LCHF socialt accepterat?

[Bondmoran]

LCHF är fortfarande en kontroversiell livsstil. Hur rättfärdigar man sitt val av kost inför släkt, vänner och arbetskamrater? Inte för att någon annan har, eller bör ha, så mycket att säga om det, men det påverkar mig att jag tackar nej. Det känns ofint att bara ta kött och sallad och avstå bukfyllnaden - potatis, ris och andra billiga tillbehör. Visst, jag kan hävda att jag blir dålig, vilket jag mer eller mindre blir, men det är ändå svårt att få legitimitet, tycker jag. Särskilt som jag inte är så storväxt. Jag kan känna mig svår, som inte "bara äter allt som ställs fram". Hemma väljer man själv, plättlätt, men livet måste funka även utanför stugans fyra väggar. Hur resonerar ni andra? Har ni lätt för att köra ert race, eller får ni kompromissa ofta? 

[Y62]

Kompromissar inte, hellre utan mat än gör avsteg. Tycker inte att det är något problem. Förklara bara, det är inte så svårt att förstå.

[Syster]

Jag tycker att det har blivit "lättare", i alla fall med åren. Jag talar oftast om VAD jag äter, inte vad jag INTE äter. Har jag inte möjlighet av någon anledning att berätta detta så äter jag mig i princip mätt innan jag åker hemifrån och äter lite av vad som bjuds av det jag anser att jag kan äta.

Nu har jag turen att ha många av mina vänner och släkt som är insatt i vad LCHF innebär och äter det också själv, kanske inte lika strikt som jag men tänket finns där och det är få som ifrågasätter min kost

[Hildegaard]

 

Jag kör alltid mitt eget race, men det är sådan jag är, i allt. Det jag försöker resonera fram är att om släkt etc. inte förstår så är det bara för dem att gå ut på nätet och läsa själva (ev. efter anvisningar) men vill de inte det så, har de inget att komma med, det är ingen idé att förklara för de som inte är öppna, det tar bara energi och den kan man ju ha roligare med 

 

Får du klagomål, eller känns det jobbigt för dig själv, både och kanske? Min erfarenhet är att de som (generellt) inte äter LCHF och som dessutom anser att det är dålig kost är naiva realister, d.v.s. att de bara relaterar till sig själva och det som de redan vet, de kan inte ta in vetenskaplighet. Detta hjälper mig i alla fall med att förstå konventionella jobbiga personer   och bara strunta i dem!

[Bondmoran]

Nej, jag har inte jobbiga människor omkring mig, men ogillar att sticka ut på ett sånt sätt att det blir obekvämt eller ansträngande för någon annan, t.ex. val av maträtt eller annat. Någon bakar en kaka och bjuder och jag tackar nej. Känns knepigt. Hade jag varit diabetiker hade det känts mer legitimt. Sen är det också så, att jag tror på det här sättet att äta, för jag märker att jag mår bra, men jag kan inte alla fakta kring det och det är som bekant ett massivt mångårigt motstånd i frågan.

 

En vän sa att hon kunde tänka sig att testa LCHF, men skulle vilja skära ner på fettet och äta mer protein. "Det kan ju aldrig vara bra att äta så mycket fett!". Jaha, då faller ju alltihop, liksom, liksom!

 

När jag sa att jag skulle gå på en LCHF-föreläsning kontrade en arbetskamrat: Ja, det passar ju dig, som är så smal! Med andra ord trodde hon att jag kommer att äta upp mig med denna fettdiet.

[Limp]

Man behöver leva litet grann i sin egen bubbla för att göra det lättare för sig. En gnutta egoism skadar inte heller, när man behöver nå sina mål. När man kommit fram, är man oftast mycket starkare inombords och kan oftast med lätthet stå emot omgivningens olika tryck. Dvs. både avundsjukan, liksom beundrarna utan och behöva bli påverkad åt det ena eller andra hållet. Jag håller med... bara stunta i allt och alla åsikterna och låta bli kakan.

[Hildegaard]

Nej, jag har inte jobbiga människor omkring mig, men ogillar att sticka ut på ett sånt sätt att det blir obekvämt eller ansträngande för någon annan, t.ex. val av maträtt eller annat. Någon bakar en kaka och bjuder och jag tackar nej. Känns knepigt. Hade jag varit diabetiker hade det känts mer legitimt. Sen är det också så, att jag tror på det här sättet att äta, för jag märker att jag mår bra, men jag kan inte alla fakta kring det och det är som bekant ett massivt mångårigt motstånd i frågan.

