Jump to content

Seg viktnedgång


Minimicro
 Share

Recommended Posts

Jag är så frustrerad just nu. Jag går helt enkelt inte ner i vikt. Jag går UPP i vikt. Det senaste halvåret har jag gått upp 5 kg. Jag blir galen! Visst jag har fuskat men jag börjar undra om jag inte ska kunna äta en endaste kolhydrat utan att gå upp i vikt. Under de senaste två åren har jag tagit bort mer och mer kolhydrater ur min kost. Är glutenallergiker så ja äter ändå inte pasta och bröd och sånt. Sen tog jag bort potatis, ris och frukt. Jag äter en del ost, men har dragit ner på det också. Äter knappt grönsaker alls längre. Det känns som att det enda som återstår är ägg och bacon. Allt annat går jag upp i vikt av. Det hjälper heller inte att träna. Jag kan tappa något kilo på riktigt strikt LCHF, men all glädje med mat känns som borta när man bara kan äta bacon och ägg.

 

De senaste tio åren har jag levt med stor inre stress och nu börjar jag fundera på om det kan vara så att jag är så full av kortisol att det hindrar viktnedgången.

 

 

Vad har ni för erfarenheter och tips?

Det känns så tröstlöst att läsa om alla som rasar i vikt bara av att ta bort potatisen från tallriken.

 

Jag vägde i morse 66,6 kg och jag är 164 cm lång. Jag vägde 58 kg när jag var i bättre form och då hade jag ändå en del extra hull så nu känns det ganska jobbigt.

Link to comment
Share on other sites

Egentligen borde jag nog inte svara, för jag vet inte... Är i ungefär samma sits... MEN, tyst kan jag ju inte vara så... :D

Jag tror jättemycket på stressfaktorn. Sedan om det är kortisolnivåer eller sympatiska/parasympatiska nervsystemet (eller alltihop) som är igång kanske är mindre intressant. För egen del märker jag att om jag ska försöka minska stressen så blir det i sin tur något som ska räknas/mätas/presteras och då blir det ett nytt stresspåslag.

Min vikt har hållit sig väldigt stabil sedan min kostomläggning och när jag nu försöker rubba den med hjälp av "fakiren", för mig en bantningsmetod - en tillfällig kosthållning för just viktnedgång, så hoppas och tror jag att återgång till en mer liberal kosthållning (ca 30-35g kolhydrater/dag) ska resultera i att jag stannar där jag är då. Men men, lite trist är det ju att komma ner!

Link to comment
Share on other sites

Är i ungefär samma situation: oavsett hur strikt jag kör, så rubbar inte vikten sig mer än några hekto. Har ett stressigt jobb, varit deltidssjukskriven för utmattningssyndrom men lärt mig hantera stressen bättre, gå hem i tid, göra uppgifter "bra nog" (dvs släppa perfektionisten) och så vidare. Tycker jag var märkbart mycket mer ostressad hela hösten och vintern. Tränade mer än jag någonsin gjort (vilket inte är mycket, men ökningen var stor för mig): promenerade 1-1,5 timme per dag hela hösten, gick på gymmet och körde styrketräning med PT en dag i veckan, crosstrainer eller spinning en annan dag i veckan. Åt jättebra lchf-kost, med inte ens ett undantag i veckan. Gick ner 3 hg på 10 veckor. Och då skulle man kunna tro att jag åtminstone ökade i muskelvikt, och minskade i fett, men enligt mätningarna på gymmet var det i princip ingen som helst skillnad där heller. :( Har även provat några veckor helt strikt, men det gjorde inte heller någon skillnad på vikten - däremot blev jag illamående, så jag avbröt.

 

För några månader inträffade en kris i familjen, med svår sjukdom, som har varit ett stort stresspåslag för mig i tre månader (och tagit mycket tid med allt som krävs av stöd, praktiska göromål och inte minst egen tid för gråt och ynkedom). Strax innan dess fick jag diagnos planar fasciit (hälsporre) i båda fötterna, med strikta order att inte belasta fötterna - dvs inga promenader, ingen crosstrainer. När krisen bröt ut orkade jag inte riktigt med att vara strikt med kosten längre. Började tröstäta lite då och då - tacka ja till fikabröd på jobbet, köpte choklad till helgen, åt pasta nån dag, började nalla av brödet till luchen. Gradvis blev det sämre. Och orken för träning försvann också.

 

Så vad hände med kroppen efter tre månader av förfall? Jag har gått upp knappt ett kilo. Vilket ju är trevligt i sig - hade förväntat mig mycket värre. (Magen däremot reagerar lite häftigare, den mår verkligen bäst av få kolhydrater)

 

Men det gör mig faktiskt lite förbannad. Hur kan inte kroppen reagera, varken på "alla rätt" eller på "alla fel"?

