Asociala problem som LCHF'are

[@rkbro]

Jag vet att det här är ett ämne som diskuterats förut och delar av det här finns med i blogginläggs-serien 'lchf för nybörjare' men jag känner ändå att det kan få en egen tråd här på forumet. 

För mig är ett av de stora problemen att övertyga släkt och familj om att jag ska få äta som jag vill. 
De vanligaste invändningarna är
*Potatis/ris/pasta är billig bukfylla/mättnadskänsla
*För mycket fett är farligt
*Det funkar inte

*Fett är mkt energitätare och därför osmart att äta

Middag och lunch är relativt enkelt. Tar bara mindre eller ingen av "gula delen av tallriksmodellen" och mer av "gröna delen". Frukost är värre där bröd, flingor och musli är normala alternativ. 

Speciellt hos mina äldre släktingar har jag väldigt svårt att förklara och nå fram med varför jag vill äta som jag gör. 

 

När ni svarar... Jag är inte främst ute efter sakliga och vetenskapliga argument och invändningar, jag vill mer ha hjälp med hur man sköter den sociala biten med att vara LCHF'are. 
Vad har ni andra för erfarenheter? Hur har ni tagit er förbi det? 

Hemma går det jättebra. Men när jag är bortrest och/eller blir bjuden på mat... då är det svårt. 

Hur gör man för att vara en trevlig och enkel gäst som inte beter sig som ett UFO men samtidigt håller sitt mat-tänk med lågt kolhydratintag? 

 

[Bitten]

Jag vet att det här är ett ämne som diskuterats förut och delar av det här finns med i blogginläggs-serien 'lchf för nybörjare' men jag känner ändå att det kan få en egen tråd här på forumet. 

 

För mig är ett av de stora problemen att övertyga släkt och familj om att jag ska få äta som jag vill. 

De vanligaste invändningarna är

*Potatis/ris/pasta är billig bukfylla/mättnadskänsla

*För mycket fett är farligt

*Det funkar inte

*Fett är mkt energitätare och därför osmart att äta

 

Middag och lunch är relativt enkelt. Tar bara mindre eller ingen av "gula delen av tallriksmodellen" och mer av "gröna delen". Frukost är värre där bröd, flingor och musli är normala alternativ. 

Speciellt hos mina äldre släktingar har jag väldigt svårt att förklara och nå fram med varför jag vill äta som jag gör. 

 

När ni svarar... Jag är inte främst ute efter sakliga och vetenskapliga argument och invändningar, jag vill mer ha hjälp med hur man sköter den sociala biten med att vara LCHF'are. 

Vad har ni andra för erfarenheter? Hur har ni tagit er förbi det? 

 

Hemma går det jättebra. Men när jag är bortrest och/eller blir bjuden på mat... då är det svårt. 

 

Hur gör man för att vara en trevlig och enkel gäst som inte beter sig som ett UFO men samtidigt håller sitt mat-tänk med lågt kolhydratintag? 

 

 

[Bitten]

Hej!

 

Jag brukar säga att jag är allergisk då behöver man inte förklara så mycket. Och det är ju sant för äter jag inte LCHF så blir jag fet och får andra problem och blir sjuk =)

[Plutten11]

Jag tycker också detta är jobbigt, i princip det enda jag tycker är jobbigt med denna kost. I princip överallt serveras mat som är komponerad ungefär tvärtom mot hur jag äter. Jag tror inte det finns någon enkel lösning på det utöver att man får stå på sig  även om det är knöligt. Jag är relativt känslig för för mycke och fel sortst kolhydrater och är därför noga. Varför skall jag må dåligt för att tillfredsställa andra? Tror man får försöka hitta den tryggheten i sig själv att vara knölig i de här situationerna. Är man inte så känslig kanske man kan kompromissa lite om man äter borta hos andra?

[Leopold Roos]

När folk får veta att jag får ont i magen av kh brukar de nöja sig, förutom att säga att jag kommer snart dö (konstigt nog tycker folk att det är okey med sådana "hot").

[Lars]

,Var dig själv och sluta bryta rygg för att tillfredställa andra.

 

[TillMinus]

Jag har inte riktigt det problemet, behöver jag yttra något om varför jag inte äter vissa saker så säger jag att jag försöker gå ner i vikt och då tycker människor i regel att det istället blir obehagligt. Dessa frågvisa människor brukat kunna skämmas. Om man inte är överviktig och äter lchf så kanske folk inte skäms på samma sätt och då skulle jag nog bara nicka och säga "mmmh" som svar på dina exempel. Ett "mmmh" brukar sällan ge upphov till vidare diskussioner.

 

 

[Thomas Jansson]

Mycket av den sociala oron som LCHF skapar beror på fenomenet som jag tror psykologerna ibland kallar för "halva människor" (kan ha fel här!).

 

I sin egen oförmåga att få ordning på sina egna liv vill de inte att någon annan heller ska lyckas, de klarar inte av att avstå från kanelbullen och trugar på dig en och så vidare,,,

 

Själv har jag löst problemet på så sätt att jag köper 10 böcker åt gången av Annika Dahlqvist eller Kostdoktorn som delas ut till "behövande" - orkar de inte läsa böckerna så ska de heller inte ha några synpunkter - det är väl rimligt?