 

En vän sa att hon kunde tänka sig att testa LCHF, men skulle vilja skära ner på fettet och äta mer protein. "Det kan ju aldrig vara bra att äta så mycket fett!". Jaha, då faller ju alltihop, liksom, liksom!

 

När jag sa att jag skulle gå på en LCHF-föreläsning kontrade en arbetskamrat: Ja, det passar ju dig, som är så smal! Med andra ord trodde hon att jag kommer att äta upp mig med denna fettdiet.

Men då är det bra att du läser här på forumet! Och bara så att du vet, de som är väldigt smala kan lägga på sig mer fett av LCHF men bara upp till "normalvikt"!

[Naturist]

Jag tycker inte det är några som helst problem med att bli bortbjuden....tvärtom, hehe. Hemskt gärna.

De flesta vet att jag äter lchf, och försöker anpassa sig. Men som jag säger till dom: Gör det ni brukar, men sätt fram extra mycket grönsaker och nån god fet sås

Gärna ostbricka till efterrätt 

Har aldrig gått hungrig från nån fest hittills, och ingen har lyft på ögonbrynen åt min kött/grönsaker/sås-tallrik heller.

Dock kan jag inte begära att vännerna ska hålla med ekologisk mat, som jag helst äter.

[stoscha]

Jag äter inte LCHF främst pga viktproblem, men jag brukar poängtera att jag är lite allergisk mot kolhydrater. Jag mår ju så himla mycket bättre utan. Ingen skulle ifrågasätta att en diabetiker eller glutenallergiker hoppade kakorna, varför ska man då ifrågasätta en kolhydratallergiker? Middag äter jag det jag kan och dricker vatten tills jag blir mätt om det i huvudsak serveras bukfylla. Periodisk fasta funkar ju det också på fest om det behövs

[Jeanette H-H]

Jag gör mina avsteg främst när jag är bjuden på mat, fika eller kalas hos andra. Bröd tar jag aldrig. Men lite potatis klarar jag.

 

Kaffe med dopp är något som fallit ur mode. Det är just ingen som bjuder på sånt längre. Tur för mig. Då jag var barn gällde kaffe och flera sorters kakor och bullar som det enda som bjöds. Ingen "saltmat" förutom om besöket varade hela kvällen långt in på natten.

 

Jag har alltså hittills valt att ta riktigt lite av kolhydratmaten. Och om det är en större fest med buffe, då har jag naturligtvis avstått bukfyllan.

 

Om det blir ett problem i framtiden kommer jag att säga att jag av hälsoskäl inte kan äta spannmål, socker och starkelse. Men just nu rör jag mig mest i kretsar där det är ok att göra som jag gör.

 

Jag har ändå fått stämpeln "besvärlig i maten" ibland. Osagt, men lite blickar och miner. Och det tycker jag inte alls om. "Hej Jeanette, har du eget smör med idag också, he, he"

[Majabella]

Ja hur gör jag? Känner igen mig i att man inte alltid vill förklara sig. Beundrar dem som orkar och vågar stå upp för LCHF i alla sammanhang. När vår granne bjöd på 75-årskaffekalas, kände jag att här är inte läge att förklara, åt minsta möjliga mängd och fastade resten av dagen. Annars är tricket att förvirra om man inte vill förklara sig, jag tar en liten bit bröd och en liten potatis och så bryter/skär jag sönder dem och lämnar tillsammans med annat överblivet på tallriken. Tillhör egentligen generationen som alltid äter upp, men har lärt mig av yngre att det numera är ok att lämna en hel del kvar på tallriken. Hade en ung kollega som alltid höll igen på sitt ätande genom att sitta och skära och plocka runt med maten på tallriken utan att nånsin äta upp mer än högst hälften av portionen (misstänkerl ite anorexitendenser).

 

När det är ett planerat läge där jag inte kan komma undan kolhydratintag så fastar jag före och efter och tar minsta möjliga portion.