 

Och HUR bär man sig åt för att bryta den onda cirkeln? Att få bort en kris i familjen är ju svårt, så klart - det är ju inget som händer bara för att jag behöver gå ner i vikt. Men om det nu är stressen som på något sätt blockerar viktnedgången: hur gör man då för att få ner kortisolnivåerna? Byt jobb sa en vän till mig. Det är ju lättare sagt än gjort; det måste ju finnas ett mindre stressigt jobb att byta till också. Finns det andra sätt? Eller är det helt enkelt kört för oss som inte lever ett liv i stor inre harmoni??? :(

 

Orättvist känns det när man läser om andra som gjort små förändringar och sen rasar vikten. Själv har jag gjort flera stora förändringar och belönas med inget alls. (Och när jag beklagar mig så bemöts jag ofta med kommentarer som antyder att jag antagligen har fuskat, så därför funkar det inte... tack för det...)

Link to comment
Share on other sites

Tyvärr finns det inga genvägar annat än att äta mindre. Det som är fördelen med LCHF är att man får ett mindre matintag (och mindre kalorier in) genom att man äter mat som gör en mätt (eller mättare), dvs fett. Det är dessa minskade hungerkänslor som då gör att man klarar sig bra på mindre mat. 

 

Ibland, speciellt vid stress som jag har förstått det och höga kortisolnivåer så fungerar inte alltid hormonbalansen som det ska och man blir helt enkelt hungrigare och äter mer vilket kan stoppa eller minska viktnedgången. Det kan även vara så att om man har jojo-bantat eller svält-bantat tidigare så kan det ta tid för hormonerna som reglerar hungerkänslorna att hitta rätt nivå. 

 

Men, som sagt - det finns inga genvägar. För att gå ner i vikt så MÅSTE man äta mindre. Kroppen kommer för eller senare ställa om sig till den mängden mat som den faktiskt behöver. Det är också viktigt att man äter när man är hungrig, verkligen hungrig och inte sugen. 

 

De alternativ som finns och som jag kan komma ihåg på rak ärm är:

 

1. Ge det tid, det är lätt att överäta i början innan kroppen har ställt om sig till sitt faktiska behov av mat, men för eller senare så kommer de "normala" hungerkänslorna tillbaka och det blir lättare att äta rimliga mängder mat.

 

2. Dra ner på kolhydraterna (mjölkprodukter brukar vara en stor bov här) mer och/eller på proteinet (jag har i alla fall lätt att överäta protein) och fyll ut med fett och se om kroppen kickar igång fettförbränningen samtidigt som du håller dig tillräckligt mätt. 

 

3. Gör en ungefärlig kaloriberäkning för att se hur mycket du faktiskt äter, för troligtvis äter du för mycket om du inte går ner i vikt. Justera sedan portionsstorleken efter detta (dvs minska) och förhoppningsvis så ser du att du håller dig mätt och belåten i alla fall. 

 

Att gå ner i vikt är inte alltid enkelt (samma som med att gå upp i vikt) och det kan behövas mer eller mindre "radikala" förändringar för att få det att fungera. Det man helt enkelt för göra är att fråga sig själv om det verkligen är värt det och om det är värt att göra vissa "uppoffringar" för att faktiskt lyckas att gå ner. Kanske är det inte rätt period i livet just för tillfället? 

 

Sen är det viktigt att tänka att inte ge upp och inte ha för bråttom. Det har troligtvis tagit flera år att bygga upp övervikten, då kanske et är värt att ge det lite tid att bli av med den. 

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

 

 

3. Gör en ungefärlig kaloriberäkning för att se hur mycket du faktiskt äter, för troligtvis äter du för mycket om du inte går ner i vikt. Justera sedan portionsstorleken efter detta (dvs minska) och förhoppningsvis så ser du att du håller dig mätt och belåten i alla fall. 

 

 

Sen är det viktigt att tänka att inte ge upp och inte ha för bråttom. Det har troligtvis tagit flera år att bygga upp övervikten, då kanske et är värt att ge det lite tid att bli av med den. 

 

Precis så tänkte jag också. Att jag måste äta för mycket. Men så började jag lägga in allt i en app (ShapeUp) och det visade det sig att jag åt mellan 1600 och 1800 kcal per vardag, ca 200 kcal mer på helger, med en fördelning där 70% är fett, 20% protein och 10% kolhydrater i snitt. Åt frukost, lunch, middag. Ibland litet mellanmål om det var långt mellan lunch och middag. Inga problem med hungerkänslor.

Detta var i höstas när jag alltså rörde på mig mycket mer, just nu mäter jag inte alls. Men det känns ändå som att lägre än så ska jag väl ändå inte ligga om jag ser det långsiktigt? Eller?

 

Jag väger 78 kg, är 160 lång. Och jag har inte bråttom - som du säger så har jag ätit mig till en här övervikten i många år, så det får gärna ta lite tid. Men 3 hg på 10 veckor, det är FÖR lång tid. Med den takten skulle det ta mig runt 10 år att gå ner 15 kg... Och som sagt, i perioder går jag inte ner alls, det bara står still still still. Trots rätt kost och vardagsmotion och allt. Tålamod i alla ära, men 10 år? Det är då det verkligen känns orättvist med alla som rasar i vikt, som går ner 5 kg första veckorna. If only!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Tyvärr är det så, står vågen still så äter du för mycket även om det kan tyckas vara lite. Är fördelningen i energiprocent eller procent beroende på antal gram? 10% kolhydrater tycker jag låter som ganska mycket. 

