Vill hjälpa mina vänner!

[Maskros]

Vad det känns hemskt när ens vänner blir tjockare och sjukare!

Vännerna,ett par, pensionärer+ , där det verkligen går utför vad gäller hälsan

. Själv har jag ätit LCHF (i stort sett) i 7-8 år; inte för att jag behöver gå ner i vikt, utan för hälsans skull. Min man blev i stort sett frisk från sin diabetes och gick ner mycket i vikt.

Mina vänner vet vad LCHF innebär, men klarar inte av att låta bli vitt bröd, godis, kakor och bullar. De blir sjukare och sjukare. Mannen har diabetes, unnar sig massor av kolhydrater varje dag och ökar på insulinet vartefter. Hustrun,fd sjuksköterska, har gått upp mycket i vikt de senaste åren. Hon ligger  på gränsen till diabetes.Nu senast konstaterades att hon drabbats av hjärtsvikt.

Båda äter statiner och blodtryckssänkande samt div andra mediciner.

Deras läkare har inget att erinra om deras matvanor. Men hon har faktiskt påpekat att de måste banta och rekommenderat riskakor och keso.

För mig är det hemskt att se hur de blir tjockare och sjukare för varje år som går, och hur läkaren skriver ut fler och fler mediciner. 

Jag är ledsen, för jag tycker verkligen om dem!

[Anders A]

Ja, man blir verkligen frustrerad när man ser folk i sin närhet må dåligt och man vet att man kan hjälpa, men de vill inte ha någon hjälp! 

 

Det är samma med mina föräldrar. 75 år och börjar bli slitna samt få än den ena som andra åkomman. Båda äter massor med socker och kolhydrater. Umgicks med dom i 3 veckor nu i somras och försökte verkligen få dom att förstå att de kan förbättra sin hälsa om de lade om kosten, men nix. Det går bara inte. "Man skall äta lite av varje, det har vi alltid gjort". "Becel är bra, för det sänker kolesterolet". "Lightprodukter är såklart också bra, för då går man inte upp i vikt". "Klart man måste ha lite sött efter maten och till kaffet och till TV:n, osv." "Det du äter är ju livsfarligt med allt det fettet. Det står ju i tidningarna" osv. osv. osv.

 

Trots de ser att jag gått ner över 20 kg i vikt och mår bra. Trots att jag visade dom mina senaste kolesterol-prover som var extremt bra. Trots att jag gett dom böcker och länkar att läsa. Nejdå. Det vet ju bäst.

 

Flera av deras närmaste vänner i samma ålder har gått bort senaste åren. En man för ett par år sedan i hjärtinfarkt trots att han var relativt smal och hade haft ett aktivt jobb i hela sitt liv. En annan för någon månad sedan i cancer. Även han smal och vältränad, hade varit aktiv hela sitt liv. Två har hjärtopererats och är kraftigt överviktiga. Ytterligare har haft eller har cancer. I stort sett alla har någon sjukdom eller åkomma som handikappar dom. Alla i åldrarna runt 75. Alla lika sockerälskande.

 

Givetvis kan man inte garantera att man slipper alla sjukdomar bara för att man äter LCHF, men visst ser man ett mönster...

 

Eftersom så många förlitar sig helt på vad "vetenskapen" säger, dvs myndigheterna och de som får utrymme i media, så är det extra viktigt arbete för oss alla att på alla möjliga sätt verka för att dagens kostråd förändras. Tyvärr får vi nog inse att det kommer att ta sin tid, och tyvärr kommer vi att få se många nära och kära hinna gå bort innan dess...

[Zepp]

Finns det en chans att låna ut böcker.. du kan väl ljuga lite och säga att det handlar en bantningsdiet??

[Syster]

Vad det känns hemskt när ens vänner blir tjockare och sjukare!

Vännerna,ett par, pensionärer+ , där det verkligen går utför vad gäller hälsan

. Själv har jag ätit LCHF (i stort sett) i 7-8 år; inte för att jag behöver gå ner i vikt, utan för hälsans skull. Min man blev i stort sett frisk från sin diabetes och gick ner mycket i vikt.

