fridens namn har jag alleredan köpt hem marsipanlikör (AntonBerg) , punch sherry och Madeira?

 

Hur tänkte man där???  :wub: :wacko: B) (nej jag har inte alkoholbekymmer, notera endast att dessa spriter är sockerbomber som "matchar" julen... därför..) 

Är man en kvalificerad idiot eller enbart drabbad.. men är jag totalt beroende av forumet och D.Doctor som livlina? JA, definitivt! 

 

Jag vill inte ha non-lchf! Då lchf är en hälsolinje, en också för mig, livsstil och inte "nu" ska jag bli smal, innan jag blir sjuk och fet igen. (som man blir på sikt, av ett avsteg här, ett där... +semestertiden som gräddet på moset) , det innefattar i runda tal mer än halva året till slut, för den som tänker på socker som "glädjeämnet" . (bröd inkluderat, och bröd med russin eller farinsocker och krydderier, är ju extrasuggererande)

 

  • Ledsen 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Ett sätt för mig att hantera julen är att jag gör mina egna sillinläggningar, jag griljerar ibland min egen skinka, jag köper kolhydratsnål paté istället för leverpastej, jag ska nog baka pepparkaksfrökex enligt Birgitta Höglunds recept istället för att äta vanliga pepparkakor, jag fixar min egen glögg, jag har gjort LCHF-fatost (googla om ni inte förstår, en ångermanländsk specialetet tror jag det är), jag gör Janssons frestelse på rättika istället för på potatis osv. Det kräver en del arbete, men jag brukar prioritera det. Däremot blir det aldrig julmust 🎄

  • Gilla 4
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
10 timmar sedan, SGK sade:

För mig har det fungerat bäst och enklast att jag äter LCHF. Alltid. Det gör att jag slipper ta beslut vid varje tillfälle då det skulle kunna göras avsteg. Jag har en gång för alla bestämt mig, och finns ingen annan lösning kan jag helt enkelt låta blir att äta

Den principen tillämpas rimligen främst av människor som bygger sin livsstil på särskilt djup kunskap. Man skulle kunna uttrycka det som att det därför utvecklats ett särskilt intimt förhållande mellan psyke och soma. Det går ut på att så väl som möjligt ge kroppens celler det de trivs bäst med. Vanligen blir man då inte sjuk. Det normala för kroppen är att vara frisk.

I själva verket är det bakterierna i mage och tarmar som människan först förser med föda. Som gentjänst, om bakterierna får det de vill, bedriver de en avancerad biokemisk bearbetning av födan, så att den därefter blir tjänlig för underhållet av kroppens celler. I sin tur kommer då kroppens enzymatiska system och sambandet mellan nervsystemets signaler till kroppens organ att innebära harmoni mellan olika cellgrupper i samarbetet för kroppens bästa. Inte minst viktigt kommer immunförsvaret då att effektivt, från polisiär synpunkt, kunna hålla kroppen fri från celler som, t.ex. genom ökning av det inflammatoriska tillståndet, förlorat kontrollen över sin verksamhet och istället riskerat att växa till sig som cancerceller. Risken för utvecklingen av andra sjukdomar kommer drastiskt att minska om cellernas omgivning är idealisk (kalium/natriumbalansen) etc..

Beskrivet synsätt avspeglas tydligt hos den sympatiske läkaren David Diamond, som efter att ha ökat sin kroppsvikt oroväckande mycket, trots att han noga hade följt se amerikanska kostrekommendationerna:

https://www.youtube.com/watch?v=yX1vBA9bLNk

inser att det måste varit något fel på kostrådgivningen. De egna studierna som han därför inledde, trots hans att hans medicinska disciplin som läkare koncentrerats på hjärnan, visade honom tidigt att hela befolkningar, bl.a. av ekonomiska intressen (läkemedels- och livsmedelsindustrins etc.), blivit lurade.  I detalj beskriver han det cyniska synsätt som kapital/vinstintresset tillämpat till att lura inbillat sjuka (av läkarna) att äta för företagen ytterst lönsamma mediciner, som i en rad avseenden skapat allvarliga biverkningar (t.ex. statiner) vid sidan av statistiskt försumbara hälsoeffekter.

David Diamond är ett av föredömena som vi har att lära oss av. Du SGK är ett annat, för forumet  mer närliggande exempel - det visar du tydligt positiva bevis för genom de tester du redovisat och inställningen du har.

Om någon väljer att med jämna mellanrum avvika från sin strikta kostplanering, kan det bero på en något lägre ambitionsnivå men det är trots allt förebilderna som har den största betydelsen. Där finns du SGK, naturligtvis inte att förglömma övriga eminenser i detta nobla forum.

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Var och en måste ju ha sin egen avstegsstrategi. 
Jag tillhör dem som kan ta en pepparkaka, och konstatera att den smakar godare i minnet. Så den kan lika gärna vara. Den triggar inget sug. 
Jag gör de avsteg jag känner för i jul. De som är värt det. Jansson. Någon köpt sill. Äggost med lite sylt. Kanske en mörk pralin. Men det är tveksamt. 
Men alla måste ju själva avgöra om man kan göra avsteg. Hur kroppen reagerar. Hur lätt det är att återgå till vardagsmaten igen. Och om det verkligen är så gott att det är värt det. 

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
43 minuter sedan, Effie sade:

alla måste ju själva avgöra om man kan göra avsteg. Hur kroppen reagerar. Hur lätt det är att återgå till vardagsmaten igen. Och om det verkligen är så gott att det är värt det. 

Men åter till julen - inte är det mycket av julmaten som behöver offras i LCHF-sammanhang. Det mesta ligger ju i den kostens riktning. Ris a la Malta kan väl kvitta.

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Strategi, var ordet! 

 

Intressant att studera sitt eget (omogna) beteende, och fallenhet att redan i förväg försöka "runda" de kritiska punkterna.

 

När jag fick höra att Anton Berg har sina berömda marzipan-chonklad-brön i flytande likörform, kunde jag bara inte hålla mig , utan en blink beställde jag en flaska med planen att detta ska inmundigas, enbart någon random dag "vid juletid, och det några droppar i andakt... som när EN, endast en... pralin smälter och det enligt min plan skulle jag klara. Vacker självbedragar-vals där. 

 

OK, tog så ett smakprov och upplevde en smaksensation som fick mig lyrisk , utifrån att en zipav likören bokstavligen smakar som att få tio chokladmarzipaner i munnen toppat med ytterligare likörsötma och DÄR! förstod jag att nähädu nej nej åter nej! Det kan INTE bli sådant "till julen" då det var nåt utav det gosigaste jag smakat på länge och därmed ultimat högrisk!! 

 

Är man då klok och smart, så stoppar man undan det , som man vet är alldeles för himmelskt och att inte vara stabil i sockerhanteringen, kräver då att man är extremt strategisk och hela tiden ett steg före.. själva dopparedagarna.

 

Jag kommer aldrig att klara en chokladpralin, när jag redan erfarit hur en ensa zipp av chokladmarzipan smakar, och som det är sagt ... så är dett hemskt individuellt i hur man konfronterar sockret i tid när borden dignar och doftar så man håller på och blir tokig. 

 

Som tur är, finns mycket julmat som är ypperligt lchf-vänlig. Så man behöver inte gråta ihjäl sig för att inte gå loss på det söta.

 

Min nyinköpta  chokladmarzipanlikör är redan omplacerad i källaren baskom lås och bom, så också de andra likörerna som jag hoppades skulle kunna bli "alternativ" för julpralinerna (nä precis, där ljög jag för mig själv som en fullblods mytoman..! ) som jag kommer att hoppa över/ignorera. 

Personligen är detta tragiskt faktum, en sorgeprocess -  men glad att jag redan gjort förhandstest (inkl dadlarna som jag älskar, men nu behövt kasta påsen) utan att ljuga för mig själv utan ärligt konstaterar , att jag inte klarar av att stoppa julgotter i munnen utan behöver ännu,  skapa stark gräns i förebyggande syfte.

Är benägen att tro, att för min del,  inte klarar av att ta ens  en smula pepparkaka  (lite alltelleringet-stuk) i munnen heller, eftersom hjärnan kommer gå bärsärk och inte få en lugn stund i det vakentillståndet med rop på litetill, lite till hundra tusen ggr tills man smällt i sig kanske tio st, eller 20... dagen efter 10 till , etc.

