Jump to content

Vad saknar just du vad gäller träning/kost/hälsa?


Tiny Tom
 Share

Recommended Posts

Jag har en fundering om vad just du som läser detta anser skulle behövas i informationsväg eller som allmän hjälp på traven vad gäller ämnena träning/kost/hälsa? Inte nödvändigtvis lågkolhydratinriktat men gärna det...

 

Vilka är dina favorithemsidor/-bloggar? Vad är bra/dåligt med dem?

 

Det finns ju som bekant några väldigt hårt tränande här på forumet men jag är intresserad av allas input. Ofta så har ju de som tränar på en hög nivå redan koll på mycket så kanske är det egentligen viktigare/bättre med nybörjarinput. Men igen, allas kommentarer är av intresse!

 

I övrigt, är det något särskilt som rör lågkolhydratkost eller träning i relation till detta som behöver utvecklas mer specifikt? Finns det något specifikt som du anser saknas? Tänk brett! Det kan handla om allt från hur man rent praktiskt får till träning med lågkolhydratkost till det perifera som mer rör LCHF-rörelsen vs "sockervärlden" etc.

 

Jag har funderat en hel del på detta under senare tid så era svar och kommentarer kommer minst att stilla min nyfikenhet och eventuellt leda till något mer konkret. Den som lever får se!

 

Tackar på förhand!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Då börjar jag... :)

 

Lite bakgrund:

 

Jag har alltid tränat mycket men två diskbråck för några år sedan har ställt till det med min träning framför allt med kontinuiteten...

dom två sista åren har jag sprunget mestadels barfota mellan 3 och 6 mil vecka ( de perioder jag varit skadefri...) och styrketränat två pass i veckan. Dock har jag inte sprunget de sista 22 veckorna då min hälsena bråkat med mig. Detta innebar att jag köpt en racer och börjat cykla.

 

När jag nu funderat på vad/ hur jag ska träna så har jag kommit fram till följande:

jag har tänkt att köra två simpass i veckan ( med start om någon månad, byter jobb och ska flytta först.)

två cykelpass i veckan 

två löppass i veckan ( de säger att jag kommer få börja springa på måndag :) )

Dessutom tänker jag cykla fram och tillbaka till jobbet varje dag så fort jag flyttat blir ca 3 mil dagligen.

 

Det jag har funderingar kring är dels om det är ett vettigt upplägg, om jag når en ok standard på alla tre delarna tänkte jag köra någon triathlon... Dels hur jag ska lägga upp passen. När jag sprang så var det  typ 1 långpass , 1 fartpass , 1 intervallpass också ett som jag skiftade utifrån dags form...

 

tänkte köra 1 långpass löpning och 1 långpass på cykel. 1 fartpass löpning och 1 fartpass cykel. simningen kommer i början bara handla om att behärska det så det blir 2 en timmes pass i veckan.

 

men så tänker jag. jag kommer att få många junkmil på cykel så det räcker kanske med ett dedikerat cykelpass i veckan och istället köra 3 simpass? 

 

Vet inte om detta var typen av frågor du tänkt dig?

 

/Jesper

Link to comment
Share on other sites

Hej Jesper,

 

Tack för input! Det var inte riktigt så specifika frågor jag var ute efter utan mer allmänna tankar kring vad som saknas eller vad tränande behöver men upplever inte finner informationsmässigt/stödmässigt etc. Det kan även vara intressant med vad man känner generellt är återkommande hinder eller där man tenderar misslyckas i relation till sina mål.

 

Hur som helst, eftersom det inte är så hög aktivitet i den här tråden så kan ju det du beskriver ändå vara av intresse att fundera kring.

 

Den första frågan som infinner sig för mig är: Vad har du för mǻl? Långsiktigt och kortsiktigt? Även om detta alltid är bra att ha klart för sig så är den främsta anledningen till denna min undran att jag tycker mig se ett mönster -- eller i varje fall en röd tråd -- som är en smula illavarslande. Jag citerar det som triggar mig:

 

"Jag har alltid tränat mycket..."

 

Detta behöver inte alls vara ett problem utan bör i bästa fall ses som något positivt. Det antyder ändå att din kropp fått sig en och annan kyss under åren. Det är ju tyvärr så att även om man gör det mesta rätt (få inbillar sig göra och ingen i praktiken tenderar göra) så finns det ju en risk för hur mycket kroppen kan klara av. När människor tänker på skador från idrottssammanhang så brukar det oftast vara av typen akuta sådana. Det är vrickade fötter, skavsår, muskelbristningar etc. Den värsta formen är oftast dock av kumulativ typ, dvs sådant som år efter år av felträning/överträning...eller helt enkelt att man tränat så mycket/hårt att kroppens toleransgräns passerats och inte längre hänger med vad gäller återhämtning och allmänt välmående.

 

Det är således det här som den som "alltid tränat" någon gång i livet måste brottas med och ta ställning till.

 

"men två diskbråck för några år sedan har ställt till det med min träning framför allt med kontinuiteten..."

 

Roligare kan man ju förstås ha än brottas med diskbråck och dess konsekvenser. Lyfter detta främst för att det ligger i linje med det jag svarade inledningsvis ovan.

 

"dom två sista åren har jag sprunget mestadels barfota mellan 3 och 6 mil vecka ( de perioder jag varit skadefri...)"

 

Skador och elände...

 

"Dock har jag inte sprunget de sista 22 veckorna då min hälsena bråkat med mig. Detta innebar att jag köpt en racer och börjat cykla."

 

Igen, kroppen bråkar med dig...och den kanske har en anledning? Jag tycker också det är intressant att sättet du svarar kroppen är att addera en ny fysisk aktivitet. Behöver så klart inte vara något fel i detta, i synnerhet inte om det handlar om att ersätta en aktivitet med en som förhoppningsvis (och sannolikt) är skonsammare för kroppen.

 

För att runda av det här tankespåret så utgår jag ifrån att din fysiska aktivitet inte bottnar i en önskan om optimal hälsa utan något annat. Ingen värdering utan mer en observation. Om observationen är korrekt så kanske det ändå kan vara något för dig själv att fundera kring?

 

Ditt träningsupplägg kan säkert funka så jag har tyvärr inte så mycket att tillägga där. Om du är inriktad på triathlon i framtiden så skulle jag om möjligt dela upp träningen i perioder där du gör mer av det du eventuellt behöver lägga mer fokus på. Träning är som bekant specifik, dvs bara för att man har "kondition" att springa maraton så innebär inte det att man kan cykla eller simma någon motsvarighet. Det kommer således alltid behövas specifik träning för varje delgren...dock menar jag främst att om det ex. är löpning du är "sämst" på finns det anledning att fokusera mer på det ur ett bredare perspektiv (där kanske även skadehänseende kommer in).

 

Spontant låter det vettigt med det du funderar kring att "bara" köra ett cykelpass och istället 3 simpass per vecka. Men det här återkopplar igen på det jag skrev nyss om dina specifika träningsbehov men även, och kanske i synnerhet, dina återhämtningsbehov visavi skadeproblem.

 

Känner att svaret blev mer allmänt än specifikt men hoppas det ger någonting ändå.

 

Sist och kanske inte minst, fundera på det där med dina mål och gärna i relation till skadebenägenhet etc. Det kan vara en god idé som styr in dig på sådant som du och din hälsa mår bättre av.

 

Lycka till!

Link to comment
Share on other sites

Tack för svar.  och för att svara på din viktigaste fråga... så i grunden tränar jag ju för att må bra nu och när jag blir gammal/äldre... sen blir det ju lite som ett gift... man vill längre , fortare mer mer... Därav min tanke att faktiskt köra tre olika typer av träning för att minska skaderisken.

Link to comment
Share on other sites

Tack för svar.  och för att svara på din viktigaste fråga... så i grunden tränar jag ju för att må bra nu och när jag blir gammal/äldre... sen blir det ju lite som ett gift... man vill längre , fortare mer mer... Därav min tanke att faktiskt köra tre olika typer av träning för att minska skaderisken.

Vill du minska skaderisken så ska du styrketträna tungt med fria vikter. De få känningar som jag har haft har jag tränat bort. Säger inte att det gäller för alla, men mina bicepsfästen (eller vad det nu var som bråkade) blev inte bättre av vila och massage. Då började jag i stället att belasta dem (många pressar över huvudet, många reps. och lite lägre vikter). Hepp, nu kan jag lyfta armarna utan att det känns obehagligt :) Likadant med korsryggen för en del månader sedan. När inte Voltaren hjälpe så tog jag till ok:et på strongmanträningen, och värken försvann och kom inte tillbaka.

 

Detta ska naturligtvis göras med försiktighet och det ska kännas bra.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Vill du minska skaderisken så ska du styrketträna tungt med fria vikter. De få känningar som jag har haft har jag tränat bort. Säger inte att det gäller för alla, men mina bicepsfästen (eller vad det nu var som bråkade) blev inte bättre av vila och massage. Då började jag i stället att belasta dem (många pressar över huvudet, många reps. och lite lägre vikter). Hepp, nu kan jag lyfta armarna utan att det känns obehagligt :) Likadant med korsryggen för en del månader sedan. När inte Voltaren hjälpe så tog jag till ok:et på strongmanträningen, och värken försvann och kom inte tillbaka.

 

Detta ska naturligtvis göras med försiktighet och det ska kännas bra.

Börja inte för tungt om du inte redan har bra muskelbalans och rörelsefunktion, annars ökar du verkligen risken för skador... För att undvika skador bör man (i min mening) se till att få optimal muskelbalans och rörelse i samtliga rörelseplan. Man tenderar att dras mot punkter av styrka och bort från punkter av svagheter, samma sak gäller för om muskeln är tajt och då är i obalans gentemot sin antagonist. Det är då man får dålig hållning och kroppen inte längre kan stabilisera sig på rätt sätt vilket ökar risken för skador.

 

Så den approach jag förespråkar är (1) Stretcha för att sträcka ut tajta muskler vilket hjälper muskelbalansen och rörelsen. (2) Korrektiva styrkeövningar för att rätta till muskelobalanser. (3) Träna för styrka, prestation och muskelbyggnad.

 

Problemet om man börjar med steg 3 (vilket många gör) är att risken ökar för att man förvärrar de muskelobalanser som redan finns och där med ökar risken för skador.