På detta sätt har ett antal personer hamnat på rätt spår, börjar de fortsätter de som regel med LCHF eller i alla fall ett GI-tänk och den första reaktionen brukar komma efter 3 - 4 dagar då de upptäcker hur bra deras magar helt plötsligt fungerar,,,

 

Idag är det dock få som reagerar på ett ifrågasättande sätt inför LCHF, istället kommer det ofta frågor om GI och LCHF men ibland om jägardieten.

 

Har inte stött på en enda fetträdd person på flera år - även om de inte själva äter LCHF känner de flesta till att det är sockret som är boven och inte det mättade fettet som är boven! 

[Anna-Lena]

Det där var ett intressant ämne!

 

Jag har inte hållit på med LCHF så länge, däremot har jag en viss rutin, eftersom jag jojobantat, av omgivningens trugande och s.k. 'välvilja'. Hittills har jag sluppit 'duster', men jag är övertygad om att det kommer. Mest har jag fått intresse. I det här sammanhanget, kan det vara en av de få gångerna, det är en fördel, att det är alldeles uppenbart, att jag måste göra något åt mina 35 kg's övervikt.

 

En sak, som jag känner, är att jag respekterar om folk själva inte vill följa den här kosten, att då ska de också respektera mitt val av kosthållning.

 

Egen kunskap är ju också bra, då blir det ju automatiskt lättare att motivera sig.

 

Mitt dilemma, är att i sommar, ska jag åka iväg på en isolerad kursgård, då jag kommer att bli hänvisad till att äta deras mat. Ingen affär finns i närheten. Jag funderar nästan på att säga, att jag är glutenallergisk, men det känns ju inte helt hundra. Men hur tacklar man sånt?

 

En jättebra tråd! Jag vill också ha tips, vill inte göra avsteg ifrån den här kosten, samtidigt som jag inte vill uppfattas som dryg, krånglig och otacksam.

[jdrotz]

Jag står rakryggad och säger att jag käkar LCHF. Det som händer är att det sticker i ögonen på många när de ser min kropp och min förändring. Många verkar inte vilja tro att LCHF ska funka, de vill att det skall vara nån övergående "modediet". När jag dessutom säger att jag inte tränar nåt sitter folk och tittar på mig som om de sett ett spöke....

 

Kör hårt! Var lycklig! Om folk är sura eller avundsjuka får de vara det. Dock försöker jag alltid vara lugn och i min framtoning när jag pratar om LCHF. Man ska inte gå an fört hårt, då retar man bara upp folk och blir dumförklarad.

[icey]

Lol @ "det funkar inte".

[Jeanette H-H]

När jag vet att jag inte kommer att få den mat jag blir nöjd och frisk av har jag numera börjat ta med eget. Det är lätt om det t.ex. är en julfest och sen när kaffe-kön börjar ringla sig tar jag bara en kopp kaffe och häller i min egen medhavda grädde. Men definitivt svårare om man är bortbjuden och allt som serveras är no-no mat.

 

Min stora lycka är att min svärmor är LCHF positiv, mina föräldrar äter LCHF, mina bästa vänner äter LCHF periodvis osv. Dessutom är väldigt många i min bekantskapskrets åtminstone inne åt GI-hållet.

 

Men, klart det finns undantag. Förra nyår var vi bjudna till en familj som lagade pasta. Tre olika sorters pastasås som rördes in i en stor gryta med penne-pasta. Det var alltså främst pasta med lite sås och sen bröd och sallad till. Som tur fanns det smör. Jag hade tänkt ta lite sås med sallad - men det sket sig när de blandade ihop allt. Då hade jag ätit LHCF-mat i 7-8 månader och upplevde att största problemet var att maten helt enkelt inte gjorde mig mätt. Det var som att äta bomull eller popcorn. Ett annat ställe där det är problem är vissa lunchserveringar. Det finns inte ens äkta smör - bara margarin. Och jag blir inte mätt om det inte är tillräckligt med fett i maten. Sen får jag be om smör och får konstiga blickar. Och när jag ber om riktigt grädde har jag aldrig någonsin fått det. Det finns bara 10% grädde här i Finland till kaffet. Och konstiga blickar får jag också om jag tar grädde i kaffet.

 

Nu har hälsovinsterna kommit så tydligt av min kost och också magproblemen om jag avviker. Så numera kan jag inte äta spannmål utan att lida nästa dag. Så nu börjar det bli så att jag får fråga i förväg vilken mat som serveras och sen ta med egen mat. Också till mindre middagar. Sen tycker jag att omgivningen får respektera mitt val. Jag gör det av hälsoskäl. Inte för att jävlas med värdarna. Laktosfritt och glutenfritt respekteras naturligtvis högt av alla värdar och jag hoppas att det i framtiden ska bli lika med LCHF.

 

Själv hade jag en gäst som åt strikt LCHF förra fastlagstisdagen. Då hade vi gjort ett medvetet undantag och bakat egna fastlagsbullar (det ni kallar semlor där i Sverige) och kokat hemlagad ärtsoppa. (Idag vet jag inte om jag skulle äta fastlagsbulle mera). Jag var inte medveten om hur strikt min gäst var men det kom fram när det var dags för bullarna. Vips dukade jag fram en delikatesstallrik åt honom med olika ostar, pålägg, kokt ägg, grönsaker. Och vilken lycka i hans blick

Det är inte svårare än så att gå till mötes - bara man känner till kosten.

