trollet

Att äta av fel orsaker

Recommended Posts

Funderade vad jag skulle döpa min tråd till. Det som jag har på hjärtat går liksom inte att beskriva med ett eller ett par ord. Jag har ätit fusk-LCHF i flera år. Största problemet har alltid varit att låta bli att trycka i mej kaffebröd och sånt på kalas. Och som många vet räcker det med att festa loss på socker en kväll så lever man med suget flera dagar och förlorar kampen om man inte är motiverad och taggad till tusen. Det är dessutom svårt att vara motiverad när man tidvis har kalas vart och vartannat veckoslut och vet att det då blir att äta sånt som man däremellan låter bli. Nu har jag varit strikt sedan mitten av mars och gått  ner 10 kg under den tiden. Jag hade som mål att väga under 70 kg och är nu på 66. Jag är 172 cm, så vikten känns nu helt ok. Får väl se om det ännu sjunker ett par kg, tror inte jag tänker ändra mina matrutiner nämnvärt.

 

Hur som helst, innan strikt-LCHF åt jag ordentligt och samvetsgrant på dagarna bara för att vräka i mej choklad eller kakor på kvällarna. Tidvis har jag haft ätardagar, men när jag inte har någon gräns för hur mycket jag äter och lider av sockersug flera dagar efteråt, har jag nu bestämt mej för att låta bli allt som får mej att trilla dit. Jag har naturligtvis inte haft sådant hemma som frestar mej, men det har bara betytt det att jag bakat eller åkt till butiken för att köpa choklad och chips och godis och kakor och pizza och läsk.... Det är ofta sådana perioder som jag har haft mera motgångar i privatlivet och tröstätit. Ätardagarna har mera handlat om att jag unnar mej. Men då äter jag lika mycket. Hur vikten ändå alltid har hållits under 80 kg förstår jag inte... Som mest har vågen visat 78 kg och då har jag med gråten i halsen och sammanbitna tänder bantat ner mej några kilon. Jag har nämligen varit smal och sportig när jag var ännu yngre, så jag har svårt att se mej ens som lite överviktig. Det är inte jag, helt enkelt.

 

Jag har länge sagt att jag har problem med mitt sockerbruk. Men jag är väl som många alkoholister som kan säga att hon dricker ju bara vin till maten och ibland unnar sej några glas extra på veckoslutet.

Jag provade därför på att byta ut "socker" mot "alkohol".

Jag åt bara lite och väluppfostrat på kalas, undertryckte alltid viljan att tömma alla fat och tänkte hela tiden att bara jag kommer hem och är ensam kan jag äta så mycket jag orkar och vill. Jag åt ofta när jag var ledsen. Ofta när jag lagt mej i sängen för att att sova. Om jag en dag smakade på något sött och gott slutade det ofta med att jag åt godis och kakor i mängder i flera dagar/veckor. Jag åt ofta för att unna mej. Vid sociala sammanhang var det oftast huvudsaken för mej, vad skulle vi få att äta? Och när jag en gång satte igång att äta fanns det inga gränser. Inte ens som liten förstod jag att man kan ta två bitar choklad från en platta när jag helst skulle ha ätit två plattor på raken.

När jag i våras böt ut orden "äta socker" mot att "dricka alkohol" insåg jag att jag ett problem som inte blir bättre av att försöka ha regler kring vad, hur mycket och när jag får äta, lika lite som jag någonsin skulle tro att en som använder alkohol på motsvarande vis har kontroll över sitt sug.

 

I mars såg jag några foton på mej själv som gjorde mej helt olycklig. Det var inte fråga om någon stor övervikt, men när det jag såg inte stämde överens med hurudan jag tror att jag ser ut. Men någonstans ifrån kom motivationen. Jag blev strikt. Och jag bestämde mej för att jag tänker gå ner i vikt oberoende vad det kräver av mej. Jag hade försökt äta regelbundet tre gånger om dagen tidigare i vintras men på vågen märktes då inte ett dugg. Jag började med att minska på portionerna och märkte att jag kanske ätit för mycket. Därefter började jag med periodisk fasta, tolv timmar först och för tillfället mellan 15-17 h alla dagar, ibland mera. Det tog tid att få fastan att passa mej, för jag klarar inte av att hoppa över morgonmålet. Det passar mej bättre att äta sista måltiden 14-15 tiden på eftermiddagen istället och följande gång äta efter morgonpromenaden. Det är många som säger att dom aldrig varit hungriga på morgonen, men för mej har det alltid varit bästa måltiden på dagen :) Först trodde jag inte att jag skulle klara av att somna om jag var lite hungrig, men det har inte varit ett problem. Det enda som jag börjat undra över är att jag vaknar ännu tidigare än vanligt på morgonen. Jag vaknar ofta vid 4-tiden och har sen svårt att somna om. Jag har inte tänkt på det eftersom jag annars också är morgonpigg, men 4?? Är det månne så att jag vaknar för att jag är hungrig och borde stiga upp och jaga dagens mat? Någon skrev om stress på en anna tråd, och undrar om jag minns rätt: kortisolet stiger på morgonen?