Mina vänner vet vad LCHF innebär, men klarar inte av att låta bli vitt bröd, godis, kakor och bullar. De blir sjukare och sjukare. Mannen har diabetes, unnar sig massor av kolhydrater varje dag och ökar på insulinet vartefter. Hustrun,fd sjuksköterska, har gått upp mycket i vikt de senaste åren. Hon ligger  på gränsen till diabetes.Nu senast konstaterades att hon drabbats av hjärtsvikt.

Båda äter statiner och blodtryckssänkande samt div andra mediciner.

Deras läkare har inget att erinra om deras matvanor. Men hon har faktiskt påpekat att de måste banta och rekommenderat riskakor och keso.

För mig är det hemskt att se hur de blir tjockare och sjukare för varje år som går, och hur läkaren skriver ut fler och fler mediciner. 

Jag är ledsen, för jag tycker verkligen om dem!

Jag förstår din frustration, jag känner igen fenomenet, men jag vet inte vad man kan göra. Jag har lagt om taktiken ifrån "du borde... till "jag upplever att"...eller "jag känner en som har slutat äta kolhydrater och har blivit friskare i...". men det hjälper inte alla gånger, jag har själv flera bekanta som jag är övertygad om att de skulle må så mycket bättre av att äta LCHF, men jag har faktiskt gett upp om jag ska vara ärlig

För vissa gäller det att det är en läkare som ska ordinera, för då kan man lita på det!

Till dess vi är där att LCHF är på ordination så får vi försöka verka i det "fördolda", och sprida våra hälsovinster med LCHF till de som är mottagliga

[Sigurdur]

Att vara vänlig, ödmjuk och "lite oskyldig" - låt inte "baktanken" märkas, genom att inleda samtal med

- Har du hört att..

- Känner du till..

- Jag läste om person X på internet...

 

..och sedan referera till olika lyckohistorier, kan faktiskt få upp människors intresse, ibland. Värt att prova.

[Maskros]

Tack för era svar!

Jag har lånat ut böcker, men de har inte blivit lästa... Intresset saknas.

Jag har gett dem recept på god LCHF-mat, men det funkar inte. Det måste vara potatis, pulvermos, ris eller pasta till.

Alltid kakor och bullar till kaffet.

Ja, man blir så ledsen! Att se dem bli tjockare och sjukare för varje dag är så hemskt, när man vet att de kunde må mycket bättre.

De vet mycket väl vad LCHF innebär, men ser så mycket negativt men denna diet, bl a att man inte blir hungrig. De vill bli hungriga, eftersom "maten smakar bättre då".

[Johanna07]

Kanske du kan göra en deal? Be dom prova i 1-2 månader bara och utvärdera sen. Om dom inte gillar kosten så kan dom återgå till det normala och du har i alla fall fått dem att prova.

[Jeanette H-H]

Du kan inte hjälpa dom. Det är lite som att vara ledsen att ens ateistvänner inte kommer att komma till himmelen. Jag kommer troligen inte till himmelen och det har mina släktingar varit ledsna för.

 

Jag har själv ett par mycket nära och kära som skulle behöva LCHF. Gällande den ena är situationen verkligen akut. Jag kan inte skicka honom på tvångssockerbelastningstest eller ens få honom att gå till privat läkare trots att han har en dyr fin privatförsäkring och skulle få gå till vilken privatläkare som helst och bli behandlad som betalande kund. Men istället får jag se honom må väldigt dåligt och vara en gammal sjukling redan vid 40.

[MKJ]

Att dela med sig av kunskap som skulle vara bra för andra är jättesvårt. Det verkar finnas mycket känslor i det där med mat och motion och även rökning för den delen. Min erfarenhet är att människor bar blir sura om man försöker dela med sig.

 

Speciellt svårt är det nog om man föreslår en speciell lösning som LCHF.

 

Fast säger man att socker och vitt mjöl är dåligt för hälsan så är det många som inte tror på det heller.

