Aleks

Jag vill dela med mig av mina LCHF erfarenheter

Recommended Posts

Hej Aleks och tack för din historia!

 

Jag är precis som du sockermissbrukare, liksom alla kvinnor i mitt liv (mormor, moster, mamma och syster). Min mammas morfar öppnade en av de första kioskerna i Helsingborg vilket har inneburit att vi alla har växt upp i kioskmiljön. Obegränsat med godis, ät hur mycket du vill. När du har tråkigt, när du vill fira, när du är ledsen, när du är hungrig...och så vidare och så vidare.

 

Jag har hållt med LCHF i ca ett år totalt, de andra gångerna stirrade jag mig blind på alla bakverk och desserter. Allt skulle vara sött och belönande.
Det är just det som blivit fel med den allmänna bilden av LCHF, folk tar denna livsstil som en "ursäkt" för att kunna äta bakverk och desserter varje dag och på så vis underhålla sitt sockermissbruk på ett, vad dem tror, "hälsosamt" sätt. Alla LCHF-magasin som publicerar uppsjöar av recept på lchf-vänliga bakverk med fyndiga rubriker "Därför kan du FROSSA i mörk choklad".

 

Det jag gjort annorlunda denna LCHF-omgång är:
- Jag har slutat se mig själv som ett offer. Det är inte SYND om mig för att jag inte får äta socker och godsaker.
- Jag FÅR äta vad jag vill, men jag VÄLJER att äta saker som gör mig och min kropp gott
- Jag har tagit bort alla sockersubstitut. Inga desserter, inga bakverk, inga sötningsmedel. Blir jag extremt sugen någon dag så doppar jag fingret i lite lakritspulver. Det räcker med pyttepyttelite för att jag ska bli nöjd (och det händer inte ofta)

- Jag UNNAR mig inte sötsaker och jag BELÖNAR INTE mig själv med mat. Jag köpte till exempel en ny klocka och ett par örhänge när jag hade klarat 10 dagar (och så fick jag en ring av min sambo)

- Skulle jag falla dit, vilket jag har gjort tre gånger under dessa 22 dagarna, så tar jag det som en klackspark och kör på som vanligt ändå. Jag straffar inte mig själv och går inte runt och har dåligt samvete.

 

För att återgå lite till de här tankarna med LCHF-bakverk så tror jag att det är mycket bättre för kroppen att i så fall äta något som är naturligt och gjort från grunden, om man nu ska falla i fällan någon gång. Typ sockerkaka, eller riktigt Coca-cola, inte light eller Zero. Varför stoppa kroppen full med kemikalier som vi egentligen inte vet biverkningarna på i det långa loppet?

 

Det var allt jag hade att säga om det.

 

Sist men inte minst så vill jag ge dig en STOR eloge för att du har kommit så långt som du gjort, du må vara halvtrasig idag men du kommer att bli hel. Även om allt inte är perfekt nu (och kanske aldrig kommer att bli) så är det livet.
Livet sker hela tiden, inte bara "där framme". Njut även de jobbiga dagarna och celebrera de riktigt bra dagarna!

 

Tro på dig själv, du är det viktigaste i ditt liv.

 

Stor kram!
 

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

;)

Tack, båda två.

 

Jag kämpar också med detta förbenade sockersug.

Efter snart ett år med LCHF, så är det just detta som envetet 'slår undan fötterna' för mig.

 

Jag har läst era inlägg och jag skall försöka att ta dem till mig och med mig. Det finns ju

inget som jag hellre vill. Men sjutton så kämpigt det kan vara. Därtill är jag gift med en dam

som inte delar mina kostvanor, utan istället är den som handlar hem godiset åt sig.

 

När det blir för svårt, tar jag av hennes och försöker att inte se mig som ett offer.

Men senaste månaden har jag tappat kontrollen över mig själv och därmed delat stunderna

vid sockret med henne.

 

Isch . . . .  Det känns faktiskt uppe på hjässan när jag har skåpat i mig mitt gift.

Som om jag går omkring med en mössa på huvudet. Den känslan kommer därtill jättesnabbt

efter det att jag har börjat ta av sockret.

 

Nåja, jag skall ta mig ur detta än en gång. Vill gärna 'fira' helårsdagen som LCHF-are och

kunna känna mig lika fräsch som jag gjorde redan kort efter starten för snart ett år sedan.

