Träna eller röra sig naturligt?

[Jojomaja]

Det är vanligt förekommande att de som börjar träna intar en ganska styvmoderlig inställning gentemot dem som inte tränar. På något sätt så är det inte fint utan snarare motbjudande att vara otränad. Det är ordentligt sluskigt att erkänna att man inte håller igång och inte är en hurtbulle. Man "ska" gå på gym. Man "bör" göra ett visst antal pass i veckan och det är varje människas plikt att uppvisa en kropp som är hård, fast, muskulös och vältränad. Eller åtminstone ska man blogga om att man tränat, oavsett om man gjort det eller ej. Mull är fult. Fläsk är äckligt. Om man inte tränar så är man en mindre värd människa i mångas ögon. Oavsett vem man är i övrigt och hur ens liv ser ut så döms man av vissa utifrån antalet pass man gör per vecka och hur hårda ens muskler är under ett mycket tunt lager av underhudsfett. Det är sorgligt men sant. 

 

På sociala mötesplatser såsom t.ex. Facebook uppmuntras vi att lägga ut loggar över hur ofta vi svettas och hur mycket. Det ligger stilpoäng i det och många tycks tro att alla andra är jätteintresserade av att läsa om hur många knäböj man gör eller hur många mil man sprungit. Kanske är det inspirerande för vissa att läsa, men verkligen inte för alla. När vi umgås är det därtill en oerhört viktig social markör att kunna uppvisa ett välanvänt medlemskort hos SATS eller åtminstone på Friskis. Det ligger en hiskelig massa prestige i träningen och människor som kanske inte alltid varit så överdrivet aktiva med motionerandet kan övergå från att vara soffpotatisar till att bli hybrisfyllda maniska förespråkare, nästan på gränsen till missionerande, för vissa träningsformer inom loppet av någon månad när de är nyfrälsta av just sin egen typ av fysisk aktivitet. 

 

Och jag vet precis hur det känns att sitta där på de höga hästarna och se ned på pöbeln som står i vassen med sina fula valkar. Jag har tränat mycket i mina dagar. Jag har varit elitsimmare som tävlat och plöjt timtal per dag i bassängen. Jag har löpt, gymmat, cyklat, yogat, spelat landhockey och basket. Jag har låtit kroppen betala genom extrapass när jag utsatt mig för oförrätter genom dålig kosthållning och jag har försökt överkompensera osunda energiintag genom att smiska skiten ur min lekamen. Tidvis har jag varit extremt vältränad och jag var då oerhört stolt över min insats. Smärta var bra. Ömmande muskler var bra. Träningsvärk var det bästa. Jag gjorde rätt. Jag tränade. På den tiden var jag också ganska nedlåtande mot alla slöfockar som inte var lika aktiva. Jag tog mig rätten att döma dem på grundval av att jag själv funnit vägen, sanningen och ljuset. Jag var upplyst. 

 

På min Facebook har jag minst 20 personer vars enda kommunikation med omvärlden består av statusuppdateringar och incheckningar som rör deras träningspass. Tjejer och killar som lägger ut motivationsbilder dagligen med texter som "Sweat is fat crying" och "Earn your body". Jag vet inte så mycket om dem idag mer än att de troligen i princip lever för sitt gymmande, spinning, löpning eller liknande. Jag tycker det är gott och väl så och antar att de lever ett bra liv i övrigt. Jag unnar dem att ha hittat sin nisch här i världen. Jag gläds med dem och tycker det är toppen när folk hittat sin väg att göra av med överskottsenergi eller att de har skapat sin egen lilla zon här i livet där de uppnår njutning och känner att de trivs. Men ibland blir det för mycket och ibland blir det så fel. 

 

Kalle t.ex. skrev aldrig något på sociala meida förr, men sedan han upptäckte gymmet blev inläggen täta. Plötsligt började han "checka in" på gymmet dagligen och beskrev nästan kärleksfullt sina benpass, ryggpass, bröstpass och strävanden i jakten på den perfekta kroppen. Det mättes och vägdes. Det slets med vikter, deffades och slogs rekord. Allt illustrerat med bilder och tjogvis av hashtags. Till en början var det kul att se hur han förvandlades från den plufsige och bleke lille mannen till en nästan övertränad, spraytannad och väldigt rippad kroppsbyggare, men snart förändrades hans inlägg. Efter ett tag blev hans inlägg fula. Från att han berättat rätt objektivt om vad han åstadkommit och tillåtit oss att glädjas med honom började han blanda in pikar och förnedrande kommentarer om andra. Det lyste igenom hur illa han tyckte om alla "Svenssons" som inte tog sig i kragen. Han började hata folk som inte var som han. De som var lata fettsäckar, precis som han en gång var. Och hans inlägg som tidigare var roliga att följa blev nästan pinsamma och genanta. Det kom hela tiden gliringar till dem som inte gjorde som han, som inte var lika aktiva eller som inte levde till hundra procent för att bränna sitt fett och späka kroppen på gymmet. 

