Gå till innehåll

Dagbok- min LCHF resa


Recommended Posts

Jag måste börja med att säga att detta forumet är det bästa som kunde hända mig just nu. Är så glad över allt stöd jag har fått av helt underbara människor som tände ljuset i den mörka tunneln jag fastnat i :)

 

Detta ska bli min omstart och jag tror att det kommer bli bra :)

 

Just nu väntar gubben min på att vi ska kolla lite på Netflix innan det är dags att nanna kudden men jag ska skriva och berätta om mig själv. Känns befriande att öppna upp sig, blotta sig lite och mötas av så många hjälpande händer :P

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tänkte försöka berätta min historia....Har levt ett ganska trassligt liv och är van att kämpa. Mina viktproblem började i 6:e klass, samtidigt som mina föräldrar skilde sig. När jag gick ut 9:an började jag på viktväktarna, då vägde jag 90 kg till mina 168 cm. Det gick bra för mej, gick ner till 65 kg :) men blev tyvärr helt fikserad vid min vikt och träning...sprang varje dag, tränade taekwondo 5-6 ggr/vecka ändå "var jag tvungen" att väga mej efter varje måltid...vågade inte låta bli.

 

Släppte lite på mitt kontrollbehovet och gick upp till 80 kg, delvis pga sambolivet ^_^

 

När jag var 21 år, vägde jag fortfarande 80 kg och var väldigt nöjd...vill vara lite "go och gla"

Träffade då mannen som jag senare skulle gifta mig med :) Efter det hände så mycket annat...även på vågen...

När jag vägde in mig när jag väntade barn nr 2 visade vågen 115 kg :( Då var jag 27 år. Sedan dess har jag legat sabilt på en bit över 100 kg...

 

År 2005 började jag i panik med en metod som heter- Ät rätt- Bränn fett. Gick ner från 108 kg till 94. Jag var konstant hungrig och illamående men jag gav inte upp pga att jag hade fått ett hedersuppdrag, att vara brudtärna :) Gissa vad som hände efter bröllopet??? Vågen gick stadigt uppåt igen.

Har sedan dess legat på en bit över 100 kg, accepterade läget bara.

 

Men i september 2011 skulle jag bli utförsäkrad från sjuksystemet, bör väl tillägga att jag fick värk som 17:åring, fick diagnosen fibromyalgi när jag var 22 år.

Har pga av värken och psyket inte jobbat sen jag var 24 och då fått mitt första barn. Vikten var ju bara ett av problemen och kläderna i garderoben passade så varför klydda till det? Men  då,hösten 2011 kände jag att isället för att slukas av allt en utförsäkran innebar, så skulle jag dag för dag koncentrera mej på vad jag åt (LCHF) Det gick sjukt bra, fast jag fick en sänkning på min sjuklön med 6000 kr/mån (fick behålla 4000) så mådde jag riktigt bra och gick dessutom ner i vikt :) Från sep-dec gick jag från 112 kg till 102 kg :) Var sååå glad

Men i januari 2012 blev livet tungt...min mamma gick bort :(  Två månader senare dog min morfar :( stöttade min mormor så gott jag kunde... Lyckades hålla vikten fast det blev lite godis ibland. I augusti när vi kom hem efter två härliga veckor på Gran Canaria visade vågen strax under 100 :)

Gick faktiskt riktigt bra att skippa halvpensionen och fixa maten själv.

Men nu under vintern är det precis som om allt kommit ikapp mej,sorgen...

Min man har dessutom varit ganska dålig det senaste året,mycket pga hans reumatiska värk och annat stressrelaterat. Så det var som om min kropp fick nog, den är inte mottaglig...

Nu är det mars månad, vågen visar 108 kg...igen. Har hela tiden ätit LCHF men i mindre mängd med någon enstaka pizza, godiset har förekommit mer än vad det borde.

Jag har gjort av med mina gamla kläder och mina nya sitter väldigt tajt :( Så något måste göras och nya kläder i större storlek vill jag inte köpa...

