Jump to content

Börja träna igen. Efter lååååång paus


Tr0llet
 Share

Recommended Posts

Jag vet inte ens vad jag är ute efter med det här inlägget. Pepp och goda råd, kanske?

Jag är så taggad att börja träna igen. Tidigare gjorde jag det med mera iver än kunskap, och slutresultatet var inte bra. Jag sprang tills jag pajade benhinnorna. Sen fick jag ont i ena axeln och det konstaterades att jag har artros, hade vätska i nyckelbenet i ett skede och det var rätt så smärtsamt kan jag säga. Det tog också några år innan jag fick rätt diagnos och träningen låg nere periodvis då jag hade ont (helt fruktansvärt ont). Jag har också haft något strul med ryggen och i vintras konstaterades att jag har en prolaps och en protrusion. Och som grädde på moset fick jag tennisarm för ett par år sedan. Låt mej se... glömmer jag nåt...? Ja, jag har också eländig knän. Det har jag haft sedan barn, har aldrig kunnat göra grodhopp och annat skoj. Det har jag ju inte behövt heller sedan jag kom upp i vuxen ålder, men ibland när jag springer i trappor och tar två steg i gången (det behöver man visserligen inte heller göra) kan det skära som knivar i knäna. Fast inte vet jag om jag faktiskt har något fel i knäna eller om jag bara är gnällig... Ja, och så har  jag haft något mysko i nacken. Tre gånger under år 2013 har jag vaknat på morgonen och inte kunnat lyfta huvudet från dynan.

 

Hur som helst. Ryggen har varit lite sjukare ett par veckor. Lägligt under semestern... :rolleyes: Axeln är helt symtomfri. Tennisarmen är ok, har fått två kortisonsprutor.

Och jag längtar, brinner av iver och fullkomligen trånar efter att träna igen. Jag höll förr på med långdistans, lite paddling, lite cykling, gym och sista tiden innan svag fysik slog till blev jag helt fast i kettlebells.

Jag tog ut Bianchin från lidret en solig dag i juni och körde en sväng, men jag är så j..vla rädd att ryggen ska paja totalt igen, så det blev bara den där ena gången. Det känns som om det blir för mycket press på ryggen att sitta framåtlutad. Jag vill liksom fastna i en sådan där framåtlutad ställning. Dessutom kändes det också illa i nacken. Paddla vågar jag inte alls. Ifjol började jag springa igen efter lång paus och då blev ryggen riktigt, riktigt sjuk. Under hela vintern 2012-2013 gick jag en timme s.g.s. varje morgon innan jag åkte till jobbet.

Jag var tidigare idag ut och gå med stavar över en timme och älskar känslan i kroppen. Jag känner att jag använt musklerana. Så stavgång kommer att läggas in i mitt schema framöver. Sen är det gymet...

Grejen är att jag har tillgång till gym på jobbet. Jag har nu tänkt att jag ska gå ett par, tre mornar i veckan och träna innan jobb. Jag bryter fastan på morgonen, så det skulle vara perfekt. Och eftersom jag ändå är en morgonmänniska så kan jag gärna masa iväg mej att träna i ottan. Men så är jag så rädd för att jag ska få ont i ryggen. Eller axeln. Jag vet inte om jag får så ont som jag hade i fjol igen, för då hade jag tydligen on för att en disk hade gått sönder och läckte ut vätska som orsakade smärtan. Men i alla fall. Jag var nästan invalidiserad en tid. Det var jag också när jag axeln var som värst. Och tennisarmen var ingen picknick den heller.

Var ska jag börja? Jag höll på men pilates hela förra vintern för att piffa upp dom där viktiga inre musklerna. Dom borde vara ok. Har hållit på med vissa övningar hela våren och sommaren också.

Hit med en massa pepp nu. Jag klarar det, visst?

Link to comment
Share on other sites

  • 3 weeks later...

Jag vet inte ens vad jag är ute efter med det här inlägget. Pepp och goda råd, kanske?

Jag är så taggad att börja träna igen. Tidigare gjorde jag det med mera iver än kunskap, och slutresultatet var inte bra. Jag sprang tills jag pajade benhinnorna. Sen fick jag ont i ena axeln och det konstaterades att jag har artros, hade vätska i nyckelbenet i ett skede och det var rätt så smärtsamt kan jag säga. Det tog också några år innan jag fick rätt diagnos och träningen låg nere periodvis då jag hade ont (helt fruktansvärt ont). Jag har också haft något strul med ryggen och i vintras konstaterades att jag har en prolaps och en protrusion. Och som grädde på moset fick jag tennisarm för ett par år sedan. Låt mej se... glömmer jag nåt...? Ja, jag har också eländig knän. Det har jag haft sedan barn, har aldrig kunnat göra grodhopp och annat skoj. Det har jag ju inte behövt heller sedan jag kom upp i vuxen ålder, men ibland när jag springer i trappor och tar två steg i gången (det behöver man visserligen inte heller göra) kan det skära som knivar i knäna. Fast inte vet jag om jag faktiskt har något fel i knäna eller om jag bara är gnällig... Ja, och så har  jag haft något mysko i nacken. Tre gånger under år 2013 har jag vaknat på morgonen och inte kunnat lyfta huvudet från dynan.

