Livet som styrdes av magen. Min väg till IBS-fri 2013 (långt).

[InaB83]

Jag är en tjej på snart 30 år som har lidit av IBS under 6 års tid, dock har jag haft problem med magen på ett eller annat sätt, mer eller mindre, under hela mitt liv.

 

Redan så tidigt som i småbarnsåren då jag hade svår diarré varpå jag ordinerades gluten- och eventuellt även mjölkfri kost (min mor minns inte säkert) under en period. Och vad jag förstår så hjälpte det. Varför det senare övergavs vet jag inte, eftersom jag under barndomen kunde få sådana hemska magkramper och smärtor som ingen kunde förstå eller finna någon förklaring på. Kanske resonerade man (läkarna) att min känslighet hade "växt bort" och visst var konstant diarré inte längre mitt problem. Eller så ville de inte utesluta spannmål och mjölk ur min kost utan en diagnostiserad allergi. Många turer inom sjukvården med diverse undersökningar blev det genom åren och jag testades säkerligen för både laktos- och glutenintolerans. Jag minns särskilt den söta drycken jag och även min familj fick dricka och som skulle tala om ifall vi var intoleranta mot mjölksocker. Testerna var negativa så vi fortsatte leva som vanligt och kämpa oss igenom tillvaron. Tack och lov så fanns det även bra dagar då jag kunde vara bara barn, alltså leka bekymmersfritt i nuet. Detta var på 90-talet och mamma lagade alltid mat till oss om än att hon tog genvägar med halvfabrikat ibland, såsom blodpudding och pommes frites. Det slank ju ner lätt i mig och mina småsyskons barnmagar. Likaså gjorde stuvade makaroner och falukorv, köttbullar och hot dogs. Jag var extremt petig med maten som barn. När det vankades hemlagat så satt jag ofta och petade i maten tills mamma gav upp och lät mig lämna bordet. Potatis var faktiskt en av mina värre mardrömmar. Det växte i munnen och jag fick kräkreflexer av det. Jag minns en lärarinna jag hade på lågstadiet och en dag då hon var fast besluten om att jag skulle sitta kvar tills jag hade ätit upp potatisen på tallriken. Det var en hemsk upplevelse men i samma stund jag berättat detta för mamma var också sista gången jag tvingades äta potatis i skolan. Jag behövde inte ens ta potatis på tallriken efter det. Ni kanske kan tänka er att min mamma inte var särskilt populär i min skola och således inte vi barn heller. Potatis är ju grunden i vår kostkultur!

Vidare minns jag att vi växte upp med Lätta, skogaholmslimpa, rostat formbröd med marmelad och ost, messmör och kaviar samt O´boy. Men jag minns även pölsa, vilket vi barn faktiskt åt utan protester. Jag kan däremot inte minnas någon utbredd fettskräck i familjen eller den närmaste umgängeskretsen. Hos syskonens dagmamma där jag även var ibland så fick vi färsk mjölk direkt från korna. Jag tyckte det var vidrigt men det skulle drickas, vilket mamma tydligen instämde i. Ja, jag växte upp på landet, i en riktig byhåla. ;-)

En annan lite ovanlig sak är att jag aldrig har gillat läsk. Barn i allmänhet brukar älska läsk. Tack och lov var det heller ingen som tvingade i mig det =)

 

Ett ytterligare problem som dök upp i senare tonåren var gaser. Outhärdliga gaser och mängder. Var och varannan dag. De kom titt som tätt och ju mer jag försökte hålla dem inne desto sämre kände jag mig. Magen svullnade upp och blev stenhård med obehag och smärta. Men att lätta på trycket i sociala sammanhang var inte att tänka på. För att göra det skulle jag behöva utlösa det stora gasmaskalarmet. Och det räckte inte heller att gå på toa och tömma, ty de verkade aldrig upphöra. Släppte jag ut en så var det strax dags för en ny, och ingen var nådig. Jag kunde på kort tid göra ett rum till en avskräckande gaskammare som jag knappt själv stod ut i.
Under denna period av mitt liv undvek jag de mest sociala sammanhang som inte var obligatoriska. Jag gick inte på bio eller ens besökte min släkt på annan ort under ett par års tid. Detta bidrog givetvis inte till psykiskt välmående, utan snarare motsatsen. Min mage kom att inkräkta på och styra mitt liv fullständigt.

 

Någon gång under gymnasietiden fick jag med hjälp av intyg från skolsyster mjölkfri skonkost i skolmatsalen vilket hjälpte mig och jag mådde åtminstone bättre än på mycket länge, vilket även höll i sig trots att jag så småningom mer och mer införde vanlig kost men fortsatt mjölkfri.
Skonkosten bestod av i huvudsak kokt mat, lättsmält, och mycket milt kryddad, vilket vi mer eller mindre även anammade hemma. Vad jag kan minnas fick det bukt med det stora gasproblemet. Men en helt bekymmersfri mage verkade ouppnåeligt för min del, något som jag bara kunde drömma om. Dock var den ändå hanterbar i flera år och hindrade mig inte märkbart i vardagen. Jag kunde till och med ut och resa vilket hade varit otänkbart tidigare.