 

Era inlägg får jag spara undan och återkomma till, vid tid efter annan. De har stärkt mig.

 

Tack!

Vänner.

 

Leffe

 

 

p.s. Jag skriver "efter snart ett år" i inlägget här, men har september/oktober som LCHF-are

i signaturen. Jag var inte 100% förrän då, men startade resan mot LCHF i juni 2012. För min

del, ser jag det som  m i n  start mot det i övrigt, så mycket friskare livet, med naturlig mat.

Så, var det med det.  :-)

  • Gilla 6

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det gäller att kämpa vidare .. har en annan slags situation hemma när de kvarvarande barnen köper godis stup i kvarten så vet hur det känns att kämpa emot men har nog kommit så långt med min lchf att det går lätt idag men inte varje dag ska erkännas. Som bot för det har jag bestämt mig att flytta hemifrån.. köpt ett hus för det och snart är det dags... o sedan blir det strikt lchf för hela slanten ;)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag känner att jag vill dela med mig av det jag har lärt mig om LCHF, hur mitt liv har påverkats och förändrats. ANledningen till att jag vill dela med mig beror på att jag läser överallt hur man ska "baka á la LCHF" och hitta substitut till det där sockret som man inte längre äter.

 

Jag är 33, två barnsmamma, med sönderbantad kropp och en sköldkörtel som inte funkar som den ska. Dessutom är jag sockerberoende!

Mitt beroende har alltid funnits där men det urartade efter första barnet kom till världen, samtidigt som min sköldkörtel blev kocko. Jag kunde vispa ihop en kladdkakesmet coh trycka i mig allt, rått, tillagat spelade ingen roll!!

 

Jag svälde som en spärrballong!!

 

Efter en tur med Xtravaganza (desperat kvinna) och en svältkur med soppor hittade jag en LCHF blogg och började läsa på. Jag insåg snabbt var mitt problem låg. Det var då kampen mot sockermonstret började.

Jag blev gravid igen och mådde frukstansvärt dåligt, det enda jag kunde bheålla var apelsinjuice och bröd. Vilken kombo!! Ja vikten gick som den gick...

 

Idag är jag nykter "sockerist" sedan februari. Det har tagit TID att komma hit!! Jag har faktiskt gått till en hälsocoach och haft samtalsterapi för att komma tillrätta med mig själv! Jag kan sumera så här: när jag började hos henne var jag ARG och TRASIG. När jag kom till årsskiftet 2012/2013 var jag bara TRASIG och i februari började jag bli HALVTRASIG!

När jag fick bukt på vad som hände i knoppen började jag kunna vara rädd om kroppen :P

 

Sen var det ju det där med kosten. Jag är sockerberoende, även om jag är nykter nu så kan jag inte återgå till mitt gamla sätt att leva. Det är ju som att en alkoholist skulle dricka igen.

Och i min värld finns det inte utrymme för brödsubstitut av något slag eller sötning! Stevia, sukrin och allt vad det heter är inte ett alternativ för mig!! Det triggar ett enormt sug efter mer sött!

 

Jag har länge vetat att jag kan vinka adjö till kanelbullar, muffins, bröd osv men jaghar sörjt det så mycket att jag inte kunnat släppa taget!! Jag har hållt LCHF en vecka för att krascha ner i kanelbullsträsket!! Eller rakt ner i chokladfällan!

 

Så har det pågått fram till början av detta året.

Jag hade ju insett att ajgi nte hade utrymme för detta i mitt liv, som utan förändring skulle bli betydligt kortare än planerat!

När jag slutade sörja och accepterade att jag är viktigare än söstakerna jag stoppar i mig började jag kunna fungera! Jag är värd så mycket mer än 5 kanelbullar, jag förtjänar mycket mer än så!!

 

Idag är jag fri, jag känner mig lugnare i kroppen (förutom magkatarren som slagit till), suget efter sött är inte lika svårt att behärska OM det kommer!

Jag har lärt mig att det jag fått lära mig om mat sen barnsben har varit fel för mig och jag kan acceptera det. INga mer sötsaker för mig och jag kan säga det utan att känna ett sting i hjärtat av sorg.