Link to comment
Share on other sites

Martina hade ett mycket bra inlägg på bloggen idag om stress.

Jag tror faktiskt att detta kan vara en stor orsak till att man inte går ner, trots att man "gör allt rätt". Då får man kanske vara glad att man inte går upp och att man har en bra hälsa under tiden?

Men läs gärna inlägget i hennes blog:

http://www.primalscienista.com/biologiska-begransningar-for-viktnedgang/

 

Jag tycker det var väldigt intressant.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

I normala fall hade jag nog gått in i rollen Energibalansdiktatorn efter att ha läst den här tråden. Men eftersom Zara redan poängterat de grundläggande krav som rör energibalans OCH jag tröttnat "lite" på att upprepa mig in absurdum så tänker jag anamma lite andra förhoppningsvist mer produktiva infallsvinklar här. Det finns faktiskt en hel del matnyttigt att ta på och diskutera kring som nämns i tråden.

 

Stress och viktförändringar

Vi börjar med stresshormoner etc. Ja, det är faktiskt sant att kroppen kan gå ned i sparlåga och om inte vända upp och ned på föreställningen om hur kroppen normalt fungerar, ex. i relation till energibalans, i varje fall rucka en smula på den, om inte permanent så i varje fall temporärt. Det här brukar man normalt sett gruppera som "metabola anpassningar". Här inverkar stresshormoner men exakt hur de fungerar är irrelevant utan det väsentliga är hur man åstadkommer den typ av negativ hormonprofil som det då är tal om.

 

För att belysa detta och därmed ämnet metabola anpassningar en smula så kan det vara värt att lägga lite krut på hur man på BÄSTA sätt "ställer till det" och drabbas negativt av detta:

 

1) Man äter ALLDELES för lite, ex. genom att hoppa på Professor Hallonbåts VLCD-dieter. De flesta pulverdieter à la Cambridge och allt vad de heter är av detta slag. Bojkotta, dumpa, bränn upp, demonisera...är mitt pacifistiska och tillrättalagda budskap. :)

 

2) Man har onormalt lite kroppsfett och/eller -- och det här känner inte så många till -- mager kroppsvävnad. Man brukar tala om "setpoint", dvs ett slags ställäge fett- och viktmässigt för kroppen som man normalt lätt hamnar kring ur ett slags homeostatiskt mönster. När man kommer för långt ifrån detta, uppåt såväl som nedåt, så kommer kroppen att göra det allt svårare att fortsätta den trenden. Det klassiska exemplet är tävlande inom fitness som når extremt låga kroppsfettnivåer. Den sista tiden, dvs den UNDER det normala ställäget är för det mesta väldigt jobbig och det är då som s.k. metabola anpassningar brukar inträffa, dvs där kroppen tycks bli något mer effektiv i relation till energianvändning och man får ut mera av det man stoppar i sig när man paradoxalt nog har som mål att kroppen helst skall slösa mera.

 

3) Stressobalans som förutom kosthållning/träning även kan gälla interpersonell stress, jobbproblem, ekonomi, depressioner etc etc.

 

Eftersom punkt 2 ovan inte är så sannolik här så nöjer jag mig med att exemplifiera med övriga punkter. Låt oss säga att vi har en person som under många år, sporrad av Amelia, prasselmedias hälsobilagor etc hoppat från de ena dieterna till de andra. Kort och gott har det varit ett evigt jojobantande. När det varit som värst och uppgivenheten smugit sig på på ett övermäktigt vis så har man även dragit sig till drastiska metoder som hälsobranschens många profiterande skojare lockar guld och gröna skogar med. Således har man inte bara vindsförrådet fullt med ett gäng kartonger och tomma burkar som tidigare innehållit diverse pulverdieter utan dessa flankeras även med ett par skakhantlar och en och annan elchocksmagmaskin smidigt inhandlade på TV-shop...och liknande skojare inom slit-och-släng-samhället och känn-dig-blåst-du-lilla-söndermanipulerade-människa-kommersen. Givetvis finns även en trave bantningsböcker i anslutning till detta.

 

Vår exempelperson har även ett arbete utan egentligt inflytande och som i många fall är väldigt otacksamt. En chef med både bockfot, -skägg och horn, kollegor som tävlar om att hugga varandra i ryggen och kunder som tycks ha gått en omvänd charmkurs vid namn "Konsumenten som sadist". Som lök på laxen så är det återkommande neddragningar och nya hot om detsamma på arbetsplatsen. Relationsmässigt så är det lite si och så och arbetsfördelningen på hemmafronten är inte direkt jämnt fördelad. Med sömnen är det si och så. I den mån vår exempelperson kommer i säng i någorlunda god tid så blir det ofta mycket sömnlöshet och upplevelser av att ljuset börjar sippra in genom de slutna persiennerna och jisses-klockan-är-redan-4-på-morgonen-och-nu-måste-jag-få-sova-åtminstone-några-timmar.