 

Men så en dag försvann Kalles inlägg. Han slutade checka in på gymmet och skriva om sina prestationer. Det var inte så att jag saknade honom direkt. Jag funderade inte så mycket på det förrän jag nyligen såg honom och förstod att anledningen var att han återfallit i sina gamla vanor. Det är kanske ett drygt halvår sedan jag senast läste hur han eldade upp andra med sina taskiga pikar och för några dagar sedan när jag träffade en mycket ödmjuk och generad version av Kalle på ICA så förstår jag varför. Han är fetare och plufsigare än någonsin. Allt det han tränade bort har han lagt på sig igen ganska snabbt och då är det antagligen inte lika roligt att checka in på Facebook uppdatera sin status efter ett svårt återfall. Man skriver inte gärna om att allt går utför. Samma sak gäller nog på många bloggar. Det finns många som under åren lagt ut pekpinnar och ojat sig över andras beteenden. Många har ansett sig vara bäst. En drös människor har slagit sig för bröstet, övertygade om att de funnit det enda sättet att sköta sin kropp, och många har skrivit nedlåtande om andras vägval och kamp. Men jag undrar i mitt stilla sinne var de är idag? Har de återfallit till sina gamla vanor eller går de på gymmet 8 gånger i veckan fortfarande och håller sin kropp fit och tajt? Ingen vet, för de har slutat blogga. Vi kan bara ana vad som hänt. 

 

Jag har läst bloggar överallt i träningsvärlden som på ett ganska utmanande vis menar att det inte är okej att ens försöka gå ned i vikt utan att träna. Att vi som inte tränar regelbundet på gym eller smiskar våra kroppar med hårda löppass och svettas hinkvis är någon form av mindre värda personer. Att vår viktminskningsinsats på något sätt inte gills för att vi inte tränat oss ned i vikt. Jag bara ler åt denna överlägsenhet och ganska naiva inställning. Hur arrogant får man vara egentligen? Det är lätt att slå sig för bröstet när man just börjat gå ned i vikt eller när man tappat några kilon tack vare en punktinsats. Jag har själv gjort det så otroligt många gånger i mitt 50-åriga liv. Men att sedan HÅLLA sin vikt är en annan sak. Att fortsätta leva på ett sådant sätt att viktnedgången inte stagnerar och kilona börjar öka igen är en svår balansgång och kräver faktiskt att man genomför en bestående förändring av sitt beteende. Det vill till att det man gjort för att bli av med kilona är en livsstil som man sedan behåller. 

 

I min värld är alla sätt bra om de leder till en VARAKTIG viktnedgång. Det är lätt för någon med bara 10-15 kilos övervikt att slå sig för bröstet och hävda att man måste träna sig ned i form men vad man troligen helt ignorerar är att andra här kämpar mot 35-65 kg eller mer. Jag skulle vilja se den person som tar på sig en ryggsäck med 50 kg och bär runt på hela dagarna och därtill orkar träna på gymmet med denna belastning. För många är det svårt nog att hantera kostomläggningen. Att känna ett tvång att gympa och studsa runt samtidigt är egentligen inget positivt. När man är kraftigt överviktig är det tvärtom ganska farligt att ge sig på för hård motion. Och faktum är, även om det verkligen smärtar dem som är gymfanatiker - man går ned ändå - utan gym. Man måste inte plåga sig timmar varje vecka för att tappa sin övervikt. Visserligen tappar man den snabbare med träning men det är verkligen inget krav. 