 

Så mitt nästa steg blev att bli medlem i LCHF- Klubben, det gav mej ingenting mer än minus 99 kr på kontot i dom kommande 3 månaderna. Vilket gjorde att jag sökte mej hit. Har ju dagligen läst på Kostdoktorn men aldrig på forumet. Det skulle visa sig vara väldigt positivt och jag mår bättre nu än för bara några dagar sen :)

 

Så....nu börjar fortsättningen på min krokiga resa...och jag har bestämt mej för att det ska gå bra :)

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Min historia-del 2

 

Jag är uppväxt i ett hem med för mycket alkohol...mobbades stora delar av mellan och högstdiet. När jag var 13 år var min mamma på semeter med sina föräldrar och jag och syrran var hemma med pappa. Min pappa berättade då att han hade träffat sin gamla tjej och att han skulle flytta hem till henne så fort mamma kom hem från sin semester...Pappa använde veckan utan fru flitigt med att tillbringa tiden med sin "nya". Jag och min lillasyrra, som då var 10 år gammal, lämnades själv hemma hela dagarna. Vi städade och tvättade så mycket att det blev imma på fönsterna, allt för att underlätta för vår stackars mamma som skulle komma hem till ett kaos...Visst hade mina föräldrar hade det knaggligt och det var mycket bråk och sprit men detta sättet kunde inte vara det bästa sättet att lösa problemet på, tyckte jag som 13-åring...

Mamma kom hem och pappa åkte...

 

Livet gick vidare och jag blev en fruktansvärd tonåring (har ju en tonåring själv nu som är rena drömmen jämfört med mig) Mammas nya sambo gillade inte mina utbrott och jag kastades ut som 16-åring, bodde hos min pappa ett tag men dom tyckte inte heller att det var så kul att ha mej där...pappa hade ju en ny familj och ett nytt barn. Bodde själv i en etta ett tag för att sen tvingas flytta till min mormor och morfar. Tiden gick och mammas förhållande rasade, själv hade hon rasat lika mycket, vägde 45 kg och såg ut som ett spöke. Mamma och syrran skulle flytta ifrån hålan vi bott i, till Malmö där jag nu bodde. Mormor och morfar tycker nu att jag borde flytta hem till min mamma för att hon behövde det.

Då min mamma knappt kunde ta hand om sig själv blev det jag som fick hålla reda på min syster som nu hade blivit en trotsig tonåring. Det blev många nätter på cykeln i Malmös innerstad för att leta reda på henne och att dessutom få med henne hem. Själv hade jag börjat på gymnasiet...några år försent pga omständigheterna, studierna gick inte så bra med så mycket cyklande på nätterna, jag blev inte godkänd och kunde inte ta studenten.

Då tappade jag själv fokoset i mitt liv och festade ganska friskt...spelade inte så stor roll vilken dag i veckan det var.

 

Vet egentligen inte hur jag återtog kontrollen men det gjorde jag :)  Jag träffade en kille när jag var ca 18 år, då hade jag egen lägenhet och allt var ganska lugnt. Livet var ganska okej ett tag, umgicks med min halvbror så mycket jag kunde (han kunde ju inte hjälpa att vår pappa var ett pucko)

När jag var 20 fick jag reda på att min kille var lite kriminell, sättet jag fick reda det på blev ganska avgörande för vår relation då han fick ett fängelsestraff på sex år....Lite för mycket att hantera som tjugo-åring. Jag sa till min familj och vänner att han fått jobb hos sin pappa i Italien och skulle vara där ett tag.

Jag höll minen i ett år, det var ett år av en massa pendlande till Danmark där han avtjänade sitt straff. Ingen visste att jag åkte till Danmark flera ggr i veckan.

 

Jag träffade min blivande man när jag försökte dra mig ifrån min fängslade kille, det blev min räddning...Vi är iår inne på vårt 16:e som gifta :)

 

Min relation till mamma blev nog aldrig hel,kunde liksom inte prata om det som hänt. Vi umgicks mycket o nära men när hon dog förra året kom känslorna fram på ett sätt som jag inte var beredd på...

I nuläget har jag ingen kontakt med min pappa, relationen till min syster blev ganska så skadad isamband med mammas bortgång. Lägger den tid och ork jag har, mycket pga värken, på min mormor som är 84 år och min egen familj.