Link to comment
Share on other sites

Börja inte för tungt om du inte redan har bra muskelbalans och rörelsefunktion, annars ökar du verkligen risken för skador...

 

 

Jag tolkar Lottas kommentar mer som ett fokus på att vila inte alltid är lösningen (snarare precis tvärtom). Eftersom jag i svaret till Jesper (mellan raderna i varje fall) var inne både på att någon annan aktivitet kanske vore bättre men även att den nuvarande träningen inte kändes optimal med tanke på skadefrekvens etc så kunde det nog tolkas som så att att jag fiskade efter att dra ned på träning generellt.

 

Ur det perspektivet var Lottas påpekande bra. Det enda jag skulle kompletterat är att riktigt tung träning inte nödvändigtvis är idealt i det fallet (eller annars). Precis som Lotta beskriver så hade jag liknande problem med en axel för några år sedan. Eller snarare, den axeln har "alltid" knorrat, i stora drag relaterat till för mycket felträning i yngre år, men för några år sedan så nådde det sin kulmen. Jag kunde knappt sova om nätterna eftersom jag så fort vilopositionen förändrades vaknade av smärta etc. Hade också svårt att lyfta armen etc.

 

Lösningen i mitt fall blev att skippa vilan och istället börja träna oftare men lättare...och på den vägen är det generellt nu. Under den initiala tiden experimenterade jag med en massa aktiviteter som underlättade blodcirkulation så förutom 3 pass/vecka då axlarna tränades specifikt så hade jag varje dag (!) obelastade övningar jag utförde. Det funkade fint!

 

I övrigt håller jag med det du tar upp i ditt svar. Möjligtvis med invändningen att stretching ofta överutnyttjas på bekostnad av korrekt träningsutförande...men det är ju å andra sidan det du tar upp i punkt 2 och 3.

Link to comment
Share on other sites

Jag tolkar Lottas kommentar mer som ett fokus på att vila inte alltid är lösningen (snarare precis tvärtom). Eftersom jag i svaret till Jesper (mellan raderna i varje fall) var inne både på att någon annan aktivitet kanske vore bättre men även att den nuvarande träningen inte kändes optimal med tanke på skadefrekvens etc så kunde det nog tolkas som så att att jag fiskade efter att dra ned på träning generellt.

 

Ur det perspektivet var Lottas påpekande bra. Det enda jag skulle kompletterat är att riktigt tung träning inte nödvändigtvis är idealt i det fallet (eller annars). Precis som Lotta beskriver så hade jag liknande problem med en axel för några år sedan. Eller snarare, den axeln har "alltid" knorrat, i stora drag relaterat till för mycket felträning i yngre år, men för några år sedan så nådde det sin kulmen. Jag kunde knappt sova om nätterna eftersom jag så fort vilopositionen förändrades vaknade av smärta etc. Hade också svårt att lyfta armen etc.

 

Lösningen i mitt fall blev att skippa vilan och istället börja träna oftare men lättare...och på den vägen är det generellt nu. Under den initiala tiden experimenterade jag med en massa aktiviteter som underlättade blodcirkulation så förutom 3 pass/vecka då axlarna tränades specifikt så hade jag varje dag (!) obelastade övningar jag utförde. Det funkade fint!

 

I övrigt håller jag med det du tar upp i ditt svar. Möjligtvis med invändningen att stretching ofta överutnyttjas på bekostnad av korrekt träningsutförande...men det är ju å andra sidan det du tar upp i punkt 2 och 3.

 

Mitt inlägg var inte riktat att säga emot det Lotta skrev, var snarare bara en kommentar på påståendet "Vill du minska skaderisken så ska du styrketträna tungt med fria vikter." Men jag håller med om att vila inte alltid är lösningen på problemet. Vila är bra för att återbygga och motverka inflammation i muskler och leder men det hjälper inte mot muskelobalans och försämrad rörelse, där är det korrektiva övningar som gäller.

 

Det jag menar med punkt 1 - 3 är att först se till att hela rörelsen kan utföras, sen utföra övningar för att rätta till obalanser och när musklerna fungerar bra tillsammans är man redo att köra på och träna för maximal styrka, prestation, etc. så därav tror jag inte stretching kommer överutnyttjas eftersom det bara är ett steg för att kunna utföra en övning korrekt. Om den fulla rörelsen kan utföras utan problem är stretching inte nödvändigt.

Link to comment
Share on other sites

Mitt inlägg var inte riktat att säga emot det Lotta skrev, var snarare bara en kommentar på påståendet "Vill du minska skaderisken så ska du styrketträna tungt med fria vikter." Men jag håller med om att vila inte alltid är lösningen på problemet. Vila är bra för att återbygga och motverka inflammation i muskler och leder men det hjälper inte mot muskelobalans och försämrad rörelse, där är det korrektiva övningar som gäller.

 

Det jag menar med punkt 1 - 3 är att först se till att hela rörelsen kan utföras, sen utföra övningar för att rätta till obalanser och när musklerna fungerar bra tillsammans är man redo att köra på och träna för maximal styrka, prestation, etc. så därav tror jag inte stretching kommer överutnyttjas eftersom det bara är ett steg för att kunna utföra en övning korrekt. Om den fulla rörelsen kan utföras utan problem är stretching inte nödvändigt.

Allting är relativt när det gäller tunga vikter, man ska inte vara rädd för att ta i, men träna med hjärna. Fria vikter låter kroppen använda muskler du inte kommer åt i t.ex. maskiner. Stretching hjälpte inte mina bicepsfästen. Vikterna mjukade upp, men jag gick inte tyngre än att det ändå kändes ok. Jag skulle vilja byta plats på din punkt 1 och 2. Punkt 3 kan komma in när det känns ok att successivt öka på tyngderna. Jag fastnade i vila- och stretch-hjulet. Våga gå utanför boxen om det inte har blivit en förbättring efter ett par veckor m.a.o.

Link to comment
Share on other sites

Allting är relativt när det gäller tunga vikter, man ska inte vara rädd för att ta i, men träna med hjärna. Fria vikter låter kroppen använda muskler du inte kommer åt i t.ex. maskiner. Stretching hjälpte inte mina bicepsfästen. Vikterna mjukade upp, men jag gick inte tyngre än att det ändå kändes ok. Jag skulle vilja byta plats på din punkt 1 och 2. Punkt 3 kan komma in när det känns ok att successivt öka på tyngderna. Jag fastnade i vila- och stretch-hjulet. Våga gå utanför boxen om det inte har blivit en förbättring efter ett par veckor m.a.o.

Håller med om att man inte ska vara rädd för att ta i, ville bara lägga en kommentar på det där med "tungt" eftersom det inte är ovanligt att man går ut för hårt och skadar sig. Som jag skrev innan, stretching i detta sammanhanget är till för att kunna utföra den fullständiga rörelsen, kan du inte göra rörelsen korrekt blir det svårare att utföra punkt 2 (korrektiva övningar) eftersom kroppen dras åt punkter som är tajta och starka. Sen att stretching inte hjälpte mot dina bicepsfästen kan jag inte säga så mycket om, det var antagligen inte där problemet låg för dig. Bra att du lyckats lösa det i alla fall :)

Link to comment
Share on other sites

Mitt inlägg var inte riktat att säga emot det Lotta skrev, var snarare bara en kommentar på påståendet "Vill du minska skaderisken så ska du styrketträna tungt med fria vikter."

Jag förstår och jag håller med beroende på hur man definierar "tungt".

 

Men jag håller med om att vila inte alltid är lösningen på problemet. Vila är bra för att återbygga och motverka inflammation i muskler och leder...

Och det var detta jag menade att Lottas inlägg gick på tvärsen emot och som både hon och jag erfarit inte stämmer.

 

I synnerhet med tanke på hur populärt HIT eller närliggande styrketräningsformer verkar vara på det här forumet så kan det vara viktigt att förstå just att även muskulär återhämtning (inflammation etc) kan påskyndas genom lågintensiv aktivitet...eller vad jag brukar kalla "aktiv vila" som bl.a. ökar på blodcirkulation.

 

Eftersom jag själv var en HITter en gång i tiden så vet jag hur lätt det är att hamna i fällan att man tar ut sig till max (enligt maxbelastning/failure) och sedan går man undermedvetet och tror på något som mer påminner om att man kommer att falla död ned om man inte håller sig sängliggande mellan dessa intensiva pass och "vilar". Med tanke på att denna "vila" även tenderar vara rätt lång mellan de högintensiva passen så blir det i flera avseenden kontraproduktivt, ex. vad gäller hypertrofi eller allmän muskelkondition.

 

Därav att jag poängterar detta och tyckte Lottas kommentar hade stor bäring. Men förstår att din avsikt var att komplettera.

 

Bara ett förtydligande.

Link to comment
Share on other sites

Helt ärligt så scrollade jag förbi allt och gick ner för att kommentera. Det jag saknar är inte min vikt (som är perfekt) utan träning. AKA motivation. Utan vänner som bryr sig eller familj som håller på är lite svårare att motivera sig med. Jag läser annars allt som skrivs men denna gång så gjorde jag inte det. Jag sprang alltid förut, jag tränade wado kai karate för kontroll och ibland orientering. Tips för en enskild person. Förutom att springa långdistans. Min nystart är öppen. jag tror det finns ett bättre sätt att starta. Well if I'm gonna write in english. I'm looking for a training partner in Brunflo, Sweden. Förlåt för engelskan. Men jag försöker iaf.

Link to comment
Share on other sites

Cushion,

 

Eftersom tråden hittills mest handlar om sådant jag egentligen inte efterfrågade så har du, åtminstone vad gäller trådämnet, inte missat något. ;)

 

Tacka för input! Just det där med motivation verkar många fundera kring.

 

Om vi börjar från slutet (!) så skall framgångsrik träning, eller träning som skall bli framgångsrik (och motiverande) betraktas som något man gör på samma sätt som basala behov. Uttryckt annorlunda, på samma sätt som du aldrig någonsin skulle fundera på om du skulle dricka något idag, eller äta något idag (frånsett om du blivit rejält ketoadapterad och befinner dig i en fas där maten inte längre känns som något man egentligen behöver *been there, loved it, now eating at times*) så skall du helst nå en fas där du har samma förhållningssätt till träning.

