Mentalt sockerberoende - fler som inte blir av med sockersuget?

[kakmonstret]

Jag har länge vetat att LCHF är det bästa sättet att äta. Jag ser det som en livsstil, inte som en bantningskur. Det är flera år sedan jag kom i kontakt med det och började äta så här. Men trots att jag är så övertygad om nyttan av att äta på rätt sätt så klarar jag inte av att stå emot mitt uppenbara sockerberoende. Det går i perioder, men så faller jag igenom igen och så kommer en period av frossande i allehanda sötsaker.

 

Jag förstår helt och fullt att socker är beroendeframkallande och att jag har ett gravt sockermissbruk. Jag kan också se att jag är en periodare, och jag ser tydliga samband med alkoholism eller nikotinism, (men jag har själv aldrig nyttjat vare sig nikotin eller alkohol).

 

Alla pratar om hur lätt det är att sluta äta socker när de börjar äta LCHF eftersom sockersuget per automatik försvinner. Den erfarenheten har inte jag. Jo, jag kan delvis hålla med om att det det fysiska sockersuget minskar, men mitt mentala sockersug har aldrig släppt. Snarare blir jag mer medveten om hur beroende jag är av socker när jag inte tillåter mig att äta sånt.

 

Jag märker hur jag har ett helt liv av djupt inrotade beteendemönster kring godisätande att slåss emot. Dels som belöning och tröst, dels som nån slags avstressande. Att ha en godispåse eller chips/popcornskål att stoppa ner handen i är verkligen avstressande för mig! Att få plocka med något och att få tugga på nåt. Jag kan kanske jämföra med rökare som beskriver hur svårt det är att inte få pyssla med cigaretterna. Det kan vara svårare att var utan än att själva nikotinet.

 

Man pratar ju om att stress är en försvårande faktor för viktnedgång, men jag vill också säga att stress i sig är en hungerdrivande faktor. När jag upplever en liten stress, även positiv stress, så känner jag ett sug efter något att tugga på.

 

Det spelar egentligen ingen roll hur mätt jag är. Sockersuget görs påmint ändå. Jag älskar verkligen att äta LCHF-maten! Men trots att jag har dragit ner på saltintaget så ger den feta och mättande maten ändå en rekyl i form att ett sockersug som vill "balansera" det tidigare intaget.

 

Jag vill föregripa alla kommentarer om och tips på alternativa snacks som inte innehåller kolhydrater genom att säga att jag har testat de flesta, och de hjälper inte! Dels så är all dessa snacks så mättande och att den där terapin som det ger att plocka med det och att få tugga och suga på nåt gott inte uppstår, dels innehåller de inte socker, och det är det som min kropp vill ha, och ett snack utan socker ger mig bara ännu mer sug efter socker.

 

Nu ska jag säga att jag inte är enormt fet. Jag är 182 lång och väger c:a 105 kg. Det är fetma, men ändå inget som jag direkt lider av. Och kanske är det också en faktor. De rationella argumenten för viktnedgång finns där eftersom jag har en hälsofarlig övervikt, men känslan av att jag lever farligt finns inte. Jag hade börjat utveckla atros (som finns i släkten) innan jag började med LCHF, men den försvann direkt och har inte återkommit trots att jag periodvis äter både LCHF och vräker i mig godis. (En livsfarlig kombo, jag vet!!) Antagligen gör det faktum att jag har tagit bort allt spannmål och potatis etc. att mitt totala kolhydratintag över tid är mindre nu.

 

Jag kan också tillägga att jag inte har några yttre påverkansfaktorer som stimulerar mig till viktnedgång. Dels är jag rätt trygg i mig själv och söker inte yttre bekräftelse på mitt utseende. Dels gillar faktiskt min fru att jag har en mage. Hon tycker det är mer attraktiv än en klenis eller en sexpack. Sen lider jag inte av min övervikt på något sätt. Dessutom verkar det som att min kropp är självreglerande kring den här nivån på övervikt. Hur jag än frossar i onyttigheter så verkar det som att jag inte går upp mer i vikt än till max 110 kg.