 

Kände att när jag berättat min historia så var den halv på något sett... Fattar inte att jag berättar detta, har alltid varit ganska reserverad, men det känns skönt att släppa ut det...

  • Gilla 2
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Till VerJen; "Livet är en kamp - men inte ett krig". Du kämpar så bra och verkar mycket medveten om vad sorg innebär... Jag önskar dej fortsatt god lycka!

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Innerst inne är du otroligt stark o klok, tycker jag. För någon annan i din situation hade det gått mycket illa. Jag hatar dåliga föräldrar!

Tack för ditt stöd, betyder mycket :)

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Till VerJen; "Livet är en kamp - men inte ett krig". Du kämpar så bra och verkar mycket medveten om vad sorg innebär... Jag önskar dej fortsatt god lycka!

Jag har den boken, Att leva ett liv-inte vinna ett krig. Jag borde nog läsa den. Tack för ditt stöd :)

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Oj vilket liv, jag är helt förstummad. Du har gått igenom mycket och kämpat hårt. Jag hoppas verkligen att du har passerat allt det negativa nu, att allt bara blir bättre, det förtjänar du!

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Oj vilket liv, jag är helt förstummad. Du har gått igenom mycket och kämpat hårt. Jag hoppas verkligen att du har passerat allt det negativa nu, att allt bara blir bättre, det förtjänar du!

Tack för stödet :) Kämpar en del just nu...måste ta itu med en massa stress som förstör min viktminskning.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Har den senaste veckan genomfört en teamutredning på uppdrag från F-kassan. Väntar nu spänt på resultatet...arbetskapacitet eller inte...

Det har varit smidigt att äta LCHF med tanke på dom långa dagarna detta har inneburit, behöver ju inte äta så ofta :)

 

Har bytat ut mina powerwalks mot avslappnande promenader till skön musik. Känns bättre både med stressen och mina ständiga inflammationer i skenbenen.

Köpte två böcker som ska hjälpa till med den inre, negativa stressen.

 

Jag har analyserat mitt godisbegär och kommit fram till att det är helt och hållet känslostyrt, väldigt stressrelaterat. Så nästa tisdag, när barnen är i skolan

börjar min 24-veckors resa mot en mer balanserad och stressfri tillvaro. :)

 

Känner mig inte riktigt lika stressad med vikten, den står ju inte skiven i pannan ;)

Tror att om jag får lite ordning på stressen så kommer resten att falla på plats med lite arbete.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Min historia-del 2

 

Jag är uppväxt i ett hem med för mycket alkohol...mobbades stora delar av mellan och högstdiet. När jag var 13 år var min mamma på semeter med sina föräldrar och jag och syrran var hemma med pappa. Min pappa berättade då att han hade träffat sin gamla tjej och att han skulle flytta hem till henne så fort mamma kom hem från sin semester...Pappa använde veckan utan fru flitigt med att tillbringa tiden med sin "nya". Jag och min lillasyrra, som då var 10 år gammal, lämnades själv hemma hela dagarna. Vi städade och tvättade så mycket att det blev imma på fönsterna, allt för att underlätta för vår stackars mamma som skulle komma hem till ett kaos...Visst hade mina föräldrar hade det knaggligt och det var mycket bråk och sprit men detta sättet kunde inte vara det bästa sättet att lösa problemet på, tyckte jag som 13-åring...

Mamma kom hem och pappa åkte...

 

Livet gick vidare och jag blev en fruktansvärd tonåring (har ju en tonåring själv nu som är rena drömmen jämfört med mig) Mammas nya sambo gillade inte mina utbrott och jag kastades ut som 16-åring, bodde hos min pappa ett tag men dom tyckte inte heller att det var så kul att ha mej där...pappa hade ju en ny familj och ett nytt barn. Bodde själv i en etta ett tag för att sen tvingas flytta till min mormor och morfar. Tiden gick och mammas förhållande rasade, själv hade hon rasat lika mycket, vägde 45 kg och såg ut som ett spöke. Mamma och syrran skulle flytta ifrån hålan vi bott i, till Malmö där jag nu bodde. Mormor och morfar tycker nu att jag borde flytta hem till min mamma för att hon behövde det.