 

Det jag har sett är att många sockerberoende letar efter andra sockerkickar när de börjat med LCHF. Därför känner jag att det är vitkigt att jag delar med mig av min erfarenhet. Det är så himla svårt att släppa taget. Hjärnan vinner alltid... och spökar det i hjärnan efter sött så faller vi... Det är ett tufft jobb att bli fri från sockermonstret, men det är värt allt besvär!!

Så ni som står med LCHF kakor och bullar framför näsan (eller recept på såna), tänk efter VARFÖR ni började med LCHF och ransaka er själv innan ni stoppar något i munnen!

 

Har tänkt på mig själv att det kanske är så illa som det låter att vi aldrig kommer ifrån sockerberoendet helt eller att det är i alla fall svårt bli av med det för det mesta sitter nog i hjärnan men jag kan också efter mina egna erfarenheter garantera att om man står på för sig så blir det väldigt väldigt mycket lättare hela tiden att sedan stå emot suget.. tills slut när det bara blir en tanke om..  ;)

Det blir en härlig känsla att gå förbi godishyllorna eller bullhyllorna för den delen utan att känna av köpsuget ett dugg. Jag kan njuta av doften av en nybakad bulle men kan inte ens tänka på att köpa en idag..

..och vet du, varje dag som går så blir man stolt över sig själv att man kan stå emot ;)

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Underbar tråd! Ni är fantastiska och såå otroligt starka!!! Forts skriva här så vi får följa med på resan!

Haha, Copecca! Kul när föräldern flyttar hemifrån, :D

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej Aleks och tack för din historia!

 

Jag är precis som du sockermissbrukare, liksom alla kvinnor i mitt liv (mormor, moster, mamma och syster). Min mammas morfar öppnade en av de första kioskerna i Helsingborg vilket har inneburit att vi alla har växt upp i kioskmiljön. Obegränsat med godis, ät hur mycket du vill. När du har tråkigt, när du vill fira, när du är ledsen, när du är hungrig...och så vidare och så vidare.

 

Jag har hållt med LCHF i ca ett år totalt, de andra gångerna stirrade jag mig blind på alla bakverk och desserter. Allt skulle vara sött och belönande.

Det är just det som blivit fel med den allmänna bilden av LCHF, folk tar denna livsstil som en "ursäkt" för att kunna äta bakverk och desserter varje dag och på så vis underhålla sitt sockermissbruk på ett, vad dem tror, "hälsosamt" sätt. Alla LCHF-magasin som publicerar uppsjöar av recept på lchf-vänliga bakverk med fyndiga rubriker "Därför kan du FROSSA i mörk choklad".

 

Det jag gjort annorlunda denna LCHF-omgång är:

- Jag har slutat se mig själv som ett offer. Det är inte SYND om mig för att jag inte får äta socker och godsaker.

- Jag FÅR äta vad jag vill, men jag VÄLJER att äta saker som gör mig och min kropp gott

- Jag har tagit bort alla sockersubstitut. Inga desserter, inga bakverk, inga sötningsmedel. Blir jag extremt sugen någon dag så doppar jag fingret i lite lakritspulver. Det räcker med pyttepyttelite för att jag ska bli nöjd (och det händer inte ofta)

- Jag UNNAR mig inte sötsaker och jag BELÖNAR INTE mig själv med mat. Jag köpte till exempel en ny klocka och ett par örhänge när jag hade klarat 10 dagar (och så fick jag en ring av min sambo)

- Skulle jag falla dit, vilket jag har gjort tre gånger under dessa 22 dagarna, så tar jag det som en klackspark och kör på som vanligt ändå. Jag straffar inte mig själv och går inte runt och har dåligt samvete.

 

För att återgå lite till de här tankarna med LCHF-bakverk så tror jag att det är mycket bättre för kroppen att i så fall äta något som är naturligt och gjort från grunden, om man nu ska falla i fällan någon gång. Typ sockerkaka, eller riktigt Coca-cola, inte light eller Zero. Varför stoppa kroppen full med kemikalier som vi egentligen inte vet biverkningarna på i det långa loppet?

 

Det var allt jag hade att säga om det.

 

Sist men inte minst så vill jag ge dig en STOR eloge för att du har kommit så långt som du gjort, du må vara halvtrasig idag men du kommer att bli hel. Även om allt inte är perfekt nu (och kanske aldrig kommer att bli) så är det livet.

