Vad hade fått er att bry er mer om hälsan?

[MKJ]

Jag undrar vad som kan påverka människor att bry sig om sin hälsa. Jag har en del personer i min närhet som skulle behöva ta hand om sin kropp men jag vet inte hur jag kan bidra för att påverka dom. Det handlar inte om LCHF eller något annat specifikt sätt att göra det på.

 

Det finns ju väldigt många som inte motionerar och inte äter särskilt hälsosamt men ändå går dom väl inte och längtar efter att bli sjuka precis.

 

Vad hade kunnat påverka er innan ni började bry er om er hälsa?

[Susanne]

För min del kanske inte så mycket som hade påverkat eftersom MITT största problem var (är lite fortfarande - jobbar med det) att jag använde mat etc som tröst, belöning, som en drog när jag inte mådde bra psykiskt under ett antal år.

Jag var inte dummare än att jag visste vad som inte var bra (överätning, sött, onaturliga ämnen etc) men det hjälper inte mycket när hjärnan skriker efter det och det för stunden dämpar problemen.

 

Jag är övertygad om att väldigt många VET att det de håller på med inte är bra för kroppen/vikten men använder det som vilken drog som helst för att "må bra" för stunden.

De som röker, knarkar eller super vet också att det är farligt och längtar inte heller efter att bli sjuka - få skrumplever, lungcancer eller annat.

 

Jag började med lchf eftersom jag ville gå ner i vikt för det första men upptäckte sedan alla de andra hälsofördelarna jag fick på köpet. Men det var inte förrän jag lyckades ordna upp mitt trasiga, känslo-kaos liv som jag på allvar började lyckas ordentligt med kosten dvs viktnedgång, hälsa etc

 

 

 

[MKJ]

Tyvärr kan det där ju bli en ond cirkel. Man mår dåligt psykiskt för att man äter ohälsosamt och inte motionerar och så tröstar man sig med det som orsakar att man mår psykiskt dåligt.

[AnnikaE]

Det är konstigt det där. Jag själv oroade mig aldrig för hälsan när jag var som störst. Jag hade inga sjukdomssympton så jag var som odödlig... ;-) Det som fick mig ta tag i saken var att jag inte ville vara tjock och trött längre. Smal, snygg och hurtig var min dröm. Nu när jag nått viktmålet och läst en massa här och på andra ställen, om hjärtproblem mm. så funderar jag mer på hälsan och att göra det jag kan för att hålla mig frisk.

 

Jag är fortfarande ätstörd, dvs äter av fel anledningar. Men eftersom jag ändå äter rätt sorts mat/godsaker så håller jag vikten. Jag är ju medveten om mitt ätbeteende och jobbar på saken, men jag tror att jag resten av livet kommer att få se mig själv som en nykter alkoholist. Denna kost (liberal LCHF) håller mig på rätt spår.

[MKJ]

Ja någon slags "det händer inte mig" finns nog hos många. Vad är det egentligen som får människor att tro att man inte kan bli sjuk så länge man inte har några symptom? Skulle det hjälpa om samhället informerade mer om diabetes typ 2 där man till och med kan ha det utan att märka det?

 

Eller tror folk ändå att det inte skall "drabba" just dom?

[AnnikaE]

Så länge man stuvar i sig sitt kolhydratsknark så håller man obehagliga tankar/känslor någorlunda borta. En stund i alla fall. Det var så jag "medicinerade" mig... Fick jag bara min "fix" så var allt bra...

[MKJ]

Hade det hjälpt om någon sagt att du var inne i en ond cirkel? Var du aldrig rädd att du skulle få sjukdomar?

[AnnikaE]

Jag visste ju att jag var inne i en ond cirkel, men suget efter nästa fix var det som styrde mig. Nä, jag kan inte minnas att jag oroade mig för sjukdomar...

[AnnikaE]

Min mamma var ju på mig hela tiden om hjärtsjukdom och diabetes. Men hennes tjat fick mig bara att känna att jag inte dög som jag var, och jag blev ledsen och "medicinerade" lite till...

Jag hade nog lyssnat om någon hade sagt det på rätt sätt, om nån hade erbjudit sig att vara ett stöd och att vi hade gjort jobbet tillsammans så att säga.

 

Men utan lågkolhydratskost hade det inte funkat ändå. Det är den som håller suget på överkomlig nivå.

[Tiny Tom]

Jag undrar vad som kan påverka människor att bry sig om sin hälsa. Jag har en del personer i min närhet som skulle behöva ta hand om sin kropp men jag vet inte hur jag kan bidra för att påverka dom. Det handlar inte om LCHF eller något annat specifikt sätt att göra det på.

