Jump to content

Påtvingad sockerchock


Henke_H1978
 Share

Recommended Posts

Jag är bjuden på kalas. I samband med detta har jag gjort en intressant iakttagelse. Jag vill absolut understryka att nedanstående inte är någon kritik mot kalasvärdinnan. Hon är bara stöpt i samma form som många andra, när det gäller näringslära. Samma form som även jag var stöpt i, innan jag började ifrågasätta sakernas tillstånd.

 

Hur som helst, på kalaset bjuds det naturligtvis på godsaker. Kakor, bullar, tårta och så vidare. Kanske godis till barnen, jag vet inte så noga.

 

Alla gäster förväntas givetvis äta av det som bjuds. Framför allt av tårtan. Det är ju kutym. Jag har dock deklarerat att jag inte mår bra av kolhydrater, och att jag funderar på att göra kalasdagen till en fastedag i stället. Eller möjligtvis ta med mig en brie eller en bit korv.

 

Detta möts så vitt jag kan bedöma av förståelse från värdinnan, men jag vet att andra gäster kommer att ifrågasätta mig. Framförallt några av de äldre. Detta har nämligen inträffat förr, och jag tycker det är både tråkigt och jobbig. Varför måste det vara så?

 

Om jag hade varit vegetarian i stället, och bjuden på middag, hade det förmodligen funnits ett vegetariskt alternativ. Och även om det inte hade funnits det hade jag kunnat avstå köttet eller fisken, och ätit sallad i stället. Eller haft en quornbiff med mig. Men det viktiga: ingen hade sagt ett ord om detta. Ingen hade börjat ifrågasätta mig, och sagt "Men lite kött kan du väl ta i alla fall?". Liksom trugat.

 

Jag vet att de kommer att truga idag. "Men en liten bit rulltårta kan du väl ta?", "En kaka är väl inte så farligt?", "Du kan väl åtminstone smaka på tårtan?".

 

Vad tänker ni andra kring detta? Ska man känna dåligt samvete för att man inte smakar bakverken som värdinnan kanske ha ägnat timmar åt? Och hur tystar man trugandet från den äldre generationen som mer eller mindre dyrkar begrepp som sju sorters kakor?

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag blir inte alls frestad vid kalastillfällen och kan utan problem nöja mig med en kopp kaffe, men jag förstår att du kan uppleva omgivningens reaktioner som besvärliga. Oftast är det dock ingen annan som tänker på vad andra äter eller inte.

Kanske finns det lite grädde vid sidan om? Kanske menat till en kladdkaka? Då brukar jag slatta ner i kaffekoppen. Vissa tårtor kan man ta en liten, liten bit av och lyckas få med sig bara en jordgubbe och lite grädde på fatet.

Om någon frågar svarar jag och berättar om hur jag äter. Orkar jag inte, eller känner att det inte kommer falla i god jord, framhåller jag min tandhälsa som argument. Annars kan man ju alltid förklara för värdinnan (i samband med att man tackar ja) så att hon kan se till att vispgrädde och jordgubbar el liknande finns att ta vid sidan om. Allt fler uppskattar ju det upplägget och hon är säkert mån om att gästerna ska trivas.

Egentligen handlar det ju om att stå upp för sin livsstil, någonting jag hela tiden blir allt bättre på. Har ett litet armband (från Ultimat) med texten "Sugarfree" som jag alltid bär på kalas och fest tillsammans med andra smycken. En liten påminnelse till mig själv och dessutom kul om någon frågar vad det innebär. Jag skriver inte folk på näsan, men är påläst och kunnig och svarar gärna frågor.

Numera äter jag aldrig för någon annans skull och den äldre generationen mår nog bara bra av att få någonting att fundera över...

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Alkoholister sägs ha samma "problem"... Dom "måste" hitta på en massa ursäkter. Jag har magkatarr, jag kör bil... Men varför bry seg? Om du givit värdinnan en kort föklaring, för artighetens skull, så räcker det... Men i bland får man säga till på skarpen...sluta tjata/bry deg för fn...och ät det du gillar, så äter jag det jag gillar...

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Nu kan man inte jämföra alla LCHF-ätare med alkoholister tycker jag. De flesta, inklusive mig själv, äter ju såhär för hälsa och/eller viktnedgång. Det är få som är sockerberoende på det sättet, men har man valt en sockerfri livsstil så måste det naturligtvis respekteras fullt ut av omgivningen.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Beroende på vem som tjatar/kommenterar bemöter jag det på olika sätt. -"Ja visst är jag helgalen?! Men nån ska vara det också!  ;) " eller -"Ät du för dig, så äter jag för mig! :angry: " eller -"Jag har blivit av med värken så här, är det så konstigt?" I synnerhet den sista brukar funka bra, den väcker ofta intresse.