[Jeanette H-H]

Jag måste bara tillägga att jag själv kanske också är ett litet problem för min omgivning Det är så lätt att jag euforiskt pratar om min nya kost och det måste ju bli tröttsamt.

[Limp]

Ja... det är lätt och bli euforisk. Jag brukar bli det när andra iaktagit min viktnedgång och även tagit reda på hur det har gått till och sedan kommer och fråga mig om råd beträffande LCHF. Då brukar jag babla på rejält och länge   För övrigt berättar jag dem som frågar ärligt vad jag håller på och varfor. Frågorna uppstår oftast vid matbordet. Jag tycker att man ska vara informativ... inte förbereda ett forsvarstal utan snarare en kort och koncis förklaring varför. Attack är av ondo också, ty då hamnar man bara i en debatt.  

[Maja]

Här har sagts många kloka ord om en viktig aspekt redan, hoppas jag inte upprepar för mycket.

Jag förbereder, säger att jag äter en kost som passar mina behov och frågar om det är nåt jag kan ta med eller göra för att underlätta att jag ska kunna äta det jag behöver.
Det väcker förstås nyfikenhet och då kan man ju ägna en stund åt att prata om vad man själv upplever för vinster.
Är folk ändå negativa så kan man tacka för omtanken men hävda att jag vet att det här är bra för mej.

Det är nog rätt vanligt att bli skrämd av det man inte känner igen, jag var också fettskrämd innan jag provade.

Finns säkert folk som kan äta allt, vara lagom i vikt, må bra och ha superbra värden - grattis till dem då !  Inte så konstigt att dessa inte fattar vad vi håller på med...

[LarsN]

Jag håller med om att det är problem ibland när man är bortbjuden.

Själv brukar jag "grunda" med en magic bullet kaffe innan jag går hemifrån. Då brukar jag kunna undvika chips och snacks. Sedan tar jag bara av det nyttiga på bordet när det blir middag dvs kött, grönsaker och sås.

Ett annat tips är att ha en påse Baby Bell ostar i fickan om det blir kris. Tex om man sitter på en konferens eller dyligt och vill slippa delicaton i kaffepausen.

[Lovis]

Jag har nog aldrig hamnat i den situationen att jag inte kunnat äta nåt när jag blivit bjuden. Men visst får man blickar ibland när man t ex beställer en räkmacka utan macka med extra majonnäs....

Min familj och vänner har accepterat totalt att jag inte ätit kolhydrater. Det har till och med blivit så under hösten nu när jag fallit tillbaka lite att min dotter sagt att "mamma, det där kan väl inte du äta".

Så nej, asocial har jag aldrig känt mig. Och inte har jag haft svårt att säga nej tack till sånt jag inte velat äta, har inte varit sugen helt enkelt.

[Jamtlandstjej]

När jag varit på kurs har jag ringt och pratat med köket i förväg och berättat att jag har en kraftig födoämnesintollerans (vilket förvisso är sant...  ) Sen har jag mailat en lista på sånt jag KAN äta och förklarat att om det INTE står på listan så kan jag INTE äta det! Inte alltid det funkar ändå tyvärr, men chansen är större... Lättare också att berätta vad jag kan äta, än vad jag inte kan äta... Det ger dem större valmöjligheter... Till andra, som inte är insatta, brukar jag säga att jag väljer att äta sånt som jag mår bra på och om de är påstridiga kan jag välja att säga, att jag inte tycker att det finns nån anledning att jag ska äta något jag mår dåligt av bara för att nån annan vill det...

[Ninja Ister]

Jag äter det som jag vill av det som bjuds, dvs allt som innehåller mindre än 5% kolhydrater.

Om diskussion om kosten och hur farligt det är kommer upp brukar jag bara säga att jag har bytt ut potatis, pasta och ris mot broccoli, blomkål och vitkål och uteslutit mjöl och socker och sedan ställa en motfråga om vad de tror att jag kommer att lida brist på.

Det brukar ju alltid finnas sallad och olja, till frukost finns det nästan alltid ostar - och man överlever rätt bra på några skivor ost med smör på till frukost! Då blir det ju nästan som alla andra, förutom att man utesluter brödet. Det ÄR ju ingen konstig mat jag äter, jag äter bara inte vissa saker.

Fast ibland, när idiotkommentarerna haglar vid lunchbordet över min mat kan jag surna till - det har hänt att jag har bett folk att äta sin egen mat istället för att kommentera min. Då brukar det bli tyst några dagar ...

[Limp]

Det där om idiotkommentarer vid lunchbordet och ratande av andras lunchinnehåll, har jag aldrig fattat. Det känns som att det är mer utbrett bland kvinnor än bland män ? ... eller har jag fel ?

 

Klart att båda könen ibland undrat om mitt ätande, men att någon skulle ha nervärderat min mat, har aldrig inträffat. Skulle det hända, skulle jag nog också betrakta det som en ren trakasseri och även ge tillbaka med samma mynt. Det som ligger på min tallrik, är faktiskt min ensak och andra har inte med det att göra ! 