 

Alldeles i början av 2007 vände det, igen. Min IBS diagnos uppkom under en period av inre stress, press, ångest och identitetskris. Gaserna var tillbaka i full utsträckning. Jag vet inte om jag hade glömt bort den gamla kuren med skonkost men jag vet att jag tyckte att matlagning var något jobbigt och svårt, så jag tvivlar på att jag hade kunnat anamma det i det läget. Trots detta har jag i vuxen ålder alltid lagat mat från grunden, efter bästa förmåga med hjälp av recept, då jag är väldigt mån om min hälsa. Därför har det känts så orättvist att jag ska behöva lida så mycket. Jag tänker på många andra som struntar blankt i vad de stoppar i sig men verkar må bra ändå. Om jag ändå fick byta med dem. För mig har det verkat som att det inte har spelat någon roll vad jag ätit, många gånger har jag känt mig uppgiven då jag inte lyckats finna sambanden. Från sjukvårdens sida har jag också fått höra att det inte går att bota IBS, utan istället "lära sig att leva med det". Fokus skulle ligga på att äta mer fibrer, undvika stress och motionera regelbundet för att hantera och minska symtom.

Jag vill och har försökt äta en kost med mycket frukt och fiberrika grönsaker, enligt rekommendationer, men på senare tid själv upptäckt att det gör mig så mycket sämre. Det pratas alldeles för lite om vad dessa kan ställa till med, istället ligger fokus helt på dess hälsobringande förmågor. Jag har själv på senaste tiden kommit fram till att det bara fungerar för mig att äta frukt sent på kvällen, några timmar efter sista måltiden. Då har magen natten på sig att "nollställa sig" för varje morgon när jag vaknat så har magen varit helt platt och fin för det allra mesta. Jag är och har alltid varit en liten och smal tjej utan övervikt men så fort jag ätit något så sväller magen upp så jag ser ut som om jag är gravid! och så förblir jag till morgonen därpå. Det har varit ett gissel när det gäller att ha åtsittande kläder och bh, så det har jag i största möjliga mån fått undvika. Men mitt allra största problem har varit de förödande gaserna och obehagen som följer, vilket begränsat mitt sociala liv och förstört all glädje. Min avföring var ytterst sällan normal, och jag tömde tarmen flera gånger dagligen, utan undantag. Jag upplevde det som om jag inte fick behålla något av det jag åt, utan det passerade bara rakt igenom mig, så fort att jag inte kan tänka mig att kroppen hann tillgodogöra sig särskilt mycket. Inte undra på att jag kände mig som en gammal människa i en ung kropp. Ständigt trött och orkeslös. Brist på motivation, entusiasm och livsgnista. När man inte ens är 30 år och det bästa man vet i livet är att krypa ner i soffan framför en film, gärna med någon god hemgjord dessert (max ett par ggr i veckan), att läsa en bok och att sova minst 8 timmar i streck, då är det något som inte står riktigt rätt till. Inget fel att uppskatta dessa saker, det gör jag givetvis fortfarande men jag ville BARA ha det lugnt och det mesta som hör till vardagen upplevde jag som stora projekt som krävde jättemycket energi av mig, energi som jag inte hade mycket av. När man är ung borde man vilja uppleva saker, utvecklas som människa, kanske rent utav utmana sig själv, och framförallt umgås med människor framför att sitta själv hemma. Det fanns inga sådana ambitioner hos mig.

En natt låg jag och våndades över min livssituation och kände att jag måste försöka finna något som kan hjälpa mig. Jag insåg först då att ingen annan kommer att göra det åt mig, och jag kan inte längre finna mig i att leva så här, jag har alldeles för många år kvar av mitt liv. Något mirakel har heller inte inträffat än och kanske aldrig gör. Från sjukvården kunde jag heller inte vänta mig någon hjälp, det hade jag gett upp för länge sedan, om än inte i första taget. Någon litteratur hade inte heller tagit mig någonvart, då det verkade finnas lite och samma sorts information inom området. Vad finns det då kvar tänkte jag för mig själv? Var någonstans brukar jag hitta den information jag söker, när jag vill ha reda på något? Internet. Det är där allt finns. Vad jag än vill veta så är det där jag brukar finna svaren. Det var många år sen sist jag letade efter fakta om IBS, som sagt hade jag blivit uppgiven. Det kunde ju, om jag hade tur, ha kommit något nytt som jag inte hört talas om ännu. Det visades sig ha gjort det. Jag kom i kontakt med FODMAP-dieten. Denna innebär att du utesluter ett antal livsmedel som tillhör olika kategorier beroende av ett gemensamt ämne som kan trigga igång symtom hos IBS-personer. Det var mycket som fick uteslutas och detta skulle göras under en två veckorsperiod för att sedan successivt introducera dessa livsmedel en och en för att på så vis upptäcka vilka livsmedel och i vilken mängd av dessa man som individ tål. Jag märkte genast effekt, efter endast 1-2 dagar så kunde jag för första gången uppleva platt mage dagtid! en mage som fanns där men ändå inte. För första gången märkte jag inte av den. Vilken enorm befrielse! gaserna minskade drastiskt, ibland var de helt frånvarande. Det verkade för bra för att vara sant. Det var det. Symtomen dök upp efter vissa måltider, tydligare då jag nu kunde vara besvärsfri emellanåt. Jag blev enormt besviken för jag visste att jag hade följt dieten mycket noggrannt. Jag hade uteslutit en stor mängd livsmedel och ämnen vilket gjorde att jag själv kunde börja misstänka orsakssamband i den kost jag åt. Det verkade som om bröd (även glutenfritt) och potatis förstörde min matsmältning, frukt likaså. I samband med detta hade jag under min research också stött på någon som i ett forum rekomenderat en bok jag blev nyfiken på; Matrevolutionen. Intresserad av kost och hälsa som jag alltid varit så nappade jag på denna och köpte den ganska omgående. Det var då det klickade. Långt innan jag ens kommit till avsnittet om IBS i boken. Jag tog bort potatis, bröd, ris och glutenfri musli. Effekten lät inte vänta på sig. Gaserna var som bortblåsta. Toabesöken var numera få och resultaten blev jag stolt över då jag var van vid helt annat! (behöver inte gå in på detaljer.) Det var inte så svårt för mig att ta sista steget och lägga FODMAP åt sidan för att istället praktisera LCHF fullt ut.

