Känsloätande

[MariaF]

Vi har flera trådar som handlar om att äta av fel orsak och andra ätstörningar. Ingen av dem jag kollade kändes just nu som "rätt" att fortsätta på, därav denna nya. Hoppas att det är okej.

Egentligen vet jag inte om jag behöver några råd, just nu är jag mest trött och less över fenomenet. Att jag tröstäter, äter när jag är arg, ledsen, besviken...  Denna gång trycktes jag ut över kanten av ett samtal med min chef dagarna innan jag gick på semester som säkert kommer att få en fortsättning och hade det varit någon substans i anklagelserna hade jag nog kunnat hantera det men nu känner jag mig orättvist behandlad och kan inte släppa tankarna på det. Och då äter jag. Visserligen mest "LCHF-vänligt" men energimässigt till grov överdrift. Dricker stora mängder grädde, både i teet och direkt ur paketen. Knaprar grönsaker. Hyvlar ost och äter med eller utan smör. Kalla kokta ägg, 4st på en gång. Smör, många små bitar direkt från paketet. Leverpastejskivor. Magen står åt alla håll men munnen kan inte sluta. Tack vare LCHF stör inte beteendet vikten i någon större utsträckning (åtminstone går jag inte upp) men jag är så less på detta!

Det finns ett talesätt som säger "Det är inte hur man har det utan hur man tar det!" och det retar mig att jag faller ner i detta beteende lite då och då istället för att som vissa andra bara släppa det jag ändå inte kan göra något åt. Jag har kämpat med detta i hela mitt liv. Det som tycks hjälpa (lindra suget) är att springa men göra det flera gånger per dag..? Svårt att få till och inte så lockande av andra skäl heller (brist på flås, hälsenebesvär, små barn vars pappa jobbar nu medan jag har semester) men att det hjälper är ändå ganska logiskt ur stressynpunkt eftersom motion påverkar diverse stresshormoner. Kan ju dock konstatera att hela kroppen fullkomligen skriker "VILL ÄTA!! INTE SPRINGA!!"...

Jag vet att ni är många här som kämpar med samma fenomen, ni får gärna berätta hur ni hanterar det.

Tack för "örat"!

[Aleks]

Jag lider verkligen med dig för jag känner igen mig så väl i det du skriver!!

Det spelar ingen roll vilken känsla, glädje, sorg, islka... alla känslor leder till kylen!!

 

För såna som oss, känsloätare (jag är dessutom sockerberoende), räcker det inte att enbart lägga om kosten. Det krävs lite omstrukturering uppe i hjärnan också. Och den är inte lätt!!

Det är inte många som fixar att göra det på egen hand utan behöver någon att prata med som vet vad det handlar om.

Förra året ringde jag till en sådan hälsocoach och jag bröt fullständigt ihop!!

 

Idag, ett år senare, inser jag hur ARG jag var på allt!! Jag har inte fullständig kontroll över mina känslor, men det är lite lättare idag än för ett år sedan. Har du möjlighet att hitta någon som förstår sig på den här typen av beteende så tcker jag att du ska göra det!

Även om du går loss på LCHF godkända saker så är det inte sunt att dricka grädde rakt upp coh ner bara för att, det vet du själv. Det är ett beteende som behöver ändras. Du har redan en del av verktygen i form av kunskap om kosten, vilket är en väldigt bra grund att stå på. En annan bra sak är att du kan dela med dig på ett forum där det finns andra som förstår och kan stötta. Men det stora jobbet kan ingen annan än du göra.

 

Jag hoppas att du hittar någon som kan hjälpa dig för jag vet vilken enorm hjälp jag har fått från den dagen för ett år sedan då jag lyfte luren!

[Jerker]

Jo, jag känner igen det där. För mig har alltid mat/fika/godis varit något som jag använt både till tröst och för att fira med. Eller bota leda med...

 

Man undrar ju hur detta har grundlagts i en? Jag har ju själv vuxit upp i en tid då det aldrig saknades mat på bordet, men min föräldrageneration och generationen före dem hade nog ett annat förhållande till mat som de kanske har fört över till mig. Nåt slags traumatiskt förhållande till mat. Jag har ofta tänkt på en närliggande detalj som rör mat, nämligen den att i det närmaste maniskt ta vara på alla rester. Min mor lärde mig att noggrant skrapa ur alla karotter, lägga i byttor och frysa in matrester. Detta är naturligtvis i grunden något bra, men hur många gånger har jag inte tömt frysen från drivor av matrestlådor som jag inte har kommit mig för att använda för att jag egentligen från början har vetat att jag inte kommer att tina upp just det där och använda?