 

Om vi leker med tanken att denna exempelperson dessutom försöker gå ned i vikt genom en VLCD-kur och således äter alldeles för lite sett till sina behov så kan vi nästan garantera någon form av metabola anpassningar. För att hälla napalm på mordbranden så kommer dessutom kroppen att minska mängden mager kroppsvävnad vilket gör att framtida viktminskningsförsök kommer att försvåras. Detta kommer också att inverka rejält på hungerkänslorna vilket lägger grunden för att så fort pulverkuren är över så är det bara en tidsfråga innan den åstadkomna viktminskningen studsar tillbaka strax över utgångsläget, dvs inte tillbaka till ruta 0 utan snarare ruta -1...eller -5. Är dessutom viktminskningskuren kolhydratbaserad så har kroppen intramuskulärt/enzymatiskt lagt grunden för maximal inlagring av fett genom s.k. de novo lipogenes.

 

Här är det också viktigt att fundera lite kring vad stress egentligen handlar om. Många gör misstaget att förväxla "stressor" med stress. En stressor är något som potentiellt stimulerar stress. Stressorns intensitet och/eller volym är delvis avgörande för slutresultatet. En stressor med hög intensitet, ex. solstrålning kring Medelhavet en hel dag för en albylfärgad Blekingebo är normalt en för stor stressor, dvs det leder till stressobalans genom för hög intensitet. Om någon tränar enligt Body By Science/HIT och får för sig att köra det upplägget fast 4 ggr/vecka så fås relativt snart stressobalans genom för hög intensitet i kombination med för hög volym på stressorn, dvs träningen. Stressorer handlar inte heller enbart om jäkt/hög aktivitet vilket kanske bäst exemplifieras av ofrivilligt arbetslösa (eller egentligen försörjningsbegränsade) som ofta toppar stressjämförelser. Det finns även individuella variationer som är avhängigt naturligt sinnelag och vad man är för typ av person. Den utåtriktade försäljartypen blir ofta stressad när det "händer för lite" och vid för lite social kontakter medan den introverte analytikern blir mer stressad av för mycket sociala kontakter och begränsat med "lugn och ro" så att tänkandet bätre möjliggörs för denna persontyp.

 

Stressbalansen är alltså beroende dels av stressorn, dels av individens stresshanteringsförmåga samt även kombinatoriska effekter kopplade till omgivning/miljö.

 

För att konkretisera lite i relation till trådämnet, ja det är absolut möjligt att stressobalans inverkar negativt. En slags kortsiktig "vardagsmetabol anpassning" som jag återkommande noterat är att ibland när jag haft lite för många bollar i luften samtidigt och/eller av någon anledning ätit för lite och/eller tränat/varit fysiskt aktiv mer än jag brukar så kan resultat jag förväntar mig, ex. fettminskning, tillfälligt stagnera. Lösningen för mig brukar då vara att dra ned på tempot och normalisera den fysiska aktiviteten en smula och i regel så kommer då per omgående de där förväntade resultaten som ett brev på posten. Men det här är något jag lärt mig känna igen eftersom jag s.a.s. "känner min kropp" hyfsat härvidlag. Detta är i regel ofta kopplat till att min energibalans inte respekterats, dvs jag ligger alldeles för lågt i relation till mina behov.

 

Problemet med att ta upp ovanstående för någon som det kanske inte gäller är att det då kan försämra situationen ytterligare. Man får ett carte blanche att äta lite mera, softa lite mera, hoppsan idag bjöds det på bullar...och tårta minsann...och jag orkar banne mig inte laga mat idag så det får bli X, Y och Z...och lite vin och ost på kvällskvisten. I värsta fall har man sedan etablerat ett mönster som upprepas och förvärrar situationen drastiskt. Men så länge man inte gör några sådana utsvävningar så finns det ingen anledning att inte åtminstone experimentera lite med vad man kan ha för tillfälliga "vardagsmetabola störningar" som, måhända, skulle kunna korrigeras genom att helt enkelt varva ned lite mera.

 

"Det är så lätt för alla andra! Rättvisa vart tog du vägen?"

 

Till att börja med, mycket kan man säga om den här världen men rättvisa är ju tyvärr aldrig något som definierat den. För att styra in lite mer på diskussionsämnet, ja det är faktiskt så att somliga människor har det lättare och en del lite svårare nästan oavsett sammanhang. Det många gör fel är dock att tolka extremfallen som uttryck för normen. Det här inbillar jag mig är väldigt vanligt inom träningsvärlden och då speciellt för nybörjare. Man ser på freak som Big Ramy (en egyptisk fiskare som på 3 år tagit sig från ingenstans till absoluta världstoppen inom kroppsbyggning och nu av många anses vara blivande Mr. Olympia mycket tack vare mor och fars genetiska gåvor) och får för sig att detta representerar någon slags norm. Klart som fasen att man blir besviken när man inte efter en månads träning inte har "åtminstone" 45 cm bicepsmått (fram till 1960-talet så var det bara de absoluta stjärnorna som nådde 45 cm biceps eller strax över...sedan hände visst något).

 

För att delsammanfatta lite, ja det finns individuella variationer men i många avseenden så är dessa extraordinära och överlag så är de flesta människor mer lika varandra än olika även om det finns ett variationsspann även här. Man måste dock alltid utgå från ens egna förutsättningar och gör man detta så gott man kan så är det väldigt sällan det inte räcker. Det krävs dock en insats. Med den övergången kommer vi in på om det verkligen är så "lätt för alla andra"?