 

Inte ens helt känd kunskap som inte är kontroversiell alls är människor intresserade av. Speciellt inte om dom har hälsoproblem som innebär att dom har en läkarkontakt. Dom litar ju på sin doktor...

[Annika Rane]

Jag tycker verkligen inte att LCHF är en speciell lösning. Det är tvärtom en väldigt enkel livsstil där du alltid äter gott och mår bra. Lätt hemma, lätt borta, precis som livet ska vara. Ångesten i svärmors kaloriräknarögon när jag ställer fram gräddsåsen säger allt...

 

Däremot håller jag verkligen med om att det faktiskt inte går att påverka den som inte vill bli påverkad. Lägg ner bara. Må gott själv och var ett gott föredöme. Svara glatt på frågor, men tryck inte ner fakta i halsen på den som inget vill veta. Det är bara kontraproduktivt. Var och en har ansvar för sig själv och sitt mående och det måste man nog acceptera, hur hårt det än kan kännas ibland.

[Johanna07]

Ibland gör ens eget välmående mer intryck. Jag vill själv helst inte prata om min kost men många i min familj har frågat eftersom jag har gått ned mycket och ser väldigt välmående ut.

[MKJ]

Jag tycker verkligen inte att LCHF är en speciell lösning. Det är tvärtom en väldigt enkel livsstil där du alltid äter gott och mår bra. Lätt hemma, lätt borta, precis som livet ska vara. Ångesten i svärmors kaloriräknarögon när jag ställer fram gräddsåsen säger allt...

 

Däremot håller jag verkligen med om att det faktiskt inte går att påverka den som inte vill bli påverkad. Lägg ner bara. Må gott själv och var ett gott föredöme. Svara glatt på frågor, men tryck inte ner fakta i halsen på den som inget vill veta. Det är bara kontraproduktivt. Var och en har ansvar för sig själv och sitt mående och det måste man nog acceptera, hur hårt det än kan kännas ibland.

 

Om man förstod VARFÖR människor inte vill ha kunskap så skulle det kännas lättare. Ingen vill väl egentligen få allvarliga sjukdomar eller ens hälsoproblem så varför detta ointresse?

[Pingo]

Vi har väl alla stött på nyfrälsta som tagit till sig den kristna läran. Det finns inte jobbigare människor att lyssna på och till slut orkar man inte med dem. 

 

Risken är att även vi uppfattas som lika jobbiga och det bästa är nog att inte missionera. Vi som läser bloggar och liknande snappar upp en hel del bra kunskaper för att få en bättre hälsa. Det jag närmast tänker på är Magnesium och D3-vitamin tillskott som alla kan ha bra nytta av även om man äter normalkost. Ett till exempel är att använda kokosolja till äldre innan de blivit alltför dementa.

[lönlöst]

Samma visa här. Blir ledsen över mina föräldrar. Övervikt och mediciner. Vägrar lyssna eller ta åt sig. "Går ju redan till läkare". Ja som höjer insulinet och allt är frid och fröjd.. har slutat berätta jag med. De tycker jag är suspekt som rasar i vikt och har fått ett ny energi till allt. Det är som de ger upp efter ett tag. Sorgligt.

[Sigurdur]

 

De vet mycket väl vad LCHF innebär, men ser så mycket negativt men denna diet, bl a att man inte blir hungrig. De vill bli hungriga, eftersom "maten smakar bättre då".

 "inte blir hungrig"?!

 

LOL

Tror de att om man äter en LCHF-måltid så blir man aldrig mer hungrig, oavsett om man aldrig mer äter ett mål mat?

 

Tråkigt men sant är att oavsett vad man diskuterar, om man pratar med en person som har ovilja att ta till sig vad saken än gäller, så kommer alla möjliga dumheter på tal i syfte att byta ämne. LCHF visar människors rätta jag, och det är fantastiskt att se att så många LCHF:are vill hjälpa andra! Samt sorgligt att se att det verkar vara ett stort ont för vissa att ens diskutera det.