 

Det är nåt med mitt förhållande till mat som gör att jag har svårt att vara måttfull. Jag vet att framför allt min mormor och farmor alltid trugade vid matbordet och berömde dem som åt mest, något som även min mor gjorde, om än inte alls lika mycket. Och naturligtvis så var mat, fika och godis det viktigaste vid alla festliga tillfällen. Och ju mer man bjöd på, desto bättre!

 

Och kanske är det därför jag också använder mat till att trösta mig med. Kopplingen till allt det positiva med mat gör att man tror sig må bättre om man äter.

 

Men jag har också det där förrädiska i bakhuvudet, att jag ska kunna "unna mig" sånt som jag vet är onyttigt och som jag egentligen borde undvika till varje pris. Trots att jag vet att jag måste lägga allt sånt bakom mig för gott, lägga om mina kostvanor helt, glömma det som varit och lära mig en ny ordning som aldrig mer innefattar sockerstinna livsmedel så sitter det så djupt i mig att detta är något som jag måste föra en daglig kamp emot. Och det sitter i hjärnan, inte i magen. För mig blir det allt tydligare hur svårt det kan vara med sockerberoende och att man kan dra väldigt tydliga paralleller till alkohol- och narkotikaberoende. Total avhållsamhet är det enda som fungerar för en nykter sockerist!

[Limp]

När jag körde igång med LCHF, hade jag två mål. Att äta mig frisk och lära mig äta rätt... som folk. Under resans gång har jag blivit frisk och numera börjar det kännas att jag närmar mitt andra mål också. Jag varken tröst-, glädje- eller impulsäter längre. Jag äter istället för att dämpa hungerskänslorna.... dämpa det riktiga hungret som berättar att man behöver mat för överlevnadens skull. Mina mål har jag nått genom att hålla mig till strikt "fakir". Det har suddat ut olika typer av destruktiva sug och därmed fungerat som rena avvänjningskuren. Jag har också skaffat helt nya matvanor och därmed fått nya sug på naturlig hälsosam mat. Jag har även lyckats ändra min inställning till maten och använder den inte längre som belöningsmedel. Jag belönar mig med fysiska attiraljer istället. Det blir iofs mycket dyrare än matbelöningarna innan, men är ett steg att lära mig äta rätt. Han med mest prylar vinner, sägs det.

 

Klart att det finns olika känslor kvar även i mitt bakhuvud beträffande mat och vad som har varit gott. Dessa känslor poppar också upp till ytan ibland, men det varar bara en kort stund och har mer med situationen som sådan att göra, än med själva maten. Tänker jag efter, suddas mer och mer ut och de gamla intrycken blir vagare för varje dag som går. Ett bra exempel är smaken på chocklad, som jag funderade över häromveckan. Jag kunde inte komma på hur det smakade. Ja... jag har inte stoppat choklad i min mun sedan över ett år och hoppas slippa göra det i framtiden också. Jag ser liksom ingen mening att väcka djävulen som sover ! Vill istället låta hen sova gott..   

[MariaF]

Sedan kostomläggningen har det fysiologiska suget minskat, men som sagt, känsloätandet finns kvar. Diverse turer under många år kring det som kallas självutveckling har förbättrat situationen men det finns väl alltid att jobba på... Jag har också en hel del ilska inombords, hm... Intressant!

Min farfar var periodare på alkohol, jag är helt säker på att jag är periodare också fast inte på sprit. Samma fenomen, olika drog. När livet är tungt tar suget över. Att jag ärvt mitt sätt att hantera känslor är jag helt övertygad om men det är klart, det blir väl inte bättre av den äldre generationens trugande. De har svårt att bjuda på en slät kopp kaffe/te. Det är dock inte kaffebröd, godis och belöningar som är problemet utan behovet att under vissa perioder äta konstant för att döva känslan. Det behöver inte ens vara speciellt gott. Det är skönt att skriva av sig och jag uppskattar verkligen att ni delar med er!

[Annika Rane]

Jag är en utpräglad känsloätare (dock inte sockerberoende) och jag tackar LCHF för att jag numera kan hantera det på ett allt bättre sätt. Jag rycks med av alla typer av känslor, positiva som negativa, men ilska, sorg och besvikelse är de svåraste. Jag äter utan att hjärnan ens är inkopplad, känns det som. Det händer naturligtvis fortfarande att känslorna tar över, men nuförtiden lyckas jag ändå hålla ätandet till någon slags generöst liberal LCHF. Det är jag rätt så nöjd med.