Vill inte genomleva hela januari med halva februari i mental vånda och självförakt.  Så känslig är jag, vad gäller gotter. 

Har laddat upp med 99%-ig choklad som kan rivas över lite creme faiche med kanel- och kardemummakorn, om något akut situation skulle uppstå.

(Julhelgsdagarna alltså)

 

Nej,  halka ner i den djupaste dal , är ett högt pris att unna sig.  Jag tänker simma bort mina demoner, och stå rustad och förberedd på sockerkalasen!

 

Eller ; nästan, skjuter ingen hare. 

 

 

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
34 minuter sedan, Nils Engström sade:

Men åter till julen - inte är det mycket av julmaten som behöver offras i LCHF-sammanhang. Det mesta ligger ju i den kostens riktning. Ris a la Malta kan väl kvitta.

Eh joodå.. allt gotter till kaffet, för att inte tala om kvälls- och nattatimmarna... högrisk på alla fronter käre Erik, om eller att just du navigerar så perfekt i LCHF är att innerligt gratulera!

Att inte ser julen som en fight, visst det är ju strålande!

.. men för många andra  eller mig själv jag kan tala enbart för mig egentligen, är det en kamp som behöver extremt genomtänkt strategi, särskilt när man inte ens behöver lida av någon sjukdom, för att bli fullständigt galen av utbudet,  om man som jag älskar det söta utbudet i alla de former och färger  och smaksensationer, och troligtvis för alltid (genetiken/modersmölken)   (utöver det lchf-vänliga).

 

Dvs, man tenderar att sanktionera "avstegen" , men det är också då.. man halkar ner i gamla ätmönster, så beror på hur mycket PÅ EN SKALA , man ärligt talat, fortfarande gillar eller älskar söta anrättningar. 

 

Det kan vara så att man får ta chipstricket ; ta inte en enda!  Eller ta en, och därmed går spärren loss. Så att säga.

Individuellt. 

 

Sockerberoendet, är i vissa kretsar bland vetenskapsdomänerna, de facto klassat som en sjukdom.

 

Det är skitjobbigt!

När man tror att man fixar det , har saken under kontroll, då kommer det likväl som en klar blixt från ovan, tro mig. Att det är en kamp, som tar åratal och erfarenhet att bemästra. 

 

 

 

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, Gemma sade:

1. Sockerberoendet, är i vissa kretsar bland vetenskapsdomänerna, de facto klassat som en sjukdom.

2. När man tror att man fixar det , har saken under kontroll, då kommer det likväl som en klar blixt från ovan, tro mig. Att det är en kamp, som tar åratal och erfarenhet att bemästra. 

1. Har hört det!  :fun:

2. Tydligen annorlunda om man går mot 90-strecket. Då har man upplevt de flesta smaker i sin omgivning under livet och anser att det får räcka. Särskilt när man fått klart för sig att det finns något bättre, som dessutom visat sig få oerhörda hälsoeffekter.

När jag för drygt ett år sedan växlade över till LCHF-kosten, slog jag bildligt talat näven i bordet. Sedan dess har tydligen sötsuget försvunnit totalt. Jag är lite förvånad över att jag tidigare kunde sätta i mig en chokladkartong på en eller två kvällar och att all sådan drift helt raderats. Kan det möjligen vara så att de på eget bevåg utsatta medicinerna och att jag känner mig några decennier yngre med perfekta bloddata och blodtryck har haft betydelse???     667202383_ScreenHunter_2036Mar_0600.jpg.07e201c0cdcc21a391ce6b901399bb82.jpg

 

  • Gilla 1
  • Haha 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 minut sedan, Nils Engström sade:

1. Har hört det!  :fun:

Jag är lite förvånad över att jag tidigare kunde sätta i mig en chokladkartong på en eller två kvällar och att all sådan drift helt raderats. Kan det möjligen vara så att de på eget bevåg utsatta medicinerna och att jag känner mig några decennier yngre med perfekta bloddata och blodtryck har haft betydelse???

Absolut! Du har fysiologiskt omprogrammerat din metabolism, med hälsovinster genom högvärdig KOMPENSATORISK effekt, gentemot de tomma kolhydrater som förut slank ner - den fysiologiskt biokemiska vinsten behöver ju inte ens någon som helst stödjande tanke, vad gäller ÖVERLÄGSEN VINST. 

 

Men du VET vad ett liv med stattiner innebär, i sin realitet. Du har en jämförelseparameter jag inte vet något om.

Men har man genomlidit bieffekterna av t.ex betablockerare och allsköns annat, så har man också en annan drive att ta sig UR detta..   (min mamma 83 år har sådana mediciner , jag vet att jag under inga omständigheter kan tänka mig att påbörja den banan. Det är helt uteslutet. Och här intager sockret en helt egen division, i rollspelandet om vilken väg det kommer att ta sig, framledes...

 

 

Så överlägsna fördelar att konstaterandet i sig, drar X antal kalorier i energiomsättning , att t.ex "vara lycklig" eller känna sig ha kontroll över sin hälsa, kan aldrig nog underskattas!!!!

 

Ej heller underskatta aha-upplevelsen, värdesätta den!  med andra ord, ja utöver det rent matematiska som man rationellt kan steg för steg räkna ut i teoretiskt filosoferande och att man såå-gärna-vill men det räcker inte , medan vinst- utdelningen måste bli ett konkret varaktigt faktum först.

 

 Som att slänga nappen! Gällande förhållandet till rent socker, eller sötman i maten. 

 

Jag är annars nöjd med hur jag lyckats, men ändå fortf. orolig, varför jag skriver så mycket om detta lilla, om att en enda mandelmussla skulle rent potentiellt faktiskt kunna rasera mitt liv, utan att överdramatisera alls. Det är tyvärr så illa, men jag har ingen aning.. om huruvida det blir kaka eller inte kaka, ännu. Men jag vill inte!! Att viljan är stark, är en bra sak att hålla hårt i. Låta den styra så långt det går, innan man är så kallat :etablerad.

 

Jag är till skillnad mot dig och rent förnäm erfarenhet, och inspirationskälla... i en slags skymningsläge, jag HAR REDAN upplevt hälsovinsten på alla plan, men undersöker ännu fortsatt liksom i bitterljuv längtan till en ny romans med sockret, liksom en långdragen avskedsvals.. och tar små kärlekskranka famntag, i än det ena och andra...  & konstaterade nyligen, att nej... tyvärr.. jag är inte lika störtförälskad längre, däremot attraherad..  men, inte lika villig att ge mig hän eftersom en blixtförlskelse ofta ändå bara brinner upp och sedan aska... , så det enda jag hoppas på är att låta denna nyfunna insikt vara underlaget igenom denna julen, när jag vet att i princip lurar mig själv med förväntan om att nu minsann kommer något som jag aldrig smakat förut.. ?

 Med förväntad  sensationsromans utan dess like? Likom du tror jag inte det, men jag behöver komma in i bättre träningsmönster för min del, jag väntar på att min baddräkt som jag beställt ska anlända.

 

Vet att det är i senaste laget, men resterande dagar till  julvckan.. hinner man få gott om nya endorfiner och uppleva vinst med simningen som rejält överlägset vilken pralin eller kaka som helst!  Och planerar att slippa gå  i min blinda helt naiva  tro att det kanske finns nåt gömt där i askarna och prasslande påsar, som jag missat och aldrig i livet sett förut... ?

 

Men det lutar åt att jag kommer att bli lika skicklig navigator som du!  En dag.

 

Snart.. men denna julen vill jag kunna bemästra, då jag funkar så som personlighet, att jag behöver något att bli stolt över, jag vill nedlägga lejonet i vildmarken och jag vill stoltsera med det som en trofé att ha övervunnit godis-skålarna och gottefaten -  som kan vara avgörande för hela 2020, och i princip vara det som kommer att ange tonen (lchf/keto, eller non-keto)  för 2020.

Att bli metabolskt sjuk igen, är det sista jag vill, vet ecakt hur det känns att vara socker-komatös , men den psykiska värdelöshetskänslan är nog värst, eftersom navigatorn ju sitter i hjärnan, & den styrspaken , dvs hjärnkontrollen , är jag inte beredd att i dagsläget överge.. för några timmars gomsmakande sensation. 