 

PS. Mat smakar bättre på semestern, utomhus, i solen, men det innebär inte att jag bara äter då...

[Y62]

Du kan inte hjälpa dom. Det är lite som att vara ledsen att ens ateistvänner inte kommer att komma till himmelen. Jag kommer troligen inte till himmelen och det har mina släktingar varit ledsna för.

 

Ingen kommer till himlen. De tre bokens folk anser ju att bara de rättrogna kommer in i himlen, ingen annan. Alltså kommer ingen in eftersom alla ju är otrogna i någons ögon. Under jord lär det istället vara välfyllt.

[AnetteB]

Visst är det frustrerande  Och man blir ju så ledsen för man tjatar ju inte på dom i sin närhet för att det är det är skoj och och njuter av att vara en jobbig j*kel, utan för att man inte vill mista dom i förtid genom sjukdomar som kanske kunnat undvikas... Det känns så himla onödigt ju 

 

Jag har nu testat en grej på en i min närhet, jag utmanade honom genom att han skulle motbevisa mej om att jag då i hans ögon har fel, och han har rätt, får se om hans tjej hjälper till lite här, för det är hon som står för matlagningen i hemmet (utbildad hos Carl-Jan bland annat) Hon är smal och vältränad och rädd om sej medan han blir större och större i omfång   

- Med tanke på dom kunskaper hon har i matlagningens ädla konst så borde han ju kunna äta oerhört bra och god LCHF-mat och på ganska kort tid minska runt midjan... 

Dessvärre bor vi i en pizzeria- och kiosktät kommun, "frestelserna" är många 

[MKJ]

Jag tycker verkligen inte att LCHF är en speciell lösning. Det är tvärtom en väldigt enkel livsstil där du alltid äter gott och mår bra. Lätt hemma, lätt borta, precis som livet ska vara. Ångesten i svärmors kaloriräknarögon när jag ställer fram gräddsåsen säger allt...

 

Däremot håller jag verkligen med om att det faktiskt inte går att påverka den som inte vill bli påverkad. Lägg ner bara. Må gott själv och var ett gott föredöme. Svara glatt på frågor, men tryck inte ner fakta i halsen på den som inget vill veta. Det är bara kontraproduktivt. Var och en har ansvar för sig själv och sitt mående och det måste man nog acceptera, hur hårt det än kan kännas ibland.

 

Jag menade speciell i betydelsen specifik.

[Hildegaard]

Om man förstod VARFÖR människor inte vill ha kunskap så skulle det kännas lättare. Ingen vill väl egentligen få allvarliga sjukdomar eller ens hälsoproblem så varför detta ointresse?

Trygghet. De är naiva realister. Jag läser psykologi och en teori menar att personligheten går att dela upp i fem delar, en av dem är öppenhet vilket innebär nyfikenhet, har lätt för förändringar, dess motsatsida innebär någon som är konventionell, inte är nyfiken och inte gillar nya saker eller förändringar. Det går att göra en lång lista egentligen. De skulle valt det blåa pillret   

[Hildegaard]

Det jag funderat på är hur jag skulle reagerat om någon förklarat om LCHF för mig innan jag upptäckte det själv. Jag vill tro att jag skulle blivit nyfiken gått in på kostdoktorns hemsida t.ex. om den blivit föreslagen. Är det någon som känner någon som, tja hur kan man säga, motvilligt gått över till LCHF fast att de var skeptiska från början.

 

För att ankyta till mitt tidgare inlägg om personlighet så är jag väldigt öppen, skulle ni andra som äter LCHF säga att det stämmer på er oxå?

[MKJ]

Trygghet. De är naiva realister. Jag läser psykologi och en teori menar att personligheten går att dela upp i fem delar, en av dem är öppenhet vilket innebär nyfikenhet, har lätt för förändringar, dess motsatsida innebär någon som är konventionell, inte är nyfiken och inte gillar nya saker eller förändringar. Det går att göra en lång lista egentligen. De skulle valt det blåa pillret   

 

En väninnas man har en alltmer tilltagande bukfetma och en del andra symptom bl a högt blodtryck. Det enda jag sa var att det är viktigt att bry sig om sin kropp eftersom det är allvarliga symtom men hon visade inget intresse och hennes enda kommentar vara att "han har inte högt blodtryck längre, han äter ju medicin".