 

Summa sumarum. Jag har ätit LCHF i över en månads tid nu och varit glutenfri ytterligare några veckor. Jag behöver inte gå ner i vikt och håller mig därför inte strikt till dieten. Jag använder den i den utsträckning som den får mig att må bra. Jag är jätteglad över att inte längre känna att jag behöver äta frukt. Jag kan göra avsteg och äta det ibland bara för att det är gott, men det händer ytterst sällan och bara kvällstid då det annars sabbar min mage direkt. Jag äter morot också ibland, för jag verkar klara av det. Cashewnötter är också gott, men min mage håller inte med och det är så skönt att veta detta nu! Att veta vad jag ska undvika. Efter att ha läst boken så VILL jag inte längre tillföra socker i min kropp och undviker det av den anledningen. Jag har inte längre sug efter sött, även om jag aldrig varit beroende. Många har sagt att jag alltid har haft sådan karaktär vad gäller att avstå sådant, dock behöver jag inte ens det längre - karaktär alltså ;-)

När jag vill "unna mig" något gott men också bra så äter jag bär med vispgrädde eller plockmat till fredagsmys (oliver, fetaoströra, gurkstavar, salami, parmaskinka). Att man aldrig gjort så förr? det är ju jättegott! Dock unnar man sig god och mättande mat varje dag med LCHF anser jag.

Nu finns det säkert de här som är oense med mig vad gäller om jag äter enligt LCHF eller inte, med tanke på mina avsteg ibland. Det gör mig inget. Som jag ser det så äter jag ett lågt intag av kolhydrater och ett högt intag av fett, stor skillnad mot förut även om det alltid stått Bregott i vår kyl sen innan. Och detta blir för mig LCHF. Jag äter aldrig pasta, bröd, spannmål eller sötsaker med socker (frånsett frukt). På över en månad har jag ätit ugnspotatis en gång och det var på Valborg.

 

Jag har nyfunnen energi och känner mig inte gammal och matt längre! Det kan faktiskt vara roligt att laga mat numera för det är enklare och den förknippas inte längre med obehag. Jag är så tacksam och glad över att jag fann detta och själv bidrog till mitt livs förändring =)

Och tack alla ni där ute som sprider budskapet om LCHF. Tillsammans kan vi göra skillnad. Pay it forward!

 

[Syster]

Vilken berättelse, Fantastiskt. Grattis till din "nya" mage. Jag känner igen mycket i din historia, och jag lider med dig när jag läser. Men jag känner också din glädje av att få må bra efter så många år med lidande, som det faktiskt innebär med en mage som denna. Lycka till.

[InaB83]

Vilken berättelse, Fantastiskt. Grattis till din "nya" mage. Jag känner igen mycket i din historia, och jag lider med dig när jag läser. Men jag känner också din glädje av att få må bra efter så många år med lidande, som det faktiskt innebär med en mage som denna. Lycka till.

Tack så mycket! Roligt att du orkade läsa min berättelse. Jag vet att det blev för långt men jag tycker att det är så roligt att skriva så när jag börjar är det svårt att sluta. Och när ämnet jag skriver om är intressant med ett positivt slut så är det givetvis ännu svårare ;-)

Så du har också haft problem med magen. Det är många som har det tyvärr, helt i onödan. Jag önskar så att jag hade upptäckt fördelarna med LCHF långt tidigare. Det jag kan göra nu är att dela med mig av mina positiva erfarenheter. Det gör jag mer än gärna. Hoppas att du som jag har fått minst lika positiva effekter av en kostomläggning. Nu får vi se fram emot resten av vårt friska välmående liv! Kram till dig som har orkat kämpa vidare när det varit tungt och lycka till du också!

[LottaJ]

Grattis! Vilket otroligt härligt inlägg och vad helt underbart för dig!

Jag har också märkt skillnad på min mage, jag har inte haft IBS, men efter att jag började på LCHF så märkte jag att magen ska kännas som, typ, armen. Alltså vara där och inte göra ont. Så hade min mage aldrig varit; alltid knorrig, alltid knip, gasig och halsbränna, denna halsbränna! Nu, lugn och fin och platt.