[Guest Katarina101]

Själv är jag fruktansvärt trött på min släkt som - trots att de vet att jag ätit LCHF i över två år och inte gör någon stor affär av det - ändå ställer fram ett fat med sked till mig när det serveras kladdkaka (och inget annat till mig). Så får jag sitta där med mitt tomma fat medan alla äter och jag bara dricker kaffe. Varför gör de så? Skulle de må bra om jag plötsligt tog kladdkaka och joinade dem i fördärvet, är det därför? Eller när mamma tar en kaka från kakfatet och vänder sig mot mig och säger "mmm, det är gott det här!". Varför gör de så? För att döva sitt eget dåliga samvete? 

[QueenMarion]

Min koständring från kolhydratstinn till det rakt motsatta hade sin grund i handikappande ohälsa, På ett par dagar utan mackor och pasta hade smärtan i lederna försvunnit, jag kunde gå obehindrat igen, behövde inte sova bort hela dagar och livsandarna vaknade åter. Jag kommer inte äta mjöl igen!

 

Det har alltså varit enkelt att berätta för omgivningen att min kostomläggning följer av strikta hälsoskäl. De närmaste har ju dessutom sett förändringen så därifrån har jag inte mött någon skepsis, tvärtom. Under lång tid efter kostomläggningen var jag väldigt känslig för socker, det räckte med fel senap i min cole slow så blev jag nästan utslagen av trötthet i ett dygn. Skrämmande!

 

Jag har inför bjudningar frågat om det finns mat jag kan äta av (och förklarat vad det inte får innehålla), annars har jag erbjudit att ta med själv men det har alltid funnits fin mat även till mig.

 

Man ska vara rädd om sin hälsa. Och den är lätt att hitta! *blink*

[lchftjej]

De kanske tror att du håller på med något farligt? Även om vi intresserar oss och googlar och läser böcker och bloggar, så är det ännu inte accepterat i alla dagstidningar och hos vårdpersonal exempelvis.

Hon kanske tror hon har en skyldighet att locka dig tillbaka till det normala,lagoma där man "unnar" sig.

En del av mina vänner skruvar lite på sig och ursäktar att de inte har nåt som jag äter,en del har ett hum om och frågar efter mer information om vad jag äter. Det var länge sedan jag fick någon kommentar på jobbet. Pinsamhet tror jag är känslan som uppstår när man inte har något att bjuda sina gäster på. Hjälp ständigt till, som de gjorde förr i världen med medtaget kaffebröd"-här mamma, jag tog med lite till kaffet!Puh! kanske hon tänker då?Lycka till!

[Tiny Tom]

Gillade Bittens kommentar om att hänvisa till allergi.

 

Det finns nog många vinklar att betrakta detta ur. Beteendemässigt så får man väl helt enkelt i möjligaste mån "se till" att så ofta det går ha kontroll över vad som serveras. Börja med familj och de närmast sörjande och helt enkelt ta utrymme och kanske även styra in dessa på att äta mer åt LCHF-hållet.

 

Jag tror också på att göra sin röst hörd när det går och behövs. Om man äter ute så är det ju snudd på pinsamt för matstället om de inte har riktig föda att erbjuda och då tycker jag man bör påpeka detta vänligt men bestämt. Tror det är viktigt att medvetandegöra att det trots allt finns många som äter så här numera...och fler lär det sannolikt bli så man gör ju affärsidkare en tjänst på sikt. Om man åker iväg till en kursgård eller liknande så tycker jag man ska kontakta arrangören innan och spela på det faktum att det av någon outgrundlig anledning är fullt legitimt att hänvisa till veganism/vegetarianism (som hämtar sitt stöd från en fiktiv Disneyvärld) och det är också helt ok att hänvisa till religion och tro...men när man hänvisar till näringslära...då blir det problem. Konkret, kontakta ex. kursgården du nämnde en tid innan du åker dit och så tar du upp att du äter LCHF-kost (utan darr på rösten, ingen mössa i hand och inte som om du ursäktar dig...det är de som ska göra det).

 

Sedan tror jag det kan finnas en poäng i att "vara besvärlig". Ta med dig egen mat om det inte finns någon annan att tillgå. Människor är i regel väldigt anpassningsbara men man behöver ofta ge dem en skjuts i rätt riktning (eller en rejäl spark där solen sällan skiner).

[OmeLÄTT]

Jag upplever det som om många inte vill förstå detta med lchf, eller så har de hört och läst det negativa om denna kost på en massa fett och inga kolhydrater och ska försöka övertala mig att sluta upp med mina dumheter och ställer fram sina kolhydrats rätter framför mig och trugar.

 

Några av mina nära och kära  låtsas som inget och bryr sig inte alls om att ens försöka servera något annorlunda till mig. Det händer då att jag inte tar något alls eller endast lite av det jag kan äta. Ibland tar jag med eget för att bli mätt och gör ingen stor sak av det hela utan låter dem få leva i sin värld om att vara duktiga.

Jag går sällan i försvar och försöker omvända folk om de inte själv är intresserade av varför jag valt att ta bort kolhydraterna. Jag vet nu efter två år med denna kost, att vill man inte förstå eller tro på det jag har att komma med som förklaring, så är jag hellre tyst och äter min mat som jag mår bra av. Det räcker för mig. Men sedan finns det självklart de som försöker göra mig till viljes och serverar sådant de tror jag kan äta. Ibland så lyckas de riktigt bra. Bäst är det ju att äta tillsammans med likasinnade

[konichiwa]

Jag har haft det motsatta problemet nu under julhelgen. Min dotter med pojkvän var här och jag tänkte inte på vad jag hade för mat hemma, och inte. Jag har bara LCHFmat hemma. De visste inte riktigt vad de skulle/kunde äta. Ingen potatis till maten, ingen sallad?? Inget bröd eller juice till frukost??? Jag erbjöd vänligt bräckt skinka och äggröra, men nej tack. De svalt hellre! Tråkigt men deras eget beslut. De kommer nog inte så gärna hit igen tyvärr.