 

Jag har ofta tänkt tanken att jag kanske skulle försöka med KBT för att komma åt mina godisätarbeteenden.

 

Jag undrar nu:

 

* Finns det finns fler på det här forumet som har samma upplevelser som jag, och hur hanterar ni det?

 

* Är det nån som har erfarenhet av KBT i samband med ätbeteenden? Jag antar att det är vanligt i samband med olika typer av ätstörningar som bulemi etc.

[Aleks]

_{Jag provade lchf för första gången 2009. Jag har under hela mitt liv varit sockkermissbrukare och nu hade jag en graviditet bakom mig dessutom. Kilona skulle bort men inga bantningsdieter funkade för mig... att gå hungrig triggade sötsuget ännu mer... Så snubblade jag över en LCHF blogg och en läste hela denna kvinnas tre åriga kamp mot fetma och insåg att jag var sockermissbrukare precis som hon.}

 

_{Så jag började med LCHF. Trodde ju fullt ut att det skulle vara en baggis!! BBara att göra som hon. Men min kropp var inte samma som den kvninan vars liv jag läst om. Min kropp hade en egen agenda (eller min hjärna kanske jag ska säga). Jag åt LCHF och fick återfall efter återfall efter återfall... Jag kämpade som en idiot! Sen kom en graviditet till och nya oönskade kilo att bli av med. Så kampen började om igen...}

 

_{För ungefär 3 mån sen hittade jag andra som funkar som mig, med återfall och problematiken attt hitta bra balans i livet vad gäller mat. FÖr undefär 2 mån sen började jag äta LCHF utan återfall. Jag hade dessa människor att ta hjälp av + att jag hade börjat gå på samtal hos en hälsocoach som vet att gå ner i vikt är mer än "äta mindre springa mer". Hon massakerade mig utifrån in!! Hos henne började jag sommaren 2012, då var jag helt trasig när det gällde mitt förhållande till mat, nu är jag på rätt väg. Det har varit min form för framgång.}

 

 

_{Jag har lagt allt vad gäller sötsaker på hyllan, alltså LCHF sötsaker. Det funkar inte alls för mig. Sötningsmedel som många använder inom LCHF bannlyser jag. För mig är det kemiskt skit som triggar.}

 

_{Jag äter tre gånger per dag, inget annat! Kaffe med grädde till frukost, lunch och middag (lagad mat). INnan, när jag hade återfall efter återfall, åt jag även lite mellanmål och "unnade" mig LCHF snacks. I min värld finns inte det utrymmet. I början tyckte jag så synd om mig själv för att jag inte åt något som belönade mig. Nu har jag kommit över det. Mat är inte något som ska ätas på känslor, det ska inte användas som belöning.}

 

_{Jag har vägrat att ge mig för sötsuget och för tillfället har jag ett recept som funkar för mig. LCHF i all ära, men det krävs mer än bara det. Det krävs en hel del arbete med att bryta gamla och dåliga vanor. Och det är inte alla som klarar att göra det själv.}

[dufva]

Så sant

 

Det som ställer till det för oss människor är att beroendet även är mentalt

 

Vi förknippar sånt vi äter med känslor och upplevelser som kärlek trygghet mys belöning etc

 

Att bli av med det fysiska begäret kan lchf hjälpa till med men de psykologiska aspekterna kan kräva djupare insikter och bearbetningar

[MariaF]

Oj, Kakmonster, din text skulle kunna vara skriven av mig! Periodare, japp. Nästan kört av vägen pga av att jag skulle in i godispåsen, japp. Knubbig men inte extrem, japp. Magen vill kräkas men munnen äter på, japp. Hanterar känslor, framför allt stress, med att äta, japp.