[Susanne]

Här har du en till som haft magproblem!

 

Vet inte hur många gånger jag i panik kastat mig in i bilen när jag varit i stallet eller någon annanstans och kört som en galning hem för att magen helt plötsligt gjorde uppror och jag rent ut sagt höll på att skita på mig!

 

Hemska smärtor, uppblåsthet, gaser etc.

 

Jag har haft många andra problem också som i ett svep försvann efter några dagar på lchf. Underbart!

[Syster]

Tack så mycket! Roligt att du orkade läsa min berättelse. Jag vet att det blev för långt men jag tycker att det är så roligt att skriva så när jag börjar är det svårt att sluta. Och när ämnet jag skriver om är intressant med ett positivt slut så är det givetvis ännu svårare ;-)

Så du har också haft problem med magen. Det är många som har det tyvärr, helt i onödan. Jag önskar så att jag hade upptäckt fördelarna med LCHF långt tidigare. Det jag kan göra nu är att dela med mig av mina positiva erfarenheter. Det gör jag mer än gärna. Hoppas att du som jag har fått minst lika positiva effekter av en kostomläggning. Nu får vi se fram emot resten av vårt friska välmående liv! Kram till dig som har orkat kämpa vidare när det varit tungt och lycka till du också!

Det var en mycket givande berättelse. Har också haft en besvärlig mage redan från barndomen, men det jag känner igen mig mest från, eller kanske det jag kommer ihåg väldigt väl är tonåren. Högstadiet och Gymnasiet då magen svullnade till en ballong under skoldagen, och ju längre man satt stilla, ju värre blev det, man visste inte hur fort man skulle komma hem. Jag var ca 30 när jag upptäckte att jag blev bättre med glutenfri mat, men bra blev det inte förrän jag började med LCHF ca 9 år senare. Har nu ätit det ca 6-7 år, och kan nog inte tänka mig att någon annan kost.

Det jag fick som bonus med kostomläggningen, vilket jag inte hade räknat med, var att jag kunde trappa ner medicinerna mot reumatism, och som nu är helt utsatta.

 

Nu till det tråkiga, jag var "frälst" och ville hjälpa alla andra med liknande besvär, men tyvärr ville inte så många lyssna, och tyckte nog att det var en ganska knasig tanke att inte äta kolhydrater och även farlig, så var beredd på mothugg när du pratar om de positiva erfarenheterna med andra. Man får gå "försiktigt fram"

 

Lycka till igen, och jätteroligt att läsa din berättelse-

[InaB83]

Grattis! Vilket otroligt härligt inlägg och vad helt underbart för dig!

Jag har också märkt skillnad på min mage, jag har inte haft IBS, men efter att jag började på LCHF så märkte jag att magen ska kännas som, typ, armen. Alltså vara där och inte göra ont. Så hade min mage aldrig varit; alltid knorrig, alltid knip, gasig och halsbränna, denna halsbränna! Nu, lugn och fin och platt.

Tack så mycket Lotta!

Ja visst är det väl en helt underbar känsla att magen bara finns där, precis som vilken annan del av kroppen som helst. Tidigare var jag, som du, ständigt medveten om magen. Någon halsbränna har jag dock inte besvärats av, men det kan inte vara trevligt att dras med det. 

Fantastiskt kul och vad glad jag blir för din skull att du sluppit allt detta och mer därtill! Grattis och välkommen Hem!

[InaB83]

Här har du en till som haft magproblem!

 

Vet inte hur många gånger jag i panik kastat mig in i bilen när jag varit i stallet eller någon annanstans och kört som en galning hem för att magen helt plötsligt gjorde uppror och jag rent ut sagt höll på att skita på mig!

 

Hemska smärtor, uppblåsthet, gaser etc.

 

Jag har haft många andra problem också som i ett svep försvann efter några dagar på lchf. Underbart!

Usch, det låter helt fruktansvärt det du beskriver!  tack och lov har det aldrig varit så illa för mig att jag varit rädd att jag inte ska hinna till toaletten  , även om det för all del funnits stunder då det varit bråttom. 

Du har, med tanke på dina många andra tidigare problem, alltså vunnit en hel del på att lägga om din kost till LCHF.  Som att få ett nytt liv! Grattis till Dig! 

Jag ska ta och kika på dina inlägg för att där få veta mer   Ha det gott Susanne!   

[A F - ursprungsliv.nu]

Väldigt intressant att höra att du fick ytterligare förbättring av LCHF jämfört med FODMAPs. Jag trodde att de flesta fördelarna med LCHF just för IBS handlade om FODMAPs, men det verkar som om även icke-FODMAP-kolhydrater kan öka känsligheten till en del.