 

Jag har ett känslomässigt turbulent halvår bakom mig och förmodligen också framför mig. Under denna period har jag ändå lyckats hålla vikten och det är jag glad för. Utan LCHF som livsstil hade jag garanterat trillat dit på tjocka mackor med bregott och Kalles kaviar, chips, ljus choklad och annat jag kan överäta utan gränser. Hur jag hade mått, psykiskt och fysiskt, efter en sån frossa vill jag inte ens tänka på...

[Syster]

Tänk vad olika vi är. För mig är det tvärt om, jag kan inte äta då jag bär på negativa känslor, jag får tvinga i mig mat, för med för lite näring blir det riktigt besvärligt, och allt känns ännu jobbigare.

Annat var det innan LCHF, då åt jag inlagda rödbetor med Aromat i parti och minut  då jag mådde dåligt av någon anledning, eller om jag var hungrig, eller om jag var glad, kan säga att det gick åt mycket av just de varorna, och jag är mycket glad att jag lyckades sluta med giftet Aromat. Jag undrar så här efteråt om jag faktiskt var beroende av natriumglutamatet  och hur jag har mått idag om jag fortsatt äta som jag gjorde

[Fundersam]

När vi inte vill känna vissa känslor, det är då vi brukar försöka byta ut dem mot andra känslor eller kanske döva en stund med t ex mat. Annat man kan "hitta på" är att skjuta upp - prokrastinera för att slippa känna en liten stund eller inte behöva ta itu med det där som man gärna vill eller behöver. Kanske kan man också se din reaktion som en stresshantering?

 

Är man ur det fysiologiska beroendet får man precis som du själv tar upp titta på de andra delarna. Frågan varför är inte alltid konstruktiv i dessa sammanhang mer spännande skulle vara att få höra hur du skulle vilja ha det istället? Hur ser det ut och hur känns det när du inte äter känslor? (Hoppas det är ok att jag frågar)

 

Ytterligare ett sätt är att lära sig att vara med sin känsla och bara acceptera den - något jag själv tränar på, eftersom det lugnar ner både stress och oro. Jag har genom de sista åren tränat djup avslappning med guidad mental träning och har den senaste tiden testat mindfulness.

 

Både sätten är intressanta och fungerar men på lite olika sätt. När du väl lärt dig avslappning i mental träning är den mer fokuserad på mål och målbilder medan mindfulnessen blir djupare då den lär oss acceptera nuet. Paradoxen i det är mer personlig kraft och man känner att man kan välja. 

[MariaF]

När vi inte vill känna vissa känslor, det är då vi brukar försöka byta ut dem mot andra känslor eller kanske döva en stund med t ex mat. Annat man kan "hitta på" är att skjuta upp - prokrastinera för att slippa känna en liten stund eller inte behöva ta itu med det där som man gärna vill eller behöver. Kanske kan man också se din reaktion som en stresshantering?

 

Är man ur det fysiologiska beroendet får man precis som du själv tar upp titta på de andra delarna. Frågan varför är inte alltid konstruktiv i dessa sammanhang mer spännande skulle vara att få höra hur du skulle vilja ha det istället? Hur ser det ut och hur känns det när du inte äter känslor? (Hoppas det är ok att jag frågar och det inte är påträngande).

 

Kognitivt, menar du? Strunta i roten till det onda och lära sig leva med det... Så har jag hanterat fenomenet i hela livet... På så vis har jag klarat att inte bli smällfet utan "bara" lite mullig (max 12kg för mycket som mest). 

Fenomenet är ju inte nytt och visst kommer det även vid stress (oavsett orsak, t ex mycket att göra, dödsfall, konflikter, barnens faser osv). Svaret på frågan "hur istället?" är enkel; Jag vill äta när jag är hungrig, eller av praktiska skäl på regelbundna tider, inte småäta hela tiden. För detta är INTE hunger! Sen hur jag ska komma dit vete sjutton, kroppen vandrar till kyl/skafferi som av sig självt. Normalt kan en matdagbok hjälpa men just nu är träsket djupt och det är jag inte van att hantera, mina vanliga trix hjälper inte.

[Fundersam]

Kognitivt, menar du? Strunta i roten till det onda och lära sig leva med det... Så har jag hanterat fenomenet i hela livet... På så vis har jag klarat att inte bli smällfet utan "bara" lite mullig (max 12kg för mycket som mest). 

Fenomenet är ju inte nytt och visst kommer det även vid stress (oavsett orsak, t ex mycket att göra, dödsfall, konflikter, barnens faser osv). Svaret på frågan "hur istället?" är enkel; Jag vill äta när jag är hungrig, eller av praktiska skäl på regelbundna tider, inte småäta hela tiden. För detta är INTE hunger! Sen hur jag ska komma dit vete sjutton, kroppen vandrar till kyl/skafferi som av sig självt. Normalt kan en matdagbok hjälpa men just nu är träsket djupt och det är jag inte van att hantera, mina vanliga trix hjälper inte.