För mig har det varit en lättnad att bli av med det fysiologiska suget, paltkoman efter lunch osv men det där som kryper i hela kroppen på kvällarna när jag är trött och sliten... Det är ett djävulskt kämpande varje dag! Och jag får inte till det där att laga mat varje kväll efter jobbet även om hela familjen säkert skulle må bäst av det. Det finns några saker jag har märkt kan hjälpa ibland (jag är för stolt och snål för att be om hjälp typ KBT); Borsta tänderna. Tandkräm och godis smakar illa ihop. Suga på LCHF-butikens lakrits-pastiller. Inte heller gott ihop med annat. Musik jag blir glad av kan hjälpa om jag är pigg nog att starta spelaren (för då brukar jag dansa loss i köket och har svårt att äta). Smutta på bubbelvatten. Och det som funkar bäst - Matdagbok. För när jag ser hur "illa" det är kommer nån sorts vilja att hålla emot farande.

Inga mirakelkurer och de funkar bara ibland. Håll oss gärna informerade om du kommer nån lösning på spåren!

[kakmonstret]

Intressanta inlägg, tack!

 

Angående KBT så hörde jag nu på radion att man håller på att bygga ut KBT via nätet. Det ska vara mycket billigare. Jag skulle inte heller ha råd att gå i vanlig KBT på egen bekostnad. För stolt? Ja, kanske det också. Och jag ser också framför mig att förklara detta för en terapeut som inte inser de specifika problem man har med LCHF...

 

Jag har också känt så, att jag inte tänker ge mig för sötsuget. Men problemet med det är att det fungerar så länge det fungerar. Sen funkar det plötsligt inte längre och då finner jag mig själv stå där och köpa en påse lösviktsgodis igen. Mot bättre vetande och fullt medveten om vad jag håller på med. Ändå gör jag det och tänker att "jag börjar om i morgon".

 

Jag tror att ett stort problem för mig är att jag inte mår "tillräckligt dåligt" av att vara tjock. Och min artros försvann ju, så det klarar jag. Men däremot tror jag att om jag fick cancer så skulle jag bli fanatiskt och skippa så mycket kolhydrater som möjligt för att svälta ut den! Men nu har jag inte en tillräckligt stor motivation. Trots att jag egentligen verkligen vill!

[MariaF]

Det där med motivation är fascinerande - och irriterande mellan varven. Jag tog nog ett par år på mig att bestämma mig för kostomläggning. Jag har vetat i ganska många år att min stressade kropp och själ liksom dåliga hållning behöver styrketräna men gym...? Det testade jag för 20år sen och det var inte kul. Nu har jag paltat mig dit. På grund av annalkande benskörhet (närmar mig klimakteriet)? Nej. På grund av höga halter stresshormon? Nej. Motivationen var ren och skär fåfänga! Gäddhäng närmare bestämt... Det gäller att hitta sin trigger... 

En sak jag lärt mig under min LCHF-resa är att det inte är kört för att jag ätit lite/mycket för mycket kolhydrater en dag. Det kände jag ofta när jag var med i VV. Det är lite avslappning i att kunna börja om. Lite i stil med "jag vet att jag kommer att trilla dit igen ganska snart men jag kämpar på där emellan".

[kakmonstret]

En sak jag lärt mig under min LCHF-resa är att det inte är kört för att jag ätit lite/mycket för mycket kolhydrater en dag. Det kände jag ofta när jag var med i VV. Det är lite avslappning i att kunna börja om. Lite i stil med "jag vet att jag kommer att trilla dit igen ganska snart men jag kämpar på där emellan".

 

Jo, men om man vill in i ketos så lär det inte funka eftersom det tar veckor att bygga upp ketosen, men bara minuter att halka ur den...

[Valin]

Jag går i KBT, inte för mitt ätbeteende då jag inte har något jätteproblem med det, men för andra saker. Jag kan tänka mig att det fungerar mot det mesta som har med tankemönster att göra. Det handlar ju mycket om att lära om kroppen & hjärnan hur den ska reagera på olika situationer. Och sen utsätta sig för situationer man känner sig otrygg med för att ta bort dramatiken som man bygger upp inför obehagliga situationer/saker och visa att man kan klara det. 

[kakmonstret]

Jag går i KBT, inte för mitt ätbeteende då jag inte har något jätteproblem med det, men för andra saker. Jag kan tänka mig att det fungerar mot det mesta som har med tankemönster att göra. Det handlar ju mycket om att lära om kroppen & hjärnan hur den ska reagera på olika situationer. Och sen utsätta sig för situationer man känner sig otrygg med för att ta bort dramatiken som man bygger upp inför obehagliga situationer/saker och visa att man kan klara det. 

