Tankar från en trasig individ på väg mot läkning

[Valin]

Detta inlägget blev kanske lite långt, men jag kände att jag ville skriva av mig om vad LCHF betyder för mig.

 

 

Jag har inget problem med min vikt, däremot har jag många andra problem som ledde mig till att börja med LCHF. Under hela mitt liv har jag haft sömnproblem och under halva livet har jag haft stark ångestproblematik. Det var först för 6 månader sedan, då min medicin totalt slutat vara effektiv, som jag gick in i väggen totalt. Sedan dess har jag lyckats arbeta upp en vilja, en vilja att förändra mitt liv.

 

En stor bov i situationen var mina vanor. Sömnen var kass, sov oroligt och vaknade jämt, ungefär mellan 06 och 17. Vilket inte är hållbart. Och den tiden jag var vaken var jag trött och ett ständigt nervvrak. 

Jag hade så svårt att äta med, delvis som en biverkan av min medicin, delvis för jag mådde dåligt. Jag lyckades ibland äta lite mat, oftast pasta, och sen åt jag vitt bröd i massor. Mest på kvällen/natten.

Också träningen då... En så orolig person som jag var då klarar inte att höja pulsen. Så träning fungerade inte.

 

Så fick jag en medicin att sova på & som drog ner biverkningarna av min andra medicin också. Aptiten kom tillbaka & sömnen med, fast jag sov istället 01-14 och var trött på dagarna.

 

Jag bestämde mig för att jag nu kunde orka ta tag i saker. Mackorna, min nemesis, var jag tvungen att sluta med. Enklaste sättet visste jag var att förbjuda kolhydratsrik mat. Jag började med en mindre strikt LCHF. Först gick det ganska okej, jag drack goda smoothies med massor av banan i. 

Sen insåg jag att de där 2-3 bananerna jag fick i mig varje dag inte var något vidare... Det var här det jobbiga började. Jag slutade med bananerna, och inget ersatte dom bra nog. Jag blev besatt av att baka för att hitta något bra brödrecept. Kolhydratssuget var enormt & all LCHF-mat kändes motbjudande.

När jag väl hittat bra LCHF-brödrecept hade effekterna av dieten redan börjat verka, jag hade inte längre så stort behov av de där mackorna. Maten var helt plötsligt god & jag började nästan känna mig...pigg? Detta var en så ovanlig känsla för mig, och det var efter detta jag började känna mig som en helt ny människa.

 

Jag har energi. Jag är pigg om dagarna! Förr skulle jag kunna sova hela dagarna, från morgon till kväll. Men nu vill jag faktiskt aktivera mig. Även om min medicin gör att jag sover 01-11 så är det en enormt stor förbättring. 

För tre dagar sedan började jag med träning. Ganska hård sådan (för min del, men jag är ganska otränad) och jag klarar av det utan att flippa ut i panikattacker. Jag sover gott, vaknar relativt pigg - blir piggare fram mot dagen och har motivation.

 

Det är för att jag känner mig så bra som jag vet att LCHF är bra för kroppen. Förespråkarna & motståndarna till LCHF-dieten kan gräla bäst dom vill, jag vet vad min kropp känner och det är att jag lever för första gången på 20 år.

 

Jag känner även att jag kan bli medicinfri inom en inte alltför lång framtid. Jag önskar att psykakuten för 10 år sedan ordinerat LCHF istället för snri som har fruktansvärda utsättningssymtom (symtomen när man trappar ner / slutar med dom) och massor av biverkningar.

Men jag är glad att jag fann LCHF nu, istället för aldrig. Även om de där 10 åren som jag försökt bota psyket & kroppen med mediciner känns som förlorad tid.

[MKJ]

Det är ju bra att LCHF har hjälpt dig. Jag vill bara tillägga att motion också är mycket viktigt om man vill ha en långsiktig påverkan på hälsan. Faktum är att motion rekommenderas att skrivas ut på recept av läkare just vid depression och ångest. Även sömnen blir mycket bättre om man har bra kondition.

 

Jag har själv haft jätteproblem med sömnen men sedan jag började konditionsträna så sover jag som en stock på nätterna. Jag behöver heller inte lika mycket sömn som tidigare och är i princip aldrig trött. Tidigare var ofta dödstrött och ofta deprimerad.

 

Skönt att du tagit dig ur din onda cirkel

[Valin]

Tack för svaren  
Angående konditionsträning så körde jag nyss ett hårt pass (P90X) på 60 minuter. Herregud, jag är helt utpumpad! Ska bli gott med lite bacon nu.

Sjukvården (inkl. öppen psykiatrin) brukar ha några basfrågor angående vad man förtär: Dricker du alkohol, röker du, snusar du, tar du narkotika. Men de brukar inte nämna mycket om kosten, utan skriver gärna (för gärna) ut ssri istället "för det är ju inte beroendeframkallande". Jävla bullshit. Hur kan de inte erkänna att det är beroendeframkallande när man får dessa utsättningssymtom av att sluta/trappa ner: skakar, spyr, får feber av, får "brain-zaps" (elektriska stötar i hjärnan känns det som), extrem ångest, svettningar m.m 
Jag var 16 när jag fick mitt första ssri preparat. Det tog ett 10min besök hos en doktor som aldrig träffat mig innan.

 

Och samtidigt säger de, om de nämner kost, att man inte ska äta massa fett. Dietär behandling borde vara nummer ett. De kunde ha personlig tränare & dietist i högkostnadsskyddet (fast dietisterna i Sverige verkar vara så bakåtsträvande så det kanske man inte skulle vilja ha).

[Tiny Tom]

Tackar för intressant berättelse!

 

SSRI och statiner har ju den primära biverkningen att de göder en stark industris kassor. Det är väl sannolikt en av de främsta anledningarna till att "trams" som god kosthållning/träning inte ges förtjänat fokus. Sedan blir det ju inte lättare av att de som skall agera kunskapsförmedlare, oavsett om det gäller personliga tränare eller dietister, inte alltid är på banan.

[Valin]

Det är hemskt att läkemedelsföretagen är så vinstdrivna. En av mina föreläsare inom patofysologi sa en intressant sak; man lägger miljontals kronor på att hitta bättre cancermedicin - och samtidigt dör folk som flugor för de inte har rent vatten. Det är lite snedfördelat i världen.