 

Många, många, MÅNGA människor kan på sin höjd få för sig att träna när solen skiner, när skatteåterbäringen fyllt kontot, när semestern sporrar med vila och lugn och ro, när barnen är som änglar och när livspartnern är "the one". Det blir m.a.o. något man gör under IDEALA FÖRUTSÄTTNINGAR. Detta utgår så klart från föresatsen att träning egentligen är något man egentligen inte vill ägna sig åt...och därmed har vi nått pudelns kärna.

 

För att verkligen bli motiverad, nej, inte bara Motiverad utan MOTIVERAD så måste man få blodad tand och nå en fas med sin träning där det verkligen innebär något positivt och roligt. Jag menar INTE att "känna sig nyttig" för den känslan dör i samma ögonblick som hösten är här med snålblåst, mörker och regn som står som spön i backen. Jag menar INTE att "lägga på ett kol" för nyårslöftet måste infrias...för som de flesta vet så kommer det alltid ett nytt nyår då man kan lova sig/andra något man ändå inte avser/vill hålla.

 

Kort och gott, träningen precis som kosten är en del av din livsstil. Det är något ditt liv innehåller JÄMT. Oavsett hur jobbigt livet är så är det något som håller upp istället för stressar dig ännu mera. Det balanserar stress, gör att du mår bra, ger dig ny inspiration, blir något specifikt som verkligen är KUL! Har man kommit dithän så kan man egentligen glömma det där med motivation.

 

Personligen så avskräcks jag av klienter som behöver "motiveras". Eller, jag omformulerar mig, jag låter träningen och tiden gå ett tag och förväntar mig att den och de framsteg/framgångar man får i sig själv skall vara motivation nog. Det finns så ruggigt många personliga tränare etc som marknadsför sig med fokus på just motivation. När jag ser det så brukar jag i 9 fall av 10 tänka "spring för livet potentiell kund och lägg pengarna annorstädes!". En doktorsexamen i motivationsteori kan aldrig ersätta djupt och brett kunnande som leder till faktiska framsteg för den man tränar. För det är i slutändan detta som leder till vad jag beskrivit ovan och som kanske kan beskrivas som "automotivation", dvs att man blir självmotiverad och driven.

 

Förstår du vad jag menar? Det kanske är något som är svårt att förstå innan man upplevt det. För att utveckla lite så har jag under senare åren varit extremt pressad och stressad. Aldrig någonsin tidigare har jag så klart insett just det jag försökt beskriva ovan, dvs att träningen för mig är i paritet med att äta, dricka eller sova. Träningen har i många avseenden hållit mig upprätt, bokstavligt talat men kanske främst mentalt dito. Det handlar absolut inte om någon slags träningsnarkomani för jag tränar trots allt normalt sett bara 3 "riktiga" pass/vecka. Likaledes så äter jag "bara" 2-4 ggr/dag och jag dricker 2-5 liter vatten. Det är behovsrelaterad och inte beroenderelaterat.

 

Så hur når man dithän? Nyckeln tror jag är att man finner glädje och njutning av sin träning. Eftersom jag själv är rätt resultatorienterad så var det nog känslan av att kunna styra resultaten som infann sig efter jag faktiskt började "få koll" som var viktig. Det där med att nästan kunna veta och förutsätta att "gör jag si" så kommer resultaten och "gör jag så" så kan jag återuppliva dem.

 

Måste tyvärr avvika nu men hoppas den redan långa texten ovan gett någonting. Försöka i varje fall att söka motivationen inifrån dig själv. Strunta -- helst -- i familj, vänner och vad andra tycker och tänker och låt inte dessa faktorer styra eller ha inverkan på din motivationsförmåga. Uttryckt annorlunda, försök nå en fas då du inte drivs av motivation alls...

 

Läser gärna mer input om detta från andra. Vad motiveras just DU som läser detta av? Är motivationen viktig? Upplever DU att den är viktig?

Link to comment
Share on other sites

Tycker väldigt många bloggar sällan pratar om träning, snarare pratar de om arbete. Workout har inget med träning att göra, träning handlar mer om bli bättre på att göra något än att svattas och förbränna kalorier. 

 

Ser väldigt många som sliter som djur på att bli bra på att slita som djur, men de blir inte bra på något annat. Enda hobbyn de har är att gå till gymmet, lyfta skrot, sitta på spinningcykeln eller stega på crosstrainern, men väldigt lite fokus på att faktiskt ha något glädje av arbetet. 

http://www.youtube.com/watch?v=q7gzmoqmL7g

  • Like 3
Link to comment
Share on other sites

Träning ska väl vara nöjsamt, eller hur? Förut gick jag på gym och jag bara älskade Powerpassen där en liten blond "furir" skrek åt en att man skulle kämpa, fast jag var den enda rultiga kärringen bland alla ungdomar. Jag gjorde det för min egen skull, för att jag mådde bra och hade roligt.

Tyvärr har jag inte varit nog försiktig i valet av mina föräldrar, så träning som innebär ökat tryck på pumpen har jag fått sluta med numera... jag försökte lite med styrketräning med maskiner för att hålla min kontorsråttekropp lite varm, men det är ju så himla tråkigt så det bara går bort. Numera styrketränar jag i trädgården, vilket ju också är

Link to comment
Share on other sites

Äter just nu hellre chips än att träna.

 

Tror det kallas brist på motivation.

 

Och livslust.

 

Tyvärr blir det lätt en ond cirkel. Brist på motion är nog det som lättast får mig att ramla ner i det svarta hålet. Långa promenader i naturen har varit mitt bästa botemedel mot nedstämdhet i över 30 år.

 

Kanske borde finnas en egen tråd om nedstämdhet så vi inte pajar Toms tråd.

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jag tycker allt prat om styrketräning är skittråkigt. Jag gillar fysisk träning som tränar den kroppsliga intelligensen (snobbigt, eller hur?) genom kontroll, fokus och koncentration. Självklart är det därför jag går på friskis och svettis  :D

Hahaha...ja självklart! ;)

 

Just styrketräning har, inbillar jag mig, den kanske största potentialen vad gäller just att uppnå det du beskriver som kroppslig intelligens och konstitueras av kontroll, fokus och koncentration. Det finns många som mediterar, nyttjar yoga eller liknande för att uppnå just det du beskriver men styrketränar man seriöst och på rätt sätt så tvingas man utmana sig själv på ett sätt som i slutändan måste leda till såväl kontroll, fokus och koncentration som är svår att uppnå på andra sätt. Detta hänger bl.a. samman med smärttrösklar men även just det där att använda kroppen fullt ut i ett sammanhang där man trots hög ansträning ändå (eller tack vare!) lyckas bibehålla fokus och koncentration nog för att genomföra det man föresatt sig.

 

Oftare, än inte, har jag dock upplevt att väldigt många människor helt enkelt inte upplever att styrketräning är "deras grej". Oftare hör dessa individer till det täcka könet. Det finns en tröskel att ta sig över och kanske är det så enkelt att den är lite högre för kvinnor just för att styrketräning är en i grunden så traditionellt okvinnlig aktivitet. Inte bara för att muskler och styrka normalt reflekteras som manliga attribut utan även för att det kräver starkt eget driv och inte går så bra att hänga upp på mera sociala sammanhang (till skillnad från F & S) där gruppen har ett större fokus.

 

Det senare kan ses som en passus då det var en spontan tanke baserat på det du skrev. Med detta sagt, har under dagen träffat en manlig bekant som inte heller anser att "styrketräning är hans grej". Med tanke på hans personlighet så inbillar jag mig att han är synnerligen lämpad för det dock...men han kör sitt race och trivs med det. Som det bör.

 

Tack för input Johanna!

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag tycker nog tvärtemot Johanna i det här fallet, och säger att löpning är heltrist att läsa om, speciellt löparskor :) och tycker nog att styrketräning är det mest intressanta.

Själva sporten boxning ser jag på med skräckblandad förtjusning och kan inte komma överens med mig själv vad jag tycker om den sporten egentligen, MEN deras träning fascinerar mig och som jag tror är mycket allround och gör mycket gott både för kondition, styrka och smidighet, såå, det är nog den fysiska träningen jag skulle vilja läsa mer om :)

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Träning ska väl vara nöjsamt, eller hur?

Ja, det underlättar åtminstone betydligt om det är det och i ett längre perspektiv inbillar jag mig att det är helt oumbärligt. Med detta sagt, och det var det jag var inne på i mitt svar till Cushion, träning kan BLI roligt och i bästa fall självmotiverande om man har tur att få rätt hjälp på vägen och då ökar man chansen att nå så långt att man upptäcker det fina med ökat välmående och egna resultat. Uttryckt annorlunda, även om det inte ÄR roligt för många nybörjare så bör man se det på längre sikt.

 

Förut gick jag på gym och jag bara älskade Powerpassen där en liten blond "furir" skrek åt en att man skulle kämpa, fast jag var den enda rultiga kärringen bland alla ungdomar. Jag gjorde det för min egen skull, för att jag mådde bra och hade roligt.

Hehehe...den typen av "furirer" avskyr jag. Finns absolut ingenting motiverande med någon som står och gapar på mig eftersom det är mest störande. Det hänger iofs kanske ihop med att jag i grunden är väldigt självdriven och oftast är min egen "furir"...om än på ett annat sätt.

 

(Tillägg: Vi är alla olika dock och jag vet många som motiveras av "furirer"...och somliga även av en och annan "general".)

 

Tyvärr har jag inte varit nog försiktig i valet av mina föräldrar, så träning som innebär ökat tryck på pumpen har jag fått sluta med numera... jag försökte lite med styrketräning med maskiner för att hålla min kontorsråttekropp lite varm,

Knepigt det där med "föräldravalet". Jag hade en diskussion tidigare idag med en ung kille som sannolikt kommer att ta hem en och annan pokal i kroppsbyggarsammanhang i framtiden. En otrolig begåvning med fantastisk genetik och ett kroppssvar som inte är av denna värld. Med tanke på att han (ännu...peppar, peppar) inte hoppat på "avancerade kosttillskott" så är det än mer imponerande och vittnar om mycket stor potential.

 

Men man måste helt enkelt "spela den hand man givits" på bästa sätt och enligt förmåga.

 

Genetikkortet dikterar absolut en massa saker och bör inte nonschaleras men man bör inte heller överdriva det. Ens genetiska potential, väl utvecklad, är ofta, ofta extremt imponerande vid jämförelse med någon som är otränad.