 

Ja, du har säkert rätt. Och det var ju det jag tänkte. Men kruxet är ju pengarna. Sjukvården lär inte ge mig en remiss...

[Valin]

Ja, du har säkert rätt. Och det var ju det jag tänkte. Men kruxet är ju pengarna. Sjukvården lär inte ge mig en remiss...

 

Om det finns någon inom den kommunala sjukvården som kör KBT så brukar det inte vara så svårt att få remiss.

[kakmonstret]

Om det finns någon inom den kommunala sjukvården som kör KBT så brukar det inte vara så svårt att få remiss.

 

OK, tror du det!

[Lussan]

Känner också igen mig i hur du beskriver ditt ätbeteende. Vid stress så får jag ett otroligt sockersug!! helt otroligt egentligen. Håll dig borta från sötningsmedel och annan godissubstitut. Det gör inte situationen bättre i längden, jag lovar. Man får inte samma kick av det ändå så man kan lika väl låta bli.

 

Hur länge har du ätit lchf? Tror det eller ej men man blir av med sockersuget efter ett tag - läs flera veckor upp till månader. Min erfarenhet är att det inte går över efter ett par dagar-någon vecka som kostdoktorn beskriver

 

Men det är sant att den efter ett antal veckor-månader minskar MARKANT. och då kan man faktiskt få samma tillfredsställelse och våga prova med godissubstitut som ex nötsmör och mörk choklad. Det positiva är också att om man då provar att köpa vanligt lösgodis ex. så mår man illa och får huvudvärk. Trodde själv att det var en myt...

 

KBT låter inte så dumt - kanske finns billigare kurser på internetbasis??

[Valin]

OK, tror du det!

 Det beror helt på läkaren man hamnar hos. Men nu för tiden får man skriva egna remisser, via Mina Vårdkontakter.

[Valin]

Känner också igen mig i hur du beskriver ditt ätbeteende. Vid stress så får jag ett otroligt sockersug!! helt otroligt egentligen. Håll dig borta från sötningsmedel och annan godissubstitut. Det gör inte situationen bättre i längden, jag lovar. Man får inte samma kick av det ändå så man kan lika väl låta bli.

 

Hur länge har du ätit lchf? Tror det eller ej men man blir av med sockersuget efter ett tag - läs flera veckor upp till månader. Min erfarenhet är att det inte går över efter ett par dagar-någon vecka som kostdoktorn beskriver

 

Men det är sant att den efter ett antal veckor-månader minskar MARKANT. och då kan man faktiskt få samma tillfredsställelse och våga prova med godissubstitut som ex nötsmör och mörk choklad. Det positiva är också att om man då provar att köpa vanligt lösgodis ex. så mår man illa och får huvudvärk. Trodde själv att det var en myt...

 

KBT låter inte så dumt - kanske finns billigare kurser på internetbasis??

 

Det ska finnas internetkurser, en hel del tror jag!

[kakmonstret]

Jag försöker ju analysera mina känslor. Det är som att jag inte står ut med tanken på att inte få äta godis. Det är verkligen ett beroendesymptom. Och när jag har köpt t.ex. en stor påse med lösviktsgodis så infinner sig en behaglig känsla av trygghet. Nu vet jag att jag under överskådlig framtid har säkrat tillgången på socker...

 

Jag har ett flertal gånger verkligen kämpat för att tänka att jag måste ta kontrollen över min kropp, men känslan av att bli tvingad till att avstå från godsaker är dominerande och att då blir det till en rebellisk handling att ändå äta sötsaker. Helknäppt!

[Effie]

Men visst får du äta godis! Vem förbjuder dig?

Däremot kan du välja att inte äta godis - eller äta det, och ta ansvar för hur du mår.