 

Vi får planera bättre nästa gång så att de tar med det som är livsnödvändig föda i deras ögon.

[Stefan Olofsson]

Problemet är att vi/de som äter lågkolhydrat/lchf bryr oss för mycket om vad andra tycker. Jag struntar i vad andra tycker och jag dömer ingen annan för vad de väljer att äta. Om någon frågar säger jag bara att jag äter det jag mår bra av och därmed punkt. Att förvänta sig att bli särbehandlad är en återvändsgränd. Jag tar upp på tallriken det jag vill äta och inget annat när jag blir bjuden. Jag vill absolut inte att det ska serveras särskild mat för mig. Jag svarar på frågor men predikar inte för andra...eventuellt informerar jag om var de kan få mer info. Är de intresserade så är de, och i annat fall skiter jag i vilket. Jag viker aldrig ner mig för socialt tryck eller andras fördomar/ogillande och som vuxen får man nog tyvärr finna sig i att bita ihop och tåla att andra kommer med fördomsfulla påpekanden (kanske i ren välmening). Man kan inte förvänta sig att alla ska förstå och visa hänsyn i alla lägen utan det är bättre att bara strunta i andras kommentarer. Det tar slut så småningom när de märker att man blir snyggare och snyggare, lättare och lättare, friskare och friskare     . Integritet är viktigt men jag förstår att det inte är så lätt för alla att stå upp för den man är och de val man gjort i livet....det gäller på fler plan än en naturlig kosthållning...om än lite kontroversiell för de okunniga.

[Michael Nielsen]

Jag tar resolut en liten låda med vitlökssmörfrästa broccolibuketter med mig då jag är bortbjuden. Är värdparet riktiga vänner förstår de och tar inte illa upp. Är de inte det så. Ja ...

Hur som helst blir det ofta ett samtalsämne och numer är jag så pass påläst att det kan bli riktigt trevliga diskussioner :-)

[Strutfus]

Tack alla! Här får jag sådan motivation!

[HealthyBasterd]

Jag brukar oftast förklara med att jag får ont i magen av för mycket kolhydrater och om det bjuds på godis/fikabröd hänvisar jag till att jag har väldigt svårt att bara äta lite godis och att jag efter att ha ätit godis är konstant sötsugen i flera dagar efteråt - det är därför lättare för mig att inte äta något alls. Om man belyser de specifika problem man har brukar folk lättare acceptera det än om man bara säger "Nej, tack. Jag äter inte kolhydrater" eller hänvisar till LCHF. 

[Tommy Runesson]

Jag tycker det "sociala" är kul. Ganska ofta när jag är på lunch/middag med jobbet och "externa" deltagare så blir det svårt att inte komma in på mat då jag vänligt men bestämt avstår allt möjligt. Jag brukar folk få prata av sig lite och sen förklarar jag för dem att det det med LCHF funkar ganska bra. Får jag mothugg så "har jag dem"... Jag förklarar hur min viktresa sett ut och visar ibland min blogg med före- och efterbilder. Dessa diskussioner tycker jag är kul... Sen kan jag förstå om det kan bli besvärligt "inom" familjer, men jag är ohyggligt trygg i mitt val av mathållning så inget har hittills fått mig att ens fundera på alternativ.

[Jonna från Finland]

Mitt problem har med jobbet att göra.  Som lärare är jag tvungen att äta med elever, maten är det som skolan bjuder.  Jag tog examen på våren 2011 och sen har jag varit mammaledig, men har nu börjat vikariera lite, när det behövs.   Det finns bara margarin, fettfri mjölk, janssons frestelse osv. att äta:(  Jag blir inte mätt, utan är väldigt hungrig igen efter en timme.  Har ni bra ideér?

[Sandra]

Mitt problem har med jobbet att göra.  Som lärare är jag tvungen att äta med elever, maten är det som skolan bjuder.  Jag tog examen på våren 2011 och sen har jag varit mammaledig, men har nu börjat vikariera lite, när det behövs.   Det finns bara margarin, fettfri mjölk, janssons frestelse osv. att äta:(  Jag blir inte mätt, utan är väldigt hungrig igen efter en timme.  Har ni bra ideér?

Försök förmå skolledningen eller de ansvariga politikerna att förstå att fett bara är bra! Det finns mängder med studier, särskilt vad gäller barn och lättprodukter, att visa på. Nu vet jag inte hur läget är i Finland men det känns som att det är rätt många i Sverige som fattat grejen i alla fall. Jag förstår om du inte vill göra dig obekväm som vikarie, så jag skulle nog själv försöka att komma på nån slags get-together med ledning eller politiker, och där äta LCHF-bra kost. Då kan man se vilka som reagerar förskräckt och vilka som tycks vara på ditt lag, och inrikta lobby-arbetet till rätt person.

 

Fast tills vidare... ät ordentlig frukost, ta med vettigt mellanmål. Går nog inte att komma runt på så många andra sätt.