 

Jag har alltså inte föreslagit någon specifik åtgärd utan bara försökt skapa lite intresse.

 

En annan person fick över 200 i blodtryck och är tvungen att äta 3 olika läkemedel för att få ner trycket. Han har bukfetma och frågade på vårdcentralen om han kunde göra något själv. Dom svarade att "nej högt blodtryck är ärftligt så det är inget att göra något åt." När då jag erbjöd honom hjälp så var han inte intresserad. Sjukvården hade ju sagt sitt.

[paleotalibanen]

Jag har länge brottats med problematiken att det är svårt att hjälpa de som inte vill bli hjälpta. Tillslut kom jag på lösningen, istället för att propagera för vad jag anser är hjälpen så klagar jag på hur svårt det är att hjälpa andra och hur gärna jag önskade att folk skulle fråga mig hur jag gjorde. Alltid någon som fattar vinken och frågar hur jag gjorde. Men det måste gå i den ordningen, först måste ett intresse forceras, sedan kan hjälpen introduceras. Försöka forcera hjälpen är nästan alltid dödfött. 

[Sasch]

Känner igen mig i era berättelser.

Mina syskon är helt emot LCHF och mina närmsta kompisar också.

Tycker att det är lite jobbigt att inte kunna hjälpa dom med sin migrän eller fetma. De vill inte ha min hjälp.

 

Känner mig lite ensam i min kost. Vill ju dela min kunskap till ALLA.

Tur att alla ni finns :) !!!

[Sasch]

Det jag funderat på är hur jag skulle reagerat om någon förklarat om LCHF för mig innan jag upptäckte det själv. Jag vill tro att jag skulle blivit nyfiken gått in på kostdoktorns hemsida t.ex. om den blivit föreslagen. Är det någon som känner någon som, tja hur kan man säga, motvilligt gått över till LCHF fast att de var skeptiska från början.

 

För att ankyta till mitt tidgare inlägg om personlighet så är jag väldigt öppen, skulle ni andra som äter LCHF säga att det stämmer på er oxå?

Jag trodde att jag var öppen men var inte det när några bekanta berättade att de börjat äta LCHF kost för två år sedan med stor entusiasm. Men jag var nyfiken men hade en sambo som stoppade mig.

Jag surfade runt om kost och hälsa (i påskas) och på så vis slukade jag allt som handlade om LCHF. En del behöver kanske intressera sig och läsa själva men hur man får andra människor att börja läsa är svårt.

Skulle vilja ge Andreas bok till ALLA.

[Cushion]

Var ärlig. Var påläst. Vill deras bästa. Berätta om det så bra du kan. Resten är upp till varje person.

Jag önskar jag kunde ge ett manus men det är aldrig där det faller. Det faller vid fördomar och det är ok. Jag har dem och alla andra har dem.

Dess gränser kanske är svagare i ljuset av motståndet, men aldrig försvagas. Var ett exempel i varje fall. Folk vill tro på det dem ser.

[Hildegaard]

 

Men då är du öppen 

 

Jag trodde att jag var öppen men var inte det när några bekanta berättade att de börjat äta LCHF kost för två år sedan med stor entusiasm. Men jag var nyfiken men hade en sambo som stoppade mig.

Jag surfade runt om kost och hälsa (i påskas) och på så vis slukade jag allt som handlade om LCHF. En del behöver kanske intressera sig och läsa själva men hur man får andra människor att börja läsa är svårt.

Skulle vilja ge Andreas bok till ALLA.

Men då är du öppen, det var ju inte du som bestämde bara! 

[Maskros]

De har varit på besök hos läkare alldeles nyss. Jag vet inget om resultatet, eftersom vi inte har träffats sedan dess.