Då min mamma knappt kunde ta hand om sig själv blev det jag som fick hålla reda på min syster som nu hade blivit en trotsig tonåring. Det blev många nätter på cykeln i Malmös innerstad för att leta reda på henne och att dessutom få med henne hem. Själv hade jag börjat på gymnasiet...några år försent pga omständigheterna, studierna gick inte så bra med så mycket cyklande på nätterna, jag blev inte godkänd och kunde inte ta studenten.

Då tappade jag själv fokoset i mitt liv och festade ganska friskt...spelade inte så stor roll vilken dag i veckan det var.

 

Vet egentligen inte hur jag återtog kontrollen men det gjorde jag :)  Jag träffade en kille när jag var ca 18 år, då hade jag egen lägenhet och allt var ganska lugnt. Livet var ganska okej ett tag, umgicks med min halvbror så mycket jag kunde (han kunde ju inte hjälpa att vår pappa var ett pucko)

När jag var 20 fick jag reda på att min kille var lite kriminell, sättet jag fick reda det på blev ganska avgörande för vår relation då han fick ett fängelsestraff på sex år....Lite för mycket att hantera som tjugo-åring. Jag sa till min familj och vänner att han fått jobb hos sin pappa i Italien och skulle vara där ett tag.

Jag höll minen i ett år, det var ett år av en massa pendlande till Danmark där han avtjänade sitt straff. Ingen visste att jag åkte till Danmark flera ggr i veckan.

 

Jag träffade min blivande man när jag försökte dra mig ifrån min fängslade kille, det blev min räddning...Vi är iår inne på vårt 16:e som gifta :)

 

Min relation till mamma blev nog aldrig hel,kunde liksom inte prata om det som hänt. Vi umgicks mycket o nära men när hon dog förra året kom känslorna fram på ett sätt som jag inte var beredd på...

I nuläget har jag ingen kontakt med min pappa, relationen till min syster blev ganska så skadad isamband med mammas bortgång. Lägger den tid och ork jag har, mycket pga värken, på min mormor som är 84 år och min egen familj.

 

Kände att när jag berättat min historia så var den halv på något sett... Fattar inte att jag berättar detta, har alltid varit ganska reserverad, men det känns skönt att släppa ut det...

 

Men jisses! Jag fick en våldsam lust att krama dig hårt och säga: Du fixar det här!, och vi ger dig all hjälp du vill ha! Mitt liv framstår som rosenrött i jämförelse med ditt, oj vad stark du är! Följer dig gärna på vägen!

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Men jisses! Jag fick en våldsam lust att krama dig hårt och säga: Du fixar det här!, och vi ger dig all hjälp du vill ha! Mitt liv framstår som rosenrött i jämförelse med ditt, oj vad stark du är! Följer dig gärna på vägen!

Tack för den kramen :) Har burit så mycket känslor inom mig, känns så skönt att få det ur sig....Jag är så glad över allt stöd jag får :)  Ser fram emot att följa din resa. Kram

  • Gilla 3
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Oj, vilken kämpe du är! Se nu till att ta hand om dig själv! ♥ Att minska på stressen är en jättebra början. Du fixar det! Stor kram!

Tack AnnikaE <3  Blir så rörd av allt stöd. En stor kram till dej mè!

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Vilken gripande berättelse, blir snudd på tårögd när jag läser.

Skickar en stor digital kram och önskar all lycka.

Jag hoppas du får samma positiva upplevelse av lchf som de flesta så du får mer tid och styrka över till att bearbeta annat än vikt och hälsa. Kämpa på och skriv när du behöver.

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tack för kramen, Labolina :) Jag hoppas att jag hittar tillbaka till LCHF på samma sätt som när jag provade första gången 2011.

Vilken gripande berättelse, blir snudd på tårögd när jag läser.

Skickar en stor digital kram och önskar all lycka.

Jag hoppas du får samma positiva upplevelse av lchf som de flesta så du får mer tid och styrka över till att bearbeta annat än vikt och hälsa. Kämpa på och skriv när du behöver.