I bakgrunden har jag också ätstörningar, har som yngre pendlat mellan att frossa och svälta mej. Jag började PF innan jag läste om att det inte rekommenderas åt folk som haft ätstörningar. Och jag fick faktiskt lite angst av att jag kände igen känslan av att hoppa över måltider. Den där känslan av att man är så DUKTIG och behärskad då man kan stå över när andra äter. Förr kunde jag i tysthet sitta och gotta mej i den känslan medan jag såg andra äta godsaker. Så första tiden satt jag och upprepade för mej själv att "det här är inte samma sak, det här är inte samma sak". Jag äter hälsosammare än någonsin förr och jag äter mej mätt två gånger om dagen. Och nu när jag fastat i några veckor har jag koll på läget. Det ÄR inte samma sak, snarare tänker jag mindre på mat nu än tidigare. Det är dessutom skönt att inte behöva äta flera gånger om dagen, man har mera tid till annat. Och jag sparar faktiskt lite pengar på att äta LCHF, vilket jag inte hade trott från början. Och det går fortare att handla. Fördelarna är många. Den största skillnaden är ju nog ändå måendet. Jag mår bra i magen, har konstaterat att gluten och jag är ingen bra kombination... Jag slipper alla blodsocker dippar som jag lidit av tidigare. Vad gäller måendet och vikten finns det ingen orsak att äta annorlunda

 

Men. Nu är jag så LEDSEN. Jag vill baka smulpaj med blåbär och hallon i sommar. Och äta den varm med glass och känna hur det doftar gott i köket av baket. Och jag vill äta glass i småbåtshamnen i solen. Igår var en sådan dag som jag skulle ha köpt mängder med godis och satt mej i soffan för att tycka synd om mej själv. Jag gjorde det inte, men jag kände igen situationen och känslan. Och då började jag tänka på alla pajer som jag brukar baka på sommaren. Först grilla och äta god mat och sen ta kaffe och paj under äppelträdet i trädgården. Men sån kommer inte min sommar att bli. I år får jag sitta med min :angry: ägglatte och minnas alla pajer från mitt förflutna. 

När jag tidigare känt mej frestad och suget gjort sej påmint har jag först drabbats av panik för jag FÅR ju inte. Men jag har lärt mej tänka annorlunda, jag FÅR visst äta vad jag vill. Vill jag äta glass och smulpaj är det bara att baka och äta så mycket som jag vill. Men jag kan VÄLJA att inte göra det. Och konstigt nog lättar den där pressen som jag tidigare inte klarat. När jag VÄLJER är det inte så svårt alls. Men jag saknar det. Att sitta i soffan under filten och se på film och äta. Bak betyder liksom hemtrevnad för mej.

Det här slog mej faktiskt i går. Har klarat mej bra ända tills nu, nästa fyra månader. Men jag saknar mina kakor och chokladen :( Kan någon människa förstå hur ledsen jag kan känna mej för en sådan här futtig liten sak? Jag antar att jag är ledsen nu för att jag vet att jag gjort mitt val och sockret går bort. Aldrig förr har jag varit ledsen för en sådan sak.

 

 

 

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej! Känner igen mycket av det du beskriver ifrån mig själv... Ätit "bra" hela dagarna för att på kvällen gå loss på jordnötter, glass, smörgåsar mm.  "Sockerist" ut i fingertopparna!

Började själv på allvar med LCHF efter att ha prövat mig fram lite halvhjärtat några gånger tidigare i början av februari.

Har läst allt jag kommit över och fullständigt lusläst Kostdoktorns alla tips och råd. Jag vet att jag inte kan ta EN bit tårta eller EN glass, då är jag fullständigt fast igen.

Det ÄR inte lätt fast man har bestämt sig och jag har inga goda råd eller "tröst" att komma med. Det jag själv brukar tänka på när jag står inför frestelser är mina 16 tappade kg (vägde mig för första gången förra veckan :) ) och mitt kära måttband som nu visar -17 cm.... Jag vill inte må dåligt i magen igen, jag vill må så här bra som jag gör nu och jag vill komma i kläder som hängt i massor av år till ingen glädje. Än så länge har det funkat!