[Tommy Runesson]

Ta med egen mat och ät med eleverna. Skolan kan inte rent arbetsrättsligt tvinga dig att äta skräpmat? I alla fall inte i Sverige.

[Jeanette H-H]

Jag tror det är väldigt olika svårt beroende på var man är lärare. Jag var gymnasievikarie (i Finland) i våras och var pga min graviditet tvungen att vara mycket strikt i min LCHF. Annars fick jag ligga hemma och spy. Men vi hade eget lunchkabinett där vi kunde äta egen medhavd mat. Jag behövde inte äta med eleverna som man måste i de yngre årskurserna.

 

Men det borde gå att meddela köket att man av hälsoskäl måste äta LCHF. Eller meddela rektor att man av hälsoskäl måste ta egen mat med. Så skulle jag göra.

[Tommy Runesson]

En arbetsgivare kan ju inte tvinga en arbetstagare att äta en viss sorts mat. Jag skulle vilja hur AD skulle hantera en uppsägningsärende där man fått "sparken" för att man ätit fel mat. Det skulle aldrig hålla. Sen kanske man inte som arbetstagare kan "kräva" en viss sorts mat (möjligtvis om det finns religiösa/etniska aspekter och man gör kopplingen till diskrimineringslagstiftningen).

[Jonna från Finland]

Jag tror det är väldigt olika svårt beroende på var man är lärare. Jag var gymnasievikarie (i Finland) i våras och var pga min graviditet tvungen att vara mycket strikt i min LCHF. Annars fick jag ligga hemma och spy. Men vi hade eget lunchkabinett där vi kunde äta egen medhavd mat. Jag behövde inte äta med eleverna som man måste i de yngre årskurserna.

 

Men det borde gå att meddela köket att man av hälsoskäl måste äta LCHF. Eller meddela rektor att man av hälsoskäl måste ta egen mat med. Så skulle jag göra.

 Jag vikarierar närmast på lågstadiet, det är problemet... på högstadiet eller gymnasiet behöver man inte äta med elever.  Och det att svårt att meddela köket på förehand, när jag vikarierar bara några dagar i samma skola på samma gång.  Många skolor, många kök, många rektorer.  Dom ringer under kvällen och frågar om jag kan komma följande dag.

 

 

Fast tills vidare... ät ordentlig frukost, ta med vettigt mellanmål. Går nog inte att komma runt på så många andra sätt.

Kanske bara det här är det som passar...tills jag får längre vikariat eller en tjänst.

[Annika Rane]

Mitt problem har med jobbet att göra.  Som lärare är jag tvungen att äta med elever, maten är det som skolan bjuder.  Jag tog examen på våren 2011 och sen har jag varit mammaledig, men har nu börjat vikariera lite, när det behövs.   Det finns bara margarin, fettfri mjölk, janssons frestelse osv. att äta:(  Jag blir inte mätt, utan är väldigt hungrig igen efter en timme.  Har ni bra ideér?

Jag har jobbat i skolan i många år, men upplevde aldrig maten som ett större problem. Rejält med vitkål och liknande från salladsbuffèn och bara det köttiga (korv, köttbullar, fisk utan panering) på tallriken. Stort förråd av makrill på burk som nödproviant i fall av lasagne eller liknande. Nu är jag ju inte superstrikt så detta fungerade bra för mig. Annars kan du ju alltid ta med matlåda och äta på din rast, det gjorde jag ibland. Se till att kolla matsedeln i förväg och planera lite så kommer det att gå fint!

[TillMinus]

Har insett ett annat problem, eller, problem och problem, snarare en sticka i ögat. Lchf-snack så som ost- och salamichips med dipp, avokado, ost- och korvkuber är sånt som de allra flesta gärna "snacksar" på har jag upptäckt i min omgivning.

 

Jag som äter lchf kan bara snacksa så på det jag har med mig när jag ska bort och resten av sällskapet som kan äta sina vanliga chips och dipp, godis och frukt, vill gärna smaka "ett chips/en ostbit" och när mitt snacks är slut-för att det "var så gott" - så återgår dom till sitt snacks igen och där sitter jag utan...

 

I dom lägena har jag svårt att säga något. Vad gör ni? Eller tar ni med snacks så att alla kan äta, utifall någon vill ha? Tänker att det kostar ju en slant om man ska göra så att det ska räcka åt flera stycken en hel kväll... Jag är inte girig på något sätt, jag blir bara lite störd på att man äter upp mitt snacks och låter mig sitta utan när dom öppnar sin egna chipspåse/godis påse.

 

Det är inget världsproblem detta, bara lite drygt

 

/A

[paleotalibanen]

Försvara dig inte, det behövs inte. Enklast är att bara skippa frukosten, när de andra bulkar upp sig går du och tar en promenad/löprunda eller varför inte sova lite längre...

 

Middag och lunch är relativt enkelt. Tar bara mindre eller ingen av "gula delen av tallriksmodellen" och mer av "gröna delen". Frukost är värre där bröd, flingor och musli är normala alternativ. 

Speciellt hos mina äldre släktingar har jag väldigt svårt att förklara och nå fram med varför jag vill äta som jag gör. 

[lchftrollet]

Det där var ett intressant ämne!