 

men det är ju så himla tråkigt så det bara går bort. Numera styrketränar jag i trädgården, vilket ju också är

Klockrent exempel på det jag beskrev ovan, dvs när styrketräningen inte är "ens grej".

 

För övrigt vore det intressant att höra, inte nödvändigtvis från kvinnor men kanske helst från kvinnor, vad som gör styrketräning roligt (om ni anser det vara det)? Måste man ha en viss personlighet måhända?

 

Omvänt, vad är det som är kul med Friskis och Svettis som Johanna nämnde?

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag saknar information om vad dåligt träningssvar kan bero på.

Så att vi är på samma våglängd, i princip menar du vad det beror på när en träningsinsats inte utmynnar i önskad träningsrespons?

 

Om så är fallet, det finns en uppsjö av möjliga anledningar, om jag nu ska ge mig på att försöka ge ett allmänt resultat.

 

Det första jag kommer att tänka på är så klart att man tränar fel, använder fel verktyg/övningar etc. Det kan också handla om dåligt träningsupplägg, dvs man nyttjar bra verktyg/övningar och med god teknik men har ett upplägg i relation till träningsvärldens motsvarighet till den heliga treenigheten, dvs vila/mat/träning, som inte är optimalt.

 

Det kan även handla om orealistiska förväntningar, antingen i relation till träningsinsats eller varför inte i relation till andras och egna förutsättningar. Ett exempel på det förra är exempelvis någon som går på F&S och förväntar sig att förvandlas till fitnesstävlande om något år eller så. Ett exempel på det senare är tonårskillen som har Mr. Olympia som förebild och odopad och medelst ett 5/3/1-upplägg hoppas på att uppnå något liknande...även om det tar ett-helt-år-eller-så-typ-och-kräver-en-massa-protein-och-kreatin.

 

Var gärna mer specifik om du vill att jag ska utveckla.

Link to comment
Share on other sites

"För övrigt vore det intressant att höra, inte nödvändigtvis från kvinnor men kanske helst från kvinnor, vad som gör styrketräning roligt (om ni anser det vara det)? Måste man ha en viss personlighet måhända?"

 

Jag är kvinna, så jag dristar mig till att svara att det som är roligt med styrketräning, är då man faktiskt märker att man blir starkare, för mig var det drivkraften att klara av att öka vikterna mer och mer, och tävla med mig själv, och sätta upp nya mål i personbästa (precis som i vilken sport som helst, ser jag nu då jag skrivit) :)

Jag tror att en personlighet med lite censuranamma kan vara önskvärt vid ren styrketräning, då styrkan är målet, och inte hur musklerna ser ut, så att säga :)

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Så att vi är på samma våglängd, i princip menar du vad det beror på när en träningsinsats inte utmynnar i önskad träningsrespons?

 

Om så är fallet, det finns en uppsjö av möjliga anledningar, om jag nu ska ge mig på att försöka ge ett allmänt resultat.

 

Det första jag kommer att tänka på är så klart att man tränar fel, använder fel verktyg/övningar etc. Det kan också handla om dåligt träningsupplägg, dvs man nyttjar bra verktyg/övningar och med god teknik men har ett upplägg i relation till träningsvärldens motsvarighet till den heliga treenigheten, dvs vila/mat/träning, som inte är optimalt.

 

Det kan även handla om orealistiska förväntningar, antingen i relation till träningsinsats eller varför inte i relation till andras och egna förutsättningar. Ett exempel på det förra är exempelvis någon som går på F&S och förväntar sig att förvandlas till fitnesstävlande om något år eller så. Ett exempel på det senare är tonårskillen som har Mr. Olympia som förebild och odopad och medelst ett 5/3/1-upplägg hoppas på att uppnå något liknande...även om det tar ett-helt-år-eller-så-typ-och-kräver-en-massa-protein-och-kreatin.

 

Var gärna mer specifik om du vill att jag ska utveckla.

 

Jag kopierar detta från en annan tråd där jag tog upp frågan.

 

Jag har sprungit till och från sedan 2006 men upplever att jag har svårt att få till förbättringar. Ibland går det lätt och ibland går det tungt och så har det varit i ett antal år. Jag har ganska svaga benmuskler och på senare tid så har jag ökat proteinintaget och kanske att det blivit något bättre med springandet.

 

Hur mycket protein behöver man egentligen äta per dag när man tränar? Jag väger 55 kg.

 

Jag äter blandkost men min bror som också gör det kunde springa Göteborgsvarvet redan efter något års löpning och han började verkligen från noll. Jag blir ju lite frustrerad över dom uteblivna förbättringarna.

 

Inlägg 2

Jag sprang regelbundet 5 km varannan dag ett tag men det hjälpte inte. Det blev sammanlagt 6 km men jag gick första kilometern som uppvärmning.

 

Det sägs att träningsgrad är färskvara men det gick ovanligt bra när jag sprang första gånger förra våren efter vinteruppehållet.

 

I vintras började jag springa redan i februari men när jordgubbarna var mogna så jag skulle stå på huk och plocka då funkade det inte att springa under samma period. Det gjorde jag förra året och då hade jag till slut så ont i benen så jag inte kunde stå på huk alls. Fick också trötthetsdippar när jag knappt orkade sitta upp.

 

Inlägg 3

Jag får bara ont i benen om jag står på huk och t ex plockar bär inom samma period som jag springer. Annars brukar jag inte få ont.

 

Det jag undrar över mest är att jag inte blir bättre och bättre på att springa. Jag har provat intervall också. Om jag springer regelbundet i ett halvår så går det inte bättre i slutet av säsongen än det gjorde första gången jag sprang.

 

Jag ställde frågorna här men tyckte inte jag fick något svar som riktigt löste frågan

http://forum.kostdoktorn.se/topic/2486-jag-har-g%C3%A5tt-ner-i-vikt-med-joggning/page-2

Link to comment
Share on other sites

"För övrigt vore det intressant att höra, inte nödvändigtvis från kvinnor men kanske helst från kvinnor, vad som gör styrketräning roligt (om ni anser det vara det)? Måste man ha en viss personlighet måhända?"

 

Jag är kvinna, så jag dristar mig till att svara att det som är roligt med styrketräning, är då man faktiskt märker att man blir starkare, för mig var det drivkraften att klara av att öka vikterna mer och mer, och tävla med mig själv, och sätta upp nya mål i personbästa (precis som i vilken sport som helst, ser jag nu då jag skrivit) :)

Jag tror att en personlighet med lite censuranamma kan vara önskvärt vid ren styrketräning, då styrkan är målet, och inte hur musklerna ser ut, så att säga :)

Jo visst är det kul att se på kortet att man kan öka vikterna, men jag är nog inte tillräckligt tävlingsinriktad. En kort period var vi några tjejer från jobbet som gick tillsammans på lunchen. Det var roligt att ha sällskap och blev lättare att motivera sej att ta sej iväg. Om någon var tveksam så peppade vi varandra. Det var inte så att vi hängde över varandra på samma maskiner, men man kände sej ändå som en del i en gemenskap

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag tror även att styrketräning är en "ensamvargssport", man måste kunna peppa sig själv och även vara lite "ego", då det är ytterst sällan någon står och jublar när man slagit sitt personbästa. Det är nog ganska långt ifrån en lagidrott :)

  • Like 2
Link to comment
Share on other sites

Jag kopierar detta från en annan tråd där jag tog upp frågan.

 

Jag har sprungit till och från sedan 2006 men upplever att jag har svårt att få till förbättringar. Ibland går det lätt och ibland går det tungt och så har det varit i ett antal år. Jag har ganska svaga benmuskler och på senare tid så har jag ökat proteinintaget och kanske att det blivit något bättre med springandet.

 

Hur mycket protein behöver man egentligen äta per dag när man tränar? Jag väger 55 kg.

 

Jag äter blandkost men min bror som också gör det kunde springa Göteborgsvarvet redan efter något års löpning och han började verkligen från noll. Jag blir ju lite frustrerad över dom uteblivna förbättringarna.

 

Inlägg 2

Jag sprang regelbundet 5 km varannan dag ett tag men det hjälpte inte. Det blev sammanlagt 6 km men jag gick första kilometern som uppvärmning.

 

Det sägs att träningsgrad är färskvara men det gick ovanligt bra när jag sprang första gånger förra våren efter vinteruppehållet.

 

I vintras började jag springa redan i februari men när jordgubbarna var mogna så jag skulle stå på huk och plocka då funkade det inte att springa under samma period. Det gjorde jag förra året och då hade jag till slut så ont i benen så jag inte kunde stå på huk alls. Fick också trötthetsdippar när jag knappt orkade sitta upp.

 

Inlägg 3

Jag får bara ont i benen om jag står på huk och t ex plockar bär inom samma period som jag springer. Annars brukar jag inte få ont.

 

Det jag undrar över mest är att jag inte blir bättre och bättre på att springa. Jag har provat intervall också. Om jag springer regelbundet i ett halvår så går det inte bättre i slutet av säsongen än det gjorde första gången jag sprang.

 

Jag ställde frågorna här men tyckte inte jag fick något svar som riktigt löste frågan

http://forum.kostdoktorn.se/topic/2486-jag-har-g%C3%A5tt-ner-i-vikt-med-joggning/page-2

 

Variera och höj successivt belastningen: Spring inte samma runda varje gång, utan längre och långsammare än ditt vanliga 5 km tempo ibland och kortare och snabbare ibland.

Konkret: börja att en gång i veckan springa din 5 km runda i långsammare tempo, men fortsätt på en ytterligare runda direkt. kanske orkar du 2,5 km till redan nu?  Spring två gånger i veckan 2,5 km i stället för 5, men dessa 2,5 km försöker du springa snabbare. Om du vill kan du prova att springa ett av dessa pass som intervaller, men jag tror att detta är överkurs för dig i detta läget.

Pressa dina gränser och höj din prestation successivt: förläng exempelvis ditt långt men lugnt-pass med 5 minuter varannan vecka och försök springa lite snabbare på de fartigare passen (sänk tiden på rundan). Höjningen ska vara liten och behöver inte komma jämt, men sett över tiden (några månader) bör trenden vara tydlig. 

Var inte rädd att träna dig trött (=ont i benen), men se då också till att låta detta följas av en lugnare period. Grunden i att förbättra sig genom träning är just: nedbrytning (som den ökade belastningen genom träningen ger) som följs av näring och vila (då kroppen anpassar sig till den högre belastningen).