Kanske inte strunta i roten till det onda men låta det vila en stund medan man tar hand om sig själv. Att låta en sak vila är inte det samma som att trycka tillbaka. Trycker vi bara tillbaka har det ju en tendens att poppa upp igen. I alla fall i mitt liv  .

 

Som coach men också som människa med egna svårigheter som genomlevts är jag övertygad om att svaren på frågor som dessa finns i oss själva. Vi är helt enkelt i grunden så kloka, visa och kunniga om våra egna behov.  Detta låter kanske klämkäckt men det är en djup övertygelse från min sida.

 

Det finns olika vägar men två som har funkat för mig är alltså att svara till mig själv hur jag vill ha det istället. Att säga vad man inte vill ha brukar inte vara så hjälpsamt. Det handlar istället om att dra till sig sin motivation. Vad vill du ha istället för känsloätandet och hur ser det ut i din verklighet då? Hur känns det? Vad gör dig glad? Vilken aktivitet kan du göra istället för att  gå till kylskåpet?

 

Den andra vägen är genom djup avslappning för att komma tillrätta med stress och komma in i positiva loopar igen.

 

1 "Hur"-frågor är till för att skapa alternativa bilder/känslor så att motivationen hittar nya vägar och lösningar.

 

2 Genom att lära sig acceptera en känsla tar vi liksom udden av den och det blir inte så dramatiskt. Den inre negativa dialogen kan byta spår...

 

3 Genom avslappning i den form som kan passa oss får vi tag i den inre kunskapen/visdomen och neutraliserar den oönskade känslan.

 

Här är en länk till Youtube  http://www.youtube.com/watch?v=b2CzOfo2V3U där en kvinna otroligt generöst har lagt ut olika mindfullövningar. Detta är en andningsövning men man hittar man flera olika. Man får pröva sig fram och se vilken eller vilka man gillar. Jag tycker hennes övningar är kanonbra!

[Sigurdur]

Det här är något som jag också funderat på, på sistone. Jag har insett att jag trillar dit (på godis, chips) när jag är deppig/ångest-stressad, något tråkigt har hänt. Egentligen, sedan jag började med LCHF för 1 år sedan, så har jag känt mer och mer att jag egentligen inte vill ha. Jag bara äter ändå, men det smakar inte, som det gjorde förut. Jag behöver ha ett "uppåttjack", men "plinget" eller "klicket" kommer aldrig - jag blir inte helt nöjd, känslan infinner sig inte. Den här veckan har jag trillat dit ordentligt (2 påsar chips, 2 små påsar godis, 2 paket glass - under sista veckan). Pinsamt. Jag har insett att jag kommer nog aldrig att komma ifrån den känslan av att jag "behöver ett uppåttjack" när jag är deppig, och vissa problem som jag har i livet är väldigt svåra eller omöjliga att lösa. Ett exempel: bortsett från dessa rader i forumet så har jag ingen att tala med om hur jag mår, psykiskt. Jag har vänner men inte några som jag kan tala med på det sättet. Ytterligare en anledning att bli deppig.

 

Jag har försökt använda andra "uppåttjack" - upplevelser som jag gillar, olika belöningar, - sånt som inte har med ätande att göra. Det får mig att må bra till vardags såklart, men inte när den där "deppen" väl kommer. Det känns lite hopplöst just nu. Om man inte själv någonsin känner ett behov av något "uppåttjack" så är det här problemet nog svårt att förstå eller relatera till, eller ens acceptera. Därför känner jag mig väldigt ensam med här problemet, men det kanske jag inte är.

[Athenasmatte]

Jag har själv det motsatta problemet; när jag mår dåligt så tappar jag aptiten helt! Vill inte äta något! Och jag har svårt att gå upp i vikt, har haft perioder med undervikt. Just nu har mycket skit hänt i mitt liv på kort tid, vilket gjort mig deprimerad och därmed att jag gått ner i vikt (vilket gör mig ännu mer deprimerad, eftersom jag känner mig "fult smal" =(...)

 

Självklart hjälper träning, men jag tror att allt som gör att man "tänker på något annat" hjälper, d.v.s. allt som är kreativt! T.ex. att umgås med vänner, sticka, virka, läsa en bra bok, måla etc. Allt som får tankarna på annat håll än det jobbiga helt enkelt! Bra att ha någon annan att prata med om sina känslor också, min mamma har hjälpt mig en hel del! 