 

Jag har inte hållit på med LCHF så länge, däremot har jag en viss rutin, eftersom jag jojobantat, av omgivningens trugande och s.k. 'välvilja'. Hittills har jag sluppit 'duster', men jag är övertygad om att det kommer. Mest har jag fått intresse. I det här sammanhanget, kan det vara en av de få gångerna, det är en fördel, att det är alldeles uppenbart, att jag måste göra något åt mina 35 kg's övervikt.

 

En sak, som jag känner, är att jag respekterar om folk själva inte vill följa den här kosten, att då ska de också respektera mitt val av kosthållning.

 

Egen kunskap är ju också bra, då blir det ju automatiskt lättare att motivera sig.

 

Mitt dilemma, är att i sommar, ska jag åka iväg på en isolerad kursgård, då jag kommer att bli hänvisad till att äta deras mat. Ingen affär finns i närheten. Jag funderar nästan på att säga, att jag är glutenallergisk, men det känns ju inte helt hundra. Men hur tacklar man sånt?

 

En jättebra tråd! Jag vill också ha tips, vill inte göra avsteg ifrån den här kosten, samtidigt som jag inte vill uppfattas som dryg, krånglig och otacksam.

ring gården och säg som det är!! sällan ett problem om man förvarnar... gluten intollerant... då får du massa majstärkelse istället...

[lchftrollet]

jag åt innan jag gick bort i början, så kan man socialäta lite och bara det som är bra för en. Restaurang tycker jag är fantastiskt enkelt... fika tackar jag vänligt men bestämt bara nej till=)) Lycka till!!

[jdrotz]

Jag hade det klassiska problemet hemma, då det bara är jag i familjen som käkar Lchf. Frugan var ordentligt skeptisk i början, men när hon nu sett hur bra jag mår och hur snygg jag blivit klagar hon inte längre....

[ellen_tigris]

Jag tror att ordet "LCHF" väcker starka känslor hos vissa som inte har kunskapen om hur det egentligen fungerar i kroppen. Jag brukar istället säga att jag drar ner på kolhydraterna och äter mer av det andra. Då får man ingen motreaktion som man får om man säger att man äter mycket fett. 

[Vipan]

Jag kan inte förstå att människor kan vara så kränkande. Det är faktiskt en kränkning att komma med synpunkter på vad man äter. Fullt tillåtet helt uppenbart.

Om min bordsgranne borde haft klänning/slips kommer det aldrig att bli en allmän diskussion om det.

[@rkbro]

Jag kan inte förstå att människor kan vara så kränkande. Det är faktiskt en kränkning att komma med synpunkter på vad man äter. Fullt tillåtet helt uppenbart.

Om min bordsgranne borde haft klänning/slips kommer det aldrig att bli en allmän diskussion om det.

 

 

 

 

Fast så kränkande är det inte, inte för mig i alla fall. Bara försvårande. 

Det är ju mest familjen och nära släktingar som är skeptiska och dom är det ju bara av omtanke och kärlek. De vill inte att jag ska bli sjuk eller dö av ihopkleggade kärl eller brist på nåt viktigt vitamin eller så. 

 

Det lustiga är att jag och pappa aldrig har pratat så mycket om mat som vi gjort det senaste halvåret. Förut när jag åt "normalt" med kolhydrater var de inget konstigt, men plötsligt vill han ge mig massor av råd och tips på hur man bör äta. Självklart av omtanke... men som ni vet så blir de inte alltid lättare med folks råd. 

 

Jag inser att ordet asocial kanske är fel...

Anna-Lena uttryckte det så här. 

"....vill inte göra avsteg ifrån den här kosten, samtidigt som jag inte vill uppfattas som dryg, krånglig och otacksam."

Hon sätter precis ord på det jag är ute efter. 

 

Fortsätt gärna ge varandra och mig råd på hur man kan hålla sig till LCHF när man blir bjuden eller går ut och samtidigt inte uppfattas som dryg, krånglig eller otacksam. 

[Vipan]

Läste någonstans att just kommentarer om mat är oerhört kränkande. Vilken mathållning man ägnar sig åt är ovidkommande det är just kommentarer som är kränkande.

[Limp]

Jag tror att ordet "LCHF" väcker starka känslor hos vissa som inte har kunskapen om hur det egentligen fungerar i kroppen. Jag brukar istället säga att jag drar ner på kolhydraterna och äter mer av det andra. Då får man ingen motreaktion som man får om man säger att man äter mycket fett. 

 

Alldeles korrekt... lågkolhydratkost kan ibland vara ett bättre och mer neutral benämning. Jag skulle tro att det väcker mindre känslor och associerar mindre till fett... som är ju det röda skynket för många.

[Zenbra]

Det är väldigt tröttande att bli ifrågasatt om vad man äter. Jag har ätit LCHF i snart fyra år och har på den tiden stött på så många kommentarer att det nästan känns som att andra människor är förmyndare över en och får säga vad som helst utan att skämmas men sen har jag även träffat på människor som tagit det med ro och en del som blivit intresserade.

 

Jag säger inte till mina medmänniskor att "fattar du hur fet du kommer att bli om du äter de chipsen, ta lite hemmagjord ostchips i stället" eller "usch vad äckligt det ser ut när du har bröd till pålägget. Hur kan du bara få det i dig".

Den sista meningen får jag höra ofta när jag tar cf till köttet i stället för mjölsås eller annat som serveras.