 

Minimicro gav uttryck för detta så här:

 

"Det känns så tröstlöst att läsa om alla som rasar i vikt bara av att ta bort potatisen från tallriken."

 

Citronanka formulerade det så här:

 

"Orättvist känns det när man läser om andra som gjort små förändringar och sen rasar vikten."

 

Jag vill verkligen understryka på en gång att jag verkligen inte menar att ringakta någons upplevelser och erfarenheter, ex det nyssnämnda. Det jag däremot vill uppmuntra till är att kritiskt fundera lite kring intrycken som ges uttryck för verkligen stämmer? Är det verkligen så att människor rasar i vikt bara de tar bort potatisen? Eller att till synes små förändringar leder till att vikten rasar?

 

För att sondera terrängen lite vad gäller detta så tror jag det är lämpligt att vi exemplifierar med några av de som fått strålande resultat här på forumet. Vi kan börja med Tommy som uppmärksammades (igen) i ett nyligt blogginlägg:

 

http://www.kostdoktorn.se/minus-87-kilo-med-lchf

 

Tommys kommentar i anslutning till inlägget var för övrigt rätt underhållande:

 

http://www.kostdoktorn.se/minus-87-kilo-med-lchf#comments

 

Jag känner inte Tommy men så här på håll så får jag intrycket att han inte lämnat någon sten ovänd vad gäller att få till det extrema resultat han lyckats med. Kikar man lite på hans blogg så ser man ju även detta, ex. här:

 

http://www.tommytappar.se/?p=3992

 

Tommy verkar ha god detaljkoll på vad han får i sig, makronutrientsammansättning, energiintag, ja t.o.m. Skaldemans index noterar han där på slutet av sina inlägg. Min poäng här är INTE att man måste vara så detaljerad som Tommy. Däremot så tror jag att det underlättar så åtminstone periodvis är det en god idé att följa upp vad man får i sig och hur det överenstämmer med de riktlinjer ens kosthållning för med sig eller t.o.m. förutsätter.

 

Ett litet lackmustest medelst en fråga: Är det någon som tror att Tommy nått dit han nått genom att bara "ta bort potatisen från tallriken"?

 

Det finns många här på forumet som jag rekommenderar den som funderar i den här typen av tankar att gräva ned sig i lite mera för att kritiskt ifrågasätta om det verkligen stämmer att någon av de som varit framgångsrika med sin viktförändring kan klassas som sådana som bara karvat bort potäterna. Några förslag på användare att kolla upp följer.

 

AnnikaE:

http://forum.kostdoktorn.se/topic/1832-jag-%C3%A4r-i-m%C3%A5l-nu-%E2%99%A5/

 

Susanne:

http://forum.kostdoktorn.se/topic/2094-mina-absolut-sista-hekto-nedr%C3%A4kning-p%C3%A5g%C3%A5r/

 

Limp:

http://forum.kostdoktorn.se/user/127-limp/

 

Det finns flera som fått mycket goda resultat men ovanstående var de jag spontant kom att tänka på. Jag är rätt övertygad om att de resultat de fått har kommit för att de har gjort tillräckligt mycket rätt över tillräckligt lång tid och de har samtidigt under tiden lärt sig en massa viktiga saker som gäller hur man praktiskt "får till det" vilket inför framtiden kommer att göra att de lättare underhåller sin nya vikt.

 

För att utgå från mig själv så har jag, självklart, väldigt stora fördelar av att jag är storvuxen man som har väldigt mycket (en underdrift egentligen) erfarenhet från de flesta områden som har med träning, näringslära och viktförändringar att göra. Frånsett mitt kön och min naturliga kroppsstorlek så har det andra sannerligen inte begåvats mig som en skänk från ovan utan jag har lagt enormt mycket tid, kraft och energi på att läsa på, nätverka, experimentera under flera decennier och således ofta lärt mig mer av alla fel jag/andra gjort än de få saker jag/andra gjort rätt från början. Så även om de resultat jag hittills fått (ca 50 kgs fettminskning) med lågkolhydratkost egentligen är självklara och följdriktiga mot den bakgrunden så är bakgrunden per se inget jag fått gratis utan slitit enormt (men intresserat ooch passionerat) för. Jag har således gjort nästan allting rätt under tiden jag haft en lågkolhydratkosthållning så frånsett en obehaglig incident med för lite saltintag/vätskeintag plus att jag nog idag skulle testat en gradvis övergång till lågkolhydratkost istället för den klassiska induktionsmodellen om jag gjorde om det så har detta lagt grunden för mina egna (självklara) resultat. Som en liten, blygsam passus så kan jag också nämna att detta skett under mycket stressobalanserade former. Jag skulle t.o.m, vilja hävda att hade jag inte hoppat på lågkolhydratkost när jag gjorde det så hade det kanske varit en "veteranmedlem" mindre på det här forumet. Men det är en helt annan berättelse och eftersom den berättelsen fortfarande har några oskrivna kapitel kvar så låter jag mer än så vara osagt. *drama queen*

 

Igen, jag ber att få påminna om att mina exempel ovan inte är tänkta att få andra att må sämre/känna sig misslyckade utan jag vill enbart peka på att de som får bäst resultat har i regel också gjort TILLRÄCKLIGT MYCKET RÄTT som ligger i linje med de önskade/uppnådda resultaten. Det är det senare som är helt avgörande oavsett vad man har för förutsättningar (i den mån dessa varierar). Ett tips är alltså att försöka luska ut vad det är de som lyckats bra gjort/inte gjort och hur de lyckats upprätthålla detta agerande/beteendemönster.