 

 

 

Då jag ännu är prestationsdriven eller tävlingsinriktad, så när jag tar mig på pulsen och rannsakar mig, så vet jag såååå väl, att jag kommer att förnedra mig om jag faller för de söta godsakerna i år,  varför just julen är mitt liksom ultimata test. Det kommer att förhöja hela 2020 .

 

F.ö är din resa helt fantastiskt,  jag känner också att man bara ska låta det sjunka in, och inse... att ett koncept som fungerar är för synd att överge. 

Vad är en jul med sockerbomberna värda i 10 sekunders njutning, en hälsovinst för livet? Men det är momentum

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Har man sedan inte gjort mer specifika blodanalyser, med tillhörande prognos-utvecklande resonemang, så är man kanske naivt ovetande om vilka sjukdomsalstrande tendenser man kanske är på väg in i...

 

Som att ignorera överdådigt sockerintag, helt glömma bort diagnosen diabetes T2.. det är naivt, och lika naivt så klart att glömma resterande sjukdoms-scenarion, då man inte är yngre om 20 år.. 

Jag är inte där ännu, att börja investera i werlabs-analyser, även om jag kanske borde när jag tänker till - en t.e skelettanalys kan väl aldrig vara fel , men jag är nog en sådan som måste få en dom rakt över disken rakt upp i nosen och kalla kårar, innan jag tar-tag-i- sakernas tillstånd.

 

Tills dess, förfärar jag sockret i alla sina former, vilket man inte behöver.. om man nu är skickig och redan utrustad med världens armé - jag är inte där ännu.

Måste först simma några tiotusentals kilometer, vilket jag längtar till ! om ett fullgott substitut för 10-sekunders social jul-njutning. 

 

Är i ett läge där jag måste vara barsk mot både tankar och sedan den motoriska handledsrörelsen mot munnen, att ha sockret hoppandes i hjärnan några timmar om dagen, är nog så jobbigt bara det.

 

Men det har naturligtvis eskalerat nu i december, under ept/okt/november var det inte alls så. Jag tror det är normalt, som civiliserad varelse i vällevnadslandskapet, att få upp gotteriet högt på prioritetslistan.. det kommer att klinga av. I vattnet där man kan ytterligare peppra sin hjärna. 

 

Sagt av en som lagt all sorts träning på hyllan sedan flera år, men efter dödsdomen i september, vill säga nej tack till kakor och godis.. också över julen, inte bara när det inte är jul (eller födelsedag, eller det ena efter det andra.. ) 

 

Ber om ursäkt för långa tröttsamma inlägg, verkligen.

Det här med sockret är alldeles speciellt (ovh överdjävligt i sina kapitel.. )

 

Förlåt! Ska sansa mig i skrivandet, skriva mer kortfattat utan upprepningar i tid och otid , normala stycken och inte så svulstigt (om de lurande demonerna, som jag vill skaka av mig!) som kanske håller sig på mattan.. man ska ju inte heller måla fan på väggen, utan simma lugnt med den förnäma LCHF-kosten som ju är så otroligt god och för min del, bara fortsätta med det, om så granen brinner. Det tror jag är det lyckosamma konceptet, om avsteg, isf j-gt små sådana. 

 

Ja beror på vem man är (sjuk/frisk) och var man är.

Välja sina strider och höjdpunkter. Missunnar ingen en fin jul med stor njutning, och ta för sig av allt för att hedra minnet, jag tycker det är fint! 

Går inte att klandra den som går all in på julen, och öppnar upp för allt som erbjuds, verkligen inte! 

Det är bara jag som befinner mig i ett läge där jag för första gången har för avsikt att ignorera det söta och det är nåt helt nytt för mig, som jag aldrig gjort förut, dvs jag har unnat mig julaftons-gottegotter året om, därför jag är så jobbig nu. 

 

Än en gång, förlåt för detta eviga långrandiga  skrivandet om enbart ngt individuellt. 😉 om ingenting intressant för de redan initierade. 

 

Men jag är nog klar nu. Och vad var sensmoralen då?

Bara det lilla att en enda het unik ( ... ) pepparkaka, en alltför god pralin eller "lösgörande" KOMMENTAR från någon vid sittningen och träffarna...  som lockar, kan få allt att gå överstyr, och få ens sinne att långsamt försjunka.. om det inte finns tillräckligt många skruvar fastsatta i ketohjärnann,  att bära kroppen och andan vidare i rätt riktning innan åtminstonde överätandet tar vid.  ///

 

 

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
25 minuter sedan, Gemma sade:

Då jag ännu är prestationsdriven eller tävlingsinriktad, så när jag tar mig på pulsen ...så vet jag

att ett blodtryck på 130 över 120 för någon på väg mot 90-stecket är normalt för den som tillämpar ketoner till att förbränna fett. Vissa studier säger visserligen att dessa siffror är på tok för låga - de borde istället se ut som följer:

155316155_ScreenHunter_835Mar_0812_49.thumb.jpg.555707c053c33a7ffe50d0d7f6c57feb.jpg

dvs. enligt Leiden 85-plusstudien ligga på i storleksordningen 160 över 80 med medicinering. Underförstått skulle mitt hjärta enligt den tidens synsätt och studieresultat pumpa hårdare. Jag får nöja mig med att studien från 2002 skedde under  en tid då LCHF inte var mer än i barnaåren och att testobjekten tillämpade den ordinära sockerkosten, med de krav den ställde. Min egen extra tilldelning av K2-vitamin har sannolikt hyvlat av de 30 % av kransartärernas kalciumskiktet som talas om (efter studier). Delvis låg detta kalcium sannolikt bakom mina tidigare 170 över 90- ibland även med medicinering.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, Gemma sade:

min mamma 83 år har sådana mediciner , jag vet att jag under inga omständigheter kan tänka mig att påbörja den banan.

Varför inte leda in mamma på rätt bana - då kan också hon hamna rätt. Kör stenhårt med LCHF och 4 gånger överdos K2-vitamin i någon månad, så ska du se..

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
6 minuter sedan, Nils Engström sade:

att ett blodtryck på 130 över 120 för någon på väg mot 90-stecket är normalt för den som tillämpar ketoner till att förbränna fett. Vissa studier säger visserligen att dessa siffror är på tok för låga - de borde istället se ut som följer:

155316155_ScreenHunter_835Mar_0812_49.thumb.jpg.555707c053c33a7ffe50d0d7f6c57feb.jpg

 

Det gulmarkerade :  För låga? Förstår jag detta rätt ? 

 

Och att ketodiet per se medför ett högre BT?  

 

Förutsatt att jag inte missuppfattat din information här, finns det isf åldersparametrar att inberäknas för aproximativt BT-värde för dem som är 50 år, 60, 70 ? (med ketodiet) (och är ketodieten isf baserad på exakt vilkt antal kh?) 

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 minuter sedan, Gemma sade:

Det gulmarkerade :  För låga? Förstår jag detta rätt ? 

Ja enligt studier på sockerkostare, som grafen visar (de gröna medelvärdena talade sitt tydliga språk vid den tiden). Hade testobjekten tillämpat LCHF-kost skulle studien visat andra lägre värden i stil med mina. Det får man förmoda.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
32 minuter sedan, Nils Engström sade:

Ja enligt studier på sockerkostare, som grafen visar (de gröna medelvärdena talade sitt tydliga språk vid den tiden). Hade testobjekten tillämpat LCHF-kost skulle studien visat andra lägre värden i stil med mina. Det får man förmoda.

Då har jag nog  missuppfattat texten lite. Att en diastole på hela 130 anses bra,  och jag enbart reagerar med reptilsvansen och ser framför mig neurologiska konsekvenser av en diastole så högt som 130 och närmast ser TIA-attacker framför mig...

Men är alltså inte uppdaterad i nuvarande gränsvärden alls. 

 

Men har jag också missuppfattat eller helt tolkat det fel i detta : att  person som äter ketodiet, automatiskt medför förhöjt BT? Än om den skulle äta ex. tallriksmodell eller inberäknar högre procent kolhydrater.  

 

Tillägger att jag ganska icke-fokuserad på BT, (även K2)  så länge det inte signaleras att jag befinner mig i något kliniskt spann, där man om så enbart överväger samtal om insättning medicin - att ålder är en parameter, vet jag redan men inte att diastole på 130 anses normalt. Då jag ser paniklampan lysa illrött av den siffran - men så är det när man inte är liksom inne i högfokusering på enskilda gränsvärde för enskilda organ osv.