Jag visualiserar mitt tugga-tugga-monster (sockermonster, för vissa), för att bli medveten om att det inte är "jag" som vill gå fram till naturgodiset. Det är den lilla gröna bevingade ormen som sitter på min axel och viskar i mitt öra att jag ska ta en påse och en skopa...Ja, det låter flummigt, men jag har knyckt idén från en KBT-terapeut. Och monstret kan man diskutera med, och syna hans argument  om man är bra på att diskutera. För mig räcker det med att bli medveten om att "det där är inte vad jag vill, egentligen". (sedan funkar det väl inte direkt och för alltid, men det är ett hjälpmedel)

[Lussan]

Jag försöker ju analysera mina känslor. Det är som att jag inte står ut med tanken på att inte få äta godis. Det är verkligen ett beroendesymptom. Och när jag har köpt t.ex. en stor påse med lösviktsgodis så infinner sig en behaglig känsla av trygghet. Nu vet jag att jag under överskådlig framtid har säkrat tillgången på socker...

 

Jag har ett flertal gånger verkligen kämpat för att tänka att jag måste ta kontrollen över min kropp, men känslan av att bli tvingad till att avstå från godsaker är dominerande och att då blir det till en rebellisk handling att ändå äta sötsaker. Helknäppt!

 

Det är väl just det som är viktigt: tänk inte att du aldrig mer får äta godis. Då blir man som du beskriver helt fokuserad på just att äta godis. Det enda sättet är att avgifta sig: ta dag för dag, sedan vecka för vecka osv. Minst en månad utan socker skulle jag rekommendera. Sedan om du vill köpa godis - köp bara det du absolut älskar i godisväg och välj långt i förväg dagen och hur mycket du ska köpa. Ex: den 6 maj ska jag köpa en 100g marabouchokladkaka och 10 saltlakritsbitar. Om du planerar på detta sätt kan du kontrollera sockerberoendet och inte tvärtom. Det är oxå viktigt att du köper exakt det du har planerat, och inte mer som kan sparas, för man äter alltid upp det man köper... Efter att du har ätit godiset så ska du direkt gå över till att äta riktig mat igen vid nästa måltid.

 

Sedan tycker jag det är viktigt att påpeka att du måste avgifta dig från allt sött. Annars kan du aldrig bli av med godis som ett sätt att stressa av och bli glad av.

 

Lägg måltiderna runt de tider som du vet att du är mest godissugen. Ibörjan av lchf åt jag därför alltid en stor måltid vid 21 för det var då begäret innan alltid blev för stort och jag var tvungen att rusa till affären och köpa godis innan de stängde.

 

Måste säga att jag var i exakt din sits för 1 år sedan och att det går att bli fri från sockerberoendet!! Med lchf blir man tillslut oxå så känslig av socker att man mår illa och blir yr när man bara försöker äta hälften av det man brukade innnan (egen erfarenhet av detta...) Tänk också på att ät en så stor andel av måltiden i form av fett. Fett stoppar sockersuget. En klassiker när begäret blir starkt är att bre smör på en ostskiva. Fungerar suveränt!

[Maliin]

Jag försöker ju analysera mina känslor. Det är som att jag inte står ut med tanken på att inte få äta godis. Det är verkligen ett beroendesymptom. Och när jag har köpt t.ex. en stor påse med lösviktsgodis så infinner sig en behaglig känsla av trygghet. Nu vet jag att jag under överskådlig framtid har säkrat tillgången på socker...

 

Jag har ett flertal gånger verkligen kämpat för att tänka att jag måste ta kontrollen över min kropp, men känslan av att bli tvingad till att avstå från godsaker är dominerande och att då blir det till en rebellisk handling att ändå äta sötsaker. Helknäppt!

Åh...vad jag känner igen mig i det du beskriver! På nått knäppt sätt så känns det skönt att inte vara ensam om det här, jag har tänkt i över 20 års tid att det kan bara vara jag som är så här. Kanske att man behöver professionel hjälp?