Du har gjort det bra genom att välja bort sockret! Läs "det sötare blodet" av Ann Fernholm om du inte gjort det, och var glad över ditt beslut! 

Förstår att detta inte är någon tröst, men kämpa på - så otroligt bra av dig att gått ner i vikt och klarat dig så här långt! Och det där med sömnen - jag har också alltid varit morgonpigg, men kan också vakna okristligt tidigt numera och ändå känna mig utvilad.

Stort lycka till och kämpa på!

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag känner igen mig. Har man haft maten som knark/tröst/bästa vän så är det en sorg när den "försvinner", även om valet är ens eget. Mat är förknippat med så mycket känslor, minnen, och gamla vanor. Jag tror att det kommer att ta lång tid att ställa om sig.

Jag måste programmera om mitt tänk. Äta är inte lika med nöje/lycka/tröst whatever... Visst jag kan tillåta mig att ta en mjukglass på stan, men jag vågar inte. Risken för återfall i "matknarkandet" är för stor. Det jag ska göra är att hitta alternativ som är tillåtna och äta dessa vid speciella inplanerade tillfällen. Jag gjorde chokladmintparfait för nån månad sen. Jättegod! Och bär med steviasocker och med nåt krispigt täcke av nötter och smör måste ju kunna bli ett alternativ till paj. Just paj med glass, vaniljsås och grädde (ja, allt på en gång! *s* ) är det godaste som finns! :)

Jag har nått mitt viktmål efter att ha kämpat med vikten hela mitt vuxna liv. Det är värt mer än alla pajer i världen. Men jag kommer att behöva vara på min vakt resten av livet, som en nykter alkoholist.

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Om det hjälper dig så ser du o förstår att vi är många som kämpar med samma sorg! Att vi VÄLJER ändå att avstå (de flesta gångerna) för att vi vet vilka konsekvenser vi får om vi ger efter... Sen tycker jag att det hjälper mig iaf att tänka på VAD får jag  istället o det är ju HÄLSAN! Smart liknelse av dig det där med sockersug=alkohol förresten, det blir mer farligt då! Kämpa på, du är inte ensam!

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag känner också igen mig!

 

Som barn var jag en riktig "spink" - lång och smal och folk frågade om jag inte fick någon mat? :P 
Likadant under hela min uppväxt och som vuxen fram till ca 28 års ålder (är snart 53 år) så var jag fortfarande smal och behövde aldrig tänka på min vikt - vad en våg var för något visste jag knappt.

 

Men efter mina 28 år så hände diverse tråkigheter i mitt liv som fick mig att börja missbruka framförallt mat. Inte så mycket godis eller kakor etc. Men jag började över-äta och det räckte inte med en portion längre utan det kunde bli både två och tre trots att maten stod mig upp i halsen.

Likadant mackorna - herregud vad mackor jag smällt i mig! Om jag åt kvällsmat så kunde jag tre timmar efter kränga 6-7 mackor på raken i snabb takt :( 

Så där höll det på år efter år  - jag över- åt mat och mackor samt drack mycket mjölk (klämde säkert 2 liter mjölk varje dag själv) och saft, läsk etc. Till det kom så småningom även godis, chips etc i mängder.
 

Utan att gå in på detaljer så använde jag mat och godis etc för att döva mina problem med familj, ekonomi, det sociala etc och det blev bara värre och värre - en ond cirkel.

Så för min del var min övervikt bara delvis beroende på sockersug utan det handlade i stor utsträckning även om känslor. Jag åt när jag var ensam, ledsen, arg, glad...ja så fort jag ville trösta eller "belöna" mig så tryckte jag in något i munnen. :( 

Jag har nått mitt viktmål nu - har gått ner nästan 45 kilo och väger faktiskt nu nästan exakt likamycket som innan jag flippade ut vid 28 års ålder (62 kg).
Men precis som t ex AnnikaE säger så känner jag att jag får vara på min vakt resten av livet - jag har fortfarande tendenserna kvar att överäta både mat och godis etc.

När jag lagar stora grytor eller steker upp ett antal kotletter etc så måste jag genast frysa in det i portioner så att jag kan ta fram varje dag i stället. För gör jag inte det så är risken stor att jag är där senare och trycker i mig mer även om jag ärligt inte är hungrig.