 

Det finns ju väldigt många som inte motionerar och inte äter särskilt hälsosamt men ändå går dom väl inte och längtar efter att bli sjuka precis.

 

Vad hade kunnat påverka er innan ni började bry er om er hälsa?

 

 

Jag undrar vad som kan påverka människor att bry sig om sin hälsa. Jag har en del personer i min närhet som skulle behöva ta hand om sin kropp men jag vet inte hur jag kan bidra för att påverka dom. Det handlar inte om LCHF eller något annat specifikt sätt att göra det på.

 

Det finns ju väldigt många som inte motionerar och inte äter särskilt hälsosamt men ändå går dom väl inte och längtar efter att bli sjuka precis.

 

Vad hade kunnat påverka er innan ni började bry er om er hälsa?

 

Kan du inte ge något exempel på någon av personerna? Hur de är, vad de drivs av etc. Svårt att ge allmänna råd i specifika sammanhang.

[Effie]

Är man tillräckligt stressad har man bra skygglappar. Även om man anar att man nog borde ändra livsstil, så får det vänta till sen; just nu har man fullt upp med vardagen. Och man gör ju så gott man kan, utifrån de råd man fått, så egentligen är det nog inte så illa.. och sjukdomar, hm, de bara drabbar, inte kan jag göra något åt det, eller kan jag? och vad är rätt och vad är fel och vem ska man lyssna på...? enklast att fortsätta som jag är van

Ja, jag vet inte hur man reder ut sådana förvirrade tankegångar (det där var ett försök att rekonstruera hur jag tänkte förr) och hur man stöttar. Någon sorts kombination av hjälp och stöttning att orka tänka, och förslag på något enkelt att börja med, kanske.

[MKJ]

Kan du inte ge något exempel på någon av personerna? Hur de är, vad de drivs av etc. Svårt att ge allmänna råd i specifika sammanhang.

 

Jag vill inte lämna ut något som kan identifiera mina vänner. Vad som driver människor är inte så lätt att veta även om man umgås med dom. Jag tror jag kan få ut mer av att få höra hur människor tänkte och tänker när dom väl har börjat bry sig på allvar.

[MKJ]

Min mamma var ju på mig hela tiden om hjärtsjukdom och diabetes. Men hennes tjat fick mig bara att känna att jag inte dög som jag var, och jag blev ledsen och "medicinerade" lite till...

Jag hade nog lyssnat om någon hade sagt det på rätt sätt, om nån hade erbjudit sig att vara ett stöd och att vi hade gjort jobbet tillsammans så att säga.

 

Men utan lågkolhydratskost hade det inte funkat ändå. Det är den som håller suget på överkomlig nivå.

 

Vad är det då som får människor att tolka det som att dom inte duger när någon bryr sig? Hur pratar man med människor om sådant på "rätt sätt"?

 

När det gäller människor som man verkligen bryr sig om så blir man väldigt frustrerad när man inte lyckas nå fram och skapa intresse så det skulle verkligen var värdefullt att få veta hur man bäst hjälper andra.

 

Sedan undrar jag ju också om det skulle hjälpa om det förekom mer samhällsinformation.

[Tiny Tom]

Jag vill inte lämna ut något som kan identifiera mina vänner. Vad som driver människor är inte så lätt att veta även om man umgås med dom. Jag tror jag kan få ut mer av att få höra hur människor tänkte och tänker när dom väl har börjat bry sig på allvar.

 

Orsakerna kan vara hur många som helst så det var därför jag fiskade efter mer specifik info.

 

Utgår vi från LCHF-kosten så är det ju den biologiska mättnaden man i regel åstadkommer. Denna leder sedan oftare vidare till sådant man skulle kunna koppla till beteendeproblematik också i form av måltidfrekvenser som i regel kan minskas, minskat sötsug.

 

Har man regelrätt beroendeproblematik i relation till sitt ätande så behövs det sannolikt mer insatser i form av att man inriktar sig inte bara på denna onda cirkel utan även lägger fokus på huvudproblemet oavsett om det handlar om jobb, "livet", leda, relationer etc.

 

Sist och kanske minst så finns det ju vaneätandet/okynnesätandet där man slentrianmässigt sliter med sig något "gott" när man står i matkön. Här kommer ju också sådant in som att man sammankopplar vardagshändelser med den typen av ätande, dvs - igen - att man äter av fel anledningar.