[Lily73]

Hej

Och tack för din berättelse! Underbart att läsa hur bra det kan bli! Jag har också ibs och känner igen dietråden från vården. Funkade inte alls på mig, tvärtom fick jag helt olidliga attacker av för mycket fiber. Har nyligen börjat med lchf, gjorde mitt första avsteg och "unnade" mig godis och tacochips i lördags. Magen är fortfarande helt paj :/ . Veckan innan avsteget mådde jag bättre än någonsin i magen,hade minskat hela 4.5 cm i midjan på bara en vecka! Nu ser jag fram emot att magen lugnar sig igen med rätt mat

[InaB83]

Det var en mycket givande berättelse. Har också haft en besvärlig mage redan från barndomen, men det jag känner igen mig mest från, eller kanske det jag kommer ihåg väldigt väl är tonåren. Högstadiet och Gymnasiet då magen svullnade till en ballong under skoldagen, och ju längre man satt stilla, ju värre blev det, man visste inte hur fort man skulle komma hem. Jag var ca 30 när jag upptäckte att jag blev bättre med glutenfri mat, men bra blev det inte förrän jag började med LCHF ca 9 år senare. Har nu ätit det ca 6-7 år, och kan nog inte tänka mig att någon annan kost.

Det jag fick som bonus med kostomläggningen, vilket jag inte hade räknat med, var att jag kunde trappa ner medicinerna mot reumatism, och som nu är helt utsatta.

 

Nu till det tråkiga, jag var "frälst" och ville hjälpa alla andra med liknande besvär, men tyvärr ville inte så många lyssna, och tyckte nog att det var en ganska knasig tanke att inte äta kolhydrater och även farlig, så var beredd på mothugg när du pratar om de positiva erfarenheterna med andra. Man får gå "försiktigt fram"

 

Lycka till igen, och jätteroligt att läsa din berättelse-

Det glädjer mig att du tycker det.

Så du upptäckte LCHF redan för 6-7 år sedan, självklart kommer det aldrig en enda dag för tidigt! Som jag skrev önskar jag så att jag hade kommit underfund med detta tidigare, då det uppmärksammades redan för flera år sedan. Jag har självklart snubblat över det långt tidigare men då har det alltid förknippats med en viktnedgångsmetod och jag har aldrig haft problem med vikten. Jag satte mig därför aldrig in i det hela på ett djupare plan då, tyvärr. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Jag ska vara tacksam över att jag hann bli hjälpt medan jag fortfarande är relativt ung. 9 år yngre än vad du var .

 

Ja, jag vet precis vad du pratar om. Jag var givetvis alldeles salig över min upptäckt i början och ville hjälpa alla i min närhet! LCHF kunde ju rädda världen från allt ont kände jag - alldeles överväldigad av energi, lust och må-bra-hormoner

Min mamma var den första jag predikade för, med tanke på hur sjuk hon är med både IBS och fibromyalgi. Min mamma är också intresserad av kost och hälsa så hon lyssnade tålmodigt på mig. Men så som jag gick på fick henne att uppfatta mig som religiös :DJag gick lite för snabbt och hårt fram. Och allt var dessutom tvärtemot det hon nyligen fått lära sig av Vetenskapen Värld där de övertygat henne om att mycket protein i kosten gjorde att kroppen gick på högvarv och ledde till ett förkortat liv. Detta var reportaget om periodisk fasta som sändes i svt i slutet av mars. Det gav henne vatten på kvarnen, hon som redan trodde på att rött kött är dåligt för hälsan. Min mamma har dock aldrig varit vegetarian, men sparsam med intag av rött kött.

Tiden gick och mamma fick bekräftat hur pass mycket bättre jag mådde av min nya kost. Jag dämpade mig i min predikan men gav inte upp min kampanj för att övertyga mamma. Jag visade henne filmklipp med Annika Dahlqvist som blev fri från sin fibro och jag läste högt ur Matrevolutionen. Det lossnade mer och mer. Helt plötsligt var mamma övertygad även om hon aldrig erkände att hon ändrat sig Hon började på eget initiativ rensa ur skåp och kyl från spannmål och socker. Mamma har aldrig varit en storkonsument av varken kolhydrater eller godsaker. Hon har försökt att leva så sunt som möjligt. Det är det "dolda" sockret i t.ex. Bravo juicen "utan tillsatt socker", som hon förbisett. Honung har hon alltid sett som hälsobringande. Mamma har kommit en bit på vägen men alla har inte lika lätt att bryta vanor och göra stora förändringar över en dag. Min mamma är en av dem. Honungen och knäckebrödet är det som hon inte riktigt kan släppa i första taget. Ting tar tid ibland och man får ha tålamod. Hon kommer ända fram när hon är redo. Jag är inte hård och kritiserar, jag är ödmjuk och förklarar istället.

 

På jobbet däremot har jag inte lyckats. Jag är av den försynta och försiktiga personligheten när jag inte är bland mina allra närmaste. Öppnar mig och delar med mig gör jag endast för de jag känner mig trygg med, liksom de som också bjuder in mig i sitt eget liv. En sådan person finns på min arbetsplats som jag kände att jag verkligen vågade prata med. Jag kände också till att denna person hade en önskan om att gå ner i vikt. Jag ville hjälpa till! Då var jag ännu nyfrälst och salig, inte riktigt mitt gamla vanliga tysta jag. Jag fick oväntat engagemang och mod en dag. Jag hade skrivit ut en LCHF folder och lagt i väskan, tänkte att den ev. kunde komma till användning om någon ställde frågor om min kost och ville veta mer för att kanske prova själv. Något kom över mig och jag gav den foldern till medarbetaren, utan att predika, föreslog endast att prova. Jag tror att det kan ha gjort att denna person blev lite trampad på tårna då denne redan försökte med annan metod. Ungefär som om mitt var det enda rätta