 

T.ex bryr jag mig i dagsläget inte om njurfunktionen, om än det har definitiv påverkan ang. BT.

 

För en person redan fyllda 90, är det ju något helt annat - fick du möjligtvis blodförtunnande också innan den radikala kostomläggningen då?

 

(nejvisst,  finns ju rött vin... B) , mindre organbelastande) 

 

 

 

 

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

 

24 minuter sedan, Gemma sade:

1. Då har jag nog  missuppfattat texten lite. Att en diastole på hela 130 anses bra

2. Men har jag också missuppfattat eller helt tolkat det fel i detta : att  person som äter ketodiet, automatiskt medför förhöjt BT?

3. Tillägger att jag ganska icke-fokuserad på BT, (även K2) 

4  För en person redan fyllda 90, är det ju något helt annat - fick du möjligtvis blodförtunnande också innan den radikala kostomläggningen då?

5. finns ju rött vin... B) , mindre organbelastande

 

1. 130 avser det systoliska. Det diastoliska ansåg man då optimalt ligga på 70 - 90

2. Nej sänkt.

3. K2 var tänkt till din mor (inkl. LCHF).

4. Nu har jag ännu inte kommit dit än men någon blodförtunning tar jag inte.

5. Tar jag nästan dagligen.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, Nils Engström sade:

Varför inte leda in mamma på rätt bana - då kan också hon hamna rätt. Kör stenhårt med LCHF och 4 gånger överdos K2-vitamin i någon månad, så ska du se..

En väldigt konstruktiv idé! ,  men tyvärr ett önsketänkande och omöjligt att realisera.

 

Damen är redan principfast i sin grundkaraktär och håller hårt i sina mattraditioner. Men visst noterar jag biverkningarna av medicinerna!

Liksom hon själv också gör. Med sin comme il faut-attityd och "doktorn är guden"- perspektiv. Att hon skulle "gå emot" vårdcentralens anvisningar, finns alltså inte på kartan. (tyvärr) (och hon är inte ensam i sin generation om den saken)

  • Ledsen 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
11 minuter sedan, Gemma sade:

En väldigt konstruktiv idé! ,  men tyvärr ett önsketänkande och omöjligt att realisera.

Damen är redan principfast i sin grundkaraktär och håller hårt i sina mattraditioner. Men visst noterar jag biverkningarna av medicinerna!

Liksom hon själv också gör. Med sin comme il faut-attityd och "doktorn är guden"- perspektiv. Att hon skulle "gå emot" vårdcentralens anvisningar, finns alltså inte på kartan. (tyvärr) (och hon är inte ensam i sin generation om den saken)

Känner igen problemen - vanligen med folk över pensionsåldern. Där brukar gränsen ligga för möjligheten att påverka och ändra vanor. Med folk över pensionsåldern som på eget bevåg växlar kost (som vi t.ex. ser på forumet), rör vi oss bara med undantagen - innovativa personligheter som själva studerat förutsättningarna från vetenskaplig synpunkt. Sannolikt därför som genuin trivsel råder på detta forum.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vad roligt att se så många svar i tråden.

@SGK Problemet med vissa situationer är att de inte ännu har inträffat och att jag därför inte vet hur jag bäst hanterar dem, hur jag kommer reagera och därmed om ett avsteg är rimligt eller ej. Jag har aldrigt lagt in sill, har du några tips och/eller recept du skulle kunna tänka dig dela med dig av?

@Gemma Kan det vara aktuellt att ha "If you fail to plan, you plan to fail" som bakgrundsbild i mobilen nu i december? Jag hyser stor sympati för dig som sockerberoende, det måste vara ett helvete att försöka motstå allt sött under jul. Är det familj och/eller vänner som inte kan förstå att du reagerar på socker likt en alkholist reagerar på alkohol? Att du inte kan hantera det söta? Att vara superstrikt och sockerabstinent är det enda som funkar i längden? Vill också gratulera att du kom på dig själv i tid ang likören och har gjort den otillgänglig. Vad som är högrisk och går att äta/dricka är högst individuellt, men något man måste vara vaksam på. Beroende eller ej är det lätt att man lurar/ljuger för sig själv, att man tror att man har saker under kontroll, för att sedan inse vad man håller på med. Och försöka sluta eller söka hjälp. Jag gillar din metafor med skymnningsläge. Och du ska VERKLIGEN INTE be om ursäkt för ditt beroende, för att du skriver av dig här. Det är upp till var och en vad man läser, men om det hjälper dig att skriva här tycker jag inte du ska sluta. 

@Effie Jag håller med dig i det du skriver. Återigen, det är min första jul med LCHF så det finns inga tidigare erfarenheter att jämföra med. Kan det vara lämpligt att provsmaka valfri icke-LCHF julmat och sedan fatta beslutet om 'det verkligen är så gott att det är värt det'?

Så vad är en perfekt jul? Högst individuellt. Några av mina önskemål i år ser ut så här: slippa socker, mjöl och artighetsätande, få umgås med min familj, få ha lugn och ro. Det är lätt att allt annat som hör julen till, inte bara maten, blir i överflöd och kanske ohanterbart. Själv har jag svårt att släppa både mjöl och socker. Hjärnan släpper inte bilder på LCHF-bakverk: om det är praliner, mjuka kakor eller bröd spelar mindre roll. Man skapar sig en förväntan för hur det kommer se ut och smaka, men vad gör man när verkligheten inte stämmer överrens med detta? Jag provade detta recept idag och blev mycket besviken. Hamburgarna i salladsblad var mycket godare än de med fejk-brödet. LCHF-bröd är inte riktigt bröd, utan kommer alltid vara brödsubstitut. Så är det bäst att låta bli även detta, så att man inte blir besviken? Det finns i princip hur många brödrecept som helst och jag har inte tid eller pengar till ingredienser för att hitta vilka recept jag tycker är goda. Så om jag ska skippa det helt? Jag har inga problem att avstå spannmål, men hur hanterar man dessa ständiga påminnelser? Kursare med pasta eller ris i matlådan, alla dessa varor i matbutiken, i substitutrecept? Det är snarare mitt problem. Sakta men säkert försöker jag röra mig från att värdesätta enbart tillfällig njutning av något ät/-drickbart till att även kunna njuta av konsekvenserna. Tillfällig njutning och dåliga konsekvenser är socker, mjöl och för mycket alkohol. LCHF-mat är bättre. Man äter god mat varje dag och mår bra i längden.

  • Gilla 2
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
14 minuter sedan, morgonsol sade:

LCHF-mat är bättre. Man äter god mat varje dag och mår bra i längden.

Du har redan kommit långt! Huvuddelen av julmaten (med undantag för julgotter) är ju ren LCHF om den tillagas rätt! Allt sitter egentligen i huvudet!

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
30 minuter sedan, morgonsol sade:

Vad roligt att se så många svar i tråden.

@SGK Jag har aldrigt lagt in sill, har du några tips och/eller recept du skulle kunna tänka dig dela med dig av?

Jag köper ICA:s inläggningssill, traditionellt urvattnad. Den har 0 gram kolhydrater. Kolla så det inte blir den med lag med socker. Sen gör jag vanligtvis skärgårdssill (se bloggen 56kilo.se) och senapssill. Det är mina favoriter.

I senapssillen är det förutom 1 förpackning inläggningssill 1 msk dijonsenap, 2 dl crème fraiche, 1 finhackad rödlök och 0,5 dl finhackad dill. Jag har inte så stor åtgång, så jag brukar dela en förpackning inläggningssill och göra både skärgårdssill och senapssill på en förpackning.

  • Gilla 2
  • Tack! 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

@Morgonsol 

Innerligt tack för din klokskap och  stötta och professionell bedömning, av min status och läge. (superlånga , stundtals gnälliga) inlägg här angående specifikt : sockret i våra liv och sockrets heliga vardande under juletiden. Det är inte bara att bara... det är alltså som narkotikum för mig, och kan för första gången i mitt liv säga mig vara sockernrkoman, vilket är rent ut sagt för djävligt.

 

Såjag tog mig friheten i just denna tråd, lufta av mig. (apropå, så är sockret enl. Dr Lustig men också enl. Dr Fung, med flera! ansett som en potent bov i dramat på liv & död) (och jag är glad att akutläkaren i september drog varningens finger och det rejält, efter den natten.. med hennes intensivt allvarsamma rakbladsvassa utlåtande ang.min status, så växlade jag över till radikal ketodiet så fort jag kom hem. Så nu bara för att julen är här, vill jag enbart gardera mig, så D.Doctor och alla dessa fantastiska trådar, blivit en livlina som låter mig hålla mig kvar här, likt stödhjulen för en 3-åring på sin nya fina cykel. 