Livet sker hela tiden, inte bara "där framme". Njut även de jobbiga dagarna och celebrera de riktigt bra dagarna!

 

Tro på dig själv, du är det viktigaste i ditt liv.

 

Stor kram!

 

 

 

Känner så väl igen mig i allt du skriver!!

När jag gick och tyckte synd om mig var det hemskt. Det var ju SYND OM MIG!! KLart jag skulle ha något att trösta mig med!!

 

Jag började gå till en hälsocoach förra året i juni. Jag kommer ihåg hennes första ord till mig när hon lyssnat på min historia "Du är arg". När jag idag tänker på just dessa tre ord inser jag att jag var så arg på ALLT och ALLA!! Så mycket inbördes stress, så mycket negativa känslor. Inte konstigt att jag hade svårt att ta tag i sockerberoendet hur jag än försökte!!

 

Vi är alla värda det bästa livet kan erbjuda!

Jag håller tummarna att din resa med LCHF blir utan en massa "farthinder" :)

Det är ju inte bara vad vi stoppar i oss som avgör hur sockermonstret hålls i shack! Det är hur vi mår med!!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

;)

Tack, båda två.

 

Jag kämpar också med detta förbenade sockersug.

Efter snart ett år med LCHF, så är det just detta som envetet 'slår undan fötterna' för mig.

 

Jag har läst era inlägg och jag skall försöka att ta dem till mig och med mig. Det finns ju

inget som jag hellre vill. Men sjutton så kämpigt det kan vara. Därtill är jag gift med en dam

som inte delar mina kostvanor, utan istället är den som handlar hem godiset åt sig.

 

När det blir för svårt, tar jag av hennes och försöker att inte se mig som ett offer.

Men senaste månaden har jag tappat kontrollen över mig själv och därmed delat stunderna

vid sockret med henne.

 

Isch . . . .  Det känns faktiskt uppe på hjässan när jag har skåpat i mig mitt gift.

Som om jag går omkring med en mössa på huvudet. Den känslan kommer därtill jättesnabbt

efter det att jag har börjat ta av sockret.

 

Nåja, jag skall ta mig ur detta än en gång. Vill gärna 'fira' helårsdagen som LCHF-are och

kunna känna mig lika fräsch som jag gjorde redan kort efter starten för snart ett år sedan.

 

Era inlägg får jag spara undan och återkomma till, vid tid efter annan. De har stärkt mig.

 

Tack!

Vänner.

 

Leffe

 

 

p.s. Jag skriver "efter snart ett år" i inlägget här, men har september/oktober som LCHF-are

i signaturen. Jag var inte 100% förrän då, men startade resan mot LCHF i juni 2012. För min

del, ser jag det som  m i n  start mot det i övrigt, så mycket friskare livet, med naturlig mat.

Så, var det med det.  :-)

 

 

Leffe, prata med din sambo!!

Det är inte hela världen om hon avstår sitt godis ett tag för att hjälpa dig komma på banan!

 

När jag hittade LCHF och började läsa på var jag lite skeptisk för jag undrade hur min man skulle ställa sig till det (han har varit väldigt aktiv fysiskt och levet ett vanligt "svensson liv" och aldrig haft problem med vikten - tyckte han). Av en slump var han på en hälsoföreläsning med jobb och där var det en föreläsare som åt enligt LCHF. Och det blev startskottet för mig! Jag fick typ en "välsignelse" (eller vad man ska kalla det) av min man och efter att ha lagat vanlig mat med lite anpassning till mig  i typ en månad fick jag höra av min man "varför håller på du och gör en massa pasta till mig, strunta i det, jag äter vad du äter". Ett halvår senare var han "avsockrad" och hade tappat 15 kg (det sistnämda kunde ju ha hänt mig istället ;) )

 

Han handlar inte hem godis, han köper inte hem bullar. Han experimenterar gärna med olika maträtter enligt LCHF. Vi pratar ofta om mina val i kosten (typ att jag inte gillar frukost utan nöjer mig med kaffe, det köperhan inte riktigt). Men för min skull, för att jag ska må bra, så hänger han på med fullt stöd!

 

Att avstå godis är inte som att avstå att dricka vatten. Det är inte livsnödvändigt. Och därför tycker jag att man kan be sin partner om tålamod och stöd! Hon kan sluta släpa hem godis och hjälpa dig på traven genom att hänga på i ditt val av kost ett tag.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Åh så bra skrivet Aleks och alla övriga!