Vid ett annat tillfälle när jag berättade för några andra nyfikna medarbetare att jag uteslutit kolhydrater ur min kost frågade ovannämda om man inte går ner i vikt då, vilket var huvudet på spiken men jag svarade med ett osäkert ja, då jag kände av något bekymmersamt och kanske rent utav kritiskt i tonen på frågan, men samtidigt ville förmedla det rätta, speciellt till denne person. Direkt därpå reser sig personen upp och går. Jag får en olustig känsla och av någon obegriplig anledning konfronterar jag personen senare om min känsla var befogad. Medarbetaren menar att denne är bekymrad över att jag ska gå ner i vikt (vilket skulle vara osunt i mitt fall). Det var allt. Jag kan inte stå på mig i min kunskap pga min osäkerhet som person, och låter inte särskilt övertygadande utan mer ängslig och osäker (över situationen som sådan).

"Det gör man bara om man behöver, det var därför jag tänkte på dig" fick jag osäkert fram. Vilket ju inte lät särskilt bra, trots att jag bara menar väl! Sen den dagen är det sig inte likt. Jag känner mig så dum och skäms över vilken stor sak jag gjorde av det lilla och att jag la mig i. Medarbetaren behandlar mig absolut inte illa sen dess. Det är bara min känsla över att ha gjort bort mig som jag inte kan skaka av mig. Detta har fått mig att nästan vilja gömma mig med min kost efter detta, då jag inte vill ha någon uppmärksamhet kring den. Jag äter numera min mat men förmedlar bara att jag gör det för att må bra i magen när någon undrar. Jag förespråkar inget för andra runt omkring. Vågar inte. Det är känsliga grejer det här med mat och vikt och hälsa och vilken uppfattning man har om dessa saker. Jag vågar heller inte fråga medarbetaren hur det går med viktminskningen då denne ju vet att jag inte tror på den, det är redan underförstått. Det känns som att dennes bild av mig har ändrats för alltid, innan var jag så omtyckt eftersom jag alltid varit ödmjuk inför andras känslor och övertygelser. Äh, jag vet att det i grund och botten bara handlar om att jag är så överdrivet känslig för vad andra runt omkring mig tycker och känner. Jag borde släppa det och tro på mig själv.

Det är min negativa upplevelse, den långa versionen

 

Nu blev det långt igen, det får räcka för denna gång.

[InaB83]

Hej

Och tack för din berättelse! Underbart att läsa hur bra det kan bli! Jag har också ibs och känner igen dietråden från vården. Funkade inte alls på mig, tvärtom fick jag helt olidliga attacker av för mycket fiber. Har nyligen börjat med lchf, gjorde mitt första avsteg och "unnade" mig godis och tacochips i lördags. Magen är fortfarande helt paj :/ . Veckan innan avsteget mådde jag bättre än någonsin i magen,hade minskat hela 4.5 cm i midjan på bara en vecka! Nu ser jag fram emot att magen lugnar sig igen med rätt mat

 

Hej och tack själv för att du tar del av den! Vad roligt att du har hittat hit! Välkommen  Vården har dessvärre inget att erbjuda oss, den grupp vi tillhör, vänder vi oss dit kan vi inte förvänta oss annat än att må ännu sämre. Det är många som har den erfarenheten tyvärr. Och att inte bli taget på allvar, känslan över att slösa med deras tid och att man borde förstå att det inte finns några tester som kan visa något som kan vara till någon hjälp. Hopplöshet.

 

Grattis till dina framsteg!

 

Trots att du nu upplevde det här bakslaget du fick genom ditt avsteg från kosten så håller du väl med om att det är en känsla av befrielse och kontroll att ändå veta VAD som ställer till det. Vi besitter nu makten att påverka vårt eget mående, vi styr hur vi ska må i magen, istället för att magen ska styra över hur vi ska må i allmänhet. Magen spelar en väldig central roll när det gäller vårt välmående och allmänna välbefinnande, det finns många ordspråk som talar för det.

 

Jag brukar tänka så här när det kommer till godsaker. Hur länge smakar det gott? Jo, den korta stund du har det i mun´  Så fort du svalt så är det borta och du vill bara stoppa in nytt. Det tar tid att bli riktigt nöjd på sötsaker och snacks. Den lilla tid du har denna goda smak i munnen, sätt det i jämförelse med hur lång tid du sedan mår dåligt. Är det värt det? Ta en chokladbar till exempel, hur lång tid tar det att äta upp en sådan? 5 minuter? om du inte är en extrem njutare som drar ut på det hela. Majoriteten av oss är nog inte det. Om vi bortser från magen; Hur känner du dig i övrigt efteråt? lyckligare än innan? stark och oövervinnelig? Nöjd med dig själv? så belåten att du nu lätt kan klara dig en månad till nästa gång du blir sugen? Förmodligen INTE.