[MKJ]

Är man tillräckligt stressad har man bra skygglappar. Även om man anar att man nog borde ändra livsstil, så får det vänta till sen; just nu har man fullt upp med vardagen. Och man gör ju så gott man kan, utifrån de råd man fått, så egentligen är det nog inte så illa.. och sjukdomar, hm, de bara drabbar, inte kan jag göra något åt det, eller kan jag? och vad är rätt och vad är fel och vem ska man lyssna på...? enklast att fortsätta som jag är van

Ja, jag vet inte hur man reder ut sådana förvirrade tankegångar (det där var ett försök att rekonstruera hur jag tänkte förr) och hur man stöttar. Någon sorts kombination av hjälp och stöttning att orka tänka, och förslag på något enkelt att börja med, kanske.

 

Frågan är varför det verkar ta så mycket energi att över huvud taget resonera kring sådant man kan göra själv för att få ha en god hälsa. Det verkar väldigt laddat på något sätt.

 

Jag har själv gjort många fel men det berodde på bristande kunskap. Sedan var det i och för sig inte så lätt att få ihop dem jobbet alltid heller. Jag var vrålhungrig när jag kom hem så att motionera utan mat gick inte och nyäten var det ju också svårt. Kom man hem klockan 18 och gick och lade sig 21.30 så blev det inte mycket tid där man var lagom mätt och det inte blev så sent så man inte kunde sova efteråt.

[AnnikaE]

Kan ju tillägga att motivation måste personen ifråga gräva fram själv, annars går det ju inte alls. Har man ingenvilja att förändra sin situation så hjälper det inte hur mycket info/råd man får. Du kanske bara ska fortsätta vara en god vän, sen en dag när de säger att de inte trivs med sin vikt/oroar sig för sin hälsa så finns du där, med ett strålande verktyg (LCHF/lågkolhydratkost) och kan erbjuda pepp och stöd.

[MKJ]

Orsakerna kan vara hur många som helst så det var därför jag fiskade efter mer specifik info.

 

Utgår vi från LCHF-kosten så är det ju den biologiska mättnaden man i regel åstadkommer. Denna leder sedan oftare vidare till sådant man skulle kunna koppla till beteendeproblematik också i form av måltidfrekvenser som i regel kan minskas, minskat sötsug.

 

Har man regelrätt beroendeproblematik i relation till sitt ätande så behövs det sannolikt mer insatser i form av att man inriktar sig inte bara på denna onda cirkel utan även lägger fokus på huvudproblemet oavsett om det handlar om jobb, "livet", leda, relationer etc.

 

Sist och kanske minst så finns det ju vaneätandet/okynnesätandet där man slentrianmässigt sliter med sig något "gott" när man står i matkön. Här kommer ju också sådant in som att man sammankopplar vardagshändelser med den typen av ätande, dvs - igen - att man äter av fel anledningar.

 

Men om man då lägger hälsan i den ena vågskålen och den kortsiktiga tillfredsställelsen i den andra. Är inte hälsan värd mer än så? Förstår inte människor hur det är att bli sjuk eller tror dom inte att dom skall bli det? Vad kan få vågskålen med hälsan att väga tyngst?

[MKJ]

Kan ju tillägga att motivation måste personen ifråga gräva fram själv, annars går det ju inte alls. Har man ingenvilja att förändra sin situation så hjälper det inte hur mycket info/råd man får. Du kanske bara ska fortsätta vara en god vän, sen en dag när de säger att de inte trivs med sin vikt/oroar sig för sin hälsa så finns du där, med ett strålande verktyg (LCHF/lågkolhydratkost) och kan erbjuda pepp och stöd.

 

Vad är det då som skapar motivation? Kan inte information och kunskap om risker skapa motivation? Det är det som motiverar mig.

[AnnikaE]

Vad är det då som får människor att tolka det som att dom inte duger när någon bryr sig? Hur pratar man med människor om sådant på "rätt sätt"?

 

När det gäller människor som man verkligen bryr sig om så blir man väldigt frustrerad när man inte lyckas nå fram och skapa intresse så det skulle verkligen var värdefullt att få veta hur man bäst hjälper andra.

 

Sedan undrar jag ju också om det skulle hjälpa om det förekom mer samhällsinformation.

 

Jag känner som så att det viktigaste är inte vad man säger, utan hur man säger det. Inte tala i den andemeningen att "du måste ju ta dig i kragen, du kan inte fortsätta så här, fattar du inte att det är farligt!!" Utan mer "jag ser att du inte mår så bra, jag bryr mig om dig, du är värdefull för mig, om du vill och orkar ta tag i denna bit så vill jag mer än gärna hjälpa och stötta, jag tror på dig."