Likadant med godis - jag KAN inte köpa en större påse eller ett stort choklad för att ha i skåpet till senare tillfällen. Djävulen flyger i mig och jag kränger allt i vansinnig fart och sedan mår jag skit.

Bröd klarar jag inte även om det är lchf-bullar jag bakat själv. Jag bakade bullar och skulle frysa in för att ha lite då och då....men innan jag hann frysa in dem så klämde jag allihop i rask takt vilket inte var meningen och jag mådde inte bra efter det kan jag säga.

Så visst - har man ett sådant stört ätbeteende och tendenserna till tröstätning finns kvar när problem dyker upp - ja då har man två vägar att välja: antingen att inse att vissa saker KAN man helt enkelt inte äta alls mer eller så gör man det och då var allt kämpande med vikten och hälsan förgäves.

Jag mår jättebra idag och visst - ibland sörjer även jag att jag inte kan äta vissa saker och att jag inte kan hantera jobbiga situationer på ett bättre sätt men samtidigt så mår jag så förbaskat bra nu och jag vill verkligen inte tillbaka till helvetet.

Så jag gör som farmor kaisi säger: Fokuserar på allt det goda jag faktiskt KAN äta och det hjälper stort.

Det finns många som har allergier etc mot vissa födoämnen och det är likadant för dem: vissa saker KAN de inte äta och de får i stället njuta av det de klarar av.

Problemet för oss lchf:are är kanske att förståelsen från omgivningen är sämre för oss medan de inte alls ifrågasätter dem som är allergiska, är vegetarianer, veganer etc, muslimer som bara äter nötkött etc etc.

Jag upplever faktiskt att de största problemen jag har haft med min kost är OMGIVNINGEN. Detta har jag nu lärt mig hantera men det var känsligt och jobbigt i början :( 



 

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Efter 6 månader började jag glömma hur det var att äta kolhydratrik mat, och nu efter 2 år är det bara väldigt få saker jag kan bli sugen på - tex chips.

Det går att göra LCHF smulpaj med bär, och LCHF glass. Smulpajen tycker jag faktiskt blir godare i denna variant. Glassen tycker de "normala" smakar för lite sött. Dock har suget för glass försvunnit nästan helt för mig. När det är riktigt varmt saknar jag dock isglass. Men borde gå göra bra LCHF varianter med smaksatt is.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det går att ändra beteende, ty den "tjockes" matvanor är som oftast bara olika typer av beteende. Man vill äta gott och god mat är lätt att överäta. Men man behöver inte äta mindre gott, bara för att man äter naturligt.

 

Min övergång skedde från olika kolhydrater jag gillade över allt annat, till LCHF-mat som jag gillade tidigare över allt annat, men åt inte p.g.a fettskräcken. Det tog dock inte mer än "två" sekunder för mig att bli av med fettskräcken, när jag insåg att bacon och ägg var livet och alla de otaliga brödskivorna som skulle vara hälsosamt, istället ledde till döden. Äntligen fick jag äta den maten som jag älskade. 

 

Med tanke på att jag nu får äta det jag älskar matvägen, saknar jag egentligen inget. Ja... kanske ändå... men det handlar om olika känslor vid olika intag. Numera har jag nya favoriter och känslorna har överförts till nya rätter. Därför har min livstils- och beteendeförändring gått nästan helt omärkt. Som sagt... jag får numera äta den maten jag älskar. Det finns inget som slår det...

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Hej

Deppigheten gick om, på ungefär en dag :rolleyes: Men tack till alla som skriver att dom känner igen sej. Det känns faktiskt skönt att höra.

 

Som så många skriver så finns det annat att äta än socker och vetemjöl. Maten i sej ÄR ju faktiskt godare, jag saknar varken pasta eller något annat stärkelserikt. Det som jag saknar är det där goda som inte är hälsosamt oberoende enligt vilken övertygelse man äter. Och jag har tänkt låta bli att ersätta det med något. Sen när bären är mogna ser jag om det går att "unna" sej LCHF smulpaj. Hade glömt att man kan ersätta mjöl och havregryn med kokos, yes?   Min plan för tillfället är att lära bort att "unna" mej mat. Jag kan unna mej att ligga i trädgården och se på mina blommor i sommar, i vinter unnar jag mej bastu och vinterbad :) Om en stund ska jag unna mej att klippa gräsmattan. Jag har på något vis så knäpp inställning till mat så jag tänker bryta alla gamla beteenden. Jag håller på att gå igenom min egenhändigt snickrade beteendeterapi :D

Jag blev bjuden på LCHF chokladmuffins sötade med stevia igår. Man är ju tvungen att äta när fina vänner bakar extra åt en. Men jag har jättesvårt med sötningsmedel, det börjar bränna i halsen både av stevia och sukrin. Sukrin är riktigt, riktigt äckligt.