 

 

Får du ont i benhinnor, knän eller hälsenor måste du träna lättare eller kanske vila helt.

Link to comment
Share on other sites

Jag tror även att styrketräning är en "ensamvargssport", man måste kunna peppa sig själv och även vara lite "ego", då det är ytterst sällan någon står och jublar när man slagit sitt personbästa. Det är nog ganska långt ifrån en lagidrott :)

 

Men andra ord, skittråkigt :P

Link to comment
Share on other sites

Tackar för bra och intressant svar!

 

Jag tror att en personlighet med lite censuranamma kan vara önskvärt vid ren styrketräning, då styrkan är målet, och inte hur musklerna ser ut, så att säga :)

Det stämmer säkert. Det finns olika varianter av...det censurerade...men någon slags sådan tenderar för det mesta finnas med i bilden.

 

För övrigt så har jag en adept som relativt nyligen gick från "normal" styrketräning till mer muskelinriktad sådan som inte varit sig lik sedan dess. :) Eftersom hon lade grunden med mycket basövningar och, inser jag nu, verkar ha åtminstone en del naturligt så bidde hennes rygg som en rätt detaljerad vägkarta på ett halvår. Givetvis inte "biff" än men förvånansvärt vad fort det kan gå när man s.a.s. gör och gör rätt. Finns en del jävlaranamma i henne med för övrigt...även om hon är mer typiskt kvinnlig som helhet. Har krävts en del lirkande vad gäller detta.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag tror även att styrketräning är en "ensamvargssport", man måste kunna peppa sig själv och även vara lite "ego", då det är ytterst sällan någon står och jublar när man slagit sitt personbästa. Det är nog ganska långt ifrån en lagidrott :)

Exakt så! Belöningen är i stora stycken de resultat man själv skapar och det var verkligen det jag var inne på i inlägget om motivation.

 

På samma sätt som många avskyr detta så tror jag de som är ensamvargar älskar det, dvs ingen annan kan ställa till för ens egna resultat och ska man få några sådana så får man själv ligga i och ta ansvar.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Jag har sprungit till och från sedan 2006 men upplever att jag har svårt att få till förbättringar. Ibland går det lätt och ibland går det tungt och så har det varit i ett antal år. Jag har ganska svaga benmuskler och på senare tid så har jag ökat proteinintaget och kanske att det blivit något bättre med springandet.

 

Hur mycket protein behöver man egentligen äta per dag när man tränar? Jag väger 55 kg.

 

Här kommer vi in på det jag tog upp i mitt allmänna svar.

 

Om din förväntning med att springa är att få starkare (eller kanske t.o.m. större benmuskler) så är du helt fel ute. Om något kommer benmusklerna att förtvina av för mycket löpning... En liten överdrift i de flesta fallen måhända men jämför en sprinter och dennes benmuskulatur med någon som långlöper som dig så får du en fingervisning om att det krävs mer av högintensiv träning för att åstadkomma rejäl styrka och/eller muskelmassa.

 

Med detta sagt...

 

Jag äter blandkost men min bror som också gör det kunde springa Göteborgsvarvet redan efter något års löpning och han började verkligen från noll. Jag blir ju lite frustrerad över dom uteblivna förbättringarna.

...så kanske det ändå inte är relevant eftersom det inte nödvändigtvis är så att bristen på starka/större ben är orsaken till dina uteblivna men önskade resultat.

 

Inlägg 2

Jag sprang regelbundet 5 km varannan dag ett tag men det hjälpte inte. Det blev sammanlagt 6 km men jag gick första kilometern som uppvärmning.

 

Här blir det igen viktigt att förstå vad det är du försöker uppnå? Ska du klara att springa en specifik sträcka på en viss tid? Är det önskad benstyrka/-muskulatur som eftersöks? Ditt träningsupplägg måste vara kompatibelt med din målsättning men även nuvarande status och förutsättningar.

 

I vintras började jag springa redan i februari men när jordgubbarna var mogna så jag skulle stå på huk och plocka då funkade det inte att springa under samma period. Det gjorde jag förra året och då hade jag till slut så ont i benen så jag inte kunde stå på huk alls. Fick också trötthetsdippar när jag knappt orkade sitta upp.

 

Det lättaste är nog att börja inrikta dig på hallon istället. :) De växer lite högre upp så man slipper sitta på huk.

 

Skämt åsido, det ÄR jobbigt att sitta så där för de flesta människor och det gäller oavsett styrka/muskulatur. Att människor i U-länder gör det stora stycken av sin vakna tid hänger dels samman med vana/flexibilitet men man måste även ha i bakhuvudet att de i regel inte AKTIVT använder muskulaturen när så sker. Om den typen av sittande vore beroende av aktiv anspänning så skulle det aldrig gå att utöva någon längre tid. Tvärtom är ju den där positionen något jag själv rekommenderar människor som har dålig rörlighet och ex. har som mål att lära sig köra knäböj eller liknande...men inte så långa stunder.

 

Hur som haver, jag tror inte att du kan/ska för starkt koppla din förmåga att behålla/uthärda din kroppsposition när du ägnar dig åt bärplockning till din löparförmåga.

 

Jag får bara ont i benen om jag står på huk och t ex plockar bär inom samma period som jag springer. Annars brukar jag inte få ont.

 

Nej, precis. Inget konstigt. Sitter du på huk i en halvtimme/timme så varken kan eller ska du dra några paralleller till upplevelsen av detta och densamma vad gäller löpning. Tänk på att hukpositionen, rätt utförd och med hälarna/hela fotsulan i marken, motsvarar absoluta bottenläget ("ass to the grass" på gymlingo) i en- knäböj, dvs den svåraste fasen. Att då spendera längre tider i denna kommer ju normalt sett att kännas...

 

Det jag undrar över mest är att jag inte blir bättre och bättre på att springa. Jag har provat intervall också. Om jag springer regelbundet i ett halvår så går det inte bättre i slutet av säsongen än det gjorde första gången jag sprang.

Under förutsättning att det är löpningen du vill förbättra, inte helt klart med tanke på det du skriver om benstyrka/proteinintag etc, så är grunden för precis all träning något man brukar kalla progressivitet, dvs att kontinuerligt bli strået vassare och att gradvis (vitkigt!) utmana kroppen att bli snabbare/starkare/smartare eller vad man nu vill uppnå.

 

Inom styrketräningsvärlden brukar man ofta hämta exempel från den grekiska mytologin när man vill beskriva detta. Då pratar man om pojken Milo som varje dag bar en kalv upp- och nedför ett berg. Vartefter kalven växte så blev Milo starkare/större. Principen med progressivitet är inte knepigare än så. Nyckeln ligger dock i att göra små förändringar och/eller att ha koll på progressivitetsjupplägget så att man får en träningsdos som möjliggör önskad respons.

 

För att återkoppla detta till styrketräning så är det i regel omöjligt för någon som inte är absolut nybörjare att öka sin presstyrka med 5 kg/pass. Om man däremot "nöjer sig" med 5 kg/månad så blir det definitivt mer görligt (om än något som kräver ansträngning och ett bra upplägg).

 

Detta kan sedan läggas upp på en mängd olika sätt men här tänker jag nöja mig med att bara beskriva principen ur den kontext vi här diskuterar.

 

Hoppas detta givit lite "kött på benen"! :)

Link to comment
Share on other sites

Jag har bara skummat ännu men jag läste någonstans att "har du svaga benmuskler så kan du glömma det där med löpning tills du har stärkt dom". När det gäller hukstående så är det alltså inget problem att göra det bara jag låter bli att springa under jordgubbsperioden.

 

I år höll jag upp med springande under jordgubbsperioden samtidigt som jag åt protein och kolhydrater efter belastning OCH när jag började springa igen så orkade jag upp för en backe utan problem och tidigare så gjorde det ont i benen sista halvan av backen och ofta fick jag stanna innan jag kommit upp.

 

Skriver detta för att förtydliga. Jag skall läsa det du skrivit noggrannare sedan.

 

En skum sak är ju också att springandet ibland går superbra och jag riktigt flyger fram. Mestadels går det dock tungt. Detta senare skulle ju tala emot att det är benstyrkan som är boven.

 

Dock kanske bristen på styrka gör att jag har svårt att ge det lilla extra. Benen orkar helt enkelt inte. Det är aldrig flåset som bromsar.

 

En skum sak är också att dagen efter att jag sprungit kan jag dippa helt om jag sprungit långt. Känner mig helt ur slag och ledsen. Ingen träningsvärk eller så utan bara psykiskt utmattad.

Link to comment
Share on other sites

Jag har bara skummat ännu men jag läste någonstans att "har du svaga benmuskler så kan du glömma det där med löpning tills du har stärkt dom". När det gäller hukstående så är det alltså inget problem att göra det bara jag låter bli att springa under jordgubbsperioden.

 

I år höll jag upp med springande under jordgubbsperioden samtidigt som jag åt protein och kolhydrater efter belastning OCH när jag började springa igen så orkade jag upp för en backe utan problem och tidigare så gjorde det ont i benen sista halvan av backen och ofta fick jag stanna innan jag kommit upp.

 

Skriver detta för att förtydliga. Jag skall läsa det du skrivit noggrannare sedan.

 

En skum sak är ju också att springandet ibland går superbra och jag riktigt flyger fram. Mestadels går det dock tungt. Detta senare skulle ju tala emot att det är benstyrkan som är boven.

 

Dock kanske bristen på styrka gör att jag har svårt att ge det lilla extra. Benen orkar helt enkelt inte. Det är aldrig flåset som bromsar.

 

En skum sak är också att dagen efter att jag sprungit kan jag dippa helt om jag sprungit långt. Känner mig helt ur slag och ledsen. Ingen träningsvärk eller så utan bara psykiskt utmattad.

Det jag mer funderar över är hur det står till med ditt energiintag och dito inlagring och ev. makronutrientsammansättning i relation till din träning?

 

Just den intermittens i relation till löpningsprestationerna du vittnar om tycker jag ger en hint om att det skulle kunna vara så lätt.

Link to comment
Share on other sites

För övrigt vore det intressant att höra, inte nödvändigtvis från kvinnor men kanske helst från kvinnor, vad som gör styrketräning roligt (om ni anser det vara det)? Måste man ha en viss personlighet måhända?