Däremot vet jag att de har ett barnbarn som  har epilepsi. En 15-årig kille, som verkar klara av sin sjukdom hyfsat.

Han tycker väldigt mycket om kakor och bullar, varför farmor bakar massor åt honom . 

Man blir ju alldeles förtvivlad.

[Pingo]

Det krävs en rätt rejäl knuff för att verkligen börja med LCHF på riktigt.

 

För min del var det mitt första besök hos Diabetessköterskan. Hon sa att om du går ner rejält i vikt så ska du se att det blir bra. Jag skulle dra in på kolhydrater i första hand och hon nämnde också att det finns rätt mycket på Internet om hur man får till en bra kosthållning.

 

Hon nämnde inte ens LCHF men efter någon dag så kom jag på att det var ju väldigt likt LCHF. Hittade kostdoktorn.se och började med LCHF och på den vägen är det numera.

 

Mitt blodsocker är nu bara pyttelite förhöjt  och blodtrycket är riktigt bra. För min del finns ingen återvändo.

[stoscha]

Det jag funderat på är hur jag skulle reagerat om någon förklarat om LCHF för mig innan jag upptäckte det själv. Jag vill tro att jag skulle blivit nyfiken gått in på kostdoktorns hemsida t.ex. om den blivit föreslagen. Är det någon som känner någon som, tja hur kan man säga, motvilligt gått över till LCHF fast att de var skeptiska från början.

 

För att ankyta till mitt tidgare inlägg om personlighet så är jag väldigt öppen, skulle ni andra som äter LCHF säga att det stämmer på er oxå?

Jo jag är nog nyfiken som en ekorre. Maken äter också LCHF men är mindre öppen... I hans fall kan det nog mera vara bekvämlighet... Det är jag som handlar och lagar mat. När han äter ute äter han mer "modiferad" kost, men lite har gått hem i alla fall.

[Maskros]

Nu har jag träffat mina överviktiga, kolhydratsberoende vänner igen. Och jag blir så ledsen! 

 

Mannen är nu så överviktig och dålig, att läkaren, i enrum med hans fru, har förberett  henne på att han han dö i en infarkt när som helst. Hans sjukdomar, diabetes mm, ska hållas i schack med massor av mediciner.

Kostbehandling är det inte tal om. Hans diabetessköterska har skrämt upp honom med att han kommer att dö om han äter LCHF.

Hans fru ska troligen börja med Metformin . Hennes sockervärden är för höga. Sedan tidigare tar hon bl a statiner och medicin mot högt blodtryck.

 

Det är för dj-vl-gt att sjukvården inte kan hjälpa dem  med annat än mängder av mediciner, när de skulle bli hjälpta av kostomläggning.

Själva tar de inte något initiativ i den vägen. Jag har lånat dem böcker och mailat tips från bl a Kostdoktorn , men de läser dem inte, tyvärr.

[Tuva]

Nu har jag träffat mina överviktiga, kolhydratsberoende vänner igen. Och jag blir så ledsen! 

 

Mannen är nu så överviktig och dålig, att läkaren, i enrum med hans fru, har förberett  henne på att han han dö i en infarkt när som helst. Hans sjukdomar, diabetes mm, ska hållas i schack med massor av mediciner.

Kostbehandling är det inte tal om. Hans diabetessköterska har skrämt upp honom med att han kommer att dö om han äter LCHF.

Hans fru ska troligen börja med Metformin . Hennes sockervärden är för höga. Sedan tidigare tar hon bl a statiner och medicin mot högt blodtryck.

 

Det är för dj-vl-gt att sjukvården inte kan hjälpa dem  med annat än mängder av mediciner, när de skulle bli hjälpta av kostomläggning.

Själva tar de inte något initiativ i den vägen. Jag har lånat dem böcker och mailat tips från bl a Kostdoktorn , men de läser dem inte, tyvärr.

Det är där skon klämmer för många. Om de redan ÄR sjuka (vilket en fasansfull stor andel av mina medelålders vänner är) så skrämmer sjukvården dagsljuset ur dem med att fett är livsfarligt men ät riskakor och keso och motionera. 