 

Hur som helst. Ryggen har varit lite sjukare ett par veckor. Lägligt under semestern... :rolleyes: Axeln är helt symtomfri. Tennisarmen är ok, har fått två kortisonsprutor.

Och jag längtar, brinner av iver och fullkomligen trånar efter att träna igen. Jag höll förr på med långdistans, lite paddling, lite cykling, gym och sista tiden innan svag fysik slog till blev jag helt fast i kettlebells.

Jag tog ut Bianchin från lidret en solig dag i juni och körde en sväng, men jag är så j..vla rädd att ryggen ska paja totalt igen, så det blev bara den där ena gången. Det känns som om det blir för mycket press på ryggen att sitta framåtlutad. Jag vill liksom fastna i en sådan där framåtlutad ställning. Dessutom kändes det också illa i nacken. Paddla vågar jag inte alls. Ifjol började jag springa igen efter lång paus och då blev ryggen riktigt, riktigt sjuk. Under hela vintern 2012-2013 gick jag en timme s.g.s. varje morgon innan jag åkte till jobbet.

Jag var tidigare idag ut och gå med stavar över en timme och älskar känslan i kroppen. Jag känner att jag använt musklerana. Så stavgång kommer att läggas in i mitt schema framöver. Sen är det gymet...

Grejen är att jag har tillgång till gym på jobbet. Jag har nu tänkt att jag ska gå ett par, tre mornar i veckan och träna innan jobb. Jag bryter fastan på morgonen, så det skulle vara perfekt. Och eftersom jag ändå är en morgonmänniska så kan jag gärna masa iväg mej att träna i ottan. Men så är jag så rädd för att jag ska få ont i ryggen. Eller axeln. Jag vet inte om jag får så ont som jag hade i fjol igen, för då hade jag tydligen on för att en disk hade gått sönder och läckte ut vätska som orsakade smärtan. Men i alla fall. Jag var nästan invalidiserad en tid. Det var jag också när jag axeln var som värst. Och tennisarmen var ingen picknick den heller.

Var ska jag börja? Jag höll på men pilates hela förra vintern för att piffa upp dom där viktiga inre musklerna. Dom borde vara ok. Har hållit på med vissa övningar hela våren och sommaren också.

Hit med en massa pepp nu. Jag klarar det, visst?

Hur har det gått för dig?

Link to comment
Share on other sites

Tackar som frågar. :)

Jag tränar några gånger i veckan med mina kettlebells. Använder min 12 kilos, men måste köpa ett par åtta. Tolv är för tungt till många rörelser. Känns lite konstigt att jag måste vara så försiktig, det känns ovant fastän det är länge sedan jag tränade. Men liksom jag lyckades ändra mitt tankesätt när det gäller mat tror jag nu att jag börjar se träning i ett annat ljus. Delvis åtminstone. Jag har ont lite här och där, men avvaktar och ser hur det tänker utveckla sej. Träningen vill jag inte lämna. Jag promenerar istället för springer, lyfter lätta vikter och funderar om jag skulle lägga in lite simning en gång i veckan. Nu tänker jag att första delmålet är att hålla ut till jul, att ta det lugnt och vara snäll med kroppen. Efter jul får jag se om jag kan ta i lite hårdare.

Det som är överraskande är det där samvetet och tvånget som pinar mej. Jag har haft en smått rubbad inställning till mat och träning förut. Matvanor och sånt har jag nu koll på. Träningen är svårare. Jag blir så bunden vid vad jag måste göra. Har jag bestämt mej för att träna på ett visst vis, efter ett visst upplägg blir jag helt nojig och är tvungen att hålla fast vid det. Det är ju positivt att jag håller fast vid träningen och inte har problem med motivation, men det känns inget trevligt alls att styras av samvetet. Jag måste jobba på att få ett mera avslappnat förhållande till träning. Det ska vara hälsosamt och erbjuda avkoppling, inte vara en källa till stress och dåligt samvete. Om jag någon morgon är trött och fantiserar om att hoppa över kettlebellpasset gör att jag blir arg och stressad på mej själv. Av bara tanken. Det är som sagt lite rubbat, men jag jobbar på det.

Men annars så... Jag känner igen min kropp, jag känner mej frisk när jag använder musklerna så det spänner i dem. Fastän de är pyttepyttepyttesmå, knappt synliga och ynkligt svaga.... ;)

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...