 

För att jag är rädd, aldrig identifierat mig som en i klinisk bemrkelse diagnosticerad sockerberoende, men det är jag, även om jag sköter mig och även om jag kanske kommer att kunna uppvisa strålande resultat (gått ner tre storlekar redan, men befinner mig dagligen på den tunna hinnan mellan s.a.s himmel och helvete - därför är julen det klimax jag fruktar eftersom jag inte upparbetat den stabila rustningen som kommer av erfarenhet vad gäller unna sig sam grupptrycket, något jag måste hantera extraordinärt på mentala planet, och ett utfall var ju att sitta och skriva här dom ett led i det förberedelse-projektet.

 

Du tog bollen och det känns befriande med sådan reaktion, då jag känner mig jobbig idag.

Värmer mig ska du veta! Man vill bara bli normal men var sak har sin tid...

 

 

För en sockersjuk genuint sockerskadad tvättäkta sockernarkoman som mig, som bedyrat mitt inträde i lchf for a lifetime (inte som nu-skajagblismal,  och sensåkanjagfrossa loss-belöna mig bara-lite-då-och-då - gäller nästintill SVARTVIT DISCIPLIN i nuläget samt ev. iaf 1/2 år till, som jag uppskattat.

Och då, finns fortf. massor av underbar godkänd mat att njuta av,  kommer att köra med mitt favoritgodis blåbär , det funkar alltid vid fest (hittills) 

 

Att ha "If you fail to plan, you plan to fail" i mobilen, är ju bara genialiskt! TACK du underbara solstråle och eldsjäl!

  • Tack! 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Men tack också Erik, för ditt stora engagemang inkl. djupa livserfarenhet, dina inlägg kommer alltid i rättan tid och ofta right on spot - osvikligen och alltid buffrade med högintressanta tillägg artiklar etc. med det där lilla extra och den där kliniskt tillförlitliga check-up bilagan. Härligt närande! 

 

Jag anser dig vara en upplysare av rang, faktiskt. En ängel och mycket bra vägledare (även om jag är ateist/buddhist) med bildning och tålamod och med balls of steel.  

 

I detta Sveriges troligen mest seriösa forum ang. vardagsmedicin , med bakomliggande samlade evidensbaserade gäng, som outsinligt jobbar med de metaboliska (diabolska) tillstånden på riktigt! och bistår med allt man kan önska sig i vägen mot friskare liv. 

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
On 2019-08-19 at 08:35, MariaF sade:

Klarar du en hel vecka...??? Kanonbra ju! Jag är glad om jag klarar två dagar... :ph34r: Men så har jag bara hållit på med LCHF i 8år. ;)

Du fixar 4 veckor, en dag i taget. En timme i taget om nödvändigt. Go for it!! 

Ursäkta en något dum fråga, men är du sockerjunkie alt. på riktigt svag för sockret?  Eller skojr du?

 

Har nämligen fått uppfattningen att du är en av forumets mer väl bevandrade och inte har någon värre kvarvarande problematik i hanteringen av t.ex godis, kakor och annat i den klassen högkoncentrat (definition narkotikum, inom livsmedel). 

 

Kanske malplacerad fråga, mest för att det är bra att veta vem som tampas med den mer genuint sjukliga svagheten för sockret, som oftast tyvär mest skrattas bort och det inom sjukvården, av alla ställen. Total neglect. 

 

Går själv i seriösa tankar att om sockerhanteringen spårar ur innan året är slut, eller om januari 2020 visar sig vara svår, då kommer jag uppöka terapi och står redan beredd att ta mig med bil om så tåg för att transportera mig uppåt landet om jag inte hittar någon gruppterapi värd namnet, där jag bor. 

 

Jag vill enbart utröna den professionellt adekvata , legitima förhållningen mot skadligt sockerbeteende, där man inte viftar bort det med "så gör vi alla till mans.. " , någonstans finns gränsen, mellan den plågsamma lidelsen och bara viljan finns attityden. 

 

Därav, har jag i omgångar hittat in till "My" (men det är fortf. virtuell förstärkning bekräftelse) vars livserfarenhet kunskap om sockrets roll är något hon lyft till en mevetandenivå jag inte trodde fanns. Att bara prata om socker, är inte saken jag är ute efter på riktigt. 

Godis, kakor o.dyl kan vara sött inslag i vardagen , när det bara finns som "naturlig" guldkant eller som självklarhet någon-gång-enstaka , men också ha fått utökad dimension mot så kallat patologiska nivån. 

 

Låter dramatiskt, men hellre sanning  än försockrade stämnings-benämningar, på fenomenet. 

 

AA för den som har svårt med alkoholen.

AS för den som har svårt med sockret

 

Då vill man inte negligeras, (lika lite som den njurinsufficiente vill när blåsan kallnar eller när den hjärtsjuke behöver pacemakern) även om LCHF visst tar udden av det värsta, så finns mycket där bakom av riskmoment som man inte borde passera enbart revy - något jag kommer att undersöka så fort jag får tid.

Vilka terapeuter som specifikt hanterar sockernarkomani. Var exakt i Sverige de är etablerade, eller i Danmark. Kan vara värt varenda penny.

 

Det lär också finnas genetisk predisposition. (säger bl.a Bitten Jonsson) , supervärt att kolla upp, bespara sig åratals av bitter lchf-livsval men ändå trilla dit som en sur vante flera ggr/år, (alltså bli golvad av begäret-nivån) det vill jag undvika, helst. Eftersom det tar enormt mycket energi och skapar stress. 

mvh

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
36 minuter sedan, Gemma sade:

I detta Sveriges troligen mest seriösa forum ang. vardagsmedicin , med bakomliggande samlade evidensbaserade gäng, som outsinligt jobbar med de metaboliska (diabolska) tillstånden på riktigt! och bistår med allt man kan önska sig i vägen mot friskare liv. 

Men glöm inte konkurrensen från alla veganfora världen runt, som koncentrerat sig på att extrahera de sista dropparna av hopp (eller olja) ur den växtbaserade födan. Detta till att både tillfredsställa ambitionerna att hålla sig friska och minska sitt dåliga samvete för atmosfären, samtidigt med strävan efter att med Gretas hjälp upprätthålla klimatalarmismens höga tonläge  till förtret för flertalet köttätare. De ser mängder av skäl till att med avsky fördöma den som med kunskap, om vad som bäst förebygger kultursjukdomar, är beredd att låta djur slaktas för sitt eget och familjens bästa.

Om man lyssnar av och följer de studier, som vegansajterna hänvisar till, inses lätt att den moderna vetenskap som lågkolhydratkosten bygger på, inte bara väger tyngst, den skapar en sund gemenskap utan religiösa förtecken. Det innebär att ett forum av kostdoktorns typ öppet kan diskutera avvikelser från den strikta tillämpningen av lågkolhydratkosten, utan att därför känna sig förlora gemenskapen.

Så visst är forumet att betrakta som seriöst och av hög klass, berett att bistå alla med intresse för att söka sig fram till ett friskare liv.

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
12 timmar sedan, Gemma sade:

Ursäkta en något dum fråga, men är du sockerjunkie alt. på riktigt svag för sockret?  Eller skojr du?
Har nämligen fått uppfattningen att du är en av forumets mer väl bevandrade och inte har någon värre kvarvarande problematik i hanteringen av t.ex godis, kakor och annat i den klassen högkoncentrat (definition narkotikum, inom livsmedel).