[Annika Rane]

Jag får sällan problem på bortaplan, varken hos vänner eller på resande fot. Äter det som fungerar, om jag måste tar jag pyttelite av tex potatis el lasagne. Mycket grönsaker! Efterrätt tackar jag oftast nej till, men det händer att jag planerar ett avsteg om det är en favorit som serveras. Då njuter jag ett par tuggor, men äter sällan upp. Det brukar helt enkelt vara för sött för mig.

 

Sedan brukar jag alltid berömma maten, alltså inom rimliga gränser. Jag sitter inte och ljuger, bara brer på lite ibland "Åh, vilken fantastisk lax!" "Hur har du gjort kycklingen, jag måste få receptet!" Då är man nämligen en trevlig och obesvärlig gäst, även om man inte äter upp potatisen.

 

Man kan ju ladda med mat innan, äta sig lite halvmätt, men det gör jag sällan. Har egentligen inga problem att hoppa över/äta lite mindre någon måltid här och där. Energin bär jag ju med mig

 

Jag får ibland frågor om min LCHF-livsstil. Då svarar och diskuterar jag gärna, men jag tar aldrig strid eller kastar mig in i hetsiga diskussioner. X-maken undantagen...

 

Jag tror mycket av det man upplever som problem i livet sitter på insidan av skallen. Bestäm dig för att det inte är något problem så kommer det kännas lättare! Om en kväll går åt skogen, vad gör det i det stora hela? Upp på hästen igen!

[Jeanette H-H]

Jag har också gjort så att jag tagit en liten potatis och bara ätit hälften. Här i Finland är vi ännu mera noga än ni i Sverige med att allt ska ätas upp. Har jag förstått på de som driver restaurang på båtarna mellan Sverige och Finland. Hos er är det legitimt att kasta bort mera. Men jag kan trots det lämna en liten mängd utan att det sticker i ögonen på alla. Speciellt om det varit barn med. För barn lämnar ofta lite mera. Och då drunkna min halva potatis i deras rester.

[Jeanette H-H]

Det här har jag skrivit förr. Men jag vill berätta igen

 

Vi hade traditionellt fastlagsfirande för ett par år sedan. Det innebar att vi bakade hemlagade fastlagsbullar (det ni kallar semlor) enligt släktrecept med hemlagad mandelmassa, inkråm, het mjölk osv. Jag gjorde ett planerat avsteg den dagen. Till det serverade vi hemlagad ärtsoppa med massor av mört fett kött i.

 

Alla gäster visste menyn. Men vad jag inte visste var att en åt strikt LCHF. Jag åt ju själv LCHF sedan ett år då redan. Dom hade inte sagt något vid inbjudan och var mycket diskreta. Jag visste att dom någon gång tidigare börjat med LCHF men jag visste inte att de "ännu höll på" och att mannen i huset var så pass strikt att han aldrig gjorde några avsteg.

 

Halvvägs in på festen. När det var dags för bullarna tackade han nej. Inte inför alla vid bordet. Utan på ett diskret sätt i köket medan vi tillsammans fyllde bullarna.

 

Jag blev riktigt glad att kunna bjuda honom något annat att äta istället. En delikatesstallrik med ost, kanske oliver, kokt ägg, paprikastavar osv. Han sken verkligen upp. Och ännu idag är jag glad åt hela situationen.

 

Dom kanske läser här så jag ska passa på att inflika att jag gärna bjuder er på middag någon gång när ni hinner

 

Under själva middagen märkte jag inte att mannen i fråga åt mest bara kött. Han var skicklig i sin diskretion.

[paleotalibanen]

Jag är en fri människa, jag gör vad jag vill. Tvingar ingen annan att leva som mig. Öever väl, är folk intresserade berättar jag, men annars skippar jag debatten. Ser ingen anledning att behöva rättfärdiga mig. Vill tjocka sjuka kompisar se ner på friska snygga mig för mina val får de göra det. Man kommer ändå aldrig övertyga någon som redan vet vad som är rätt, det är bara elakt mot de andra och sig själv att ens försök. 

[MidjAnn]

Var nyligen på en sommarkurs på folkhögskola, det var brunsåslandet med mackor, söta flingor och parfymerad yoghurt 

I fem dagar dygnet runt, inte lätt att "äta sig mätt innan", då.