[Tiny Tom]

Vad är det då som får människor att tolka det som att dom inte duger när någon bryr sig? Hur pratar man med människor om sådant på "rätt sätt"?

 

Nja, nu blev det visst en logisk kullerbytta där. Det var väl inte att mamman brydde sig utan sättet det yttrade sig på som var problemet. I den där typen av situationer så tror jag maten är sekundär sett till orsakssammanhanget. Den är dock, så klart, primär sett till själva beroendeproblematiken då den tillfredställer det tvåhövdade beroendekomplexet, dvs längtan efter njutning visavi önskan om att komma bort från obehag (tillfällig avtrubbning).

 

När det gäller människor som man verkligen bryr sig om så blir man väldigt frustrerad när man inte lyckas nå fram och skapa intresse så det skulle verkligen var värdefullt att få veta hur man bäst hjälper andra.

 

Som sagt, det beror helt och hållet på vilket utgångsläge det handlar om. Det är stor skillnad på någon som saknar basal kunskap/intresse och någon som äter pga beroendeproblematik. Det finns lika många angreppssätt som det finns orsaker således.

 

Sedan undrar jag ju också om det skulle hjälpa om det förekom mer samhällsinformation.

 

Mer samhällsinformation tror jag inte skulle hjälpa. BÄTTRE samhällsinformation skulle om något kunna ha effekt. Problemet av idag är ju att samhället hela tiden ligger minst ett steg efter. SLV hämtar stöd från ett annat decennium vad gäller kostrekommendationer och då i synnerhet i relation till de som bäst skulle behöva dem. Etablissemangsmedia briljerar i att i regel inte ha någon koll alls på aktualiteter eller ens generella skeenden i världen såväl som lokalt. Man tassar hela tiden på i ullstrumpor och anammar ofta en egen kultur där sådana som skulle kunna bidra till ökad kvalitet väljs bort. Det är farligt med ifrågasättande och kritiskt tänkande människor. De kan ju, gud bevars, opponera sig mot det gemytliga grupptänket som det mesta idag vilar på...

[Limp]

Jag personligen sätter inga likhetstecken med hälsa och motion. Hälsa för mig är att slippa äta mediciner, må bra och känna energin flöda i ådrorna. Jag har inte någonsin motionerat och gör det inte nu heller. Jag känner att jag mår alldels för bra för tillfället och nyttjar den positiva energin att uppleva saker och vara aktiv istället. Aktivitet innebär i sin tur att jag njuter av livet... både av solen och regnet. Det är hälsa för mig... just för tillfället.   

[AnnikaE]

Vad är det då som skapar motivation? Kan inte information och kunskap om risker skapa motivation? Det är det som motiverar mig.

Information och kunskap är väldigt bra och hjälper till att bygga upp motivationen, men sen måste viljan och orken att förändra sin situation finnas där. Att bara läsa om fakta handlar ändå inte om just mig. JAG måste känna att nu är det dags. JAG vill förändra mitt liv därför att...

[MKJ]

Nja, nu blev det visst en logisk kullerbytta där. Det var väl inte att mamman brydde sig utan sättet det yttrade sig på som var problemet. I den där typen av situationer så tror jag maten är sekundär sett till orsakssammanhanget. Den är dock, så klart, primär sett till själva beroendeproblematiken då den tillfredställer det tvåhövdade beroendekomplexet, dvs längtan efter njutning visavi önskan om att komma bort från obehag (tillfällig avtrubbning).

 

 

Som sagt, det beror helt och hållet på vilket utgångsläge det handlar om. Det är stor skillnad på någon som saknar basal kunskap/intresse och någon som äter pga beroendeproblematik. Det finns lika många angreppssätt som det finns orsaker således.

 

 

Mer samhällsinformation tror jag inte skulle hjälpa. BÄTTRE samhällsinformation skulle om något kunna ha effekt. Problemet av idag är ju att samhället hela tiden ligger minst ett steg efter. SLV hämtar stöd från ett annat decennium vad gäller kostrekommendationer och då i synnerhet i relation till de som bäst skulle behöva dem. Etablissemangsmedia briljerar i att i regel inte ha någon koll alls på aktualiteter eller ens generella skeenden i världen såväl som lokalt. Man tassar hela tiden på i ullstrumpor och anammar ofta en egen kultur där sådana som skulle kunna bidra till ökad kvalitet väljs bort. Det är farligt med ifrågasättande och kritiskt tänkande människor. De kan ju, gud bevars, opponera sig mot det gemytliga grupptänket som det mesta idag vilar på...