Eftersom det finns så många åsikter om vad som är ett beroende och om man "får" eller "inte får" kalla sig beroende, vet jag inte vad jag ska svara på just det. Jag har alltid sett mig som periodare på mat, precis som min farfar var periodare på alkoholen. Fast numera, när jag inte längre skiljer på kolhydrater beroende på var de kommer ifrån, så vet jag att det är sockret jag suktat efter i hela mitt liv. När jag växte upp och jag lagade mat själv efter skolan blev det två jätteberg snabbmakaroner med stekmargarin och knorr (kryddan Aromat från företaget Knorr alltså). Var mina föräldrar hemma kunde jag smyga in i skafferiet och ta en näve makaroner och äta torrt som godis. Jag åt nästan två hela rågbrödkakor mamma bakat till frukost, det motsvarade väl 6-7 normala smörgåsar. När jag flyttade hemifrån levde jag periodvis på popcorn, något jag fortfarande är väldigt svag för. Jag köpte en sådan där rund bolliknande popcornmaskin och åt två skålar på en kväll under vissa perioder (alltså många kvällar i rad). Lagade jag mat var det alltid pasta (och någon enstaka gång, ris) med nåt torftigt tillbehör. Suget kuvades med torr pasta eller chokladbollssmet (vem hann rulla, liksom?) om inget annat fanns tillgängligt. Visst har jag haft smågodisorgier också men jag har nånstans alltid haft tanken med "naturligt" med mig, så jag har mest knarkat det som räknas till mat. Mest påtagligt har nog det konstanta ätandet varit, mumsandet. Inte några sitta-vid-bordet-måltider alltså, inte så många fika-på-stan utan nåt ätbart i handen mest hela tiden. Som barn blev jag arg när jag kom hem, helt utan anledning; som vuxen går jag en räd i kylskåpet. Numera vet jag att det handlar om stresshantering, att på nåt vis göra mig av med dagen och det som funkar bäst för att motverka den räden är att planera in en joggingrunda då för när jag ska springa vill jag inte vara nyäten.
Efter LCHF-starten, som i mitt fall inleddes pga värk i kroppen, har mumsandet fortsatt i form av mat (jag kan gå loss på en påse sallad eller hushållsosten bara för att få mumsa) vilket begränsat följderna, dvs jag är hyfsat viktstabil. Det behövs dessvärre inte mycket för att trycka ut mig över kanten och ner i träsket. Jag bakade t ex kakor till min födelsedag, de ställde jag så fort jag kunde i frysen men jo, jag var där häromdagen och åt en... eller ja, två, fugderutor. Och fortfarande, efter snart 9år, har jag dagar där nere i träsket då jag inte ens vill ta mig ur. Så visst kämpar jag fortfarande men på ett annat sätt. Jag är mer kunnig om signalsubstanser och hormoner, jag har börjat titta på epigenitik för att se hur jag kan hjälpa mig själv bättre. Kanske blir jag aldrig "frisk" för livet händer ju hela tiden, men pö om pö hoppas jag att jag blir bättre på att återhämta mig från livets händelser och hitta andra vägar att må bättre i stunden än att äta. Förresten är jag väldigt stolt över att jag inte ätit varken deg eller pepparkakor i samband med baket igår. Pepparkakor är en annan svaghet, men om jag inte börjar så slipper jag sluta...

  • Gilla 4
  • Tack! 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

@Gemma Tack så mycket för de fina orden. För min del gör det ingenting om du skriver av dig om socker i denna tråd om det hjälper dig. Använd den som en livlina om du vill. Jag har full förståelse för din oro om 'rustningen' kommer hålla eller inte denna månad. En sak jag funderar på, är om det kan vara aktuellt för dig att berätta om ditt beroende för folk i din närhet som kommer närvara på samma julkalas, glöggmingel etc (högrisksituationer dvs) som du och som du har förtroende för. Personer som inte viftar bort beroendet. Så om nu sockret skulle kapa cockpiten (din hjärna) och du är påväg att stoppa något sött i munnen, kan dessa personer stoppa dig innan det faktiskt hinner inträffa. Att de blir som livbojar. För om jag förstår dig rätt, så handlar sockerfriheten verkligen INTE om viktminskning, utan om det mentala, om så mycket mer. Att inte behöva slippa oroa sig för om isen håller eller inte. Det är klart att man vill vara normal. Jag gillar din metafor med stödhjulen, behåll dem ett tag! Varför inte hoppa på min utmaning med att bara äta riktig mat fram till den 31:e januari? Du känner redan till My och Bitten, förutom dessa finns även Ann Fernholm och Charlotte Erlanson-Albertsson, som bara skriver vad jag förstår. Ewa Meurk, som jobbar med My ibland, kanske kan funderas på? Finns det fler sockerterapeuter än Ewa, My och Bitten? Kan det vara aktuellt med OA - Overeaters anonymous? Använd dig av de resurser My har, men jag förstår om de inte räcker hela vägen. Försöker själv ta itu med min psykiska ohälsa, det finns en gräns vad man kan göra själv och vad man inte kan, då man kanske behöver ta hjälp av en terapeut. Lycka till! 

  • Gilla 2
  • Boom 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
On 2019-12-05 at 21:37, Nils Engström sade:

Det talas om att en stor andel av barnen som föds nu kommer att bli hundra år gamla men det kan knappast röra sig om veganer med tanke på de bristsjukdomar som tvingar flertalet (>80 %) att övergå till animalisk föda (2 % veganer/vegetarianer blir 100 år gamla). I ditt fall har du en god chans att hamna i den friska 100-års gruppen, om du från din nuvarande ålder håller fast vid  LCHF. Det är nog flertalet medlemmar i detta forum överens om eller hoppas på.

Det är kanske inte så många hundraåringar som äter en LCHF-kost.

En artikel om ketogen kost.

https://sci-fit.net/adhere-ketogenic-diet/

Koststudier. 

https://www.researchgate.net/publication/279635123_Dietary_adherence_and_acceptability_of_five_different_diets_including_vegan_and_vegetarian_diets_for_weight_loss_The_New_DIETs_study 

https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0002822308020427 

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/15632335

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
13 timmar sedan, Gemma sade:

Det är inte bara att bara... det är alltså som narkotikum för mig, och kan för första gången i mitt liv säga mig vara sockernrkoman, vilket är rent ut sagt för djävligt.

Sockret och suget, är ett helvete. Och det är inte alls konstigt om du känner dig ensam i din kamp mot det. ❤️ Närmaste omvärlden förstår sällan och möjligen kan en person som slutat röka 15ggr förstå. Men du är verkligen inte ensam! Kanske skulle du ha nytta av att starta en "egen" tråd, med dina erfarenheter, ups and downs? Typ som Zpider, IML, Effie, jag själv med flera gjort? Då samlar du bakgrunden, framstegen och fallgroparna på ett ställe och kan se din resa över tid och få mer diskussioner, tips och idéer som rör just dig där du står just här och nu. Självklart kan man diskutera där ämnet kommer upp men det blir ofta mer generellt då. Effie brukar flytta sådant hon vill spara och reflektera över (eller bara tycker är klokt) till sin tråd och det tycker jag är jättesmart för ibland vill man läsa igen och det finns ju några trådar att välja på och svårt att komma ihåg vilken man diskuterade i.

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vilken fantastisk tråd detta har blivit! 🙂

Årets näst svåraste period efter påsken närmar sig. Traditionen, förväntningarna,  grupptrycket, frestelserna och överskottet. Godishinkar, lussebullar och pepparkakor på jobbet. Tillgängligheten. Den diaboliska kombinationen av å ena sidan perfekt LCHF mat och å den andra raka motsatsen. Hur kan någon med minsta lilla beroendeproblematik klara detta utan att resa bort och isolera sig? Det kräver närmast omänsklig självkontroll. 

Jag tittade på Nour El Refais svt program Landet Lyckopiller, och framträdande i Skavlan. Tyvärr noterade jag att hon helt missat kostaspekten på mental ohälsa. Det var dock tydligt att ätandet var centralt för henne och att få äta vad som en viktig del i ett tydligen omedvetet självmedicinerande. Hon och oerhört många andra i Sverige (1 miljon) äter psykofarmaka varje dag, och tack vare detta tror man att självmordsfrekvensen i Sverige minskat. Den frekvensen är också oerhörd. I Sverige mår vi sämre än andra. Den vanligaste medicinen är serotoninåterupptagshämmare, som ser till att serotoninet som byggs stannar längre i cirkulationen innan det byggs om till nästa ämne av bla enzymet mono amin oxidas (MAO). Farten/mängden av MAO styrs av våra gener. Vissa är snabba. Vissa är långsamma. Vissa är mittemellan. Genen sitter på x-kromosomen så kvinnor har dubbelt upp och alltså mer fart i MAO bara därför. Lyckliga är de kvinnor som har två långsamma olyckliga de som har två snabba.  