[Maja]

Kanske finns det mer att få svar på här: http://www.lisbethstahre.com/ Lisbeth Stahre har även skrivit boken "Övervikt handlar om känslor". Storstockholms diabetesförbund har haft kurser med boken som handledning, jag vet dock inte om de fortfarande har dessa kurser, här kan du läsa mer om det: http://www.ssdf.nu/tidningen/artikel.php?id=359

[Limp]

Jag har skaffat ersättare till godiset och sockret och inte ätit en enda tugga av dem under hela min "LCHF-karriär" som nu närmar ett helt år. Det senaste i raden av flera olika, är stekta paprikabitar av olika färger. Jag upplever nämligen paprika mycket sött. Den vanligaste gosaken är ölkorv. Vidare hittar vi smältost, italienska och spanska torkade skinkor, ungersk salami mm. på min lista över mat som jag använder som godis. Tröstäta gör jag inte numera alls, ty livet har blivit överfullt av glädje. Jag belönar mig inte heller längre med mat, utan köper mig andra presenter. Mina gosaker äter jag faktikt väldigt ofta just för att jag tycker om att de är gott.

[Lua]

Likheten mellan att sluta med nikotin och socker är slående.http://lua-filosoferar.blogspot.se/2011/03/hej-jag-heter-lua-och-jag-ar-en.html

 

  Vad ni uttrycker er bra och hur jag känner igen mig!

[kakmonstret]

Men visst får du äta godis! Vem förbjuder dig?

Däremot kan du välja att inte äta godis - eller äta det, och ta ansvar för hur du mår.

Jag visualiserar mitt tugga-tugga-monster (sockermonster, för vissa), för att bli medveten om att det inte är "jag" som vill gå fram till naturgodiset. Det är den lilla gröna bevingade ormen som sitter på min axel och viskar i mitt öra att jag ska ta en påse och en skopa...Ja, det låter flummigt, men jag har knyckt idén från en KBT-terapeut. Och monstret kan man diskutera med, och syna hans argument  om man är bra på att diskutera. För mig räcker det med att bli medveten om att "det där är inte vad jag vill, egentligen". (sedan funkar det väl inte direkt och för alltid, men det är ett hjälpmedel)

 

Jo, det är väl nåt sånt som jag försöker med också, men det funkar inte riktigt.

 

Det funkar ju bättre när jag är strängt upptagen med arbete och annat som gör att jag inte hinner tänka på godis och har planerat mitt matintag. Men jag har stora svårigheter att hitta en bra lunchrätt som fungerar under olika förhållanden (jobbar inte på en och samma arbetsplats utan är runt på olika ställen och min lunchtid varierar från dag till dag).

[kakmonstret]

Det är väl just det som är viktigt: tänk inte att du aldrig mer får äta godis. Då blir man som du beskriver helt fokuserad på just att äta godis. Det enda sättet är att avgifta sig: ta dag för dag, sedan vecka för vecka osv. Minst en månad utan socker skulle jag rekommendera. Sedan om du vill köpa godis - köp bara det du absolut älskar i godisväg och välj långt i förväg dagen och hur mycket du ska köpa. Ex: den 6 maj ska jag köpa en 100g marabouchokladkaka och 10 saltlakritsbitar. Om du planerar på detta sätt kan du kontrollera sockerberoendet och inte tvärtom. Det är oxå viktigt att du köper exakt det du har planerat, och inte mer som kan sparas, för man äter alltid upp det man köper... Efter att du har ätit godiset så ska du direkt gå över till att äta riktig mat igen vid nästa måltid.

 

Sedan tycker jag det är viktigt att påpeka att du måste avgifta dig från allt sött. Annars kan du aldrig bli av med godis som ett sätt att stressa av och bli glad av.

 

Lägg måltiderna runt de tider som du vet att du är mest godissugen. Ibörjan av lchf åt jag därför alltid en stor måltid vid 21 för det var då begäret innan alltid blev för stort och jag var tvungen att rusa till affären och köpa godis innan de stängde.

 

Måste säga att jag var i exakt din sits för 1 år sedan och att det går att bli fri från sockerberoendet!! Med lchf blir man tillslut oxå så känslig av socker att man mår illa och blir yr när man bara försöker äta hälften av det man brukade innnan (egen erfarenhet av detta...) Tänk också på att ät en så stor andel av måltiden i form av fett. Fett stoppar sockersuget. En klassiker när begäret blir starkt är att bre smör på en ostskiva. Fungerar suveränt!