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Önskar dig stort lycka till !! Har själv jojobantat större delen av mitt liv... Prövat LCHF för ca tre år sedan, men den här gången har jag bestämt mig - nu är det på riktigt.  Har läst på så mycket jag kan och försöker förstå hur jag och mat fungerar.

Men just sorg och känslor kan få mig att söka tröst i godis och mat. Tack för att du delar din historia.  Miste min mamma och bror för ett år sedan med bara två veckors mellanrum....  då gick det fort upp på vågen - som om godis och mat kan lindra.....

Kämpa på - du fixar det här också! Kramar/Pannaanna

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tack Pannaanna! Jag beklagar din sorg efter mamma och bror :( Livet är verkligen inte enkelt....men man växer ju av sina motgångar... Tack för ditt stöd :) Vi ska båda klara detta, det får ta sin tid. Kram VerJen

Önskar dig stort lycka till !! Har själv jojobantat större delen av mitt liv... Prövat LCHF för ca tre år sedan, men den här gången har jag bestämt mig - nu är det på riktigt.  Har läst på så mycket jag kan och försöker förstå hur jag och mat fungerar.

Men just sorg och känslor kan få mig att söka tröst i godis och mat. Tack för att du delar din historia.  Miste min mamma och bror för ett år sedan med bara två veckors mellanrum....  då gick det fort upp på vågen - som om godis och mat kan lindra.....

Kämpa på - du fixar det här också! Kramar/Pannaanna

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • 2 months later...

Vet varken ut eller in....vikten står helt still. Har ingen ork... Dom två senaste månaderna har varit helt galna, min man har genomgått två operationer (magbråck och ljumskbråck och en steloperation av foten) Det har inneburit 7 veckor i gips, fyra av dom i rullstol, nu har han nån typ av pjäxa som faktiskt är bättre eftersom den kan plockas av vid duschning och nattsömn och den ska han ha i minst fyra veckor. Detta har tagit hårt....jag är ganska slut. Så, idag fick jag F-kassans beslut, jag har ingen rätt till sjukpenning från den första juni.... det blir soc nästa...ingen bil får vi ha kvar och hyran vi har är för dyr.

Detta beslut fick jag när gubben min låg i tandläkarstolen för att rädda en avbiten tand.

 

Jag är så j-la trött på detta systemet, jag har varit hemma med fibromyalgi i 15 år(då var jag 24 år gammal) Utredning efter utredning har resulterat i samma svar, ingen arbetskapacitet och nu....är jag frisk och kan jobba 100% i ett lätt arbete. (Min handläggare berättade att det jobbet han har är ett sånt jobb som hade varit bra för mig....men han blev ganska tyst när jag berättade att jag tror på karma och att det är viktigt för mig att gå till sängs med ett rent hjärta, så att behöva göra det han gör och han dessutom njuter av det, är inget för mig.

 

Så nu när ekonomin i stort sätt kräver att man lever på mjölmat känns det ganska tungt att man dessutom vill gå ner i vikt...

Dessutom har ju  i stort sett alla mullisar i min omgivning nått sina målvikter tack vare sina magoperationer....

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • 2 weeks later...

Vännen, jag hittar inga ord men skickar så mycket styrka jag kan *swosch*!

 

Kämpa och skriv av dig allt här inne!

 

Stor kram!

Tack :) Känns skönt att kunna skriva här och när det dessutom finns ett så härligt stöd från underbara människor som du :D det ger kraft!

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Ja, vad ska man säga????

Så lätt att säga att du inte ska ge upp, men det är ju en hopplös känsla....

 

Massa styrkekramar till dig!!!!!

/pannaanna

Tack för styrkekramarna :) är så glad för att det finns så härligt stöttande människor som du :D

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Men oj, du har haft ett tufft liv! Och har fortfarande...

Låter supersmart att ta promenader för att lugna sig istället för att powerwalka och bli mer stressad.

 

Lycka till! :)

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • 1 month later...

Fy bubblan vad trött jag är....

 

Fick nyss reda på att en av mina vänner som genomgått en magoperation gått ner 30 kg.... och jag som inte ens kommit någonstans med min viktminskning....