 

Jag vet inte varför det sticker i ögonen på vissa att man faktiskt kan gå ned 30-50 kg (eller mer, http://www.tommytappar.se/ ) endast genom att förändra sin kost. Man kan ju faktiskt börja träna senare - precis när man vill om man känner för det. Alla som tappar mycket i vikt, oavsett om det är genom gastric bypass, pulverdiet eller som jag gjort, genom en varaktig kostomläggning till strikt LCHF, - och gjort det helt utan att träna får samma fantastiska hälsofördelar som alla andra. Alla värden blir bättre och man mår helt underbart. Och man rör sig faktiskt mer helt naturligt när man blir lättare. Det är inte så att folk som tappar 35 kg sätter sig i soffan och sitter still där. Givetvis leder den ökade rörligheten till att man blir mer aktiv. Vi kanske bara inte gör så förbannat stor sak av att vi motionerar naturligt. Tänk om jag skulle blogga och logga alla naturliga tillfällen när jag fått kardiovaskulär träning. Alla raska eller långa promenader, alla svettiga sexakter, alla gånger man burit, kånkat, sprungit, jobbat i trädgården, gått i massor av trappor, cyklat, simmat och rört sig på andra naturliga sätt som inte "räknas" som träning bland folk som går med näsan i vädret till gymmet och bestiger sin trappmaskin eller promenadbandet. All den naturliga motion som finns i vardagen är något som folk faktiskt borde få upp ögonen för. Det är inte så jävla ballt att svettas på gymmet egentligen. Jag tycker det är ballare att svettas ute på en promenad med svampkorgen eller när jag cyklar en halv dag med mina barn. 

 

Jag har gått ned 35 kg utan att gymma, löpa eller träna hårt. Jag har levt på samma sätt som innan med naturlig motion i form av promenader, trädgårdsarbete och aktiviteter som är vanliga i min vardag. Jag är helt och fullkomligt övertygad om att min viktnedgång är varaktig eftersom jag lever ett normalt liv idag och har så gjort under hela min viktminskning. Jag har inte bantat och kommer inte att banta någonsin mer. Jag har inte försökt träna bort något med punktinsatser utan fortsatt leva ett lagom aktivt liv. Om jag vill kan jag simma. löpa eller gå till gymmet - men det är inget krav. Jag kan börja träna och tajta upp min kropp ytterligare om jag vill. Om jag inte vill så behöver jag inte. Om det här stör någon så tycker jag synd om den personen. 

 

Det måste vara ett väldigt fattigt liv om man tar sig tiden att oja sig över människor som inte tränar och till och med känner ett behov att blogga om deras troliga "elände". Att anklaga folk för att försöka "sälja" en metod för att man berättar att man gått ned utan att träna är ett tecken på avundsjuka enligt mig. Varför känner man ett behov av att ge sig på andra istället för att reda ut sina egna problem och ta hand om sin egen kropp? Mitt liv är i alla fall verkligen inte eländigt. Det är bättre än någonsin och i synnerhet bättre än på den tiden när jag drevs av behovet att ständigt pressa min kropp till något den inte ville.

 

Jag borde inte ens behöva känna att jag vill skriva den här bloggen som försvar. Jag borde inte ens behöva tänka tanken att det finns människor därute som är missunnsamma och inte kan glädjas åt andras framgång utan att ifrågasätta metoden. Tänk om folk vore lite mer toleranta och fokuserade på sig själva istället för att sprida förutfattade meningar och orättvisa omdömen om andra runt sig. Vore det inte mycket trevligare då? 

 

Rock on

 

(Bild: Jag i träningsnojan på 80-talet. Jag tyckte jag var tjock då ....)

[Farmor kaisi]

Kloka funderingar, väl analyserat. Lite mera ödmjukhet o distans fodras av dem som är på väg upp (just nu)... Jag har oxå tränat men det var på de muskler som måste vara starka i mitt jobb som undersköterska ( har grundstyrka i hela kroppen övrigt). Samtidigt tycker jag det är kul att följa de som kan topptrimma sina kroppar till max ,( som Vår allas Martina). Alltså jag är liberal men jag arbetar, betalar skatt genom mitt ganska fodrande men ack så givande jobb som undersköterska . hänger här av eget intresse, är inte avundsjuk på de som jag följer. Men ... jag vill inte att någon sitter på mig på någott sett för att komma själva upp högre...

[Johanna07]

Jag håller med, många gånger så tycker jag att det är att börja i fel ände när man är kraftigt överviktig att börja med motion. Motion ska man göra om och när man tycker det är kul att röra kroppen, och det kan mycket väl bara vara vardagsmotion.