 

Men det är just som flera av er skriver, det där om att maten kan bli ens tröst, ens belöning och ens bästa vän. Så kändes det faktiskt när jag deppade, att jag mist en god vän och att jag inte kan ersätta den med något. Men det är väl det som är iden med allt som jag går igenom, det är inte meningen att mat ska ha en sådan betydelse i ens liv. Jag tycker ju nog fortfarande om god mat, men brukar nu tänka att jag inte behöver "äta gott" alla dagar. Det är dessutom praktiskt att leva så, vissa dagar räcker det med kokta ägg och smör och något grönt till. Andra dagar kan jag lägga ner mera tid på maten och det är då extra trevligt.

 

Det är nog omgivningen för mej också som är absolut svårast. Men nu när jag märkbart gått ner i vikt har jag lättare att förklara varför jag inte äter kaka på kompisens dotters konfirmation, t.ex. Jag har också sagt rent ut att jag aldrig mera kommer att äta något mot min egen vilja bara för att vara någon annan till lags. Det låter ganska hårt att säga det, men man slipper trugandet och ifrågasättandet om det inte liksom blir utrymme för det ;) Jag uppfattas säkert som oartig, men dom vänjer sej säkert i något skede... För jag har nu också sagt att jag bantat för sista gången i mitt liv. Jag tänker aldrig mera gå ner i vikt.

 

Jag ändrade mitt nick från trollet till Tr0llet, hade något strul som jag inte får fixat..

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Var inte orolig om du får nya besvär med ätandet om "livet händer" (livskriser kommer och går), det är fullkomligt normalt att få återfall och det viktiga är att fokusera på att ta nya tag. En gång är ingen gång men akta dig för tankegrodan att varje gång är "en gång" och inte gång två eller tre eller 12 eller... ;)

Mina vänner har börjat fråga mig "Vad äter du då?" och då tipsar jag själv. Det blir trots allt vanligare att man är annorlunda oavsett om man är vegan, GI, paleo, LCHF. Hurra för utveckling! :D

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Någon har sagt:

 

The problem is not what you are eating but what is eating you.

 

Själv kan jag peka exakt på den tid när mitt tröstätande försvann och jag läkte ihop.

 

Om man inte råkar träffa på någon som kan hjälpa en att läka ihop är det nog en bra ide att satsa på något slags terapi. Kanske via en organisation för socker/mat missbrukare.

 

Annars blir det hur gärna man än vill - och hur mycket man än anstränger sig - en hopplös kamp mot krafter som faktiskt är starkare än en själv.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Så länge man byter sina älsklingsrätter mot något som man egentligen inte gillar, handlar det om kamp. Kampen vinns så fort man inser att det behövs nya älsklingsrätter och äggmjölkslatte är nog inte en sådan för somliga. Lista det du älskar matvägen och ät det samt strunta i annat. Så har jag byggt upp min framgång.

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag GILLAR ägglatte. Det är tilltugget till kaffet, det socker- och glutenmättade som jag saknat. Och den där paj- kanelbulle- glass- chokladsorgen vilar för tillfället :) Lchf mat är ju godare än tallriksmodellens alternativ, det är inte fråga om annat. Den fina känslan i magen efter att man ätit sej ohungrig på lchf istället för övermätt på stärkelserikt bidrar ju till att man njuter längre av maten. 

Det är inte så att jag äter något som jag tycker sämre om nu. Och jag har helt klart nya matfavoriter som jag äter nu och då, men inte alla dagar. Jag vill inte fortsätta tröstäta. För mej kvittar det om jag byter ut gluten och socker mot glutenfritt och sockerfritt, det är beteende i sej som jag tycker är problematiskt. Jag vill ha en normal inställning till mat, men det betyder inte att jag inte äter god mat (nästan) alla dagar. Att baka lchf-godis och överäta det betyder inte i min värld att jag gör ett bättre eller hälsosammare val, det betyder bara att jag bytt ut mitt gift mot något annat.

I går grillade jag och en lchf-frälst väninna och drack ägglatte till efterrätt. Innan maten drack vi torr Cava och åt några jordgubbar. Inte så strikt, men OJ vad gott :P  Väntar på att jordgubbarna ska mogna, det är inte strikt lchf, men jag tror att det kommer att bli enda snedstegen under sommaren. Jag har ganska mycket jordgubbar som blommat fint och om vädret tillåter kommer det säkert att bli ganska mycket bär. Och att äta solvarma jordgubbar från eget land... :)  Det är ju under en så begränsad tid på året och de innehåller ju c-vitamin och järn och annat nyttigt också.. (ser ni hur jag försöker hitta på ursäkter???)