För mig är styrketräning mest effektivt eftersom jag vill vara fast i kroppen och inte skinnyfat. Att träna "för att det är så härligt att röra på kroppen" peppar mig inte alls eftersom den "träningsformen" (Friskis grupp-pass) inte ger de resultat som jag vill ha. Min kropp är atletisk i sig själv och då finns det kanske ett större behov hos kroppen att musklerna ska få jobba. Trots mina kvinnliga former så har jag alltid haft lätt för att bygga muskler, vilket naturligtvis ökar motivationen när träningen ger resultat.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Det jag mer funderar över är hur det står till med ditt energiintag och dito inlagring och ev. makronutrientsammansättning i relation till din träning?

 

Just den intermittens i relation till löpningsprestationerna du vittnar om tycker jag ger en hint om att det skulle kunna vara så lätt.

 

Delvis har det en koppling eftersom jag flög fram efter en skiva luftbröd vid ett tillfälle. Samtidigt har det funkat bra också när jag inte varit nytankad på kolhydrater.

 

En iaktagelse är dock att det brukar gå lättare att springa om jag cyklar en halvtimme först.

 

Nackdelen med blandkost gentemot LCHF är ju att man måste äta oftare och jag brukar försöka börja springa en timme innan det är dags att äta nästa gång. Dom första timmarna efter lunch känns det lite för fullt i magen och träningseffekten lär ju blir bättre om man ligger lågt i energi.

 

Ovanstående handlar ju om variationerna men när det gäller förbättringarna så har jag ju provat intervallträning och att springa ofta och att springa långt respektive kortare och snabbare och då tycker jag ändå att det är konstigt att det oftast går bättre att springa när jag inte sprungit på ett tag, till och med efter ett vinteruppehåll på många månader.

Link to comment
Share on other sites

Ang. mat innan träning; när jag var 17-18 år och tränade karate så behövde jag äta en timme innan träningen för att inte vara för mätt under träningen, men inte heller drabbas av blodsockerfall om jag åt för tidigt. Redan då (1987-88) visste jag att något inte fungerade när det gällde kosten, men fett var ju farligt och socker ett måste. Vad jag åt före träning var en skål med fruktyoghurt och en banan. Min stackars kropp, vad du måste ha lidit :(

Link to comment
Share on other sites

Prima tråd, Tiny Tom.

Jag har själv funderat jättemycket på träning och hur jag ska klara mej nu när jag börjar igen efter riktigt lång paus. Jag önskar att någon som skulle ha en helhetsbild av mitt hälsotillstånd skulle ta ställning till hur jag bör/kan träna. Men jag tror inte att det finns någon som kan det här på min ort och jag vet inte ens vart jag ska söka den  hjälpen. Jag har fått hjälp av diverse fysioterapeuter men upplever ändå att de inte tar mej så på allvar som jag önskar. Jag är skiträdd att förstöra något och igen hamna att vila och avstå från styrketräningen. Någon fysioterapeut har dömt ut mina kettlebells och det vägrar jag lyssna på. Hon dömde väl ut det mesta som har med styrka att göra tror jag... En annan har jag fått en känsla av att gissar, hon har inte kunskapen men erkänner det inte. Jag blir så osäker då jag inte vet vem jag kan lita på. 

 

Jag är intresserad av styrketräning och konditionsträning. Styrketräning dels därför för att jag tycker om att vara starkaste bruden i sällskapet ;) (det är jag verkligen inte mera) och dels för att jag tycker att muskler är snyggt. Det ser kompetent och hälsosamt ut, liksom. Jag vill inte vara skinny fat heller, vilket jag i nuläget är och kan nästan inte bärga mej, vill göra något åt saken nu och riva igång med träningen allt vad det går. Vill bli av med kärlekshandtagen och de slappa överarmarna. Vill ha min biceps-zeppelinare och mina runda axlar tillbaka. Jag vill känna att när jag lyfter tyngder så svarar kroppen. Jag vill vara stark och frisk, men jag vill också se så bra ut som jag kan.

Planerna var att jag skulle börja på gymmet den här veckan, men har redan kommit fram till att jag skiter i det. Har plockat fram en kettlebell som jag har kvar och märker att det är min grej fortfarande. Nu måste jag bara skaffa tillbaka mina lättare kulor som jag delat ut åt folk... Har bara 16 och 24kg kvar och de är för tunga. Använder bara 16kg till några få rörelser just nu, men det är en början i alla fall. Men det stämmer som ni andra skriver tidigare, att styrketräning är en gren för ensamvargar. Jag trivs bäst uppe vid mitt lider med mina kettlebells.

Därför trivdes jag väl med att jogga också, passar en ensamvarg... Men det är också av en annan orsak. När jag varit i gott skick och kunnat springa med ett leende på läpparna har det nästan varit meditativt för mej. I synnerhet att springa i mörker. Här var jag bor finns ingen vägbelysning så jag menar verkligen mörker... När man inte ser omgivningen utan bara låter benen monotomt trampa framåt och tankarna virvlar vart dom vill kan man verkligen slappna av. Man vilar huvudet riktigt effektivt.

 

MKJ, jag sprang alltid högst ett par timmar efter att jag tankat på med långsamma kolhydrater, rågbröd naturligtvis :rolleyes: . När jag sen kom från hem från länken fyllde jag genast igen på med något snabbare. Om jag inte åt innan orkade jag inte. Samma sak gällde då jag jobbat natt och försökte springa följande dag, det gick inte. Om jag sovit dåligt orkade jag mycket sämre, eller inte alls. Sen minns jag också att jag bara var tröttare ibland, men om jag började riktigt sakta gick det ändå helt bra. Jag har lärt mej en regel på finska, PPPP; pitää pystyä puhumaan puuskuttamatta.  Det betyder "måste kunna prata utan att flåsa".  Alltså om man tränar kondition ska man springa så långsamt att man kan prata sammanhängande meningar. Om man springer för hårt orkar man inte springa tillräckligt länge och konditionen utvecklas inte heller utan då bryter löpningen ner musklerna istället. Men kanske du vet det här och redan springer i snigeltakt? Fundera om du springer för hårt i uppförbackarna. Dom allra flesta träningarna ska vara just av den här långsamma sorten, senare kan du lägga till ett pass intervaller eller backträning och en långlänk i veckan. Kom ihåg att tänja.

Sammanfattning: om du äter blandkost ska du äta långsamma kolhydrater en stund innan du drar ut på länk, vila mellan träningarna och spring tillräckligt långsamt. Om inget av det här är till hjälp räcker inte min expertis ;)

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Variera och höj successivt belastningen: Spring inte samma runda varje gång, utan längre och långsammare än ditt vanliga 5 km tempo ibland och kortare och snabbare ibland.

Konkret: börja att en gång i veckan springa din 5 km runda i långsammare tempo, men fortsätt på en ytterligare runda direkt. kanske orkar du 2,5 km till redan nu?  Spring två gånger i veckan 2,5 km i stället för 5, men dessa 2,5 km försöker du springa snabbare. Om du vill kan du prova att springa ett av dessa pass som intervaller, men jag tror att detta är överkurs för dig i detta läget.

Pressa dina gränser och höj din prestation successivt: förläng exempelvis ditt långt men lugnt-pass med 5 minuter varannan vecka och försök springa lite snabbare på de fartigare passen (sänk tiden på rundan). Höjningen ska vara liten och behöver inte komma jämt, men sett över tiden (några månader) bör trenden vara tydlig. 

Var inte rädd att träna dig trött (=ont i benen), men se då också till att låta detta följas av en lugnare period. Grunden i att förbättra sig genom träning är just: nedbrytning (som den ökade belastningen genom träningen ger) som följs av näring och vila (då kroppen anpassar sig till den högre belastningen).

 

 

Får du ont i benhinnor, knän eller hälsenor måste du träna lättare eller kanske vila helt.

 

Tack, jag skall prova det du skriver. Jag har ju redan gjort men inte så organiserat. Det kan ju vara lättare att diskutera över huvud taget om jag har mer exakt koll på hur det faktiskt går.

 

Sedan är det i och för sig svårt att veta i alla fall eftersom det går så olika bra vid olika tillfällen. För kanske 4 år sedan sprang jag över en mil i sakta mak men dagen efter kände jag mig helt eländig. Inte ont eller träningsvärk utan mer psykisk trötthet. Har därför inte sprungit så långt igen.

Link to comment
Share on other sites

Prima tråd, Tiny Tom.

Jag har själv funderat jättemycket på träning och hur jag ska klara mej nu när jag börjar igen efter riktigt lång paus. Jag önskar att någon som skulle ha en helhetsbild av mitt hälsotillstånd skulle ta ställning till hur jag bör/kan träna. Men jag tror inte att det finns någon som kan det här på min ort och jag vet inte ens vart jag ska söka den  hjälpen. Jag har fått hjälp av diverse fysioterapeuter men upplever ändå att de inte tar mej så på allvar som jag önskar. Jag är skiträdd att förstöra något och igen hamna att vila och avstå från styrketräningen. Någon fysioterapeut har dömt ut mina kettlebells och det vägrar jag lyssna på. Hon dömde väl ut det mesta som har med styrka att göra tror jag... En annan har jag fått en känsla av att gissar, hon har inte kunskapen men erkänner det inte. Jag blir så osäker då jag inte vet vem jag kan lita på. 

 

Jag är intresserad av styrketräning och konditionsträning. Styrketräning dels därför för att jag tycker om att vara starkaste bruden i sällskapet ;) (det är jag verkligen inte mera) och dels för att jag tycker att muskler är snyggt. Det ser kompetent och hälsosamt ut, liksom. Jag vill inte vara skinny fat heller, vilket jag i nuläget är och kan nästan inte bärga mej, vill göra något åt saken nu och riva igång med träningen allt vad det går. Vill bli av med kärlekshandtagen och de slappa överarmarna. Vill ha min biceps-zeppelinare och mina runda axlar tillbaka. Jag vill känna att när jag lyfter tyngder så svarar kroppen. Jag vill vara stark och frisk, men jag vill också se så bra ut som jag kan.

Planerna var att jag skulle börja på gymmet den här veckan, men har redan kommit fram till att jag skiter i det. Har plockat fram en kettlebell som jag har kvar och märker att det är min grej fortfarande. Nu måste jag bara skaffa tillbaka mina lättare kulor som jag delat ut åt folk... Har bara 16 och 24kg kvar och de är för tunga. Använder bara 16kg till några få rörelser just nu, men det är en början i alla fall. Men det stämmer som ni andra skriver tidigare, att styrketräning är en gren för ensamvargar. Jag trivs bäst uppe vid mitt lider med mina kettlebells.