[Kjell Granelli]

Mycket fint skrivet! Håller helt med. Är man överviktig har man oftast en störd hormonell balans i kroppen, så att man har ständig aptit på söt, stärkelserik och fet mat, samtidigt som kroppen är försatt i krisläge och ska spara så mycket energi som möjligt i fettlagret samt genom att vara i stillhet. Att föreslå för tjocka barn och vuxna att de ska röra sig mer är bland det grymmaste man kan utsätta en medmänniska för -- neocortex i all ära (den evolutionärt yngre delen av hjärnan som vi tänker aktivt med), när reptilhjärnan ger order så är det omänskligt svårt att stå emot.

Precis lika lätt som det blir att röra sig sedan man återställt kroppens normala hormonbalans genom kostförändringar, dvs framför allt sluta med de för människan helt onaturliga snabba kolhydraterna.

[Limp]

Extremt bra skrivet... våga vägra träning   eller åtminstone "gängtryck" !

 

Jag tillhör kategorin som inte tränat någonsin och kommer nog kanske aldrig att göra det heller. Jag har inte träning i blodet och inget spring i benen samt att jag numera med LCHF behöver dem inte heller för att må bra. Jag vågar också öppet berätta om min "oträning" utan och skämmas.... även i sällskap av "träningsnarkomaner". Faktum är att jag är litet stolt över att kunnat gå ner i vikt utan träning och genom att leva mitt LCHF-liv som den är. Energin flödar som aldrig förr och jag har mer ork än någonsin. Sådant räcker många gånger till stordåd.  

 

Jag resonerar i stort som att var och en får göra som de vill. Jag personligen kräver också den respekten av andra, liksom att jag även ger det tillbaka. Iofs brukar jag ibland tyst tänka som att jag gör som jag vill och en den del andra... som de kan

 

Sedan handlar det hela nog om hobbies... har man träning som hobby, är det bara hålla på med det. Jag har det dock inte, utan all ledig tid fylls av en massa andra aktiviteter som är viktiga för mig och min "hjärna". Jag får mina kickar från mina befintliga fritidsaktiviteter och träning tillhör tillsvidare inte dem. Det sägs ju att den som spar, han har... jag spar på träningen 

[MKJ]

Att folk tränar beror väl i första hand på att det inte blir så många tillfällen till att röra sig naturligt i dagens samhälle. Förr när dom flesta gick eller cyklade till jobbet, affären osv och när det inte fanns så mycket hushållsmaskiner så fanns det inget större behov av att träna.

 

Om man går ännu längre tillbaka så ingick det nog i det dagliga livet att ägna sig åt muskelarbete och att gå och springa.

 

Läste någonstans att en kvinna i Sverige för 100 år sedan förbrukade ca 3000 kcal per dag. Nu är väl en del nere under 2000 kcal.

[Syster]

Jag resonerar som Limp, jag känner mig stolt att kunna hålla en någorlunda normal vikt med LCHF-kost och talar gärna om för de som orkar höra på, att det är fullt möjligt utan en massa träning med löpning och på gym, skippa kolhydraterna bara, så enkelt så...   

 

Men var och en blir salig på sin tro, och bör träna och äta efter vad just de mår bra av 

[Jojomaja]

Tack allihop för genomtänkta och bra kommentarer! Jag upplever också att lite mer ödmjukhet inte skulle skada från vissa håll. Att personer som Paolo Roberto sedan länge öppet kallar oss som äter LCHF för lata idioter ( http://www.kostdoktorn.se/paolo-roberto-lchf-ar-for-lata-idioter ) gör nog inte heller saken bättre. Jag vill dock framhålla att jag verkligen unnar dem som tränar och njuter av det att ägna sig åt sin motion. Det jag har svårt är förstå är att människor nästan omyndigförklarar oss som inte gymmar och att det på något sätt är helt okej att öppet klanka ned på dem som inte vill, kan eller känner att de behöver svettas på gym eller springa miltals. 

 

För mig är det viktigt att jag kan fortsätta min livsstil efter att jag gått ned i vikt. Jag har bantat hela livet och alltid gått upp i vikt igen inom några månader eftersom jag drastiskt försökt vrida runt, skruva till och ändra mig till något jag inte är. Jag har återfallit i det som för mig är "normalt" och då har vikten ökat igen. Med LCHF är min normala motion i vardagen tillräcklig för att jag ska stabilisera min vikt. Att gå ned 35 kg utan att träna är något som vissa besserwissers anser är omöjligt, men vi är rätt många nu som uppnår samma resultat. 