 

Om vi bortser från maten då där det finns olika åsikter. Vad får en människa motiverad att motionera? En av personerna jag känner är alltid så pigg och aktiv under dom perioder personen konditionstränar. Det är skillnad som natt och dag men personen själv minns inte detta vilket jag har svårt att förstå. Det märks med all önskvärd tydlighet att personen mår väldigt mycket bättre under perioderna med konditionsträning men ändå säger sig personen inte minnas detta.

[MKJ]

Information och kunskap är väldigt bra och hjälper till att bygga upp motivationen, men sen måste viljan och orken att förändra sin situation finnas där. Att bara läsa om fakta handlar ändå inte om just mig. JAG måste känna att nu är det dags. JAG vill förändra mitt liv därför att...

 

För egen del trivs jag inte alls när jag har hälsotrassel och det är belöning nog att slippa ha det. Vad tror du det beror på att människor inte tror att det skall drabba just dom även om 90 % över en viss ålder har någon form av hälsotrassel?

[Carl August Arge]

I mit fall "måste" jag få en hjärtattack innan jag vaknade.... otroligt, men sant .......jag hade då haft diabetes t2 i 10 år (altså vetskap om att jag hade det), men det motiverade mig inte.....

 

Sorgligt och smärtsamt att indse, men så var det.....

 

Jag ser samma hos många; ja känner även många som har avlidit eller ær næra att avlida eller dras med allvarliga føljder utan att vilja ændra någonting....

 

Så hur intelligent ær mænniskan kan man undra....????

 

Jag får vænda på det och vara tacksam øver att jag i dag mår bra och inte fick særskilda mén av mina sjukdomar. En dag i taget" livsstil hjælper mycket før mig

[Tiny Tom]

Frågan är varför det verkar ta så mycket energi att över huvud taget resonera kring sådant man kan göra själv för att få ha en god hälsa. Det verkar väldigt laddat på något sätt.

 

Verkar det laddat så är det ju antagligen för att det inte bara handlar om mat och ätande? Maten och ätandet är då sekundär och ett symptom på annat. Det är detta "andra" som gör det laddat. Det är ju ingen större fara att tänka/säga "attans...igår åt jag en hel chokladkaka igen...det där jäkla sockersuget".

 

Att däremot tänka/säga "attans...igår åt jag en hel chokladkaka igen...eftersom jag mådde så dåligt av att jag inte vet hur jag ska komma ifrån situationen med mitt skitjobb så jag behöver bedöva mig från eländet".

 

Medan det första "bara" handlar om att man ätit när man inte borde och dessutom haft en syndabock att delvis luta skulden på (och igen, jag menar inte att ta ställning i frågan om specifikt sockerberoende) så handlar det andra om något helt annat och mycket djupare och mer svårhanterligt.

 

Jag har själv gjort många fel men det berodde på bristande kunskap. Sedan var det i och för sig inte så lätt att få ihop dem jobbet alltid heller. Jag var vrålhungrig när jag kom hem så att motionera utan mat gick inte och nyäten var det ju också svårt. Kom man hem klockan 18 och gick och lade sig 21.30 så blev det inte mycket tid där man var lagom mätt och det inte blev så sent så man inte kunde sova efteråt.

 

Jepp, fast det där antyder ju ingen annan problematik än att "få ihop det" s.a.s. Det är lite annorlunda än en egentlig beroendeproblematik,

 

Men om man då lägger hälsan i den ena vågskålen och den kortsiktiga tillfredsställelsen i den andra. Är inte hälsan värd mer än så? Förstår inte människor hur det är att bli sjuk eller tror dom inte att dom skall bli det? Vad kan få vågskålen med hälsan att väga tyngst?

 

Kanske genom insikten att hälsa inte bara stavas kost & träning? Hälsa är så mycket mer än det och rör även konsekvenser av stressobalans. Kosten och för lite/för mycket träning kan ju i många fall vara symptom på "sjukdomen" som i många fall är stressrelaterad. Kort och gott, man måste inse att det kan finnas hälsoaspekter i båda vågskålarna så det handlar om att adressera de primära så kanske, ofta men inte alltid, de sekundära lösa sig om inte automatiskt så i varje fall lättare.