Man vet en del om serotonin, jag skriver ofta om det. Tex. Mycket serotonin ger snabb mättnad och tappat sug. Man är nöjd. Lite serotonin ger motsatsen. De som snabbt processar serotonin behöver leta efter tricks att producera mer och att slöa-ner MAO. Det byggs av proteindelen/aminosyran tryptofan. Alltså ät protein. Sen har vi problemet. Det krävs insulintopp ca 2 timmar efter proteinintag för att få in tryptofanet i hjärnan. 

Om jag var svårt drabbad av det här problemet skulle jag prova att använda en proteinshake och dricka, men väldigt små sippar åt gången, från den hela dagen, särskilt när sugen kommer. Alternativt äta en ostbit / charkbit ett antal gånger om dagen.  Problemt med shaken är att den är söt, vilket är hela poängen för att öka insulin men det kan trigga sötsuget, eller helst mätta sötsuget. Jag vet inte. 

Ja tyvärr, detta innebär att nästan ständigt ha insulinet igång vilket stoppar fettförbränningen. Men man kanske måste välja mellan två onda ting; må dåligt eller ha lite extra vikt. Samtidigt undrar jag vad som egentligen sker när en fettätare höjer sitt insulin utan att det finns kolhydrater/glukos för cellen att släppa in till förbränning utan bara ketoner. Kanske gör kroppen glukos av proteinet i shaken, därför kanske man ska få i sig lite åt gången. 

Kanske fler frågor än svar här men det måste gå att med disciplin, rutiner och rätt käk kontrollera serotoninet för det byggs ju av nåt vi äter och kommer in i hjärnan på hur vi äter/lever. 

 

 

  • Gilla 4
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
3 timmar sedan, MariaF sade:

det är sockret jag suktat efter i hela mitt liv

Ditt sätt att beskriva ytterligheten av sötsuget, ger en klar bild av problemen för många. I mitt eget fall fanns också kraftigt sötsug i bakgrunden men mitt sätt att tygla det, efter LCHF-starten, var uppenbarligen enklare än för flertalet - kanske åldersberoende!

Enkelt att inse under ålderns höst att om en växling av kost gör tre mediciner onödiga och i praktiken raderar alla ålderssymtom resp. ger en tydlig känsla av föryngring, vore otacksamt mot kroppens celler, som så drastiskt  visat vägen, att återgå till sockerkosten. Man kanske närmast skall uttrycka fenomenet som resultatet av en logisk diskussion mellan hjärna och övriga organ ner till cellnivån att mana bäraren till att fortsatt leverera rätt näring för systemets bästa.

Man kommer osökt att tänka på Magnus Härenstams "Verkmästaren i magen"

https://www.youtube.com/watch?v=ZKIcbEFWb1Q

som illustrerar hur det kan se ut.

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
34 minuter sedan, Erik 2 sade:

...det måste gå att med disciplin, rutiner och rätt käk kontrollera serotoninet för det byggs ju av nåt vi äter och kommer in i hjärnan på hur vi äter/lever. 

Disciplinen som lösning är dock, enligt min mening, något överskattad - den utgår främst från tanken på att övergå från en odisciplinerad form till en tvångsreglerad. Den enklare vägen är nog den som låter organens och cellernas gemensamma reaktioner och vädjan till hjärnan,  göra klart för bäraren varför han eller hon återfår sitt sunda jag och att det vore ologiskt att falla tillbaka.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
6 timmar sedan, qwy sade:

Det är kanske inte så många hundraåringar som äter en LCHF-kost.

Fel frågeställning! Mest intressant är att få hundraåringar ätit vegan/vegetariankost. Skälet till att statistiska analyser visat över 80% veganer upphöra med sin kost är enkelt, eftersom de upplever symtom på bristsjukdomar. Dessa beläggs efter återgången till animalisk kost, då besvären försvinner.  Mängder av personliga vittnesmål från exveganer visar detta.

Den vanliga kosten under åren före hundra är definitivt bestående av animalisk föda, som avsevärt mer liknar LCHF-kosten än den växtbaserade. Vad man kan se är att hundraåringar har längre telomerer än andra, dvs. kroppscellernas tidur, som bestämmer deras livslängd och bärarens.

Oavsett nedärvda egenskaper (bl.a. vad gäller telomerernas längd), förefaller rimligt att också intaget av rött kött kan ha bidragit till det senare fenomenet för hundraåringarna.  Det har nämligen visat sig i studier på området att bara rött kött visade sig öka längden på telomererna (ingen annan föda). Man kan förstå efter allt prat om faran med rött kött (som i stora studier nu motbevisats) saknar belägg och varför våra förfäder jägarna kunde uppnå 70 års ålder för 20 000 år sedan, vilken ålder drastiskt sjönk till i storleksordningen trettiofem, när jordbruket inleddes.

Vad gäller resonemanget om svårigheten att hålla fast vid lågkolhydratkosten, finns goda motbelägg genom erfarenheterna hos det stora antal forskare med decenniers egna erfarenheter. Ett problem som ofta visar sig i olika studier på lågkolhydratkost är f.ö. att definitionen på lågkolkhydratkost ligger fel.

Efter 100-tals timmars studier och avlyssning av ledande entusiaster bakom växtbaserad föda, har jag insett att en stor del av den drivande kraften kan relateras till eller jämföras med religiös övertygelse. Trosbaserade dogmer, speciellt inom området mat visar sig i en rad avseenden inte hålla. Flera belägg finns att hämta genom veganers absoluta tvång att för sin överlevnad besöka hälsokostaffären - därom råder ingen tvekan. 

  • Tack! 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
2 timmar sedan, Erik 2 sade:

Mycket serotonin ger snabb mättnad och tappat sug. Man är nöjd. Lite serotonin ger motsatsen. De som snabbt processar serotonin behöver leta efter tricks att producera mer och att slöa-ner MAO. Det byggs av proteindelen/aminosyran tryptofan. Alltså ät protein.

Det där stämmer väl på mig som kommit fram till att jag är en supersnabb MAOA:are. Just när jag äter mycket protein och fett och inget annat, då blir jag lugn. Lugn på ett annat sätt än vid kolhydratintag. Mer nöjd och tillfreds, liksom. Undrar om det inte är detta karnivor-förespråkarna upplever till stor del?

För många år sedan skrev Ana Martinez en bok vid namnet "Trösta mig aldrig med en karamell". Själv hörde jag hennes ultrafeminina röst med sydamerikanska brytning när jag läste den så den blev extra bra bara för det men i den pratade hon just om sin livslånga ätstörning och kampen om vikten. https://www.bokborsen.se/list/Ana-Martinez/Trösta-Mig-Aldrig-Med-En-Karamell?f=1&qi=918859422X

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 timme sedan, Nils Engström sade:

kanske åldersberoende!

Jag tror det mycket väl kan bidra eftersom hormonbalansen ändras med åldern.

1 timme sedan, Nils Engström sade:

Disciplinen som lösning är dock, enligt min mening, något överskattad - den utgår främst från tanken på att övergå från en odisciplinerad form till en tvångsreglerad.

Att skapa en rutin som man håller fast vid kan hjälpa många att inte falla för frestelser. En del av oss måste äta tråkig mat för att bryta fixeringen. Om hjärnan får välja mellan "må bra sen" och "äta kanelbulle nu" så vinner kanelbullen. Med rutin och disciplin kan man skapa förutsättningar när motivationen som fick en att lägga om kosten tryter efter ett tag.

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nu hittade jag en artikel, The Trajectory from Mood to Obesity, av, Judith Wurtman & Richard Wurtman. Judith är en av författarna till boken the serotonin power diet. De skriver i artikeln att: 

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC5829131/pdf/13679_2017_Article_291.pdf

However,the propensity to obesity among individuals with depression is also sometimes observed in patients who live in apparently-supportive environments and who have not been treated with psychotropic drugs that are recognized as promoting obesity [2]. For example, the overeating and weight gain among populations with LLPDD, a neurohormonal disturbance, seasonal depression with carbohydrate craving [SADS] [8] and anxiety-driven binge eating [9–11], probably have a neurochemical origin and a relationship to the individual’s genetic makeup [12•]. The mechanisms that may be involved are considered below.
 