 

Försök nu strunta i din dumma chef, det är inte värt din energi och hälsa, framförallt om det nu inte finns något du kan göra åt saken just nu! Lätt för mig att säga kanske, men jag tycker att det hjälper att tänka så här; Hjälper det min situation att jag blir arg och upprörd? Kommer min upprördhet att leda till en förbättring/lösning av situationen? Om svaret är nej så finns det ju ingen vits att slösa din energi och hälsa på detta och då är det bättre att låta det vara! Den enda som förlorar på att vara upprörd är ju du själv 

 

Njut nu av din semester med dina barn! Det har du förtjänat! 

[MariaF]

"Uppåtjack" är en bra beskrivning för det är vad det handlar om (läs gärna Anna Hallén, hon har skrivit mycket om hur låga serotoninnivåer mm kan självbehandlas).

 

Jo du, Athenasmatte, jag försöker släppa taget... Jag är inget offer, det är inte nån annan som som får mig att äta, jag är bara så frukansvärt less på fenomenet...

[Fundersam]

När man gör ett sådant ärligt och vackert inlägg som du börjar tråden med, är "offer" den sista tanken som dyker upp, det är fullt av mod och integritet  .

 

Jag har reflekterat vidare under kvällen på både dina och Athenasmattes funderingar. När de gamla vanliga trixen och redskapen inte fungerar tänker jag att det beror på att man har vuxit mentalt som människa och den gamla kostymen/klänningen är för liten, därav tröttheten. Därför misstänker jag att det i grunden är positivt om du orkar se det så? Något nytt vill komma in  .

 

Athenasmatte är inne på spännande tankar om kreativitet som jag själv har som arbetstema för tillfället. När saker har gått istå för oss, tror jag att kreativiteten är en viktig ingrediens att föra in när vi utvecklas. Vad sedan kreativiteten består av kan bara var och en besvara utifrån sitt eget behov. 

 

Jag har det också som en kroppslig upplevelse för några år sedan. Var kolhydratdriven med godissug och köpte krokofanter på Statoil. Skulle just ta min första tugga. I samma ögonblick kände jag irritation över mitt sug och funderade på vad jag behövde och kom på att jag ville till biblioteket och låna lite nya böcker och suget försvann! Det låg alltså ett känslomässigt behov suget den gången.

[MariaF]

Tack för de orden Fundersam!

Jag nappade på flera delar av Athenasmattes inlägg, ska definitivt grunna vidare på dessa. Inte minst detta om kreativitet, så jag fick faktiskt fram ett broderi igår kväll. 5år har det nog legat. Svårt att äta när man syr. Inte ens teet fick jag i mig trots den extra skvätten grädde... Kanske det tar mig igenom "lidandet" denna gång.

Jag tvekade lite när jag skrev första inlägget, kändes lite personligt och framför allt skämmigt. När jag läst era fina kommentarer med bra ideer är jag ändå glad att jag gjorde det. Jag hoppas snart vara på banan igen. Tack för era tankar. <3

[Jan Darenius]

MariaF

"... jag mig orättvist behandlad och kan inte släppa tankarna på det".

I ditt fall skulle jag prata med en nära vän om detta. Går inte detta, skulle jag se till att få tid för mig själv. Därefter föreställer jag mig att jag har chefen inför mina ögon och jag säger till honom precis vad jag känner.

[Emilia]

MariaF: jag känner igen mig EXTREMT mycket i det du säger och känner. Har också under stora perioder nu under sommaren hetsätit galna mängder (dock LCHF-vänliga som tur är, annars hade det varit ännu värre). Grädde, mörk choklad, Stevia-sötad choklad, LCHF-glass, sockerfri kladdkaka, kokostoppar - you name it! Har nu försökt rycka upp mig igen men det är så himla svårt, men känner att jag är på gång nu igen i alla fall. Är definitivt också en periodare. Träning brukar hjälpa mig ganska bra. 

[Athenasmatte]

Tack för de orden Fundersam! Jag nappade på flera delar av Athenasmattes inlägg, ska definitivt grunna vidare på dessa. Inte minst detta om kreativitet, så jag fick faktiskt fram ett broderi igår kväll. 5år har det nog legat. Svårt att äta när man syr. Inte ens teet fick jag i mig trots den extra skvätten grädde... Kanske det tar mig igenom "lidandet" denna gång. Jag tvekade lite när jag skrev första inlägget, kändes lite personligt och framför allt skämmigt. När jag läst era fina kommentarer med bra ideer är jag ändå glad att jag gjorde det. Jag hoppas snart vara på banan igen. Tack för era tankar. <3

Är så glad att kunna hjälpa till! Det var jättebra att du vågade skriva, här är vi inte dömande utan vill bara hjälpa till =). Roligt att du börjat med broderi igen! Och som sagt, det är svårt att äta och brodera samtidigt 