Därför trivdes jag väl med att jogga också, passar en ensamvarg... Men det är också av en annan orsak. När jag varit i gott skick och kunnat springa med ett leende på läpparna har det nästan varit meditativt för mej. I synnerhet att springa i mörker. Här var jag bor finns ingen vägbelysning så jag menar verkligen mörker... När man inte ser omgivningen utan bara låter benen monotomt trampa framåt och tankarna virvlar vart dom vill kan man verkligen slappna av. Man vilar huvudet riktigt effektivt.

 

MKJ, jag sprang alltid högst ett par timmar efter att jag tankat på med långsamma kolhydrater, rågbröd naturligtvis :rolleyes: . När jag sen kom från hem från länken fyllde jag genast igen på med något snabbare. Om jag inte åt innan orkade jag inte. Samma sak gällde då jag jobbat natt och försökte springa följande dag, det gick inte. Om jag sovit dåligt orkade jag mycket sämre, eller inte alls. Sen minns jag också att jag bara var tröttare ibland, men om jag började riktigt sakta gick det ändå helt bra. Jag har lärt mej en regel på finska, PPPP; pitää pystyä puhumaan puuskuttamatta.  Det betyder "måste kunna prata utan att flåsa".  Alltså om man tränar kondition ska man springa så långsamt att man kan prata sammanhängande meningar. Om man springer för hårt orkar man inte springa tillräckligt länge och konditionen utvecklas inte heller utan då bryter löpningen ner musklerna istället. Men kanske du vet det här och redan springer i snigeltakt? Fundera om du springer för hårt i uppförbackarna. Dom allra flesta träningarna ska vara just av den här långsamma sorten, senare kan du lägga till ett pass intervaller eller backträning och en långlänk i veckan. Kom ihåg att tänja.

Sammanfattning: om du äter blandkost ska du äta långsamma kolhydrater en stund innan du drar ut på länk, vila mellan träningarna och spring tillräckligt långsamt. Om inget av det här är till hjälp räcker inte min expertis ;)

 

Ha, ha det lät ganska kul på finska! Jag blir inte så andfådd så jag inte kan prata. Begränsningen sitter mest i benen. Det där med att börja riktigt sakta kanske har lite av samma effekt som en halvtimmes cykling före löprundan brukar ha på mig. Då brukar det som sagt gå mycket bättre.

 

Jag skall fundera på det du och andra har skrivit och se om jag kan få till det. Ett tag sprang jag efter morgonmackan och då gick det bra att springa men jag fick absolut ingen förbättring.

 

Har också provat att springa efter en frukost med bara fett och protein och det gick jättebra första gången men efter dom nästkommande gångerna fick jag symptom på överträning och blev alldeles kaputt. Fick ta ett uppehåll.

 

Jag verkar vara känslig för överträning. Jag gick på spinning två gånger i veckan ett tag men efter två månader fick jag bara mer och mer mjölksyra för varje gång och till slut hade jag mjölksyra under hela passet. Slutade då och nästa säsong hade dom lagt ner spinningen så jag fick inte tillfälle att prova igen. På sommaren märkte jag dock att spinningen gjort mig framförallt starkare i benen. Jag orkade cykla upp för hela vår 1 km långa och branta backe där vi bor.

Link to comment
Share on other sites

Tack, jag skall prova det du skriver. Jag har ju redan gjort men inte så organiserat. Det kan ju vara lättare att diskutera över huvud taget om jag har mer exakt koll på hur det faktiskt går.

 

Sedan är det i och för sig svårt att veta i alla fall eftersom det går så olika bra vid olika tillfällen. För kanske 4 år sedan sprang jag över en mil i sakta mak men dagen efter kände jag mig helt eländig. Inte ont eller träningsvärk utan mer psykisk trötthet. Har därför inte sprungit så långt igen.

 

Ett visst mått av tanke bakom träningen ger dig mycket bättre chans att lyckas. Springer du samma sträcka i samma fart varje gång, med samma frekvens, så når du givetvis den nivå av förmåga som motsvaras av denna träning.

 

Det distanspass som du genomförde var rejält mycket längre än din vanliga. Försök använd tid som mått för dina längre pass och öka längden successivt.

Det är OK eller tom bra att känna trötthet efter en träning, men blir det FÖR mycket så minskar nyttan. Det låter som en klyscha, men du måste "lyssna på din kropp". Har du ett planerat pass, men känner dig extra trött, så vila en extra dag eller spring ett lugnt och kort pass istället. 

 

Har du en smartphone av något slag kan ett tips vara att använda en träningsapp som registrerar hur långt och länge du sprungit. Det finns ett antal dylika: Runkeeper och Endomondo kanske de vanligaste. I de apparna kan du sedan följa din träningshistorik och se om och hur du förbättras. 

 

Lycka till med träningen. Jag är helt säker på att du kommer lyckas förbättra dig, du har mycket som talar för dig: du är inte för tung, du äter bra, du har träningsvana och, inte minst, du VILL förbättra dig.

 

När du börjat utvecklas igen och känner att löpningen fungerar bättre bör du fundera igenom om du har särskilda mål med träningen. Kanske vill även du klara att springa en halvmaraton eller kanske vill du bli snabbare på den vanliga rundan. Bestämmer du dig för ett mål är det lättare att organisera träningen.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Prima tråd, Tiny Tom.

 

Tackar! Den blev sannerligen inte sämre av det du skrev heller.

 

Jag har själv funderat jättemycket på träning och hur jag ska klara mej nu när jag börjar igen efter riktigt lång paus. Jag önskar att någon som skulle ha en helhetsbild av mitt hälsotillstånd skulle ta ställning till hur jag bör/kan träna.

Det är alltid värst i början. Innan jag kom igång igen så hade jag mitt kanske längsta uppehåll i vuxen ǻlder och dessutom i kombination med en massa andra ruggigt jobbiga livsfaktorer. Lågkolhydratkosten har således spelat förvånansvärt stor roll ur ett bredare perspektiv för mig.

 

Men lite klyschigt så gäller alltid denna devis: Skynda långsamt!

 

Det viktiga är att ta första steget...och sedan fortsätta gå, oavsett steglängd, tempo etc.

 

Vill du har mer specifik input så utveckla gärna lite mera.

 

Men jag tror inte att det finns någon som kan det här på min ort och jag vet inte ens vart jag ska söka den  hjälpen. Jag har fått hjälp av diverse fysioterapeuter men upplever ändå att de inte tar mej så på allvar som jag önskar. Jag är skiträdd att förstöra något och igen hamna att vila och avstå från styrketräningen.

Generellt upplever jag också att det är ruggigt dåligt kunnande vad gäller tränings- och hälsovärldens motsvarighet till den heliga treenigheten, dvs träning/kost/vila.

 

Vill man sedan gå djupare i vad en person behöver så behövs ju ofta en rätt rejäl livserfarenhet och ofta viss insikt i psykologiska faktorer, beteendeproblematik, stresskonceptet etc etc.

 

Mot den bakgrunden så är det lite skrattretande att många "stjärnor" inom den här världen har den status de har...men det är en annan historia.

 

Någon fysioterapeut har dömt ut mina kettlebells och det vägrar jag lyssna på. Hon dömde väl ut det mesta som har med styrka att göra tror jag... En annan har jag fått en känsla av att gissar, hon har inte kunskapen men erkänner det inte.

 

Hon var inte mer specifik i sin dom? Kettlebells är ju egentligen bara ett redskap, som en hantel eller en skivstång. Det lite speciella med kettlebells är ju dock att de tenderar användas i övningar som ofta är explosiva och därmed har en högre inlärningströskel då de är mer avancerade och därför, inledningsvis, kan vara kluriga att lära sig. Detta perspektiv är det enda jag personligen skulle kunna tänka mig att fästa vikt vid ur ditt perspektiv.

 

Jag blir så osäker då jag inte vet vem jag kan lita på.

 

Det här tror jag du delar med enormt många.

 

Ibland känner jag att majoriteten av de som tränar på gym eller t.o.m. är instruktörer egentligen inte har en susning... :) Är man tillräckligt envis eller uthållig så kan man i bästa fall få resultat ändå. Måhända inte optimala resultat men eftersom en av de viktigaste faktorerna vad gäller framgångsrik träning är att, helt enkelt, fortsätta träna och undvika de ständigt återkommande avbrott som är så vanliga för de flesta människor så kan resultaten ändå komma.

 

Sen är det inte bara så att "branschen" är fylld med en massa kvasikunnande och -- på ren svenska -- pappskallar/skrupelfria girigbukar. Den består också av en del människor med synbart stor erfarenhet, på personlig nivå, men som trots denna erfarenhet inte lyckats uppbarma ett kunnande som går att applicera på tredje person. Det är, tyvärr, en helt annan sak att träna sig själv och att träna andra.

 

Den här senare biten accentueras betydligt pga sådant som att god genetik/förutsättningar och/eller nyttjande av prestationsdroger gör helhetsbilden (för den behövande) än mer svår att avkoda. De flesta människor, i synnerhet män, har det visuella som primärsensorisk dominans, dvs det man ser absorberas lättare. Således är det väldigt lätt att tro/tycka/tänka basera på vad något visuellt ser ut att vara. Jag kan ta mig själv som exempel. Trots att jag i min närhet hade en hyfsat framgångsrik och lyckad styrkelyftare så litade jag hellre på vad Arnold påstod i kroppsbyggartidningarna när jag var yngre. Även om min närstående var mer muskulös och starkare än någon jag därvidlag personligen träffat...så inte var han någon Arnold! Och med bl.a. denna tankevurpa i bagaget så fördröjde jag mina egna framsteg en hemsk massa år, delvis pga skador, delvis pga att det jag lärde mig var helt irrelevant för min utvecklingfas som nybörjare. Med detta är vi inne på en annan punkt.

 

Styrketräningsområdet är ytterst dynamiskt. Missminner jag mig inte så har jag redan tagit upp det här några gånger men för att snabbt rekapitulera så är det ofta stor, stor skillnad på vad en nybörjare behöver jämfört med vad en avancerad tränande behöver. Närbesläktat med detta är att även om styrketräning innehåller en massa olika discipliner så är det faktiskt så att...