 

När jag känner för det kan jag alltid börja träna, men det är, som jag skrivit tidigare, verkligen inget krav. Däremot har jag mycket mer energi, ork och styrka idag än jag till och med hade när jag tränade dagligen. Då sabbade jag min kropp genom att träna sönder mig misstänker jag. Jag förbrukade snabbt både muskelmassa och energi. Det var okunnigt av mig men samtidigt tror jag det är ganska vanligt. 

Åter igen. Tack för bra respons!

[MKJ]

Hej Jojomaja!

 

Ditt första inlägg är ju långt och jag har ännu inte läst allt men lite nyfiken blir jag när jag nu såg att du tränat så mycket tidigare. Mycket mer än jag någonsin gjort. Att det är svårt att gå ner i vikt med träning kan jag skriva under på men vad var det som gjorde att du gick upp i vikt?

 

Gick du upp i vikt samtidigt som du tränade så mycket?

 

Vad är din analys av vad som orsakade viktuppgången?

[Undeniably]

Bra skrivet!! Mycket bra!

[Jojomaja]

Hej Jojomaja!

 

Ditt första inlägg är ju långt och jag har ännu inte läst allt men lite nyfiken blir jag när jag nu såg att du tränat så mycket tidigare. Mycket mer än jag någonsin gjort. Att det är svårt att gå ner i vikt med träning kan jag skriva under på men vad var det som gjorde att du gick upp i vikt?

 

Gick du upp i vikt samtidigt som du tränade så mycket?

 

Vad är din analys av vad som orsakade viktuppgången?

Hej MKJ,

Jag led av ätstörningar i form av hetsätning. Det fanns ingen botten i min kropp och jag kunde trycka i mig hur mycket mat som helst. Jag utvecklade sedemera bulimi men det orkade kroppen inte med. Dessutom har jojobantningen förstört min hormonella balans eftersom jag försökt svälta mig ned i vikt med punktinsatser. Det har varit allt från Nutrilett till Allévo och Herbalife samt förstås diverse fastekurer etc. Med varje sådan kur har jag initialt gått ned i vikt men inte kunnat hålla den. Det har inte varit en naturlig viktnedgång som hängt samman på ett enda sätt med min normala livsstil. Min sönderbantade kropp lärde sig att lagra in allt snabbt igen så fort jag började äta minsta lilla. Oftast gick jag upp 2-3 kg mer än jag gått ned, även om jag fortsatte gå på sträng diet. Ibland kändes det som att jag gick upp i vikt även om jag bara åt 1000 kcal per dag. Något som borde vara omöjligt, men jag har tyvärr råkat ut för det.  

 

Jag har inte någonsin förut gått ned i vikt på ett hållbart sätt och behållit viktminskningen i mer än 4-5 månader. Nu är det 15 månader sedan jag började tappa i vikt och jag har inte börjat gå upp något alls. Jag äter väldigt fritt och obekymrat nu och håller mig viktstabil. Det är skönt att kunna koppla bort alla tankarna på att väga mig hela tiden. 

[MKJ]

Hej MKJ,

Jag led av ätstörningar i form av hetsätning. Det fanns ingen botten i min kropp och jag kunde trycka i mig hur mycket mat som helst. Jag utvecklade sedemera bulimi men det orkade kroppen inte med. Dessutom har jojobantningen förstört min hormonella balans eftersom jag försökt svälta mig ned i vikt med punktinsatser. Det har varit allt från Nutrilett till Allévo och Herbalife samt förstås diverse fastekurer etc. Med varje sådan kur har jag initialt gått ned i vikt men inte kunnat hålla den. Det har inte varit en naturlig viktnedgång som hängt samman på ett enda sätt med min normala livsstil. Min sönderbantade kropp lärde sig att lagra in allt snabbt igen så fort jag började äta minsta lilla. Oftast gick jag upp 2-3 kg mer än jag gått ned, även om jag fortsatte gå på sträng diet. Ibland kändes det som att jag gick upp i vikt även om jag bara åt 1000 kcal per dag. Något som borde vara omöjligt, men jag har tyvärr råkat ut för det.  