[Fundersam]

Tack för de orden Fundersam! Jag nappade på flera delar av Athenasmattes inlägg, ska definitivt grunna vidare på dessa. Inte minst detta om kreativitet, så jag fick faktiskt fram ett broderi igår kväll. 5år har det nog legat. Svårt att äta när man syr. Inte ens teet fick jag i mig trots den extra skvätten grädde... Kanske det tar mig igenom "lidandet" denna gång. Jag tvekade lite när jag skrev första inlägget, kändes lite personligt och framför allt skämmigt. När jag läst era fina kommentarer med bra ideer är jag ändå glad att jag gjorde det. Jag hoppas snart vara på banan igen. Tack för era tankar. <3

Vad bra att du skrev det här inlägget MariaF för första sommaren med LCHF har varit speciell och så undrar jag förstås hur det gått med alternativa verksamheter till känsloätande  . Jag har ingen årscykel med LCHF (började i januari) ännu men eftersom mat är starkt förknippat med känslor har nog sommaren varit mest "besvärlig". Påsken gick fin-fint enkelt att ersätta maten med LCHF, samt bär, grädde och choklad som desserter.

 

Sommaren har rent ätmässigt gått bra (fortsatt minska i vikt och krympa i storlek) men så starka känslor av suget som kommer tillbaka när man har 50 års inlärning "av hur det skall vara" och förväntningar  . 

 

Efter sedvanlig bastant LCHF frukost, så jag vet att jag inte är hungrig, sätter vi oss i bilen och skall åka till Danmark på semester. Jag blir ut i det blå OTROLIGT sugen på att ha en påse godis bredvid mig  , vi kommer till Stat Oil Varberg för kissepaus och så gott det fejkbakade plötsligt doftade, särskilt kanelbullarna. Har slutat att reagera på det i vanliga fall men inför semester... och nej köpte inget. 

 

Märker att jag saknar fikat på café men när jag väl testat  2 ggr är det inte så gott som jag tror, tom äckligt sött. Har också testat att äta panini och lite annat bröd ett par gånger. Okey reaktion kroppsligt men inte särskilt gott   det heller. Det enda som smakade riktigt bra var dansk rågbröd toppat med LCHF-vänligt pålägg, alltså ett hederlig smörrebröd.

 

Jag tycker att det visar hur lurigt det kan vara även efter man helt accepterat och njuter av sin nya kost. Det verkar som om kroppen och hjärnan behöver ny inlärning alternativt programmering? Någon med liknande erfarenheter?

[stoscha]

Jag går igenom ett dagligt helvete på tunnelbanan när det doftar nybakade kanelbullar. Är det nån doft som är känslomässigt förknippad så är det ju den! Jag har trillat dit ett par gånger när jag varit för trött av allt pendlande (restid 2h enkel resa) men blivit så grymt besviken. Det är ju fel smak och för mycket. Varenda gång nu tänker jag på att det MÅSTE vara hembakt för att vara värt det och då blir det enkelt... Jag har aldrig mjöl hemma.

Ge dej hän åt längtan men försök att plocka isär den till vad du EGENTLIGEN är ute efter, så kan det bli lättare att avstå från. Och OM det verkligen är nåt specifikt som absolut är värt ett avsteg så vet du varför och kan planera när det ger mest tillfredsställelse. T ex förut åt jag sushi varje vecka. Nu gör jag det med min vänninna 2 gånger om år eftersom jag är den enda i hennes bekantskapskrets som gillar det. (dessutom brukar jag ta mer sashimi i st f nagiri numera)

[MariaF]

När jag började på tråden var jag ganska nere som ni säkert märkte. Broderiet fick mig att äta lite mindre men också att surfa mindre så jag har inte riktigt hängt med på alla inlägg här på forumet.

Jag tror att när det gäller känsloätande så tar det tid att bli av med. En psykolog i bekantskapskretsen sa en gång "tillåt dig känna så slutar du äta". Ja, det var ju ett konstruktivt råd... Tycker inte jag kan styra kännandet men...

Hur som helst ska man vara snäll mot sig själv, vara stolt och glad när man står emot och vara omfamnande när det går åt skogen. Ana Martinez skrev för länge sen en bok med titeln "Trösta mig aldrig med en karamell!" och direkt av titeln kan vi konstatera att vi fostras in i skiten lika mycket som lär oss själva när vi upptäcker att vi mår bättre efter viss mat. Jag har bitit mig i läppen flera gånger när jag hört mig själv säga till mina barn "Är du trött? Vill du ha nåt att äta?"