[Tiny Tom]

Om vi bortser från maten då där det finns olika åsikter. Vad får en människa motiverad att motionera? En av personerna jag känner är alltid så pigg och aktiv under dom perioder personen konditionstränar. Det är skillnad som natt och dag men personen själv minns inte detta vilket jag har svårt att förstå. Det märks med all önskvärd tydlighet att personen mår väldigt mycket bättre under perioderna med konditionsträning men ändå säger sig personen inte minnas detta.

 

Vad säger personen i fråga själv då? Vad är det som triggar infallet att motionera? På motsatt sätt, vad är det som triggar att sluta motionera? Generellt sett så är det ju ofta så att om incitamentet att inleda någon ny livshållning är negativt så blir det till sin natur kortsiktigt, dvs i stil med "usch, nu är det snart sommar igen och här står jag med mina bilringar" eller "fasen vad dåligt jag mår sedan jag separerade...får hålla mig sysselsatt med vad-som-helst så jag slipper känna som jag gör nu" etc.

 

Jämför det med "jahaja, ny dag...man kanske skulle äta något eller ska jag vänta till ikväll...höhö" som många på LCHF-kost nog åtminstone kan förstå om inte identifiera sig med. Eller "YES idag är det träning igen och idag blir det PR i marklyft". Eller varför inte "hej spegeln, man kan inte tro att du är 40+ med den fysiken!".

 

De förra präglas av negativt tänkande och en slags självinducerat tvång medan de senare handlar om välmående och mer av frivillighet, dvs man gör saker för att man mår bra av det och gillar hur det får en att känna sig, vara, se ut etc.

 

Tillägg: Den bästa motivationen är ofta resultat och resultat som man mår bra av/själv eftersträvar/vill ha. Inom träningsvärlden har jag ofta märkt att det finns ett överdrivet fokus på "specifikt motivationshöjande". Ofta stoltserar ex. många PT:e med utbildningar/diplom i relation till detta och använder det för att locka kunder. Bästa sättet att utveckla motivation är att det måste komma inifrån och den roll man som coach sedan har är att guida fram till de resultat som ökar denna inre motivation. Söker man en tränare som ska gapa och skrika "kom igen nu" eller trösta och pyssla om à la "det går nog bättre nästa gång vännen" så är det nog en kompis man behöver istället för en coach. Det kan, så klart, finnas ett visst behov av det senare också men det gäller att utveckla den där självgående motivationen och få den att växa istället för massa trams som ändå kommer att lösa sig av sig självt senare.

[Tiny Tom]

För egen del trivs jag inte alls när jag har hälsotrassel och det är belöning nog att slippa ha det. Vad tror du det beror på att människor inte tror att det skall drabba just dom även om 90 % över en viss ålder har någon form av hälsotrassel?

 

Kanske just därför? Vi har ett samhälle som normaliserat ohälsa på precis alla bredder och i alla riktningar.

 

Hjärtproblem och höga kolesterolvärden? Statiner! Relationskris och själsligt elände? Prozak! Sexuellt dålig prestationsförmåga? Viagra! Så "det är mycket nu" på jobbet? Snart är det semester!

 

Vi drillas från vaggan till graven i konsten att bedriva selektivt seende, hörande och kännande och det underlättar så klart vår förmåga att nedprioritera sådant som borde ha absolut högsta prio och överdriva sådant som kanske inte är så viktigt.

[MKJ]

Vad säger personen i fråga själv då? Vad är det som triggar infallet att motionera? På motsatt sätt, vad är det som triggar att sluta motionera? Generellt sett så är det ju ofta så att om incitamentet att inleda någon ny livshållning är negativt så blir det till sin natur kortsiktigt, dvs i stil med "usch, nu är det snart sommar igen och här står jag med mina bilringar" eller "fasen vad dåligt jag mår sedan jag separerade...får hålla mig sysselsatt med vad-som-helst så jag slipper känna som jag gör nu" etc.

 

Jämför det med "jahaja, ny dag...man kanske skulle äta något eller ska jag vänta till ikväll...höhö" som många på LCHF-kost nog åtminstone kan förstå om inte identifiera sig med. Eller "YES idag är det träning igen och idag blir det PR i marklyft". Eller varför inte "hej spegeln, man kan inte tro att du är 40+ med den fysiken!".

 

De förra präglas av negativt tänkande och en slags självinducerat tvång medan de senare handlar om välmående och mer av frivillighet, dvs man gör saker för att man mår bra av det och gillar hur det får en att känna sig, vara, se ut etc.