 

Stressobalans kan, som jag redan utvecklat inledningsvis, vara en faktor men oftast är detta bara en av flera komponenter som samverkar.

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Tyvärr är det så, står vågen still så äter du för mycket även om det kan tyckas vara lite. Är fördelningen i energiprocent eller procent beroende på antal gram? 10% kolhydrater tycker jag låter som ganska mycket. 

Men vad är för mycket? Hur mycket är lagom? Jag vill på inga villkor gå ner i nån slags svältdiet. Menar du att det alltid är så att om vikten står still så äter man för mycket? Att det är enda förklaringen?

 

Har ägnat mig åt att lyssna på kroppen och äta mig lagom mätt på riktig mat, och använt "handmetoden" för att få ett ungefärligt mått på hur mycket som är rimligt att lägga upp på tallriken. 

Link to comment
Share on other sites

Men vad är för mycket? Hur mycket är lagom? Jag vill på inga villkor gå ner i nån slags svältdiet. Menar du att det alltid är så att om vikten står still så äter man för mycket? Att det är enda förklaringen?

 

Har ägnat mig åt att lyssna på kroppen och äta mig lagom mätt på riktig mat, och använt "handmetoden" för att få ett ungefärligt mått på hur mycket som är rimligt att lägga upp på tallriken. 

 

För mycket är att äta mer kalorier än vad kroppen förbrukar. Det är omöjligt att säga hur mycket det är och kan variera på grund av olika faktorer (stress - som redan påpekats, mediciner, aktivitetsnivå osv.). Lagom är - om viktminskning är det optimala - mindre än vad kroppen förbrukar och här hänvisar jag tillbaka till min förra mening då det skiljer sig kraftigt mellan olika personer. 

Och ja, det är enda förklaringen - dock kan metabolismen vara störd (och väldigt låg) på grund av en rad olika sjukdomar men energibalansprincipen är det som gäller i vilket fall. Jag förespråkar inte på något sätt en "svältdiet" utan snarare tvärt om - jag tycker att man ska vara glad nöjd och ohungrig - men ibland så kan diverse hormonrubbningar och annat skit ställa till det. Allt beror också vad man är beredd att offra för att gå ner i vikt. Tyvärr är det omöjligt att fortsätta äta som man har gjort och fortfarande gå ner i vikt och ibland så krävs det radikala livsstilsförändringar (här hänvisar jag tillbaka till Tiny Tom's inlägg då det han skrev är i högsta grad relevant). 

 

Det jag hade gjort i din sits är att minska försiktigt och se när "det vänder" och du börjar gå ner i vikt, då kommer du hitta vilken nivå du behöver ligga på för att (hur mycket du behöver äta) för att gå ner i vikt. 

 

Det är inte alltid lätt, jag har själv det motsatta problemet och har svårt för att gå upp i vikt trotts att jag tycker jag äter enorma mängder mat. Så det jag har fått göra är att öka matintaget sakta för att hitta nivån där jag börjar gå upp i vikt - vilket kan tyckas vara lätt men det har också inneburit att jag måste tvinga i mig mat trotts diverse illamåendes reaktioner och total matkoma som följd. Detta hade jag aldrig gjort om jag inte tyckte att nackdelarna uppvägde fördelarna - jag MÅSTE helt enkelt upp i vikt för att kunna må bra i längden därför är det värt det. 

 

Hoppas detta hjälper lite och jag önskar dig all lycka till!    

 

Link to comment
Share on other sites

Minimicro:

 

"Jag är så frustrerad just nu. Jag går helt enkelt inte ner i vikt. Jag går UPP i vikt. Det senaste halvåret har jag gått upp 5 kg. Jag blir galen!"

 

Bli inte galen. Bli mer lösningsinriktad! :) Jag vet, det låter flåshurtigt... Men om vi börjar här:

 

http://forum.kostdoktorn.se/topic/1216-nyb%C3%B6rjartips-verktyg-f%C3%B6r-att-h%C3%A5lla-koll-p%C3%A5-matintag/

 

Har du använt något liknande verktyg för att få koll på dels ditt makronutrientintag och dels ditt energiintag? Annars är det hög tid nu.

 

"Visst jag har fuskat men jag börjar undra om jag inte ska kunna äta en endaste kolhydrat utan att gå upp i vikt."

 

Jo, jag garanterar att du kan äta minst en kolhydrat utan att gå upp i vikt. :) Skämt åsido, kan du definiera vad du menar med "jag har fuskat". Var specifik och noggrann och, om det handlar om ett beteendemönster mer än enstaka tillfällen, försök gärna definiera det.