[stoscha]

Titta på lchfingenjören. Hon har blogglänk från kostdoktorn. Hon kan allt om tröstätning, att förlåta sej själv och att bli en vinnare. Jag har aldrig haft samma problem som hon men hennes entusiasm är totalt inspirerande för vem som helst som behöver en kick

[MariaF]

Jag är också en LCHF-ingenjör..!

[Farmor kaisi]

En aspekt till Maria F, ska din chef få förstöra så mycket i ditt liv? Direkt orättvis kritik av dig, indirekt förstörd sommasemester med dina barn samt att du förstör din hälsa, välbefinnande indiret både fysiskt o psykiskt???? Är han värd detta Hallå???

[Farmor kaisi]

Fundersam, tack för ordet "prokratinera"!. Har känt känslan men inte förstått vad det var frågan om.... nu vet jag!

[Peter B]

Jag är också en LCHF-ingenjör..!

me too 

[Johanna07]

me too 

 me three!

[Farmor kaisi]

Jag är lite mera , jag är nämligen en LCHF-professor, forskar på optimal hälsa o välbefinnande med livet som insats,( obs gratis)! 

[MariaF]

En aspekt till Maria F, ska din chef få förstöra så mycket i ditt liv? Direkt orättvis kritik av dig, indirekt förstörd sommasemester med dina barn samt att du förstör din hälsa, välbefinnande indiret både fysiskt o psykiskt???? Är han värd detta Hallå???

 

Japp, han vann. Åtminstone första ronden. Sen gick han på semester. Samtal pågår, får se var det landar.

En sak som är bra i staden där jag bor är att sköter sig inte en arbetsgivare så finns det fler... Åtminstone för ingenjörer...

[Anklisch]

Hej! Jag har inte läst alla svar så ber om ursäkt om det blir upprepningar. Jag är precis likadan. Tröstäter när jag är ledsen. Firar när jag är glad. Äter när jag är stressad osv. Jag vill rekommendera en bok som heter: gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi. Man behöver absolut inte använda den som ett sätt att gå ner i vikt utan den handlar om tröstätande och varför man gör det. Det finns många bra övningar i boken som får en att förstå varför och i vilka situationer tröstätandet uppstår. Och hur man kan bli av .med det. I slutet är det massa recept som är så långt ifrån lchf man kan komma men dom är ju bara att låta bli.

[Fundersam]

Hej! Jag har inte läst alla svar så ber om ursäkt om det blir upprepningar. Jag är precis likadan. Tröstäter när jag är ledsen. Firar när jag är glad. Äter när jag är stressad osv. Jag vill rekommendera en bok som heter: gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi. Man behöver absolut inte använda den som ett sätt att gå ner i vikt utan den handlar om tröstätande och varför man gör det. Det finns många bra övningar i boken som får en att förstå varför och i vilka situationer tröstätandet uppstår. Och hur man kan bli av .med det. I slutet är det massa recept som är så långt ifrån lchf man kan komma men dom är ju bara att låta bli.

Det jag tycker har varit spännande med LCHF är att det har förändrat min syn på mat, ätande och metabolism. Från att ha sett överätande och viktuppgång som ett beteendeprolem (för så är jag upplärd) ser jag det idag primärt som en biokemisk företeelse där man första hand ser till att bli naturligt mätt. Då försvinner många av de "tröstätande" mekanismerna eller det där berömda suget.

 

Det som sedan eventuellt hänger kvar efter en stabilisering med kosten och som man själv vill förändra är utmärkt att använda KBT, beteendevetenskap eller andra utvecklande övningar. Men då handlar det om personlig utveckling och inte om viktreduktion  .

[MariaF]

Hej igen tröstätandet! Tänk, du dyker upp i cykler... I juletid är det praktiskt också för då finns det så mycket gott, t o m i detta hus där julbordet uteblev då maken jobbar och barnen ändå inte vill ha. Men godis slank ju in... Och då passade du på. Färgglada nappar. Pepparkakor. Pepparkakshus. Ischoklad. Kesofrutti med riktig sylt. Äpplena ruttnar bort till prasslet av godispapper. Men vet du, jag tänker INTE ge mig! Okej, jag HAR försatt mig i stressfällan. Okej, jag HAR själv valt att smaka på den där första pepparkakan. Okej, JAG köpte hem godiset, både den mörka chokladen till mig och den färgglada till barnen. Och ta mig sjutton, det ÄR undantag för när påsarna är slut finns de inte där till dig igen. Men jag misstänker att du kommer att försöka igen. Du med dina lömska trick. Men med öppna ögon tar jag mig nu efter årsskiftet an den mer praktiska delen av stressen som förorsakas av en flytt av hela familjen på 35mil och vet du, det är ta mig sjutton omöjligt att äta och packa kartonger samtidigt. Hoppas jag. För jag är fortfarande så fruktansvärt less, less, less på dig! Du kan sluta komma tillbaka! 