I Midsommar träffade jag en kraftigt överviktig kvinna vi fick göra lite speciallösningar för för att hon skulle kunna sitta med oss. Alla andra satt på en bänk vid eldstaden där vi grillade, hon i en rejäl träträdgårdsstol vi fick bära med oss. Hon var dessutom ganska rakt på sak och "besserwisser". Henne bemötte jag likdant. Hon dömde ut hundfodret jag ger min hund och bestämde att världens bästa hundfoder är XX. Då svarade jag med samma tvärsäkerhet  -"Enligt min uppfattning  är XX rena skiten för det är fullt av spannmål och det ska inte hundar äta!" Hon blev faktiskt tyst... :)

Vegetarianerna hade det kämpigt tidigare också med sin "konstighet" men i takt med att fler slagit om till det i kombination med alla larm om taskig djurhållning har de fått det lite lugnare. Lågkolhydratkost vinner också sakta men säkert mark men vi har en del kämpande kvar.

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Eh.. det är en del av ditt framtida liv, så du behöver lära dig en del strategier.. för du vill väl hur som helst inte bli en eremit.. vilket vore en annan strategi!?

 

Altså.. det handlar om sociala evenemang.. där det finns en värdinna/värd som har ansträngt sig för att gäster skall trivas!

 

Och då kommer man osökt in på etikett.. dvs uppförandekoder.. egentligen då mest för att det sociala skall fungera, de som ansträngt sig skall inte klagas på och så skall man själv inte framstå som värsta freaken!

 

Först så fettladdar man rejält innan man åker hemifrån, sen så väljer man med omsorg vad man smakar på och när det trugas så tackar man och hävdar att man redan är proppmätt och allt är jättegott men man får inte ner så mycket som en smula mer!

 

Sociala samankomster är oftast fel tillfällen att predika näringslära och kostråd.. utan där är man för att träffa nära och kära, för att umgås och lära känna nya släktingar.

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Jag är bjuden på kalas. I samband med detta har jag gjort en intressant iakttagelse. Jag vill absolut understryka att nedanstående inte är någon kritik mot kalasvärdinnan. Hon är bara stöpt i samma form som många andra, när det gäller näringslära. Samma form som även jag var stöpt i, innan jag började ifrågasätta sakernas tillstånd.

 

Hur som helst, på kalaset bjuds det naturligtvis på godsaker. Kakor, bullar, tårta och så vidare. Kanske godis till barnen, jag vet inte så noga.

 

Alla gäster förväntas givetvis äta av det som bjuds. Framför allt av tårtan. Det är ju kutym. Jag har dock deklarerat att jag inte mår bra av kolhydrater, och att jag funderar på att göra kalasdagen till en fastedag i stället. Eller möjligtvis ta med mig en brie eller en bit korv.

 

Detta möts så vitt jag kan bedöma av förståelse från värdinnan, men jag vet att andra gäster kommer att ifrågasätta mig. Framförallt några av de äldre. Detta har nämligen inträffat förr, och jag tycker det är både tråkigt och jobbig. Varför måste det vara så?

 

Om jag hade varit vegetarian i stället, och bjuden på middag, hade det förmodligen funnits ett vegetariskt alternativ. Och även om det inte hade funnits det hade jag kunnat avstå köttet eller fisken, och ätit sallad i stället. Eller haft en quornbiff med mig. Men det viktiga: ingen hade sagt ett ord om detta. Ingen hade börjat ifrågasätta mig, och sagt "Men lite kött kan du väl ta i alla fall?". Liksom trugat.

 

Jag vet att de kommer att truga idag. "Men en liten bit rulltårta kan du väl ta?", "En kaka är väl inte så farligt?", "Du kan väl åtminstone smaka på tårtan?".

 

Vad tänker ni andra kring detta? Ska man känna dåligt samvete för att man inte smakar bakverken som värdinnan kanske ha ägnat timmar åt? Och hur tystar man trugandet från den äldre generationen som mer eller mindre dyrkar begrepp som sju sorters kakor?

Link to comment
Share on other sites

Säg att du får ont i magen av gluten?! 

 

Nja, med lite otur finns det nån glutenfri bakelse (gärna med mycket socker i) eller så får han höra att om han hade tipsat innan så hade de ju fixat nåt... Bara för att LCHF för det mesta är glutenfri är ju inte glutenfri lika med lchf...