Vi är sååå många med sockerförstörda hjärnor... Jag tillhör också skaran de "nyktra sockeristerna" - bra uttryck! :)

Har sedan jag startade LCHF, på allvar den här gången, varit med en kompis på det lokala fiket med BARA hembakade kakor, bakelser och annat "elände" vid två tillfällen.  Jag är så stolt och glad över att bara kunna ta en kopp kaffe UTAN något till. Det bekom mig faktiskt inte att alla runt mig satt och proppade sig fulla med socker och mjöl... En seger för mig!  Måtte jag aldrig hamna där igen!!!!

Tack för alla kloka ord, och kämpa vidare alla  - man blir peppad och glad över detta forum!

Pannaanna

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Känner igen mig mycket! Är inne på min första vecka och det går bra, just för att jag har den tanken i bakhuvudet att "jag är värd att må bra" kanske? Förut har sokcerberoendet alltid fällt mig bara efter 2-3 dagar utan choklad, men så f*n att jag tänker låta det vinna denna gång!

Du har gjort ett jättejobb så var stolt över dig själv och tack för att du delar med dig, både av din historia och inspiration :)

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag delar GÄRNA med mig!!

Det finns så många därute som kämpar sig fördärvade och tycker att "alla andra kan". Jag är ju en sån!! Väger fortfarande tresiffrigt och kommer nog göra det ett tag då det tar tid att laga en trasig, nåja halvtrasig, kropp. Så många bantningsmetoder som jag gått på...

 

Men jag har en succehistoria att dela med mig av!

Igår öppnade jag lådan i köket och insåg att där stod TVÅ paket med små kakor som jag HELT GLÖMT BORT!!

De hade inköpts till ett  vägföreningsmöte och kommit hem igen efter mötet. Tanken var att jag skulle ställa ner dem till jobb men jag hade GLÖMT dem!!! Hur fantastiskt är inte det?!?!? JAG GLÖMDE att vi hade något innehållandes socker hemma!!

 

Detta är historiskt! Har aldrig hänt tidigare!! Och sånt inger mig hopp! Att även jag kan!

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Visst är det en skön känsla, när inte kakorna i köksskåpet ropar på en längre!

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det här var en bra tråd den både peppar och hjälper när man hör att det inte bara är jag som har dessa problem. Nu har jag kommit så långt att min man kan äta jordnötter och ostbågar när vi sitter tillsammans i soffan. Det som driver mig mest är att jag blivit frisk diabetiker.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Efter lite motgång, i form av strulande mage (lite magkatarr), känner jag att jag är på väg tillbaka till det jag byggt upp de sista månaderna. Jag får på mig min vigselring igen, med lite våld men den går på!! Stressen jag känt hade gjort att jag plufsade till mig med vätska! Min kropp sa verkligen ifrån på skarpen! Dels samlade jag på mig vätska och dels fick jag en varning iform av en magkatarr! Jag har lärt mig min läxa!!! Jag SKA lyssna på kroppen!!!! :P

 

Under de här 2-3 veckorna som jag haft strul med magen har jag som mål haft att inte bryta LCHF kosten men äta sånt som jag kan äta utan att få ont och kanske inte vara hur strikt som helst.

Från att dricka kaffe med grädde itll frukost blev det yoghurt med osockrad äpplemos med en skvätt grädde. Lunch och middag har intagits som vanligt, fast anpassade efter min mage.

 

Nu är jag heligt trött på att anpassa mig och som tur är har min mage lugnat sig!! Så nu introducerar jag lite i taget. Det är ju varmt ute nu och jag vill grilla morgon, middag, kväll. Det går ju INTE att ha en kass mage NUUU!! :D

 

Så som jag är idag, detta som jag har arbetat fram mig till, har jag gjort under nästan ett år!! Jag började gå till min hälsocoach i juni 2012. Det tog mig nästan 6 månader att hitta en väg tillbaka till kosten och sedan ytterligare någon månad att lyckas börja hålla den!! Jag kan inte fatta det att det har tagit mig nästan ETT ÅR att MENTALT komma till det jag är idag!!