 

Detta är mitt liv: Har varit hemma i femton år pga värk, i juni bestämde sig f-kassan att jag var frisk har därför inte fått någon sjukpenning på tre månader, har inte kunnat betala hyran, fått mat från kyrkan, har två barn som har haft sommarlov eller vad man nu kan kalla det. Har lagt på mig pga den felaktiga maten som jag ju är väldigt tacksam för men.....

 

Känns som att kroppen har låst sig i all denna stressen....vill så gärna gå ner 20-25 kg...då hade jag varit överlycklig.

 

Mår illa av denna sitsen och imorgon är det möte på soc igen för att be på bara knä om hjälp innan vi blir vräkta....kan inte fatta att man kan bli nekad bistånd för att man inte varit arbetssökande...

Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Stark berättelse! Ge inte upp.

 

Vad gäller soc så måste man, tyvärr, ha i åtanke att deras primära roll är att sysselsätta sina anställda. Det skulle bli ett himla liv om man lade ned dem nämligen men så länge det på ytan ser ut som vi har en sådan myndighet så är allt frid och fröjd. Förnuftssamhället är ett minne blott i stora avseenden.

  • Gilla 2
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Tufft!!!!

Stress är inte bra när det gäller viktnedgång och med allt elände du har omkring dig är det ju inte konstigt att allt blir som en ond cirkel. Lider med dig men kan inte göra mer än att hoppas det ordnar sig på något vis och att du kan komma igen med nya krafter så sakteliga...

Försök att inte ge upp!

Kram

  • Gilla 1
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • 2 weeks later...

Hej!

Jag har varit med om lite smått och gott här i livet som golvat mig. Elände brukar komma gruppvis så man inte har en chans att ta sig upp. Så i mitt liv har det varit många tårar och mycket ätning. Nu är jag sedan många år tillbaka på banan och mår fantastiskt och det känns så skönt. Gå ner i vikt samtidigt som man har det jobbigt är ju en svår kombination. Men jag måste säga att lchf är bra och jag tror det är lättare att tackla andra problem om kroppen mår bra.

När jag hade det jobbigt i mitt liv så fick jag en bok av en kollega som tyckte synd om mig för jag grät jämt. Den boken blev min vändpunkt här i livet. Tyvärr har jag inte kvar den boken men jag har en liknande av samma författare.

Om du läser böcker skulle det vara en ära för mig att få ge den till dig.

Sköt om dig

Monki

  • Gilla 2
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • 3 weeks later...

Hej. Jag är man, 56 år, och vägde i Januari 128,5kg. Efter 8 månader med LCF ( äter 50-75g "bra" kh/dag, ) vägde jag i morse 91.7, en viktnedgång på nästan 37kg. Jag är förbluffad över hur lätt det gått och hur bra jag mår. 3 gånger har jag gjort undersökningar hos min läkare och har kanonvärden, Min kost består av 150-200 ägg i månaden, vilket har förbryllat och oroat närstående hela tiden, + "normal" LCHF kost. Många har ju nu tagit del av SBU´s rapport som kom i måndags och det passade perfekt eftersom vi igår hade ett tiotal vänner, mer eller mindre överviktiga, på middag, och 90% av tiden gick åt till diskussioner kring lågkolhydratkost och vad jag upplevt. När man hörde hur andra åt fick man en riktig väckarklocka. En av mina vänner, överläkare vid Lunds sjukhus, börjar dagen med 2 rostade mackor, bullar på förmiddagen och lunch på jobb. Varje eftermiddag fikas det på jobb och deras middag består ofta av hämtmat från Pizzeria eller Kinarestaurang. Lagas det mat hemma blir det oftast pasta. Förde in den dieten på matdagboken, Dumbbell.se, och väldigt få riktvärden på näringsämnen uppfylldes. Förutom kolhydraterintaget enligt Livsmedelsverkets riktlinjer ;) Jag hoppas och tror att när nu rapporten från SBU "legaliserat" lågkolhydratkost kommer det att bli ett otroligt uppsving bland alla människor  att prova denna kost.

 

Mycket fett, alltid mätt/Bengt

  • Gilla 4
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
  • 3 months later...

Hej!