För personer med denna gentiska konstruktion förespråkar författarna inte det jag föreslog ovan (insulinhöjande protein - jag ser dock inte att de testat det, de nämner snarare att de testat osött protein) utan att man ska äta kolhydratmellanmål på 25-30 gram kolhydrat (disciplin) utan protein och fett. Där har de mätt insulinhöjning. MariaF funkar bättre på protein och fett och inget annat, medan författarna avråder från Atkins och Paleo. Författarna föreslår att man ska kompensera ev kaloriöverskott med färre kalorier vid huvumålen. Detär viktigt när man tar sitt mellanmål får inte vara för nära huvudmålen. Jag gissar (hittar inte svaret) att man ska ta sin snack helst precis före eller direkt när suget kommer. Suget har en funktion. 

The ability of sweet or non-sweet carbohydrate-rich foods to improve mood probably relates to the changes induced by the synthesis and release of the brain neurotransmitter serotonin [25, 26]. The carbohydrates elicit insulin secretion, and the insulin promotes the uptake of most circulating amino acidsespecially the large, neutral amino acids [LNAA; principally leucine, isoleucine, valine, tyrosine, phenylalanine, and methionine] into skeletal muscle. However, uptake of tryptophan, serotonins precursor amino acid, into skeletal muscle is not substantially increased. Since plasma tryptophan must compete with the other LNAA for uptake into the brainwhere some of it can be converted to serotoninthe insulin-induced decrease in plasma LNAA causes more tryptophan to enter the brain and, sequentially, more serotonin to be synthesized and released [8, 25]. This improves the mood [20, 21, 22, 24], much as would happen if patients had increased intrasynaptic serotonin levels by receiving a serotonin-reuptake blocker. It also decreases the concurrent carbohydrate craving,and by doing so suppresses the rise in total calorie consumption, especially if the carbohydrate rich foods are also rich in fats. In normal weight individuals, the consumption of relatively small quantities of carbohydrates (e.g., 2530 g of carbohydrate in a snack, without protein [26]) induces sufficient insulin secretion to lower plasma levels of these other LNAA thus increasing brain tryptophan levels and serotonin synthesis. Paradoxically, the consumption of dietary proteinsall of which, unlike carbohydrates, do contain tryptophanfails to elevate tryptophan levels and serotonin synthesis and may actually reduce them [1, 8, 25]. This is because tryptophan is a very minor constituent of dietary proteins (11.5%) whereas the LNAA that compete with tryptophan for brain uptake constitute 2025% of most dietary proteins. Hence, the more protein in a meal or snack (e.g., for example, from Thanksgiving-Day turkey), the less brain serotonin is formed and released [25]. When individuals consume a carbohydrate rich, protein poor snack or meal in association with episodic dysphoric states, the increase in brain serotonin may relieve their symptoms as observed among women with PMS [21, 22], patients with SAD [20], and carbohydrate cravers with or without obesity [24]. Moreover, this overeating of carbohydrates does not necessarily lead to obesity. The cyclic dysphoria occurring in PMS and patients with SAD are of predictable duration and are relieved without further treatment by menstrual cycle changes in blood hormone levels (PMS) or by seasonal changes in length of daily daylight (SAD). The dysphoric moods noted by carbohydrate cravers are time-dependent and may last for only an hour or two. Significant weight gain should not occur if caloric intake does not continue to be elevated when individuals are in remission from SAD and PMS. Carbohydrate cravers can also prevent weight gain if they decrease mealtime calorie intake to compensate for the calories in their snacks. For example, the male respondents in a UK study who became depressed subsequent to consuming large amounts of sugar [27] remained normal in weight. However, weight gain and subsequent obesity will result if the foods chosen to self-medicate during a dysphoric state happen to be rich in fats as well as carbohydrate. More than 50% of the calories in many pastries, doughnuts, chips, muffins, cookies, ice cream, chocolate, and bagels-with-cream cheese come from fat. Often portions that are too large are eaten; snacks do not come with instructions to eat one ounce and wait 30 minutes for your mood to improve.Unless taught otherwise, the moody, angry, depressed individual with low self-esteem may continue to consume the carbohydrate-and fat- rich foods until she or he feels better. Thus considerably more than the 2530 g of carbohydrate needed to promote serotonin synthesis [26] may be ingested. And if the snack happens also to be consumed along with or soon after a protein-rich food, the increase in brain serotonin may be blocked, motivating the eater to consume additional calorie rich snacks an hour or so later. To break the trajectory from depression to obesity, attention must be paid to whether excessive consumption of carbohydrate-rich foods is being used to modify mood before or during a depressed state and whether this behavior continues even when the depression is in remission. If it does, a food plan can be developed which provides sufficient carbohydrate- rich, protein-poor foods to maintain or increase serotonin levels even when the mood is deteriorating. Unfortunately, patients are sometimes given the opposite advice: they are advised to minimize dietary carbohydrate consumption in order to produce weight lossas in popular diet plans like the Atkins Diet or Paleodiets. This strategy is likely to be counterproductive, inasmuch as serotonin synthesiswhich depends on brain tryptophan levels [25]will be slowed, thus exacerbating the carbohydrate craving, depressed mood, and weight gain.

 

 

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
1 minut sedan, MariaF sade:

1. Jag tror det mycket väl kan bidra eftersom hormonbalansen ändras med åldern.

2 Att skapa en rutin som man håller fast vid kan hjälpa många att inte falla för frestelser. En del av oss måste äta tråkig mat för att bryta fixeringen. Om hjärnan får välja mellan "må bra sen" och "äta kanelbulle nu" så vinner kanelbullen. Med rutin och disciplin kan man skapa förutsättningar när motivationen som fick en att lägga om kosten tryter efter ett tag.

1. Skulle i så fall vara att den bättre hormonbalansen tydligare än annars skulle förstärka viljan att hålla fast vid LCHF. Dock har jag en bestämd uppfattning om att all kroppens signalsystem har betydligt mer av biokemisk logik i sig än så.

2. Min uppfattning om LCHF-kosten är att den är allt annat än tråkig. Tvärtom innebär den intressanta avvikelser t.ex. genom ersättningen av potatis med smörstekt, kryddad blomkol som ger betydligt bättre smakupplevelser än tidigare. Kostmedvetenheten sitter definitivt i hjärnan, som främst ser till att sköta sitt arbete med att hålla cellerna nöjda och därmed hjälper logiken att fortsätta på inslagen linje. Kanelbullen eller tidigare, liknande vanebildande inslag ser jag aldrig som problem - bara något att enkelt avstå ifrån - närmast som intressant fenomen att studera sitt psyke med.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
8 minuter sedan, Erik 2 sade:

Carbohydrate cravers can also prevent weight gain if they decrease mealtime calorie intake to compensate for the calories in their snacks.

Resonemanget går ju ut på det som gäller vanlig kolhydratkost. För LCHF-are är saken annorlunda! Finessen med just lågkolhydratkost är att problemet med hunger effektivt försvinner, ju närmare ketosen man befinner sig. Belöningssystemet via sockret raderas i stort sett med fettförbränningen som energigivare.

9 minuter sedan, Erik 2 sade:

... a food plan can be developed which provides sufficient carbohydrate- rich, protein-poor foods to maintain or increase serotonin levels even when the mood is deteriorating. Unfortunately, patients are sometimes given the opposite advice: they are advised to minimize dietary carbohydrate consumption in order to produce weight lossas in popular diet plans like the Atkins Diet or Paleodiets. This strategy is likely to be counterproductive, inasmuch as serotonin synthesiswhich depends on brain tryptophan levels [25]will be slowed, thus exacerbating the carbohydrate craving, depressed mood, and weight gain.

Fortfarande: Råden gäller vanliga sockerkostare! Inget som är tillämpligt vid LCHF-kosten.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Växlar in på spåret vad man kan göra för att bromsa effekten av MAO på serotoninet. Ben Lynch föreslår bland annat att man ska belasta enzymet med mer arbete genom att servera andra mono aminer som den får bita i, framförallt tyramin. Tyramin finns i gammal mat. Vällagrad ost, mögelost, lagrade charkvaror, rökt, fermenterad mat, öl, vin tex bubbligt. Men också rökning ..., kaffe, berberin, gurkmeja, östrogen, testosteron, quercetin ska bromsa MAO. 

 

Enligt Ben bör man för att inte öka effekten av MAO undvika/minska bla progesteron och höga doser askorbinsyra/c-vitamin. (Samt på engelska jag inte översatt: Reserpine, EtOH (heavy drinking), valproic acid, diabetes, T2 cytokines.)

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.


×
×
  • Skapa nytt...