För ett år sedan så här års var jag konstant arg, ledsen och irriterad på mig själv. Idag känner jag mer lugn inför en framtid som jag inte vet hur den blir, om min kropp går med på att börja släppa ifrån sig kilona eller inte.

 

NÄr jag tänker på hur jag har arbetat med mig själv. Vilken resa jag har gjort på det mentala planet och hur tufft jag haft det i perioder... jag blir dels gråtfärdig  men även irriterad!

Gråtfärdig för jag kan inte förstå att jag har drivit mig själv till den här tre siffriga vikten och allt vad det innebär. Gråtfärdig över alla bantningsförsök jag gjort, och misslyckats...

Irriterad är jag på omgivningen! Mina arbetskamrater som ifrågasätter mina val i livet. Jag har en diabetiker (vet inte vilken typ) på jobb som jämt och ständigt kolla på vad jag äter och kommenterar i stil med "hur kan du äta det där utan potatis" eller "äter du aldrig bröd". Själv sitter hon med ett paket BRAVO juice ohc icas färdiga pannkakor med sylt. Om man nu tycker att min kost är extrem, då är hennes det med! Men det är ok att kritisera mig?

Och så blir jag irriterad på åsikter som "ät mindre, spring mer" eller sväföräldrarnas "äsch, det var mer skit i godiset när vi växte upp än vad det är nu".

Men jag kan bearbeta mina känslor nu!! Jag kan låta mig bli irriterad på arbetskamratens näsa i min mat och sedan släppa det. Svärfars kommentar rinner av mig efter ett glas rött vid den gemensamma middagen :P  för han har ju rätt, det var mer skit i godiset när han växte upp men det betyder inte att jag håller med honom och det behövs inga diskussioner för det, alla har rätt till sin åsikt.

Men jag är glad också!! Jag är

glad för att min mamma har valt att acceptera mitt sätt att äta och anstränger sig för att anpassa middagen till mig med när vi är där. Hon försvarar mig inför min pappa som inte förstår att jag kan vara så otrevlig och tacka nej till tårta, det är inte så han har uppfostrat mig.

 

Jag kan ta allt det där!! Jag bryr mig inte om att jag tackar nej till en födelsedagstårta. Jag tycker det är synd att någon tar illa vid sig för att jag tackar nej, men jag mår så hemskt av sockret att jag inte vill utsätta mig för det för att vara snäll. Min pappa tänker inte på att han högljutt kritiserar när vi har något med mögelost, det om något är otrevligt kan man ju tycka ;)

 

Jag är inte nyfrälst LCHFare längre, jag är inte något material för en blaska att skriva om då vikten står rätt så still. Men jag bryr mig inte!! Min resa har precis börjat. Den mentala biten tog längre tid för mig än räknat, och visst har det stört mig!! men nu är jag på gång!

 

Folk får tycka vad de vill jag kan himla med ögonen åt dem så som de gör åt mig!

:rolleyes:

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Oj!

Det var någon som gillade vad jag skrev här och jag snubblade över tråden.

 

Jag blir både glad och ledsen när jag läser det är. Glad över vilket lugn jag hade i kroppen att kunna komma så långt i beroende träsket. Ledsen för jag föll dit under sommaren och fick kämpa i flera månader för att komma tillrätta!! Det straffar mig än!

 

Jag gick på en tidig semester, sista veckan i maj började min semester förra året.

En av dagarna skulle vi ha middag hos en arbetskamrat. Jag packade en flaska vin och trampade dit på cykeln.

Maten luktade riktigt gott. Men jag fick en suspekt känsla när vi började äta. Och ja, det var socker i ALLT!!!!

Mörk sirap i rödvinsåsen, vanligt socker i köttmarinaden, sött i grönsaksdippan :angry:

När jag upptäckte det hade jag redan ätit en del av maten. Lägg till alkohol till ekvationen och resultatet blev inte så kul...

Jag våndades och plågades LÄNGE!

Jag lyckades hålla kosten en vecka för att göra snedsteg i två och så hålla kosten någon vecka för att göra nya snedsteg. Jag underhöll sockermonstret i MÅNADER!!!

 

Under tiden fortsatte jag att gå till min hälsocoach. Sista mötet hade vi i december. Då bröt jag ihop och tjöt. Jag kände mig hopplös och misslyckad till tusen. Vi var i en träningslokal, jag såg mig själv i spegeln, jag såg en kroppshydda som jag inte kände igen men den var min... :(

Paniken, rädslan och ångesten som växte inom mig då går inte att beskriva!!