Jag har varit lite hungrigare den senaste veckan, har inte känt att velat periodfasta utan har i stället ätit ett litet mål sent på eftermiddagen. Surkål och lite kött. Jag har dille på surkål för tillfället :) Och vikten har hållits nere, den har inte stigit märkbart fastän jag ätit lite mera, det känns skönt att veta. Har jojobantat så länge så jag är lite rädd för att ökad hunger betyder att jag tappar kontrollen och äter upp mej igen. Jag försökte också komma bort från sockersuget som dök upp från ingenstans med att äta lite mera mat, och kanske det hade något samband, för suget/sorgen gick som sagt om. Det känns skönt att veta att jag klarade det :D Lite mindre rädd för att jag skal trilla dit igen, och fastän jag gör det så, MariaF, du har säkert rätt. Inte skulle världen gå under för det.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Läste ett blogg inlägg häromdagen om tröstätning och hon skrev något jag tyckte var roligt

 

Kan också meddela att tröstätandet gick bra, jag föll inte ner i botten, stannade på mandelsmör- och hallonnivå...

 

:D

 

Ett bra "fikabröds" tips till ägg latten är annars kokostoppar gjorda på 1.5 dl kokos, 1 ägg och 20 gr kokosfett. Blir ca 10 st per sats.

 

http://www.ceciliafolkesson.se/2013/05/30/visst-gar-det-att-baka-utan-socker-och-sotningsmedel/

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Så länge man byter sina älsklingsrätter mot något som man egentligen inte gillar, handlar det om kamp. Kampen vinns så fort man inser att det behövs nya älsklingsrätter och äggmjölkslatte är nog inte en sådan för somliga. Lista det du älskar matvägen och ät det samt strunta i annat. Så har jag byggt upp min framgång.

Absolut, det gäller att hitta fullgoda ersättningar inte att bara avstå och avstå...

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Jag GILLAR ägglatte. Det är tilltugget till kaffet, det socker- och glutenmättade som jag saknat. Och den där paj- kanelbulle- glass- chokladsorgen vilar för tillfället :) Lchf mat är ju godare än tallriksmodellens alternativ, det är inte fråga om annat. Den fina känslan i magen efter att man ätit sej ohungrig på lchf istället för övermätt på stärkelserikt bidrar ju till att man njuter längre av maten. 

Det är inte så att jag äter något som jag tycker sämre om nu. Och jag har helt klart nya matfavoriter som jag äter nu och då, men inte alla dagar. Jag vill inte fortsätta tröstäta. För mej kvittar det om jag byter ut gluten och socker mot glutenfritt och sockerfritt, det är beteende i sej som jag tycker är problematiskt. Jag vill ha en normal inställning till mat, men det betyder inte att jag inte äter god mat (nästan) alla dagar. Att baka lchf-godis och överäta det betyder inte i min värld att jag gör ett bättre eller hälsosammare val, det betyder bara att jag bytt ut mitt gift mot något annat.

I går grillade jag och en lchf-frälst väninna och drack ägglatte till efterrätt. Innan maten drack vi torr Cava och åt några jordgubbar. Inte så strikt, men OJ vad gott :P  Väntar på att jordgubbarna ska mogna, det är inte strikt lchf, men jag tror att det kommer att bli enda snedstegen under sommaren. Jag har ganska mycket jordgubbar som blommat fint och om vädret tillåter kommer det säkert att bli ganska mycket bär. Och att äta solvarma jordgubbar från eget land... :)  Det är ju under en så begränsad tid på året och de innehåller ju c-vitamin och järn och annat nyttigt också.. (ser ni hur jag försöker hitta på ursäkter???)

Jag har varit lite hungrigare den senaste veckan, har inte känt att velat periodfasta utan har i stället ätit ett litet mål sent på eftermiddagen. Surkål och lite kött. Jag har dille på surkål för tillfället :) Och vikten har hållits nere, den har inte stigit märkbart fastän jag ätit lite mera, det känns skönt att veta. Har jojobantat så länge så jag är lite rädd för att ökad hunger betyder att jag tappar kontrollen och äter upp mej igen. Jag försökte också komma bort från sockersuget som dök upp från ingenstans med att äta lite mera mat, och kanske det hade något samband, för suget/sorgen gick som sagt om. Det känns skönt att veta att jag klarade det :D Lite mindre rädd för att jag skal trilla dit igen, och fastän jag gör det så, MariaF, du har säkert rätt. Inte skulle världen gå under för det.