 

Jag har inte någonsin förut gått ned i vikt på ett hållbart sätt och behållit viktminskningen i mer än 4-5 månader. Nu är det 15 månader sedan jag började tappa i vikt och jag har inte börjat gå upp något alls. Jag äter väldigt fritt och obekymrat nu och håller mig viktstabil. Det är skönt att kunna koppla bort alla tankarna på att väga mig hela tiden. 

 

Det var ju skönt att du hittat ett sätt att äta som du mår bra av.

 

När det gäller motion så får jag en känsla när jag läser din första text att du bryr dig om vad andra tycker. Jag motionerar därför att det är bra för hälsan och jag har gått på gym men aldrig att jag har jämfört mig med andra. Jag gör det för min egen skull och struntar fullständigt i vad andra tycker om mitt motionerande.

 

Jag gick på gymmet i ett par gamla shorts och ett vanligt linne. Jag springer i gympabyxor och rutig flanellskjorta.

 

Det är roligt när man når resultat men jag har aldrig någonsin tränat eller motionerat för att känna mig duktig eller framstå som bättre än dom som inte gör det.

 

Att motionera enbart för viktens skull är nog inget bra heller. Då blir det gärna allt eller inget. Ett slags projekt. Fysisk aktivitet är en förutsättning för långsiktig hälsa och jag tycker att det borde finnas fler alternativ i samhället för att kunna göra det på ett lustfyllt sätt.

[Susanne]

Oh vad bra skrivet!

 

Jag håller verkligen med dig - när folk hör att jag inte tränar något alls (gym, jogga/Walking etc) så förfasar de sig och gör allt för att jag MÅSTE förstå att det är livsviktigt.

 

Men jag är inte rädd för at säga sanningen - alltså MIN sanning att jag tycker all träning är så förbaskat skit-tråkigt och jag säger ungefär som "Limp" att jag inte alls mår dåligt för att jag inte gör det.

 

Jag har gått ner mina 44-45 kilo genom kosten och jag mår alldeles utmärkt.

 

Folk säger typ: "jamen man mår bra av att röra på sig - kroppen måste få arbeta ibland!!"

 

Ja självklart är vi byggda för rörelse men den rörelse jag får i mitt arbete som är mycket rörligt (sitter bara på r*ven en halvtimmes lunch per dag) är stundtals både svettigt och stressigt och tungt ibland.

 

Sedan har jag min fritid där jag ska sköta min häst med mockning, släpa på höbalar etc och jag har en hund som vill ut på promenader.

 

Det jag rör mig i mitt dagliga liv räcker för mig och jag har inget som helst dåligt samvete för att jag inte tränar något på gym eller springer i skogen.

 

Jag lyckönskar dem som hårdtränar och accepterar att de tycker det är kul (fundering dock: tycker verkligen ALLA det är kul ) men då får de också acceptera min ståndpunkt.

 

Jag tror en del underskattar den nytta man har av den vardagliga rörelsen/motionen men självklart gäller det ju ATT man rör på sig i vardagen - de som sitter stilla hela dagarna är det så klart en helt annan situation för.

[Kalvsund]

Oh vad bra skrivet!

 

Jag håller verkligen med dig - när folk hör att jag inte tränar något alls (gym, jogga/Walking etc) så förfasar de sig och gör allt för att jag MÅSTE förstå att det är livsviktigt.

 

Men jag är inte rädd för at säga sanningen - alltså MIN sanning att jag tycker all träning är så förbaskat skit-tråkigt och jag säger ungefär som "Limp" att jag inte alls mår dåligt för att jag inte gör det.

 

Jag har gått ner mina 44-45 kilo genom kosten och jag mår alldeles utmärkt.

 

Folk säger typ: "jamen man mår bra av att röra på sig - kroppen måste få arbeta ibland!!"

 

Ja självklart är vi byggda för rörelse men den rörelse jag får i mitt arbete som är mycket rörligt (sitter bara på r*ven en halvtimmes lunch per dag) är stundtals både svettigt och stressigt och tungt ibland.

 

Sedan har jag min fritid där jag ska sköta min häst med mockning, släpa på höbalar etc och jag har en hund som vill ut på promenader.

 

Det jag rör mig i mitt dagliga liv räcker för mig och jag har inget som helst dåligt samvete för att jag inte tränar något på gym eller springer i skogen.

 

Jag lyckönskar dem som hårdtränar och accepterar att de tycker det är kul (fundering dock: tycker verkligen ALLA det är kul ) men då får de också acceptera min ståndpunkt.