Hur kunde jag blivit ett sånt misslyckande?

Hur kunde jag låtit det gå så långt?

Varför hade jag inte lyckats göra något åt det än???

 

Efter alla tankar kom tårarna.

 

Idag närmar vi oss slutet av februari. Jag väger fortfarande tre siffrigt, ganska exakt samma som förra året när jag började denna tråden tyvärr. Jag ger inte upp. Nu lägger jag till träning till ekvationen där kosten redan finns. Det får bli en dag i taget som för vilken annan människa som helst med ett missbruk.

 

Det som gör mig ledsen och fundersam nu är hur folk runt omkring mig resonerar. Har man en kraftig övervikt - dvs mer än 30 kg att gå ner - så fixar man det inte på egen hand utan behöver göra en GBP. En arbetskamrat har redan gjort det (med komplikationer där hon höll på att förblöda) och en bekant ska göra det om någon vecka. Jag tänker INTE göra något sånt!! Jag vill inet stympa min kropp!!

Men det hjälper inte, jag känner mig misslyckad som inte lyckats på egen hand. Det bekräftar ju för de som överväger GBP att de har rätt. Att gå ner 30 kg på egen hand är omöjligt...

 

Det känns som att ena dagen kämpar jag mot en typ av monster för att nästa dag kämpa mot en annan typ av monster.

Men jag är väldigt bestämd på att jag ska leva det liv jag vill och så ska det bli!

Jag vet att kroppen kommer att släppa ifrån sig kilona när den är redo. Önskar bara att kroppen ville så som jag känner i uppe i knoppen :D

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Heja Aleks! Okej, du snubblade rejält, men numera har du ju verktygen; du vet hur du går ner i vikt utan att vara hungrig. Jag tror att du ska låta bli vin, jag har själv tagit "snedsteg" pga alkohol och då inte för att jag blivit berusad utan för att alkohol är en dålig dörrvakt som släpper in sockertrollet. Du är värd en nystart. Jag blir himla arg på din pappa och dina jobbarkompisar. Jag tycker du ska säga till din pappa att du blir ledsen av hans kritik, han kanske inte förstår det. Till dina jobbarkompisar vill man ju ge Vett o Etikettboken av Magdalena Ribbing, vad är det med svenskar och doppa näsan i andras lunchlådor! När jag jobbade lade jag om min periodiska fasta så jag tog en promenad på lunchen istället, kanske inte funkar för dig. Men säg nästa gång nån försöker dra igång kommenterandet kring din mat att: "tack, jag känner väl till din inställning till min lunch, men jag lovar dig att jag aldrig ska lägga mig i eller kommentera vad du själv äter så jag vore tacksam om också du kunde låta bli så får vi båda lite positiv matro under lunchen."

www.lchfingenjoren.se är peppande läsning och vi är många som håller på dig: lycka till!

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Heja Aleks! Okej, du snubblade rejält, men numera har du ju verktygen; du vet hur du går ner i vikt utan att vara hungrig. Jag tror att du ska låta bli vin, jag har själv tagit "snedsteg" pga alkohol och då inte för att jag blivit berusad utan för att alkohol är en dålig dörrvakt som släpper in sockertrollet. Du är värd en nystart. Jag blir himla arg på din pappa och dina jobbarkompisar. Jag tycker du ska säga till din pappa att du blir ledsen av hans kritik, han kanske inte förstår det. Till dina jobbarkompisar vill man ju ge Vett o Etikettboken av Magdalena Ribbing, vad är det med svenskar och doppa näsan i andras lunchlådor! När jag jobbade lade jag om min periodiska fasta så jag tog en promenad på lunchen istället, kanske inte funkar för dig. Men säg nästa gång nån försöker dra igång kommenterandet kring din mat att: "tack, jag känner väl till din inställning till min lunch, men jag lovar dig att jag aldrig ska lägga mig i eller kommentera vad du själv äter så jag vore tacksam om också du kunde låta bli så får vi båda lite positiv matro under lunchen."

www.lchfingenjoren.se är peppande läsning och vi är många som håller på dig: lycka till!

 

Ja, jag föll rejält där. Känslan av att vara hopplös kan inte beskrivas i ord!