 

En morgonmotionär sa till mig en gång att hon upplevde det som att det var människors sätt att rättfärdiga deras eget tillkortakommande. De kommentarer hon fått höra var bl.a att "är det någon mening att springa på morgonen när du stoppar i dig sådant där på dagen?" Hon svarade för det mesta att jag springer på morgonen för att med gott samvete kunna unna mig detta på dagen. Hon äter inte LCHF och är normalt byggd och normalt frisk.

 

När jag ska ut på restaurang så beställer jag hel köttbit, fågel eller fisk. Säger att jag inte vill ha rotfrukter utan lite mer grönsaker i stället. Ingen sås men gärna en klick cf. Det har bara hänt en gång på alla dessa år som en restaurang har sagt att de inte haft varken grädde eller cf hemma.

 

När jag var på kurs så mailade jag alltid matstället och sa till att jag bara äter lågkolhydratkost. Förklarade att det innebar inget spannmål, inga rotfrukter men gärna cf som beasås till. På de kurser jag varit på har det fungerat utmärkt.

 

När jag är på fest så frågar jag vad det ska bjudas på om det inte är uppenbart. Oftast vet de som har festen att jag inte äter allt eftersom man oftast känner varandra sen tidigare. Beroende på vad som serveras äter jag innan eller tar med mig en portion mat om det inte går att ätas av det som bjuds. Visst har jag många gånger fått höra "men lite kan du väl ta, det kan väl inte skada". Men jag svarar bara att inte ens lite för då måste jag lämna festen efteråt p.g.a.att jag mår dåligt. Det är inget jag hittar på utan så är det för mig. Då brukar det fungera friktionsfritt på den festen.

 

När jag får oväntade gäster själv så får de äta av det som bjuds eller låta bli precis som jag får när jag kommer bort. Det borde vara lättare för andra att äta det jag äter. Ex. Jag serverar stekt kyckling med blomkålsris och smaksatt cf-sås samt lite grönsaker till det. Vad i den rätten kan andra inte äta? Kanske cf-såsen då. Men låt bli den då. Det går bra att äta bara kyckling och ris också.

Om jag får gäster till kaffet så har jag alltid hemgjord gräddglass i frysen och alltid bär. Sätter fram glassen, bären samt hemgjord chokladsås till kaffet. Äter alla vad jag vet.

 

På jobbet har jag fortfarande problem för där är förståelsen minimal ännu. Serveras ofta mat som är blandad i lådor eller grytor så jag inte kan plocka det jag kan äta. Köps inte hem cf, smör, grädde ex. Köps hem en hel del färdigmat som ex till jul köpptes det hem massor av färdiga köttbullar fast det är enkelt och snabbt att göra själv. Har nu slutat att kommentera det och skriva upp det på handlelista utan tar med själv och använder det i den matlagning jag gör till alla. Julköttbullarna stod jag och gjorde kvällen innan och struntade i de färdiga köttbullarna. Kommentarer? Javisst fick jag det, men jag sa att jag gör dem hellre själv för då vet man vad man får i sig. Punkt slut.

 

Redan då jag började äta LCHF sa de som hade hört av en annan som hade hört av en annan som hade sagt att man får cancer eller dör i hjärtinfrakt om jag åt den maten för länge. Även fått inpräntat i mig att jag äter ensidigt och får inte i mig alla näringsämnen och därför måste sluta med det för att inte bli sjuk.

Båda delarna har ju visat sig vara fel än så länge.

Jag har visat upp mina värden efter en dags matintag där alla kunde se vad jag ätit och vilka mineraler och vitaminer jag fått i mig. Alla staplarna låg högt utom salt och det vet jag att jag är dålig på att äta.

 

Att skämmas för vad jag äter eller äta för att göra andra glada kommer aldrig att falla mig in.

[Maja]

Har insett ett annat problem, eller, problem och problem, snarare en sticka i ögat. Lchf-snack så som ost- och salamichips med dipp, avokado, ost- och korvkuber är sånt som de allra flesta gärna "snacksar" på har jag upptäckt i min omgivning.

Jag som äter lchf kan bara snacksa så på det jag har med mig när jag ska bort och resten av sällskapet som kan äta sina vanliga chips och dipp, godis och frukt, vill gärna smaka "ett chips/en ostbit" och när mitt snacks är slut-för att det "var så gott" - så återgår dom till sitt snacks igen och där sitter jag utan...

I dom lägena har jag svårt att säga något. Vad gör ni? Eller tar ni med snacks så att alla kan äta, utifall någon vill ha? Tänker att det kostar ju en slant om man ska göra så att det ska räcka åt flera stycken en hel kväll... Jag är inte girig på något sätt, jag blir bara lite störd på att man äter upp mitt snacks och låter mig sitta utan när dom öppnar sin egna chipspåse/godis påse.

Det är inget världsproblem detta, bara lite drygt

/A

Jo, det kan kännas drygt när folk saknar hyfs...  Om jag fann mej i situationen där och då - vilket inte är säkert eller ens troligt, så skulle jag nog fälla en högljudd kommentar när jag såg hur det försvann framför mina ögon, typ
- Ojdå! Hade jag vetat att alla skulle gilla mitt snacks för mina särskilda behov så mycket och snabbt så skulle jag ha tagit med mej mycket, mycket mer!"

Tyvärr kommer reflektionerna ofta lite försent, fast då har man ju nåt och ta till nästa gång det händer - då man är beredd på att bli "rånad"....