 

Tillägg: Den bästa motivationen är ofta resultat och resultat som man mår bra av/själv eftersträvar/vill ha. Inom träningsvärlden har jag ofta märkt att det finns ett överdrivet fokus på "specifikt motivationshöjande". Ofta stoltserar ex. många PT:e med utbildningar/diplom i relation till detta och använder det för att locka kunder. Bästa sättet att utveckla motivation är att det måste komma inifrån och den roll man som coach sedan har är att guida fram till de resultat som ökar denna inre motivation. Söker man en tränare som ska gapa och skrika "kom igen nu" eller trösta och pyssla om à la "det går nog bättre nästa gång vännen" så är det nog en kompis man behöver istället för en coach. Det kan, så klart, finnas ett visst behov av det senare också men det gäller att utveckla den där självgående motivationen och få den att växa istället för massa trams som ändå kommer att lösa sig av sig självt senare.

 

Personen slutar därför att det blir vår och man kan cykla utomhus. Sedan blir det inte av att börja igen när höstmörkret kommer och ju tröttare personen blir ju svårare blir det att komma igång igen.

[MKJ]

I mit fall "måste" jag få en hjärtattack innan jag vaknade.... otroligt, men sant .......jag hade då haft diabetes t2 i 10 år (altså vetskap om att jag hade det), men det motiverade mig inte.....

 

Sorgligt och smärtsamt att indse, men så var det.....

 

Jag ser samma hos många; ja känner även många som har avlidit eller ær næra att avlida eller dras med allvarliga føljder utan att vilja ændra någonting....

 

Så hur intelligent ær mænniskan kan man undra....????

 

Jag får vænda på det och vara tacksam øver att jag i dag mår bra och inte fick særskilda mén av mina sjukdomar. En dag i taget" livsstil hjælper mycket før mig

 

Tycker du att man får tillräckligt med information av sjukvården när det gäller riskerna med diabetes och det som orsakar diabetes? Har läst att majoriteten av dom som får hjärtinfarkt har nedsatt glukosomsättning t ex.

 

Frågan är hur mycket kunskap dom som väljer att inte ändra på något fast dom redan blivit sjuka egentligen har.

[AnnikaE]

Om vi bortser från maten då där det finns olika åsikter. Vad får en människa motiverad att motionera? En av personerna jag känner är alltid så pigg och aktiv under dom perioder personen konditionstränar. Det är skillnad som natt och dag men personen själv minns inte detta vilket jag har svårt att förstå. Det märks med all önskvärd tydlighet att personen mår väldigt mycket bättre under perioderna med konditionsträning men ändå säger sig personen inte minnas detta.

Kanske det är omvänd ordning på grejerna. Personen kanske orkar/vill motionera då han/hon i perioder mår bra? Att personen säkerligen, enligt min och många andras mening, skulle må bättre även under de sämre perioderna om han/hon släpade sig ut på motionsrundor då med, är en annan femma.

[AnnikaE]

Personen slutar därför att det blir vår och man kan cykla utomhus. Sedan blir det inte av att börja igen när höstmörkret kommer och ju tröttare personen blir ju svårare blir det att komma igång igen.

Kanske höstdeppression? Finns ju många som drabbas av sånt. Själv hade jag under många år vårdepressioner. Från januari till maj gick jag knappt utanför dörrn... :/

[AnnikaE]

Tycker du att man får tillräckligt med information av sjukvården när det gäller riskerna med diabetes och det som orsakar diabetes? Har läst att majoriteten av dom som får hjärtinfarkt har nedsatt glukosomsättning t ex.

 

Frågan är hur mycket kunskap dom som väljer att inte ändra på något fast dom redan blivit sjuka egentligen har.

Får mig att tänka på en släkting som jobbade på lungkliniken på sjukhuset. Hon berättade att många av de som låg där var rökare. Och trots att rökningen gjort dem allvarligt lungsjuka så fortsatte de flesta att röka...

[MKJ]

Kanske det är omvänd ordning på grejerna. Personen kanske orkar/vill motionera då han/hon i perioder mår bra? Att personen säkerligen, enligt min och många andras mening, skulle må bättre även under de sämre perioderna om han/hon släpade sig ut på motionsrundor då med, är en annan femma.

 

Nä det var helt klart att det berodde på motionen. Jag tog en rövare och skrev upp personen på spinningen där personen gått vintern innan och det gick vägen men vintern därpå hade dom lagt ner spinningen eftersom dom inte fick tag i någon ledare.

 

Annars har du ju rätt så tillvida att det blir en ond cirkel. Grannen så det i våras när han hade satt igång och motionera efter flera års avbrott att har man väl slöat till så är det svårt att komma igång.