En diet där man måste ursäkta jordgubbar - eller annat frukt o grönt - är varken hållbar eller sund eftersom det "gröna" är vår basföda. Men du behöver nog ett annat sätt att hantera ditt matberoende, som kan vara lika svårhanterligt som vilket annat beroende som helst.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Frukt går bort för min del, till 100%. De näringsämnen som frukt innehåller får jag utan problem från grönsaker. Jordgubbar är söta, jag kan äta hur mycket som helst av dem vilket inte är vad jag vill. Det jag tidigare skrev handlade just om jordgubbar, inte grönt överlag.

 

Och jag är inte "matberoende". Jag har ett visst problem med socker, men det är en helt annan sak. Vet inte om det finns något som kan kallas matberoende. Alla människor måste ju äta mat.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Frukt går bort för min del, till 100%. De näringsämnen som frukt innehåller får jag utan problem från grönsaker. Jordgubbar är söta, jag kan äta hur mycket som helst av dem vilket inte är vad jag vill. Det jag tidigare skrev handlade just om jordgubbar, inte grönt överlag.

 

Och jag är inte "matberoende". Jag har ett visst problem med socker, men det är en helt annan sak. Vet inte om det finns något som kan kallas matberoende. Alla människor måste ju äta mat.

Har du någonsin mött någon som ätit sig fet på frukt? Brukar det inte snarare vara så att överviktiga människor och andra med ätstörningar inte gillar frukt och grönt. Om det finns något man utan minsta eftertanke kan äta hur mycket man vill så är det frukt.

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Se dig om i fikarummen, Minou! Det är de överviktiga som sitter där med frukten.

 

Förresten, välkommen hit till forumet! Jag roas av dina inlägg och skrattar gott åt dina försök att provocera.

 

Men jag undrar också lite vad du själv får ut av det hela, hur det kommer sig att du vill vara på ett forum där LCHF-intresserade utbyter erfarenheter, då du tydligt inte delar intresset. Har du inga egna intressen?

  • Gilla 5

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

 

 

Har du någonsin mött någon som ätit sig fet på frukt? Brukar det inte snarare vara så att överviktiga människor och andra med ätstörningar inte gillar frukt och grönt. Om det finns något man utan minsta eftertanke kan äta hur mycket man vill så är det frukt. 

 

Nja...inte handlar det alltid om gilla. I mitt fall stillade de aldrig hungret, utan ledde till överätning och allmänt urusellt mående p.g.a blockerstegringarna. Grönt i alla ära, men numera har jag dem bara som färg och "sötsaker" på tallriken. Huvudmålet består av kött och med tillhörande fett. Det har tagit bort allt vad heter hunger i mitt fall och stabiliserat blocsockret så att jag lever ett symptomfritt liv. Jag kommer aldrig byta tillbaka, ty hunger är det värsta jag vet numera.

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Har du någonsin mött någon som ätit sig fet på frukt? Brukar det inte snarare vara så att överviktiga människor och andra med ätstörningar inte gillar frukt och grönt. Om det finns något man utan minsta eftertanke kan äta hur mycket man vill så är det frukt.

Människan är biologiskt anpassad till att äta sig fet på frukt. Den förmågan har evolverat under tiotals miljoner år och är en förmåga vi delar med många andra däggdjur, vilka har haft nytta av att äta sig feta inför vintern då det kan vara knappt om mat. Det är till och med så att primaternas förmåga att se tre färger (andra däggdjur ser bara två) har evolverat samtidigt med att frukter och bär blivit färggrannare. Likaså vår aptit på söt smak har utvecklats i symbios med frukterna som fått sina frön spridda av oss och våra förfäder tillsammans med naturligt gödsel.

Så svaret är att alla de miljoner förfäder som ätit sig feta på frukt har jag inte träffat, men jag vet att de funnits.

En annan sak när det gäller frukt är att det finns en toxisk gräns för fruktos. Om man överskrider den dag efter dag, liksom många gör som t.ex. dricker stora mängder läsk eller juice, utvecklar man icke-alkoholrelaterad fettlever, vilket man dör av om man inte får en ny lever av lämplig donator. Så jag skulle rekommendera viss eftertanke innan du sätter i dig stora mängder fruktos.

Jag håller med dig att de flesta som är feta idag inte blivit det av i första hand frukt, utan socker och stärkelse.