 

Första tiden när jag hade börjat med LCHF så funkade det ett helt halvår. Jag började efter nyår och såg fram emot sommaren då jag skulle kunna belöna mig med att unna mig lite glass då och då. Men tyvärr så brakade allt så fort som jag började göra avsteg. Jag ser likheter med att vara alkoholist. En gång nykter, aldrig mer en droppe alkohol, för det är lika farligt hur lång tid man än har varit nykter.

 

Jag äter faktiskt väldigt stor andel fett, precis så som föreskrivs, så mättnadskänslan infinner sig faktiskt och det är inte det som är problemet. Problemet är att trots att jag är mätt så blir jag sugen på sötsaker. Det är som att kroppen vill balansera den feta maten med nåt sött. Det spelar liksom ingen roll hur mätt jag är, suget finns där ändå.

[kakmonstret]

Åh...vad jag känner igen mig i det du beskriver! På nått knäppt sätt så känns det skönt att inte vara ensam om det här, jag har tänkt i över 20 års tid att det kan bara vara jag som är så här. Kanske att man behöver professionel hjälp?

 

Jo, det är ju det jag funderar över...

[kakmonstret]

Jag har skaffat ersättare till godiset och sockret och inte ätit en enda tugga av dem under hela min "LCHF-karriär" som nu närmar ett helt år. Det senaste i raden av flera olika, är stekta paprikabitar av olika färger. Jag upplever nämligen paprika mycket sött. Den vanligaste gosaken är ölkorv. Vidare hittar vi smältost, italienska och spanska torkade skinkor, ungersk salami mm. på min lista över mat som jag använder som godis. Tröstäta gör jag inte numera alls, ty livet har blivit överfullt av glädje. Jag belönar mig inte heller längre med mat, utan köper mig andra presenter. Mina gosaker äter jag faktikt väldigt ofta just för att jag tycker om att de är gott.

 

Jo, jag har ju försökt att ersätta sött godis med sånt som du beskriver, men det ger inte den sortens tillfredsställelse som gör att suget upphör. Det är först när jag fått i mig en viss del sött som den "kompletta" mättnaden infinner sig.

 

Jag skrev ju tidigare att jag åt strikt LCHF under ett halvår (och jag gick ner c:a 10 kg) men under denna tid försvann aldrig mitt sockersug. Det var en kamp varje dag, men då i början var jag så entusiastisk och red på vågen av nyhetens behag. Nu, när LCHF är min vardag så är det snarare så att det är svårt att variera sig och finna måltider som lockar mig. Jag har landat i att ägg och bacon är en jättebra frukost som jag aldrig tröttnar på och jag håller mig mätt fram till eftermiddagen, men sen börjar problemen. Även om jag äter en bra LCHF-lunch/middag så kommer sötsuget, och minsta lilla miss i matplaneringen riskerar att skicka mig till godishyllan.

[kakmonstret]

Kanske finns det mer att få svar på här: http://www.lisbethstahre.com/ Lisbeth Stahre har även skrivit boken "Övervikt handlar om känslor". Storstockholms diabetesförbund har haft kurser med boken som handledning, jag vet dock inte om de fortfarande har dessa kurser, här kan du läsa mer om det: http://www.ssdf.nu/tidningen/artikel.php?id=359

 

Jag ska kolla detta! Boktiteln låter mycket klok!

[kakmonstret]

Likheten mellan att sluta med nikotin och socker är slående.http://lua-filosoferar.blogspot.se/2011/03/hej-jag-heter-lua-och-jag-ar-en.html

 

  Vad ni uttrycker er bra och hur jag känner igen mig!

 

Upplevde du nån skillnad i svårighetsgrad mellan att sluta röka och sluta med socker? Jag kan tänka mig att det är på ett sätt lättare med rökning eftersom normen trots allt är att det inte är OK att röka medan det är tvärtom med socker.