 

I min bekantskapskrets har jag ett flertal överviktiga/feta vänner med pillerkalendrar. Det är ditten och det är datten och det här högt blodtryck och diabetes och smärtor och huvudvärk och f*n och hans mormor. Om jag inte varit så fruktansvärt pillerskeptisk och benhårt övertygad om att jag skulle lösa ROTEN till mina problem hade jag varit likadan för tre år sen; jag hade värk, ångest och högt blodtryck. Vad läkaren hade hittat för problem om jag hade gått dit vet jag inte men misstänker att mitt blodsocker inte hade varit perfekt och att jag antagligen haft kolesterolproblem jag med. 

 

Först rasade jag i vikt. Blev pigg och frisk och började se, om jag får säga det själv, jäkligt bra ut i klänning. Nyfikna frågor följde, förstås. Alla,och då menar jag ALLA, överviktiga som jag känner (och några normalviktiga) letar alltid efter Den Magiska Fetlösningen. Så jag sa vad jag gjorde och backade upp med vetenskap.

 

Och blev nedskjuten som en liten Messerschmidt. Förfärade utrop! Mättat fett DÖDAR! Jag var ju FARLIG som ville att andra skulle prova, det var väl min ensak om jag ville dö i hjärtsnörp men jag borde VERKLIGEN inte göra reklam för en DÖDLIGT FARLIG kosthållning! Deras läkare (sic!) hade minsann talat om för dem hur det var och jag var som sagt FARLIG.

 

Tre år senare väger jag som jag gjorde för 20 år sen. Det tog mig 17 månader att gå ner och sen har jag varit viktstabil. En av mina vänner, en av dem som skällde ut mig, konstaterade häromdagen att hon bläddrat igenom ett fotoalbum från 80-talet, när vi lärde känna varann. Hon hade sett hur mycket alla hade förändrats, framför allt hade ju alla blivit ett eller flera nummer större, och tillade sen lika delar förundrat och irriterat "Ja utom du då, du ser precis likadan ut nu som då?". Men så länge deras läkare fortsätter skriva ut recept som i bästa fall skyler över symptomen och samtidigt ger råd som är sämst i test och i bästa fall inte tar död på dem kommer de inte våga prova min dödligt farliga diet.

 

Själv vet jag att om jag måste välja mellan att se ut och må som jag gör idag men dö tio år tidigare i hjärtsnörp eller dra mig fram +20 kg, konstant trött, djupt deprimerad i perioder, värk, IBS, svår PMS, högt blodtryck o.s.v. i tio år till så väljer jag ALLA DAGAR att dö ung och bli ett vackert lik. Jag skojar inte. Tidigare hade jag varje vinter djupa depressioner med dagliga självmordsfantasier, jag ville inte mer. Idag har jag roligt varje dag, vare sig det är maj eller december. Obetalbart. (Dessutom tror jag inte att mitt liv kommer förkortas av low carb men det är en annan diskussion.)

 

Jag svarar på frågor och hänvisar vidare till forskning, jag initierar ALDRIG en diskussion. Sen försöker jag låta bli att bli gråtfärdig när jag ser min diabetessjuke vän äta Metformin, bröd och potatischips. 

 

Problemet startade med officiella urusla, fettfobiska, farliga kostråd (som SLV:s) och kommer inte lösas förrän sjukvårdsapparaten i stort slutar prångla ut de råden. Vi får hoppas att det sker snart men det KOMMER ske för det finns inget ekonomiskt system i hela världen som kommer kunna ta hand om kostnaden det här för med sig. Att erbjuda fri eller billig sjukvård är inte lösningen och det kommer bli en ekonomisk fråga som kommer kunna knäcka hela länders ekonomi om det inte åtgärdas från roten. Eller att folk bestämmer sig för att låta överviktiga och metabolt sjuka bara dö av, då. Någon sorts ättestupa. En fullkomligt vidrig tanke.