[Lovis]

Ha! Jag tror du just fått mig att fatta varför jag trillat tillbaka till kolhydraterna efter varje försök att lägga om kosten. Liksom du har jag frossat i LCHF godkända saker som ost, oliver, mörk choklad och mängder med kaffe och te med grädde men har aldrig kännt mig nöjd. Så smyger det sig in en liten fika eller bara en liten godisbit och så är man där igen. Har aldrig känt det som tröst ätande då jag inte kännt mig deppig eller ledsen eller så men nån sorts känsloätande är det ju, det är ju inte för att jag är hungrig!

 

Lycka till med flytten, jag flyttade själv i höstas för att komma ifrån en massa negativ energi som gjorde mitt stressiga liv ännu mer stressigt.

[margaretha]

Första julen jag inte trillat dit på godis då jag alltid tänkt jag smakar en bit. Har varit bortbjuden där det fanns jätte mycket godis hemma chokladkartong på bordet inte rört enda avsteget var sill. Sedan har jag ätit bara LCHF julmat är riktigt stolt över mig själv. Första julen på de här 7 LCHF åren som det lyckats.

[emmi]

Medicinera med mat och godis jo klart att det är bekant. Tyvärr. Det senaste året har varit kämpigt och kosten har jag inte lyckats få bukt med utom i perioder. Men jag tycker från i våras att det är lättare att hålla allt under kontroll efter en längre periods skötsamhet och med träning. Ska ge det ett nytt försök nu, har börjat idag och tänkte att med en långledighet och julen bakom mig så kanske jag kan ge mig en period med positiva effekter innan vardagen och verkligheten sätter in. 

[Limp]

Jag skulle vilja föreslå att du skippar träningen tills vidare när du inför lågkolhydratkost på tallriken. I början rimmar nämligen de två uppläggen dåligt och du behöver vänja dig vid koständringen först. Ändra bara en sak i taget, så håller du kollen på ändringen. Träna hinner du göra senare...   

[emmi]

Om det var mig du svarade Limp så är det psykiskt precis tvärt om för mig. När jag inte tränar äter jag skräp och har ingen lust eller motivation till förändring. Så fort jag rör på mig så blir jag skötsamt. Har därför sakta (för att kroppen ska vänja sig) dragit igång med träningen och i takt med det har motivationen till att ta tag i kosten igen höjts. För mig har det något konstigt samband, när jag fick problem med träningsmotivationen i våras så gick det utför med kost också. 

[MariaF]

Till nyår har jag ätit LCHF i precis 3år med enstaka kortare perioder ner i träsket. En period varar oftast i 1-3 dagar och det är nog tack vare att jag vet att jag mår bra som jag orkar kämpa mig tillbaka så fort. Jag tycker mig ha märkt att jag nu efter längre tid på LCHF har lättare att bryta bakslagen. Tur ändå att de inte kommer varje vecka. Precis som Emmi tycker jag att träning bidrar positivt och det har jag haft dåligt med tid till under hösten pga livspusslet. Men skam den som ger sig!

[umbra55]

Det finns något som kallas Tapping eller EFT. Kort uttryckt; man knackar på meridianpunkter på kroppen för att styra om tankemönster. Det låter mysko men fungerar i många fall väldigt väl!!

Jag har själv blivit av med sockersug och  nervös IBSmage (IBS är fortfarande där och reagerar om jag äter fel, men jag slipper det psykiska påslaget

(Hur ska det gå? Kan jag hålla mig i 35 minuter? Jag får ju alltid diarrer av frukosten och jag har 35 minuter till jobbet osv  osv vilket i sig sätter igång magen)

Det går att göra en tappingsession via skype.. sen kan man tekniken och kan göra en hel del själv.( googla- det finns massor om det)

Youtube har också en massa filmer om EFT men där låter det ibland som  underverk. Ta dem med en nypa salt..

Kanske kan EFT flytta ditt belöningssystem till något för dig sundare?

[MariaF]

Hm... Påminner mig om att jag har en del litteratur om reflexologi... Min stora akilleshäl är stress och den fällan faller jag ner i stup i kvarten. Altt är ju så kul och så tar jag på mig mer än förståndet tycker är vettigt (jo, visserligen bättrar jag på numera men jag ÄR född blond... lär mig visst aldrig...  ). Inom reflexologin finns många stresspunkter man kan utnyttja och det låter som att det du föreslår påminner lite om det.