Jag tog några skivor ost och korv till frukost och en näve solrosfrön men nog tittade folk på mig, att jag åt pålägg utan bröd! Skulle det bli nåt kvar till dem?

Så det blev en solidaritetskonflikt.

Jag smygåt mandel och ölkorv på rummet

[Tjoran]

Folk i min omgivning fattar sällan.

Det "roligaste" och då menar jag mer tragikomiskt. Vi diskuterade lchf i skolan, jag åt min feta köttfärsås medan en diabetiker åt pannkaka med socker på. Och jag var i farozonen. 

 

Illa.

[Naturist]

Jag har aldrig problem med mitt lchf-ande.....men jag diskuterar det sällan heller. Äter bara det gottigaste och ler medan kilona smälter bort och jag är hälsan själv. Kan inte ens minnas när jag var förkyld sist. 

Oftast ser min tallrik godast ut av alla. Färggrann och variationsrik av alla grönsaker. 

När vi äter på min favvorestaurang så brukar jag beställa grönsaker isf potatisgratängen. Och när jag får in min mat, så låter det ungefär så här:

Ååååååhhh, det vill jag också haaaa!!!

Och det har hänt så ofta att kocken har lagt till en rad i menyn......"går att få med grönsaksblandning" hehehe

[Bondmoran]

Var nyligen på en sommarkurs på folkhögskola, det var brunsåslandet med mackor, söta flingor och parfymerad yoghurt 

I fem dagar dygnet runt, inte lätt att "äta sig mätt innan", då.

Jag tog några skivor ost och korv till frukost och en näve solrosfrön men nog tittade folk på mig, att jag åt pålägg utan bröd! Skulle det bli nåt kvar till dem?

Så det blev en solidaritetskonflikt.

Jag smygåt mandel och ölkorv på rummet

Men det är just precis det där jag menar! Att i speciella situationer, som den du beskriver, sticka ut så mycket... Det blir också väldigt tråkig matupplevelse. Jag ÄLSKAR ju mat Är man förberedd, kan man ju ta med sig ett och annat för att spetsa till det lite, men det är man ju inte alltid. Dessutom är det här lite av ett nytt tänk för mig, även om jag hållit mig mer eller mindre till LCHF över ett par års tid. Jag identifierar mig till viss del fortfarande med en som äter allt - vilket är så fint och flexibelt, eller hur?

[Bondmoran]

Jag får sällan problem på bortaplan, varken hos vänner eller på resande fot. Äter det som fungerar, om jag måste tar jag pyttelite av tex potatis el lasagne. Mycket grönsaker! Efterrätt tackar jag oftast nej till, men det händer att jag planerar ett avsteg om det är en favorit som serveras. Då njuter jag ett par tuggor, men äter sällan upp. Det brukar helt enkelt vara för sött för mig.

 

Sedan brukar jag alltid berömma maten, alltså inom rimliga gränser. Jag sitter inte och ljuger, bara brer på lite ibland "Åh, vilken fantastisk lax!" "Hur har du gjort kycklingen, jag måste få receptet!" Då är man nämligen en trevlig och obesvärlig gäst, även om man inte äter upp potatisen.

 

Man kan ju ladda med mat innan, äta sig lite halvmätt, men det gör jag sällan. Har egentligen inga problem att hoppa över/äta lite mindre någon måltid här och där. Energin bär jag ju med mig

 

Jag får ibland frågor om min LCHF-livsstil. Då svarar och diskuterar jag gärna, men jag tar aldrig strid eller kastar mig in i hetsiga diskussioner. X-maken undantagen...

 

Jag tror mycket av det man upplever som problem i livet sitter på insidan av skallen. Bestäm dig för att det inte är något problem så kommer det kännas lättare! Om en kväll går åt skogen, vad gör det i det stora hela? Upp på hästen igen!

Precis, det sitter i skallen... Jag ska också bestämma mig för att det är helt ok att uppfattas som lite besvärlig, om det nu skulle inträffa Fredag kommer gå åt skogen, det är redan klart: Det blir mjukt tunnbröd, mandelpotatis och öl ihop med surströmmingen. Säkert efterrätt också... Hästen väntar på lördagen

[Johanna07]

Jag har aldrig problem med mitt lchf-ande.....men jag diskuterar det sällan heller. Äter bara det gottigaste och ler medan kilona smälter bort och jag är hälsan själv. Kan inte ens minnas när jag var förkyld sist. 