 

 

Jag tror "jag försöker undvika socker" är ett bra alternativ (bättre än "jag äter inte"), ingen vill ju förstöra ett försök ;) Sedan får man ju säga allt så trevligt så att inte de andra slutar äta tårtan omedelbart också, då blir ju värdinnan väldigt besviken.

 

Att baka eget (till alla såklart) eller köpa lite jordgubbar och ta med kanske kan vara nåt, beroende på hur officiell kalaset och hur korrekt värdinnan är. Vissa uppskattar det ju inte alls om gästerna bidrar med nåt och i värsta fall tackar de och ställer in det i kylen istället för på bordet...

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag tycker inte du skall äta söta bakverk. Jag skulle ta med mig en sallad. Att enbart äta brie eller korv ger dom bara vatten på sin kvarn i tron att LCHF bara är kött och fett. En sallad med grönsaker och kanske några bitar brie eller korv inblandat ser normalt och nyttigt ut.

 

Att inte äta något alls eller bara kött och eller ost ser ju lite torftigt och fattigt ut och då får du nog mer kommentarer.

Link to comment
Share on other sites

Inte matsäck på en bjudning, det är nog det sämsta alternativet. Direkt ohyfsat tycker jag. Som värdinna skulle jag ta illa upp över att inte ens få chansen att bjuda på något lämpligt. Bättre att äta innan i så fall. Att däremot bidra med ett LCHF-bakverk (med värdinnans godkännande förstås!) som alla kan smaka av är en god idé.

  • Like 4
Link to comment
Share on other sites

Jag har personligen fattat beslutet att min hälsa och vikt inte är förhandlingsbar, under några omständigheter!  Om andra blir sårade eller får en massa olika känslor kring detta är det deras sak att bearbeta och ta ansvar i sina egna liv :D. Mat drar, som vi vet, igång en massa känslor och särskilt sockerråttorna verkar vilja ha med andra på det sjunkande skeppet. 

 

Däremot kan man försöka vara så smidig som man kan och det är en massa bra idéer i tråden, från att tala med värdinnan/värden till att inte komma alltför hungrig, tror visst att man i vissa fall kan ha med mat/fika själv.  Vi skall på bröllop i augusti och jag har funderat på hur jag skall göra med desserten vid bordet och jag tror att jag löser det på följande vis: Låter mig serves min portion (utan kommentarer), tar två pyttesmå smakbitar och låter det sedan vara.

 

Jag har också beslutat att inte diskutera min kost om folk inte frågar på ett trevligt sätt: Då vill jag gärna berätta och lära ut det jag kan. Kommer det på ett ifrågasättande och otrevligt sätt kan man ju antingen le och säga att om du tar ansvar för ditt ätande så ansvar jag för mitt. Alternativt behålla lugnet och inte låta sig dras in i en diskussion, och återigen, det kommer att väcka känslor och då gäller det att komma ihåg att vi alla ansvarar för våra egna känslor.

 

Henke: Istället för att fråga "Varför måste det vara så?" se det som ett tillfälle att träna på att stärka dina personliga gränser ytterligare. Genom att utesluta raffinerade kolhydrater och socker tar du inte något från någon ;) !

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Det verkar som "förlåt mig" och "skam" går igen... I Norge blir det ett veldans gnat ift att man inte bullar inn.. Men jag trodde svedala hade kommit längre... Och alkoholistens dilemma lyser genom... Det MÅSTE hittas på ursäkter för allt... I stället för att säga...jag mår inte bra av alkohol, säger han att han har bilen el. Och en som inte äter kolisar/socker, ska altså behöva ursäkta sig... Nä f..a heller. Har nån hört nån be om förlåtelse for att jag äter fralla til frukost. Som sagt. Innformera värdinna/värd om varför du inte äter just denna typ mat..och skit i dom andra...

  • Like 5
Link to comment
Share on other sites

Inte matsäck på en bjudning, det är nog det sämsta alternativet. Direkt ohyfsat tycker jag. Som värdinna skulle jag ta illa upp över att inte ens få chansen att bjuda på något lämpligt. Bättre att äta innan i så fall. Att däremot bidra med ett LCHF-bakverk (med värdinnans godkännande förstås!) som alla kan smaka av är en god idé.

 

Det där tycker jag är svårt. Det finns ju också dom som tycker det är jättejobbigt om dom måste göra särskild mat till någon av gästerna. Ett alternativ kan kanske vara att innan festen helt enkelt prata med den som bjuder och komma överens om något. Det funkar ju i alla fall om det någon man känner väl.