  • Gilla 4

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Har du någonsin mött någon som ätit sig fet på frukt? Brukar det inte snarare vara så att överviktiga människor och andra med ätstörningar inte gillar frukt och grönt. Om det finns något man utan minsta eftertanke kan äta hur mycket man vill så är det frukt.

Om man har diabetes och äter mycket frukt faar man en kraftig blodsockerstegring. Grönsaker med lite kolhydrater däremot kan man äta mycket av.

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Det är väl dessutom upp till var och en att äta det man känner att man mår bra av? Om man kan äta ett par äpplen alla dagar och mår bra av det så är det fritt fram, yes? För min del tycker jag att frukt är värdelöst, är jag hungrig och äter ett äpple ökar hungerskänslan istället för minskar. På samma sätt som med havregrynsgröt på den tiden då jag trodde det var det bästa morgonmålet... Jag tycker också mycket om apelsiner, men när jag någon gång köper hem äter jag upp alla på en gång istället för att äta dem som ett hälsosamt mellanmål. Ett hälsosamt mellanmål är ett kokt ägg. OM man behöver ett mellanmål. Det där med fruktosen är jag insatt i sedan en tid och har sett dr Robert Lustigs föreläsningar på Youtube flera gånger.

Frukt är väl inte heller likadan i dagens läge som den var för länge sedan innan människan började experimentera med att ta fram sötare sorter? Jag minns att kostdoktorn hade satt upp en bild var ICA gjorde reklam på att de håller på att de (eller någon annan)  utvecklar persika eller nektarin eller något i den stilen som kommer att vara ÄNNU sötare. Låter ju inte som om det är något som man bör sträva efter alls och låter inte heller som något som någon mår bra av att äta.

Efter att jag skippat potatis och pasta och ris har jag fått mera smak för gröna grönsaker. Jag kan tycka att sallad är gott, det gjorde jag aldrig förr. Men till kött och god sås är det faktiskt jättegott med grönsaker nuförtiden. Jag tar ingen stress dock, om jag inte har grönsaker hemma vet jag att jag överlever utan problem ;)

  • Gilla 2

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Nu blir ju rubriken på min tråd helt fel. Jag tror jag har utvecklats åt rätt håll :)

Jag leeeed av sockersug och känslan av att 'jag vill ha något men vet inte vad det är så jag äter något gott'... Istället för att äta något sött och gott åt jag mat en extra gång om dagen istället. Jag har kört PF i någon månad, har fastat mellan 16-18h i dygnet, men under ett par veckor åt jag ett litet mål mat sent på eftermiddagen så fastan blev runt 12h. Nu har jag återgått till 16-18h och det går hur bra som helst igen. Inget sug och inget känsla av att jag behöver något som jag inte kan sätta fingret på. Många känner säkert igen den känslan? Den som förr fick mej att vandra som en osalig ande mellan olika skåp i köket och söka något.

Det hela har fått mej att undra: var det helt enkelt så att jag måste äta mera under en period och därför blev sugen, att kroppen ville ha lite mera än den fick? Eller var det ett försök att stilla några inte så behagliga tankar och känslor som jag led av under ett par veckor? För det råkar gå hand-i-hand. Jag grubblade och oroade mej en kort tid och det råkade vara då jag började sakna mitt godis...

Hursomhelst, jag känner mej nu riktigt, riktigt stolt över mej själv. Vikten ligger kvar där den varit i över en månad och jag känner väl egentligen ingen lust till något som skulle äventyra hälsa och nya slanka kroppen. Jag speglar mej ganska mycket nuförtiden och står och fantiserar om hur det skulle se ut med en liten biceps-zeppelinare på armarna :D Jag har tränat mycket tidigare, var då biff med fläsk på, och är nu lite förvånad över att jag fortfarande efter flera års paus och viktnedgång fortfarande tydligt kan se muskler under huden i axlarna. Men dom inspirerar mej att börja på nytt. Och det bekräftar att det inte är muskelmassa jag tappat utan fett.

Känner mej självbelåten och fåfäng. Sockersug?? Vad är det? :P

Jag tänker njuta för fulla muggar av min självbelåtenhet, för jag vet att det inte var sista gången jag drabbas av saknaden efter mitt godis...

  • Gilla 3

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Går det att bli kvitt "skåpvandringen" altså? Bli kvitt känslan att "Jag måste äta något!"

Det låter nästan för bra för att vara sant... :)

  • Gilla 1

Dela detta inlägg


Länk till inlägg
Dela på andra webbplatser

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Only 75 emoji are allowed.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.