Jag har varit med om lite smått och gott här i livet som golvat mig. Elände brukar komma gruppvis så man inte har en chans att ta sig upp. Så i mitt liv har det varit många tårar och mycket ätning. Nu är jag sedan många år tillbaka på banan och mår fantastiskt och det känns så skönt. Gå ner i vikt samtidigt som man har det jobbigt är ju en svår kombination. Men jag måste säga att lchf är bra och jag tror det är lättare att tackla andra problem om kroppen mår bra.

När jag hade det jobbigt i mitt liv så fick jag en bok av en kollega som tyckte synd om mig för jag grät jämt. Den boken blev min vändpunkt här i livet. Tyvärr har jag inte kvar den boken men jag har en liknande av samma författare.

Om du läser böcker skulle det vara en ära för mig att få ge den till dig.

Sköt om dig

Monki

Hej Monki! Tack för att du skrivit till mig och Förlåt att jag inte läst det förrän nu...har inte ens orkat logga in här...

Men nu har jag efter alla dessa månader bestämt mig för att börja om, ta en dag i taget.

Jag tar tacksamt emot boken om erbjudandet kvarstår =) Behöver all hjälp jag kan få =)

Tack för att du delade med dig av din historia.

Sköt om dig

VerJen

  • Gilla 2
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej. Jag är man, 56 år, och vägde i Januari 128,5kg. Efter 8 månader med LCF ( äter 50-75g "bra" kh/dag, ) vägde jag i morse 91.7, en viktnedgång på nästan 37kg. Jag är förbluffad över hur lätt det gått och hur bra jag mår. 3 gånger har jag gjort undersökningar hos min läkare och har kanonvärden, Min kost består av 150-200 ägg i månaden, vilket har förbryllat och oroat närstående hela tiden, + "normal" LCHF kost. Många har ju nu tagit del av SBU´s rapport som kom i måndags och det passade perfekt eftersom vi igår hade ett tiotal vänner, mer eller mindre överviktiga, på middag, och 90% av tiden gick åt till diskussioner kring lågkolhydratkost och vad jag upplevt. När man hörde hur andra åt fick man en riktig väckarklocka. En av mina vänner, överläkare vid Lunds sjukhus, börjar dagen med 2 rostade mackor, bullar på förmiddagen och lunch på jobb. Varje eftermiddag fikas det på jobb och deras middag består ofta av hämtmat från Pizzeria eller Kinarestaurang. Lagas det mat hemma blir det oftast pasta. Förde in den dieten på matdagboken, Dumbbell.se, och väldigt få riktvärden på näringsämnen uppfylldes. Förutom kolhydraterintaget enligt Livsmedelsverkets riktlinjer ;) Jag hoppas och tror att när nu rapporten från SBU "legaliserat" lågkolhydratkost kommer det att bli ett otroligt uppsving bland alla människor  att prova denna kost.

 

Mycket fett, alltid mätt/Bengt

Hej!

Ett stort grattis till dig :)

Tappade själv 10 kg på tre månader hösten 2011, därför blir jag så arg när jag misslyckas...vet ju hur man ska göra ;)

Men nu är det ett nytt år på gång, vem vet kanske det går vägen denna gången :)

 

Skrämmande att höra dina vänners dåliga matvanor men dom har tur att ha en vän som du som kan

vägleda dom :)

 

Tack för att du skrev till mig

VerJen

  • Gilla 2
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej VerJen, jag har läst hela tråden, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det på något sätt har ordnat upp sig för dig. Livet kan som sagt ibland vara tufft.

En stress över en livssituation man inte rår över eller kan påverka är nog en av de mest negativa saker man egentligen kan utsättas för, man har inte kontroll helt enkelt. Kronisk värk är också mycket stressande för kroppen och det kan vara mycket svårt att gå ner i vikt vid sådan stress.

Jag kan bara säga att Ge inte upp :) Ibland kan positiva saker hända och skutan vänder.

Värken kan bli bättre med LCHF, och bara det, kan kanske vara en anledning att börja med LCHF igen, strunta i vikten ett tag och fokusera istället på andra hälsoförbättringar, som kanske dyker upp snabbare än viktnedgången :)

 

Och glöm inte att det är många här som kan peppa och ge goda råd.

  • Gilla 4
Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Skapa nytt...