 

Jag tror en del underskattar den nytta man har av den vardagliga rörelsen/motionen men självklart gäller det ju ATT man rör på sig i vardagen - de som sitter stilla hela dagarna är det så klart en helt annan situation för.

Hej, jag är helt ny här och undrar hur man börjar på nytt ämne. Jag tänker informera lite om hälsosamt vatten :-)

[Tiny Tom]

Intressant inlägg Jojomaja!

 

Jag har väldigt stora problem med översitteri eller näsan-i-vädret-mentalitet generellt sett, inte bara inom tränings/hälso-världen. Så jag håller helt med vad jag tolkar är andemeningen i din välskrivna text.

 

Med detta sagt, är inte huvudproblemet delvis avhängigt sociala mediefenomenet? Personligen har jag mycket stor erfarenhet av sociala medier men har sedan några år övergivit såväl Fejan som Twitter (även om konton finns kvar). Jag menar, hur intressant är det egentligen att "checka in" att man tränat...eller ätit...eller befinner sig på...ICA...eller vad det nu är för trams som vuxendagiset och informationsdammsugaren Fejan tenderar handla om numera? Jag har nyligen kollat läget på Fejan efter lång tids frånvaro och jag känner mig snudd på äcklad av eländet. (Och jag har ändå 1200 "vänner"...och har slutat godkänna nya sedan något år tillbaka.)

 

Men, men, bara en högst spontan reflektion från min sida.

 

För att återgå till ämnet en smula så rekommenderar jag träning till människor som söker viktnedgång av ett enda skäl: Det är hälsosamt och optimalt! I synnerhet styrketräning underhåller och förbättrar muskulaturen som annars kommer att få sig en onödigt stor kyss av en stor viktnedgång. Det är högst kontraproduktivt i många fall och kan i värsta fall försvåra bibehållen idealvikt senare. Man får helt enkelt en fördel om man kommer igång med produktiv träning. Men är det inget som lockar eller man inte trivs med det så är det så. Blir du av med övervikten ändå och dessutom får till en bättre fettoxidation, ex. genom LCHF-kosthållning, så är ju det långt bättre än att fortsätta i sockervärlden med alldeles för mycket adipos barlast...s.a.s.

[MariaF]

Jag har nu under min semester läst Jonas Coltings Den Nakna Hälsan och fascineras av hur enkelt det egentligen är att se, människan är gjord för löpning. Nu har jag sedan gymnasiet gillat att löpa (skulle vilja tacka min lärare som öppnade mina ögon för jogging) men har tappat bort det periodvis pga våra vintrar då mina lugnor ogillar kyla. Men att därifrån posta mina löppass eller styrketräningen på facebook eller så... Nä, det får kvitta. Ibland kan jag som lite ironi skriva som jag gjorde härom dagen: "5km på 32min inkl bajspaus för hunden och stretching".   

Fast jag gillar FB; Det tog många år innan jag skaffade ett konto men tack vare det har jag återfått kontakten med de jag träffade när jag jobbade i USA i slutet av 90-talet m fl borttappade bekanta. Jag får också se hur alla barn utvecklas även om jag inte träffar dem på länge. Att jag också får se hur folks mat och fötter ser ut kan jag ha överseende med.

[stoscha]

Träning ska väl vara nöjsamt, eller hur? Förut gick jag på gym och jag bara älskade Powerpassen där en liten blond "furir" skrek åt en att man skulle kämpa, fast jag var den enda rultiga kärringen bland alla ungdomar. Jag gjorde det för min egen skull, för att jag mådde bra och hade roligt.

Tyvärr har jag inte varit nog försiktig i valet av mina föräldrar, så träning som innebär ökat tryck på pumpen har jag fått sluta med numera... jag försökte lite med styrketräning med maskiner för att hålla min kontorsråttekropp lite varm, men det är ju så himla tråkigt så det bara går bort. Numera styrketränar jag i trädgården, vilket ju också är nöjsamt.

Tack vare kosten har jag ändå lyckats behålla min rultiga, men inte överdrivet överviktiga kropp. I min ålder är det nog vad man får vara nöjd med. De kilon som man samlat på sej i yngre dagar håller man tydligen hårt fast vid när man blir äldre. Synd att LCHF inte var uppfunnet för 20 år sen.