 

Vet du hur jag känner varje gång jag INTE äter en godsak? Jag känner mig stark och oövervinnelig. Att jag har kontroll över mig själv och inte att mina begär har kontroll över mig. Jag är nöjd och belåten med mig själv. Jag tänker på vad jag gör för min kropp och min hälsa. Jag tänker på att jag inte sponsrar företagen som tjänar pengar på detta skräp. Jag känner mig överlägsen dem. Det är tillåtet att känna sig "bättre" än andra i sådana sammanhang faktiskt. Mig kan de inte "lura" och tjäna pengar på minsann. Jag lägger hellre mina pengar på riktig och bra mat som investerar i min hälsa. Det kan du också göra! Jag tror på dig och din förmåga. Lycka till!

[Syster]

Det glädjer mig att du tycker det.

Så du upptäckte LCHF redan för 6-7 år sedan, självklart kommer det aldrig en enda dag för tidigt! Som jag skrev önskar jag så att jag hade kommit underfund med detta tidigare, då det uppmärksammades redan för flera år sedan. Jag har självklart snubblat över det långt tidigare men då har det alltid förknippats med en viktnedgångsmetod och jag har aldrig haft problem med vikten. Jag satte mig därför aldrig in i det hela på ett djupare plan då, tyvärr. Men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Jag ska vara tacksam över att jag hann bli hjälpt medan jag fortfarande är relativt ung. 9 år yngre än vad du var .

 

Ja, jag vet precis vad du pratar om. Jag var givetvis alldeles salig över min upptäckt i början och ville hjälpa alla i min närhet! LCHF kunde ju rädda världen från allt ont kände jag - alldeles överväldigad av energi, lust och må-bra-hormoner

Min mamma var den första jag predikade för, med tanke på hur sjuk hon är med både IBS och fibromyalgi. Min mamma är också intresserad av kost och hälsa så hon lyssnade tålmodigt på mig. Men så som jag gick på fick henne att uppfatta mig som religiös :DJag gick lite för snabbt och hårt fram. Och allt var dessutom tvärtemot det hon nyligen fått lära sig av Vetenskapen Värld där de övertygat henne om att mycket protein i kosten gjorde att kroppen gick på högvarv och ledde till ett förkortat liv. Detta var reportaget om periodisk fasta som sändes i svt i slutet av mars. Det gav henne vatten på kvarnen, hon som redan trodde på att rött kött är dåligt för hälsan. Min mamma har dock aldrig varit vegetarian, men sparsam med intag av rött kött.

Tiden gick och mamma fick bekräftat hur pass mycket bättre jag mådde av min nya kost. Jag dämpade mig i min predikan men gav inte upp min kampanj för att övertyga mamma. Jag visade henne filmklipp med Annika Dahlqvist som blev fri från sin fibro och jag läste högt ur Matrevolutionen. Det lossnade mer och mer. Helt plötsligt var mamma övertygad även om hon aldrig erkände att hon ändrat sig Hon började på eget initiativ rensa ur skåp och kyl från spannmål och socker. Mamma har aldrig varit en storkonsument av varken kolhydrater eller godsaker. Hon har försökt att leva så sunt som möjligt. Det är det "dolda" sockret i t.ex. Bravo juicen "utan tillsatt socker", som hon förbisett. Honung har hon alltid sett som hälsobringande. Mamma har kommit en bit på vägen men alla har inte lika lätt att bryta vanor och göra stora förändringar över en dag. Min mamma är en av dem. Honungen och knäckebrödet är det som hon inte riktigt kan släppa i första taget. Ting tar tid ibland och man får ha tålamod. Hon kommer ända fram när hon är redo. Jag är inte hård och kritiserar, jag är ödmjuk och förklarar istället.

 

På jobbet däremot har jag inte lyckats. Jag är av den försynta och försiktiga personligheten när jag inte är bland mina allra närmaste. Öppnar mig och delar med mig gör jag endast för de jag känner mig trygg med, liksom de som också bjuder in mig i sitt eget liv. En sådan person finns på min arbetsplats som jag kände att jag verkligen vågade prata med. Jag kände också till att denna person hade en önskan om att gå ner i vikt. Jag ville hjälpa till! Då var jag ännu nyfrälst och salig, inte riktigt mitt gamla vanliga tysta jag. Jag fick oväntat engagemang och mod en dag. Jag hade skrivit ut en LCHF folder och lagt i väskan, tänkte att den ev. kunde komma till användning om någon ställde frågor om min kost och ville veta mer för att kanske prova själv. Något kom över mig och jag gav den foldern till medarbetaren, utan att predika, föreslog endast att prova. Jag tror att det kan ha gjort att denna person blev lite trampad på tårna då denne redan försökte med annan metod. Ungefär som om mitt var det enda rätta

Vid ett annat tillfälle när jag berättade för några andra nyfikna medarbetare att jag uteslutit kolhydrater ur min kost frågade ovannämda om man inte går ner i vikt då, vilket var huvudet på spiken men jag svarade med ett osäkert ja, då jag kände av något bekymmersamt och kanske rent utav kritiskt i tonen på frågan, men samtidigt ville förmedla det rätta, speciellt till denne person. Direkt därpå reser sig personen upp och går. Jag får en olustig känsla och av någon obegriplig anledning konfronterar jag personen senare om min känsla var befogad. Medarbetaren menar att denne är bekymrad över att jag ska gå ner i vikt (vilket skulle vara osunt i mitt fall). Det var allt. Jag kan inte stå på mig i min kunskap pga min osäkerhet som person, och låter inte särskilt övertygadande utan mer ängslig och osäker (över situationen som sådan).