 

En person som är allergisk mot gluten eller nötter kanske inte alltid vågar låta någon som inte är insatt göra i ordning något. Det får ju inte ens finnas spår av dom livsmedlen om man är allergisk.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Lösningen är en gnutta egoism i ordalag om följande... "sköt dig själv och skit i andra". Man kan lyckas med det mesta, bara man låter sig inte besväras av andras truga-mentalitet. In genom ena örat och ut utan "databehandling" genom det andra örat med detsamma. Det är lösningen när folk är så måna om ens egen bästa... att inte fastna med tanken.

 

Sedan finns det alltid legala skäl också... mjölkintolerans accepteras liksom gluten- och nötallergier. Det är bara och hittepå eget. 

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jag säger numera att jag är allergisk mot sädesslag (sant).

Allergi är väldigt bra att skylla på. Då slipper man trugningar och att behöva förklara sig. Allergier är legitima.

Och då passar oftast inte ens glutenfria alternativ.

Häpp!

Link to comment
Share on other sites

Många bra svar här. När jag blir bjuden på kakor/tårtor/desserter säger jag nej tack, jag äter inte socker. Jag ler/småskrattar sedan bort eventuella "oj, vad kan jag då bjuda dig på?" med att en "slät kopp kaffe" är perfekt. På middagar äter jag kött/fisk/grönsaker & bra fett. Det brukar inte vara svårt att hoppa potatis etc. Jag vill inte göra avsteg från LCHF för att tillfredsställa andra, varken värdar/värdinnor eller andra. Som sagts tidigare här; var och en kan bara ta ansvar för sig själv, sina matvanor och sin känslor. Jag väljer att vara ärlig och rak. Jag lever mitt liv, andra lever sitt. Och...vi börjar bli några stycken nu, som tackar nej till socker :D

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Det intressanta är ju att det alltid har funnits människor runt omkring mig som konsekvent tackat nej till sötsaker. Men det har traditionellt varit redan anorektiskt smala kvinnor som hänvisat till att de bantar och inte kan ta den lilla kakan. Detta har alltid accepterats och respekterats av omgivningen.

 

När jag har analyserat min egen hållning till att tacka nej när man blir bjuden så inser jag att jag känner ett ansvar för den som bjuder. Jag vill inte vara otacksam och göra denne besviken. Men varför ska jag vara mer hänsynsfull än alla dessa svältbantande kvinnor som i alla tider förbehållit sig rätten att tacka nej? Nej, numera avsäger jag mig detta ansvar och tänker mer på mitt eget välbefinnande!

 

Senast jag var i den situationen så var det iofs en studentbjudning men ett 30-tal gäster, så det var lätt att komma undan. Men ändå kändes det lite olustigt när det kom till tårtan och jag valde att inte gå och ta nån utan satt kvar vid bordet. Och faktiskt så fick jag inte en enda kommentar om att jag inte åt nån tårta! Det var mycket smärtfriare än jag hade vågat hoppas på!

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jag är nog numera ganska rak. Jag brukar oftast svara att nej tack jag försöker undvika socker eller nej tack jag har upptäckt att min mage reagerar på för mycket kolhydrater om jag får en fråga varför jag inte tar potatis, ris, pasta mm.

Link to comment
Share on other sites

Jag bryr mig inte alls om vad folk tycker eller reagerar när jag tackar nej till socker/potatis/ris. Ber inte om något annan mat heller utan jag tar av det som är hyggligt okej och avstår det uppenbart dåliga. Skulle någon fråga så säger jag nej tack, inga vidare förklaringar är nödvändiga. Inte mer med det, vill folk truga och tycka att jag är knäpp så varsågod. 

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Det som är bra i sammanhanget är ju att det är lätt att se till att vara mätt när man går på en tillställning där man är rädd att det inte finns så mycket att äta. Eller så planerar man in en fastedag. Då spelar det ju ingen roll vad som bjuds, man klarar sig ändå! :-)

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag kör på samma linje som "Fundersam". Min kropp/hälsa mitt ansvar. Punkt. Blir någon putt för att jag inte äter deras tårta så är det deras problem. "Nej, tack, jag äter inte sånt." säger jag samtidigt som jag fyrar av ett vänligt leende. Funkar kalasbra. :) Och jag tycker absolut man kan ta med egen mat på kalas! Då slipper värden/värdinnan fixa ännu fler alternativ. Jag har ofta med eget om jag anar att det bara serveras kolhydratstinna rätter.

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Ju större kalas desto lättare är det att komma undan från det man inte vill äta. Jag tycker det är rätt besvärligt också när situationen är omvänd, dvs när jag är värdinna för socker och kolhydratätare. Försöker balansera så gott jag kan och ge dem lite av det de vill ha, medan det mesta jag serverar passar mej!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...