 

"Under de senaste två åren har jag tagit bort mer och mer kolhydrater ur min kost. Är glutenallergiker så ja äter ändå inte pasta och bröd och sånt. Sen tog jag bort potatis, ris och frukt. Jag äter en del ost, men har dragit ner på det också. Äter knappt grönsaker alls längre."

 

Kontrollfråga: Är det någon särskild kosthållning du försöker följa? Hur kommer det sig att du började dra ned på kolhydrater bortom det du är allergisk mot? Varför äter du knappt grönsaker längre...om (antar jag) du kanske egentligen vill göra det?

 

"Det känns som att det enda som återstår är ägg och bacon. Allt annat går jag upp i vikt av."

 

Nja, man kan gå upp i vikt på all sorts mat men det är lättare med somligt. Ägg och bacon är iofs gott men inte jämt, så klart.

 

"Det hjälper heller inte att träna."

 

Vad är det du har tränat och i vilken omfattning? Vad är det du vill uppnå med träningen?

 

"Jag kan tappa något kilo på riktigt strikt LCHF, men all glädje med mat känns som borta när man bara kan äta bacon och ägg."

 

Så skulle jag också känna om jag bara hade tillgång till bacon och ägg. Men varför upplever du att du måste begränsa dig så?

 

"De senaste tio åren har jag levt med stor inre stress och nu börjar jag fundera på om det kan vara så att jag är så full av kortisol att det hindrar viktnedgången."

 

Det där är ju så klart inte positivt alls. Är det något du har försökt/försöker komma till rätta med och hur går det på den fronten i så fall? En negativ stressprofil kan, som jag utvecklat ovan, försvåra viktnedgång. Jag upplever dock att det är för tidigt att lägga för mycket skuld på sådant innan du får kolla på vad och hur mycket du äter.

 

"Jag vägde i morse 66,6 kg och jag är 164 cm lång. Jag vägde 58 kg när jag var i bättre form och då hade jag ändå en del extra hull så nu känns det ganska jobbigt."

 

Iofs ingen extrem övervikt men jag förstår om spegeln inte känns som din vän om det är felfördelat. För den typen av problem är ju styrketräning förträffligt. Något du kan tänka dig börja med?

Link to comment
Share on other sites

Måste bara säga att lite av det jag menade med att när jag beklagar mig så får jag alltid höra att jag gör fel, fuskar, inte har ansträngt mig tillräckligt. Typ ovan. ;) Vet att många gör det i bästa välvilja, för att ge mig goda tips - som ovan. Tack tack, jag läser och lär mig massor! 

 

Men en liten del av att sucka och beklaga sig är att besvikelsen också måste få ta lite plats ibland. Inte som nån undanflykt, utan som faktisk besvikelse över att kroppen inte reagerar som man hade hoppats TROTS ansträngningar. Trots att man läst på i både forum och bloggar, köpt böcker, känner sig laddad och motiverad och gjort förändringar, och till och med fått familjen med sig. Stora förändringar. Jag mer än dubblade min träning, och gjorde rejäla förändringar från väldigt liberal till mycket mer strikt lchf, avstod all alkohol i mer än en månad - och inget hände. Då känns det orättvist, och det är såklart ingen rationell känsla för den är inte förankrad i den verkliga världen som vi alla vet är orättvis, utan i känslolivet. Och där är det inte så rationellt alltid. Alltså behöver man ventilera sin besvikelse och frustration lite. Och bemöts alldeles för ofta med predikningar om hur man ska göra istället. 

 

Sen har jag tyvärr ingen statistik på hur många som hävdar att de började rasa i vikt (eller gå ner i vikt öht) bara de tog bort kolhydraterna, eller började gå av bussen en hållplats tidigare, och "det var lätt som en plätt" - men de finns ju, och antingen så ljuger de, eller så är det faktiskt lättare för vissa än för andra - och det vore väl ändå inte så konstigt, med tanke på att vi alla är individer och vet att t.ex. mediciner funkar olika på olika personer. Varför skulle då inte kost göra det? Vi är inte dumma i huvudet som tror att det betyder att ALLA har det lätt bara för att vissa har det. Men i stunder av besvikelse är det lätt att bara se såna människor. Precis som när jag för många år sen inte blev gravid och tyckte att alla andra blev det - vilket ju så uppenbart inte är sant. Det var ju betydligt fler som inte alls var gravida, än som var det, 1990-1994. 

 

Allt vi vill är att nån i fem minuter säger "ja, det är ju faktiskt lite orättvist att du anstränger dig och inget händer" - och sen är vi tillbaka på banan igen. Jag slutade nämligen inte anstränga mig trots att det bara blev minus 3 hekto. Jag tror att lågkolhydratkost är grejen: att magen efter ett helt liv av strul plötsligen funkar utan några som helst problem är en belöning bara det. 

 

Och jag är genuint intresserad av att höra mer om detta med den stressade kroppen. Hur jag kan motverka det på riktigt, i en reell situation som nu - där jag inte kan välja bort en svårt sjuk anhörig. Går det att kicka igång viktnedgången i en sådan situation? Finns det knep att ta till för att "lura" stressen? 