 

Alkohol. Ack ja... Det där vinet en lördag kväll till en middag eller den där irish coffea vid brasan för två veckor sedan. Det får bli en paus i det så att kroppen får en chans. Min tid, när jag kan sitta på trädäcket och njuta av ett glas rose, kommer. Först kroppen, sen vinet :P

 

När det kommer till min pappa hade jag en lite uppevelse i helgen faktiskt. Pappa är såååå gästvänlig och tjatar på alla att äta och dricka. Jag tycker det är extermt otrevligt men han tycker att en bra värd är man när man trugar och tjatar. Nåja. I helgen gick han runt och tjatade på alla om en snaps till, om mer mat, mer tårta osv. Alla utom mig! Lite framgång.

Han ser besviken ut när jag nöjer mig med en kopp kaffe. Men det är hans problem!

 

Jag tänker fortsätta mitt liv så som jag vill ha det och samtidigt vara en förebild för mina barn! För om jag inte ligger i soffan och trycker i mig sötsaker så kanske mina barn tar efter där med.

 

Jag följer lchfingenjönrens blogg. Tycker det är kul läsning.

Det värmer i hjärtat att veta att jag har lite extra stöd! Sånt behövs!!!

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser
I helgen gick han runt och tjatade på alla om en snaps till, om mer mat, mer tårta osv. Alla utom mig! Lite framgång.

Han ser besviken ut när jag nöjer mig med en kopp kaffe. Men det är hans problem!

Ett gammalt uttryck jag kom att tänka på "trugarflugan sprider spritsmittan". Och det kan nog gälla vilken "smitta" som helst. Men på dig gick trugarflugan bet :). Grattis till framgången!

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Du är så jättebra!!! Så stark!! Tänk på alla de som gör GBP.. de måste ju slåss med sockertroll i alla fall... Jag har en kusin som gjorde det och blev toksmal, men nu är hon lika stor igen.

Det du gör är nåt som varar och som helar.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Du är så jättebra!!! Så stark!! Tänk på alla de som gör GBP.. de måste ju slåss med sockertroll i alla fall... Jag har en kusin som gjorde det och blev toksmal, men nu är hon lika stor igen.

Det du gör är nåt som varar och som helar.

 

Jag är glad att jag är så rädd för nålar, att bli sövd och hela sjukhusmiljön samt smärtan som kommer med en GBP. Finns liksom ingen risk att jag låter någon sätta en kniv i mig!

 

De historier jag har läst har varit fyllda av motgångar och komplikationer. Vissa har i princip varit sjuka sedan den dagen de opererades medan andra lever ett extremt smärtsamt liv x antal månader eller år innan de "vänjer" sig vid att vara stympade och då är GBP det bästa de någonsin gjort.

 

För de som GBP har fungerat kan jag bara gratulera men icke att jag går på det!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Godkväll :)

Jag vill bara säga att jag hejar på dig. Jag har själv gjort en lång resa och är numera smalare, friskare, gladare och dessutom utbildad så jag kan hjälpa andra och det tänker jag göra så länge jag lever. Min största drivkraft när det gäller kosten idag är att ingen ska få tjäna mer pengar på mig. När jag går i affärerna och ser hur de försöker pracka på mig chips och godis så ska de inte få mina pengar Det är människor som tjänar snuskigt mycket pengar på att vi blir sockerberoende och det är så himla sjukt. Jag började skriva dagbok här på forum och tvingade mig skriva även vid motgångar. Det har varit så himla gött att ha en massa vänner här som stöttar och förstår. För tyvärr så är det så många därute som inte fattar ett skit om hur det är att vara kolhydratsberoende. Härinne har de flesta varit med länge och talar samma språk. 

Lycka till :)

/monki

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Passar på att uppdatera lite. Känner mig ungefär så här :wub:  :D

Maten rullar på. Jag känner mig fri!!

Kroppen verkar lätta på kilona, fast jag väger mig inte det är byxorna som känns lite lättare att knäppa :P

Våren är på gång, min dotter fyller år om en vecka, det börjar bli ljusare ute och jag har kommit till en punkt i mitt ätande där jag känner lugnet i kroppen igen.

 

Och ja, jag unnar mig massor!! Jag unnar mig att leva det liv jag vill leva!!

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.