Oftast ser min tallrik godast ut av alla. Färggrann och variationsrik av alla grönsaker. 

När vi äter på min favvorestaurang så brukar jag beställa grönsaker isf potatisgratängen. Och när jag får in min mat, så låter det ungefär så här:

Ååååååhhh, det vill jag också haaaa!!!

Och det har hänt så ofta att kocken har lagt till en rad i menyn......"går att få med grönsaksblandning" hehehe

 

Känner igen det här, jag får ofta den godaste maten när vi går på restaurang.

[Y62]

Å, surströmming, jag kommer gärna! Äter den utan bröd och potatis, funkar bra det med!

Tänkte på det där med att prata mat idag. Jag tar aldrig upp min kosthållning men pratar ändå ofta om det. Folk jag jobbar med och äter tillsammans med ser ju att jag äter lite annorlunda. Får ofta frågor om varför jag äter så. Jag tycker det är kul och intressant att prata om ämnet men tar ogärna upp det själv.

[Bondmoran]

Å, surströmming, jag kommer gärna! Äter den utan bröd och potatis, funkar bra det med!

Tänkte på det där med att prata mat idag. Jag tar aldrig upp min kosthållning men pratar ändå ofta om det. Folk jag jobbar med och äter tillsammans med ser ju att jag äter lite annorlunda. Får ofta frågor om varför jag äter så. Jag tycker det är kul och intressant att prata om ämnet men tar ogärna upp det själv.

Så du skippar inte ölen?

[Y62]

Så du skippar inte ölen?

Jo, öl dricker jag inte men bjuder du på vitt vin tackar jag inte nej!

[Bondmoran]

Men då är det bra att du läser här på forumet! Och bara så att du vet, de som är väldigt smala kan lägga på sig mer fett av LCHF men bara upp till "normalvikt"!

Du har helt rätt; jag kommer kanske gå upp något enstaka kilo, tror mitt BMI - om man nu ska räkna på det - ligger en aning lågt, men jag är tämligen övertygad om att människan som fällde kommentaren inte syftade på det. 

[stoscha]

Precis, det sitter i skallen... Jag ska också bestämma mig för att det är helt ok att uppfattas som lite besvärlig, om det nu skulle inträffa Fredag kommer gå åt skogen, det är redan klart: Det blir mjukt tunnbröd, mandelpotatis och öl ihop med surströmmingen. Säkert efterrätt också... Hästen väntar på lördagen

Jamen surströmming bara måste man ha tunnbröd och potatis till! Och det är ju en rätt som man bara måste äta en gång per år! Men då räknas ju det till planerade avsteg och såna kan man ju ha så länge som de är inte allt för ofta förekommande. Det som är kul också numera är att jag blir som en räv i magen när jag "fuskar" så det blir lättare att spara sej till de riktigt högtidliga tillfällena

[stoscha]

Å, surströmming, jag kommer gärna! Äter den utan bröd och potatis, funkar bra det med!

Tänkte på det där med att prata mat idag. Jag tar aldrig upp min kosthållning men pratar ändå ofta om det. Folk jag jobbar med och äter tillsammans med ser ju att jag äter lite annorlunda. Får ofta frågor om varför jag äter så. Jag tycker det är kul och intressant att prata om ämnet men tar ogärna upp det själv.

Jag hade en jobbarkompis som skulle ha creme fraiche och tomat till... Fastäven alla traditionella tillbehör. Hur kör du din? Bara rakt av med lök? Provade det första året men det gav inte rätt upplevelse. Nyperan me' smöre' är ju en kulinarisk upplevelse som jag faktisk vill unna mej även om jag mår lite konstigt av det numera

[Y62]

Jag hade en jobbarkompis som skulle ha creme fraiche och tomat till... Fastäven alla traditionella tillbehör. Hur kör du din? Bara rakt av med lök? Provade det första året men det gav inte rätt upplevelse. Nyperan me' smöre' är ju en kulinarisk upplevelse som jag faktisk vill unna mej även om jag mår lite konstigt av det numera

 

Strömming, creme fraiche, tomat o lök. Potatis och bröd tillför inget, kan man lätt vara utan. Jag rör ihop och äter bara, hur gott som helst.