 

Och kanske den medelålders kvinnans kropp, för jag har läst på flera vederhäftiga ställen att det inte är helt ovanligt att vi medelålders kvinnor faktiskt har lite svårare att få igång viktminskningen. Vad är det som händer där? 

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag förstår helt klart din frustration, jag känner precis samma sak ibland trotts det omvända scenariot. Jag tror att alla har olika lätt för att göra olika omställningar - det som känns radikalt för en person kanske känns busenkelt för en annan och när man pratar med en sådan person som hade lätt för en större omställning så kanske det låter som om det var "hur lätt som helst". Sen har vi säkert olika beteende mönster och olater som är olika lätta att bryta, samt sist men inte minst så reagerar våra kroppar och inte minst våran hjärna olika på förändringar. 

 

Jag vet inte varför medelålders kvinnor har så mycket svårare att gå ner i vikt faktiskt, men jag kan tänka mig (utan att trampa på några ömma tår eller liknande - detta är bara fri spekulationer från min sida) att det kan bero på en samling faktorer. Hormonerna som styr förbränningen kanske inte är så aktiva som de var innan därmed en minskad basalförbränning, de är kanske inte lika aktiva som innan - samma där minskad basal förbränning och är man dessutom relativt kort så är även det en faktor som avspeglas på den basala förbränningen. Jag tror att många medelålders kvinnor helt enkelt tror att de behöver äta mer än vad de egentligen behöver just eftersom de har en samma metabolism som till exempel en ung man (yes, totala motparten här men jag hoppas du förstår poängen). Ju mer massa man har desto högre metabolic rate, det är samma fenomen som att kraftigt feta går ner snabbare i vikt till att börja med eftersom de har en hög förbränning bara genom "att vara".

 

De kan helt enkelt äta mycket mat och fortfarande gå ner i vikt - detta är såklart någonting som kommer planas ut ju mer vikt de tappar. Därmed att viktminskningen hos gravt överviktiga oftast går snabbt. Det hör ju till saken också att de flesta medelålders kvinnor som vill gå ner i vikt inte har en speciellt stor övervikt i det stora hela utan det är mera "några trivsel kilo" det handlar om.     

Link to comment
Share on other sites

10% kolhydrater tycker jag låter som ganska mycket.

 

Ja, 10 % kh är troligtvis anledningen till att viktnedgången uteblir. Det enda raka, som jag ser det, är fakir under en tvåveckorsperiod. (Det finns annat än bacon och ägg :)) Och helst utan mejerier, men med smör. Fungerar inte det så äter jag upp min hatt, om jag hade haft någon dvs.

Link to comment
Share on other sites

Jag svarar här på lite av varje som skrivits.

 

Jag har använt hjälpmedel för att hålla koll på kolhydraterna och det är med den hjälpen som jag kommit fram till att jag inte verkar tåla alls många gram per dag om jag inte ska gå upp i vikt igen. Håller jag mig kring 5 gram går det någorlunda, men kring 10 gram/dag så lägger jag på mig.

 

Angående kosttillskott så har jag nyligen börjat att äta Omega3, D3 och Magnesium. Jag hoppas att det ska göra någon skillnad. Kanske kan jag bli lite piggare. Jag vet att jag inte får tillräckligt med sömn. Jobbar nämligen skift samtidigt som jag är ensam mamma till en 2åring. Det är bara undantagsvis som jag får sova en hel natt. Det vanliga är att jag får gå upp flera gånger varje natt till pojken. När jag får sova en hel natt känns det fantastiskt!

 

 

"Under de senaste två åren har jag tagit bort mer och mer kolhydrater ur min kost. Är glutenallergiker så ja äter ändå inte pasta och bröd och sånt. Sen tog jag bort potatis, ris och frukt. Jag äter en del ost, men har dragit ner på det också. Äter knappt grönsaker alls längre."

Kontrollfråga: Är det någon särskild kosthållning du försöker följa? Hur kommer det sig att du började dra ned på kolhydrater bortom det du är allergisk mot? Varför äter du knappt grönsaker längre...om (antar jag) du kanske egentligen vill göra det?

 

Den kosthållning jag försöker hålla är givetvis lågkolhydratskost, LCHF. Där finns det varken plats för bröd, potatis eller frukt. Anledningen till att jag dragit ner mer och mer på grönsakerna är ju för att försöka minska andelen kolhydrater i kosten. Då jag inte märker av någon viktnedgång får jag givetvis dra ner ännu mer.
 

 

Vad tränar jag? Lite av varje skulle jag säga. Styrketräning, löpning och olika instruktörsledda pass så som body pump, body combat, indoor walking är det som stått på schemat det senaste året. Jag gillar att sporta så jag provar gärna på olika saker och byter sport då och då.

 

Jag har kört på stenhårt nu och bara ätit två gånger om dagen och har nu lyckats att gå ner 3 hekto. Vilket förmodligen inte ens är en nedgång :-p. Ett glas vatten så är det borta. Jag tänker fortsätta på inslaget spår en månad och sen utvärdera och kanske ändra på något mer. Hoppas hoppas hoppas...

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...