 

...crossfit inte är...

 

...tyngdlyftning som inte är...

 

...styrkelyft som inte är...

 

...kroppsbyggning etc.

 

I det senare ligger också att det är i princip helt omöjligt för en nybörjare att specialisera sig på något som styrkelyft eller kroppsbyggning. Man måste bygga en allmän bas- och styrkegrund oavsett vilket träningsspår ovan man är intresserad av och först därefter är det ens idé att inrikta sig på något specifikt. Med detta sagt, man bygger i regel bäst bas- och styrkegrund som i stora avseenden tangerar styrkelyft. Men det här kan man också utveckla mera i ett annat sammanhang.

 

Jag är intresserad av styrketräning och konditonsträning. Styrketräning dels därför för att jag tycker om att vara starkaste bruden i sällskapet ;) (det är jag verkligen inte mera) och dels för att jag tycker att muskler är snyggt. Det ser kompetent och hälsosamt ut, liksom. Jag vill inte vara skinny fat heller, vilket jag i nuläget är och kan nästan inte bärga mej, vill göra något åt saken nu och riva igång med träningen allt vad det går. Vill bli av med kärlekshandtagen och de slappa överarmarna. Vill ha min biceps-zeppelinare och mina runda axlar tillbaka. Jag vill känna att när jag lyfter tyngder så svarar kroppen. Jag vill vara stark och frisk, men jag vill också se så bra ut som jag kan.

Jag får ändå intrycket att du då redan har en hel del erfarenhet som du bör kunna återkoppla till? Gör det men ta det i maklig takt och har du skador eller oro för att drabbas av det så lägga krut på perfekt övningsutförande helt enkelt. Kör inte för tungt utan fokusera på att få till tekniken på bästa sätt.

 

Planerna var att jag skulle börja på gymmet den här veckan, men har redan kommit fram till att jag skiter i det. Har plockat fram en kettlebell som jag har kvar och märker att det är min grej fortfarande.

Inget fel att köra på i sin egen lugna vrå. Många människor föredrar ju att träna hemma och jag vet många avancerade tränande som byggt egna hemgym som i regel är enkla men ändå tillfredställer deras träningsbehov mer än väl.

 

Gymet kan ju bli ett senare steg om du känner att du behöver det.

 

När jag varit i gott skick och kunnat springa med ett leende på läpparna har det nästan varit meditativt för mej. I synnerhet att springa i mörker. Här var jag bor finns ingen vägbelysning så jag menar verkligen mörker... När man inte ser omgivningen utan bara låter benen monotomt trampa framåt och tankarna virvlar vart dom vill kan man verkligen slappna av. Man vilar huvudet riktigt effektivt.

En hel del av det där meditativa kan jag uppleva med min styrketräning också. Finns således en slags terapeutisk eller kanske rent utav andlig komponent i träning som, igen, inte handlar om träningsnarkomani/beroenden.

 

Lycka till nu!

Link to comment
Share on other sites

Tackar! Den blev sannerligen inte sämre av det du skrev heller.

Det är alltid värst i början. Innan jag kom igång igen så hade jag mitt kanske längsta uppehåll i vuxen ǻlder och dessutom i kombination med en massa andra ruggigt jobbiga livsfaktorer. Lågkolhydratkosten har således spelat förvånansvärt stor roll ur ett bredare perspektiv för mig.

 

Men lite klyschigt så gäller alltid denna devis: Skynda långsamt!

 

Det viktiga är att ta första steget...och sedan fortsätta gå, oavsett steglängd, tempo etc.

 

Vill du har mer specifik input så utveckla gärna lite mera.

 

Generellt upplever jag också att det är ruggigt dåligt kunnande vad gäller tränings- och hälsovärldens motsvarighet till den heliga treenigheten, dvs träning/kost/vila.

 

 

Det är så svååårt att skynda långsamt. Mitt mantra senaste veckan har varit "börja försiktigt, börja försiktigt, börj....". Gissa hur det går när man väl börjar. Fort glömmer man det och vill ta i så det känns ordentligt.

Det är väl tre år sedan jag tränade sist. Nu har jag hängt på youtube och sett på hur man ska träna rätt med kettlebells.  Jag skulle väl egentligen behöva någon som står bredvid och ser på och rättar till tekniken, men det går nu inte så jag memorerar allt och försöker känna hur jag gör istället. När jag gör swingarna gör det ibland lite ont i ryggen, men jag har märkt att om jag rättar till tekniken går det nästan helt utan smärta. Eftersom jag är klen och svag gör jag vissa övningar helt utan vikter, som t.ex. djupa knäböj. Jag filar på teknik och sånt innan jag vågar lägga till vikter. 16 kg till swingen är säkert för mycket, egentligen... Jag är djupt besviken då jag inte får ont i musklerna av min träning och ärligt fattar jag inte heller att jag inte får det. I så eländigt skick som jag är tycker jag att djupa knäböjen borde ge lite svidande muskler, men icke... Får göra några flera i morgon ;)Jag kommer också att få tillbaka mina 12kg kulor av den som de har varit utlånade till så sen kan jag göra mera. Ska bli så roligt. Kanske jag snart kan göra knäböjen med 12kg. Imponerande... :rolleyes:

 

För mej är det svårast att veta hur mycket träningen "får" ta sjukt. Jag har alltid bitit ihop och tänkt att det ska nog gå, man ska inte gnälla över småsaker. Jag har liksom den bilden att det normalt gör ont lite här och där när man tränar, men det visade ju sej att det inte var träningen i sej som gjorde ont utan en vissa skavanker i min kropp. Men jag är dålig på att dra gränsen för hur mycket smärta man ska tåla och vad man borde akta. Dumt, eller va´? Det där att det gör lite ont under själva träningen lever jag med, men jag är rädd att bli lika sjuk i ryggen som jag var för ett år sedan. Jag har alltså en protrusion och en prolaps i ryggen, lite artros i ena axeln och tennisarm. Jag har stärkt den inre korsetten med pilates förra året och tror/hoppas att det är tillräckligt för att stöda ryggen. Axeln är i ok skick och tennisarmen är nu vad den är. Har fått ett par kortisonsprutor så den känns ok just nu.

 

Trots att jag i min närhet hade en hyfsat framgångsrik och lyckad styrkelyftare så litade jag hellre på vad Arnold påstod i kroppsbyggartidningarna när jag var yngre. Även om min närstående var mer muskulös och starkare än någon jag därvidlag personligen träffat...så inte var han någon Arnold! Och med bl.a. denna tankevurpa i bagaget så fördröjde jag mina egna framsteg en hemsk massa år, delvis pga skador, delvis pga att det jag lärde mig var helt irrelevant för min utvecklingfas som nybörjare.

 

 

Jag har aldrig lyssnat till Arnold, men jag har tränat med "killarna" och lyssnat på dem. Och deras förutsättningar har naturligtvis varit lite annorlunda än mina, plus att de hade tränat länge i det skedet då jag började. Jag lyfte flugvikter jämfört med dem, men man måste ju ha rätt inställning. Jag skulle säkert ha vunnit mycket på att ta det lugnare.

 

I morgon kommer måttbandet fram. Jag är rädd för att jag får spel om vikten börjar gå uppåt igen... Lika bra att mäta och gå efter de måtten ifall så sker.

Det är också svårt att veta om jag behöver äta mera när jag börjar träna på riktigt. Nu tränar jag på morgonen innan jag bryter fastan och äter som jag gjorde tidigare då jag inte tränade. Det kommer att ta tid innan jag känner vad som behövs. Det är ju helt annorlunda när man inte tankar med kolhydrater stup i kvarten. Förr kunde jag inte ha tränat på tom mage, skulle inte ha orkat alls.

 

Ska bli intressant att se om mina övningar med kettlebellsen kommer att ge lika stort välbefinnande som joggandet gav förr. Den där totala avslappningen... Kan bara hoppas.

Sen får man se om det någon gång kan bli löpning av igen.

Link to comment
Share on other sites

Efter att ha vägt samman dom råd jag fick angående löpningen och dom uteblivna förbättringarna så provade jag i förrgår att starta extremt långsamt. Jag joggade extremt sakta och gick i uppförsluten och tog det så lugnt 1-2 km så att det inte kändes jobbigt alls. Vet inte exakt hur långt jag hållit på så innan jag började springa på allvar. Det gick i alla fall över förväntan. Jag mätte den totala sträckan på googleearth till ca 7145 meter och jag kände mig knappt trött efteråt.

 

Röd som en kräfta i nyllet blev jag ändå så jag måste ju ändå fått upp pulsen. Glömde kolla tiden men vi kom fram till att det var ca 50 minuter.

 

Ingen träningsvärk att tala om heller så nu skall jag prova detta igen i morgon eller övermorgon.

 

Jag hade också tankat kolhydrater i lagom dos innan så jag hade startbränsle. Blev dock hungrig när det kanske var 3 km kvar hem.

 

Nu hör det ju till saken att det alltid brukar gå bättre när jag inte sprungit så mycket på ett tag så det kanske är för tidigt att jubla men glad blev jag i alla fall och taggad att prova på samma sätt igen.

 

Tack för alla råd och den respons jag fick tidigare i tråden! :)

Link to comment
Share on other sites

Tyvärr blir det lätt en ond cirkel. Brist på motion är nog det som lättast får mig att ramla ner i det svarta hålet. Långa promenader i naturen har varit mitt bästa botemedel mot nedstämdhet i över 30 år.

 

Kanske borde finnas en egen tråd om nedstämdhet så vi inte pajar Toms tråd.

Samma här. Motion är det som håller psyket i trim allra bäst. Att sen kroppen mår bättre av det också är en bonus. =)

Link to comment
Share on other sites

  • 4 weeks later...

Vilken rolig tråd! Kul att läsa allas erfarenheter. Jag som sprang 7 mil i veckan, snabbare och snabbare har nu bytt strategi för ett tag. Fokus är att bygga pannben och uthållighet och klockan 06.00 måndag, onsdag, fredag tränar jag militärträning. Det är det bästa jag gjort ur träningssynpunkt, någonsin. Det skulle jag vilja läsa mer om. Glädjen i att upptäcka att man orkat 120 burpees när klockan slagit 07.00 är helt galen. Jag klarar allt! På fettdrift dessutom.

  • Like 1
Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

 Share

×
×
  • Create New...