"Det gör man bara om man behöver, det var därför jag tänkte på dig" fick jag osäkert fram. Vilket ju inte lät särskilt bra, trots att jag bara menar väl! Sen den dagen är det sig inte likt. Jag känner mig så dum och skäms över vilken stor sak jag gjorde av det lilla och att jag la mig i. Medarbetaren behandlar mig absolut inte illa sen dess. Det är bara min känsla över att ha gjort bort mig som jag inte kan skaka av mig. Detta har fått mig att nästan vilja gömma mig med min kost efter detta, då jag inte vill ha någon uppmärksamhet kring den. Jag äter numera min mat men förmedlar bara att jag gör det för att må bra i magen när någon undrar. Jag förespråkar inget för andra runt omkring. Vågar inte. Det är känsliga grejer det här med mat och vikt och hälsa och vilken uppfattning man har om dessa saker. Jag vågar heller inte fråga medarbetaren hur det går med viktminskningen då denne ju vet att jag inte tror på den, det är redan underförstått. Det känns som att dennes bild av mig har ändrats för alltid, innan var jag så omtyckt eftersom jag alltid varit ödmjuk inför andras känslor och övertygelser. Äh, jag vet att det i grund och botten bara handlar om att jag är så överdrivet känslig för vad andra runt omkring mig tycker och känner. Jag borde släppa det och tro på mig själv.

Det är min negativa upplevelse, den långa versionen

 

Nu blev det långt igen, det får räcka för denna gång.

Min mamma och jag började ungefär samtidigt med LCHF, vi hade innan det ätit någon form av paleo-kost, med ganska mycket frukt. Jag säger att jag ätit LCHF ca 6-7 år eftersom jag körde varianten att dra ner på kolhydraterna allt eftersom. Min mamma upplevde också stora hälsovinster, och försökte sig på att omvända världen i allmänhet, och sina väninnor i synnerhet, vilket inte alltid gick så bra. Vi har nog båda två tagit ett kliv tillbaka i "väckelserörelsen" och berättar numera bara om våra hälsovinster när någon frågar och visar sig intresserad.

 

Du har helt rätt när du säger att det är känsligt det här med kost, vikt och hälsa. Många tar illa upp när man påpekar att vissa saker man gärna äter kanske inte är så bra/nyttigt.

 

En känslig mage kanske följer med en känslig/försiktig personlighet   jag är nog likadan, väldigt rädd att "kliva någon på tårna" eller att såra någon, kan ha ångest hur länge som helst om jag tror att jag sårat någon. Jag håller med dig, vi ska försöka släppa det och tro på oss själv.

[Jerker]

Jag lider verkligen med er! Det är förfärligt att höra om alla plågsamma kostförsök som ni blivit utsatta för! Men samtidigt så fantastiskt roligt att ni "hittat hem"! Grattis!

[InaB83]

Väldigt intressant att höra att du fick ytterligare förbättring av LCHF jämfört med FODMAPs. Jag trodde att de flesta fördelarna med LCHF just för IBS handlade om FODMAPs, men det verkar som om även icke-FODMAP-kolhydrater kan öka känsligheten till en del.

 

Både ja och nej skulle jag vilja säga här.

Ja, jag fick ytterligare förbättring av LCHF i och med att det uteslöt alla spannmål och all stärkelse, samt även frukter som apelsin och banan. Jag har dock haft mycket nytta av FODMAPs och skulle nog nå optimal effekt av en kombination av bägge. Jag äter till exempel inte lök i maten, bortsett från vitlök, tack vare FODMAPs, vilket ju ingår i LCHF. Jag mår också betydligt bättre av laktosfritt men misstänker att jag skulle må som allra bäst helt utan mjölkprodukter. Dock tycker jag att en LCHF-diet bygger till stor del på mjölkprodukter för att få upp fetthalten för att bli mätt. Det finns andra fettkällor visserligen men då blir det snarare en PALEO-kost eller medelhavskost. Jag tycker helt enkelt att LCHF-kosten, mycket pga mejeriprodukterna, är alldeles för god att avstå. Och de lilla bieffekter det ger kan jag leva med. Dessa bieffekter är svullen och spänd mage då och då, dock utan att kännas obehagligt. Detta är nog som jag tror efter två veckor på FODMAP, på grund av mycket mejeriprodukter, nötter och eventuellt även av en stor variation av olika grönsaker som innehåller FODMAP. Jag är heller inte lika strikt med att hålla mig laktosfri nu när jag inte längre lider av symtom som begränsar mig i vardagen.

Alltså, jag kan inte nå optimal effekt av enbart FODMAPs och inte heller på enbart LCHF, då svullnaden av magen kvarstår. Dock ger inte LCHF-dieten mig några som helst gaser och obehag/smärta till skillnad från enbart FODMAPs. Men tack vare FODMAPs så vet jag nu vilka livsmedel som kan orsaka besvär och kan därför enkelt påverka mitt mående själv.