[AnnikaE]

För egen del trivs jag inte alls när jag har hälsotrassel och det är belöning nog att slippa ha det. Vad tror du det beror på att människor inte tror att det skall drabba just dom även om 90 % över en viss ålder har någon form av hälsotrassel?

Ja, du, bra fråga. Dels kan man ha så fullt upp i livet att orken bara räcker till att hålla näsan över vattenytan. Man gör det man absolut måste just nu, resten skjuts på framtiden. Har man inte hjärtproblem och diabetes i släkten så man har varningsklockor därifrån, så kan det vara lätt att ignorera fakta och känna att det drabbar inte mig.

[Syster]

Jag personligen sätter inga likhetstecken med hälsa och motion. Hälsa för mig är att slippa äta mediciner, må bra och känna energin flöda i ådrorna. Jag har inte någonsin motionerat och gör det inte nu heller. Jag känner att jag mår alldels för bra för tillfället och nyttjar den positiva energin att uppleva saker och vara aktiv istället. Aktivitet innebär i sin tur att jag njuter av livet... både av solen och regnet. Det är hälsa för mig... just för tillfället.   

Mycket bra skrivet! Vad är hälsa? det är en väldigt viktig fråga, och man får förstå att svaret inte är givet, svaret kan vara mycket olika från individ till individ, utifrån vilka förutsättningar, mål och önskningar man har.

[MKJ]

Kanske höstdeppression? Finns ju många som drabbas av sånt. Själv hade jag under många år vårdepressioner. Från januari till maj gick jag knappt utanför dörrn... :/

 

Jag hade själv depressioner varje vinter innan jag började konditionsträna. Fram i mars hjälpte det dock inte med motionen och då började jag med D-vitamin (400 IE per dag) och det blev skillnad som natt och dag.

 

I nästan 30 år var varje vinter ett elände och nu är det ingen större skillnad mot sommaren

 

Hade jag bara vetat vad det handlade om så skulle jag gjort något för länge sedan så jag tycker det fattas information.

[QueenMarion]

Jag undrar vad som kan påverka människor att bry sig om sin hälsa. Jag har en del personer i min närhet som skulle behöva ta hand om sin kropp men jag vet inte hur jag kan bidra för att påverka dom. Det handlar inte om LCHF eller något annat specifikt sätt att göra det på.

 

Det finns ju väldigt många som inte motionerar och inte äter särskilt hälsosamt men ändå går dom väl inte och längtar efter att bli sjuka precis.

 

Vad hade kunnat påverka er innan ni började bry er om er hälsa?

 

 

Jag blev sjuk. Efter 8 år med stadigt sämre hälsa (från diagnos) hade jag turen att få hjälp. Efter ett par dagar utan socker och mjöl blev jag nästan-frisk. Med lite justeringar hamnade jag i lchf och kommer aldrig någonsin äta (vete)mjölmat igen. Socker är bannlyst och jag är så frisk jag kan bli nu.

 

Dina vänner måste själva inse vad de äter och hur det påverkar dem. Alla får ha "sin" väckarklocka, du kan berätta om dina val och hur det påverkat dig men du kan inte tala om för dem vad de ska välja. Du får bara hoppas att de snart kommer på vad lösningen är! *blink*

[emmi]

Jag tröttnade på att vara slav under suget och att inte kunna leva normalt på grund av ont i knäna. Jag visste precis vad jag gjorde fel men att ändra på sig krävde ork och motivation inifrån och stöd utifrån när jag väl fattat beslutet.

 

Jag har också bekanta/familj som mår dåligt men jag har slutat tjata, tyvärr funkar det inte. Jag funderar mycket på om inte de goda exemplens makt är en viktig del. Jag har under flera år följt framgångar inom bloggosfären på ex. lchf-kost och efter ett tag kom tanken att jag kanske måste testa själv. Att läsa Matrevolutionen hjälpte mig att göra en mer hållbar förändring. Förra gången på lchf var avstegen socker/stärkelserelaterade, nu är de relaterade till "riktig mat". Jag vill inte längre ha socker/stärkelse i kroppen i de volymer jag intog innan.

 

Motion/träning tycker jag är en pina att komma igång med. Det är uppförsbacke. Jag bestämde mig själv och pushades iväg de första gångerna, sen blev det träningen som blev ett sug i sig för att komma undan stress.

 

Nyckeln för mig har varit att det kommer från mig själv, men att jag fått stöd i mitt val när det väl är fattat.